Varje sommar reser jag och min familj tvärs över världen, 4 800 kilometer bort till det kulturellt mångskiftande landet Indien. Indien är ökänt för sin brännande hetta och luftfuktighet. Det enda som hjälper mig mot hettan är att dricka mycket vatten. Medan vi är i Indien, påminner mina föräldrar mig ständigt om att bara dricka kokt eller flaskvatten, för till skillnad mot här i Amerika, där jag kan vrida på kranen och få rent, drickbart vatten, är vattnet i Indien ofta förorenat. Så mina föräldrar måste försäkra sig om att vattnet vi dricker är säkert. Jag insåg emellertid snart att alla inte har möjligheten att njuta av rent vatten som vi gjorde. Utanför mina morföräldrars hus på en livlig gata i Indien såg jag människor stå i långa köer under den heta solen och fylla hinkar med vatten från en kran. Jag såg till och med barn, som såg ut att vara i min ålder, fylla genomskinliga plastflaskor med smutsigt vatten från rännilar vid vägkanten. Att se dessa barn tvingas dricka vatten som jag tyckte var för smutsigt att röra vid, förändrade mitt perspektiv på världen. Denna oacceptabla sociala orättvisa drev mig till att vilja hitta en lösning på vår världs sötvattenproblem. Jag ville veta varför dessa barn saknade vatten, ett ämne som är livsviktigt. Och jag lärde mig att vi står inför en global vattenkris. Det kan verka förvånande, eftersom 75 procent av vår planet täcks av vatten, men bara 2,5 procent av det är sötvatten, och mindre än en procent av jordens sötvatten är tillgänglig för mänsklig konsumtion. Med växande befolkningar, industriell utveckling och ekonomisk tillväxt, ökar vår efterfrågan på rent vatten, men våra sötvattenkällor utarmas i rask takt. Enligt Världshälsoorganisationen saknar 660 miljoner människor tillgång till en ren vattenkälla. Brist på tillgång till rent vatten är en av de främsta dödsorsakerna hos barn under fem år i utvecklingsländer, och UNICEF bedömer att 3 000 barn dör varje dag, på grund av vattenrelaterade sjukdomar. Så efter att ha kommit hem igen en sommar i åttonde klass, bestämde jag att jag ville kombinera min drivkraft för att lösa den globala vattenkrisen med mitt intresse för vetenskap. Så jag beslutade att det bästa jag kunde göra var att förvandla mitt garage till ett laboratorium. (Skratt) Jag gjorde faktiskt först om köket till ett laboratorium, men mina föräldrar uppskattade inte det och kastade ut mig. Jag läste också massor av rapporter om vattenrelaterad forskning, och lärde mig att idag i utvecklingsländer, används så kallad soldesinfektion, eller SODIS, för att rena vatten. Vid SODIS fylls plastflaskor med förorenat vatten som sedan utsätts för solljus i sex till åtta timmar. UV-strålningen från solen förstör DNA:t hos de skadliga ämnena och avgiftar vattnet. Trots att SODIS är väldigt lättanvänt och energisnålt, eftersom det bara använder solenergi, så är det väldigt långsamt eftersom det kan ta upp till två dagar om det är mulet. För att göra SODIS-processen snabbare har en ny metod, fotokatalys, nyligen börjat användas. Så vad är fotokatalys egentligen? Låt oss bryta ner det: "foto" betyder från solen, och en katalysator är något som snabbar upp en reaktion. Så det fotokatalys gör är att helt enkelt snabba upp soldesinfektionsprocessen. När solljuset kommer in och når en fotokatalysator, som TiO2, titandioxid, skapas några riktigt reaktiva syreföreningar, som superoxider, väteperoxid och hydroxylradikaler. Dessa reaktiva syreföreningar kan ta bort bakterier, organiska ämnen och en hel del föroreningar från dricksvatten. Men tyvärr finns det flera nackdelar med hur fotokatalytisk SODIS för tillfället används. De tar genomskinliga plastflaskor och täcker insidan med en fotokatalytisk beläggning. Men fotokatalysatorer som titandioxid används ofta i solskyddsmedel för att blockera UV-strålning. Så när det täcker insidan av dessa flaskor, blockeras faktiskt en del av UV-strålningen vilket minskar metodens effektivitet. Dessa fotokatalytiska beläggningar är inte heller hårt fästa vid flaskan, vilket innebär att de sköljs bort och folk dricker upp katalysatorn. Och trots att TiO2 är säkert och inert, så är det väldigt ineffektivt att dricka upp katalysatorn, eftersom man då måste fylla på den efter bara några få användningar. Så mitt mål var att eliminera nackdelarna med de nuvarande behandlingsmetoderna och skapa en säker, hållbar, kostnadseffektiv och miljövänlig metod för att rena vatten. Det som började som ett NO-projekt i åttonde klass är nu min fotokatalytiska komposit för vattenrening. Kompositen kombinerar titandioxid och cement. Den cementliknande kompositen kan formas till olika skepnader, vilket ger en extrem variation i hur den kan användas. Man kan till exempel skapa en stav som enkelt kan placeras inuti vattenflaskor för enskild användning eller skapa ett poröst filter som kan filtrera familjens vatten. Man kan till och med täcka insidan av en befintlig vattentank för att rena större mängder vatten för samhällen under en längre tid. Under den här perioden har min resa inte direkt varit enkel. Jag hade inte tillgång till något sofistikerat laboratorium. Jag var 14 när jag började, men jag lät inte min ålder avskräcka mig från mitt intresse för vetenskaplig forskning och min vilja att lösa den globala vattenkrisen. För vatten är inte bara ett universellt lösningsmedel. Vatten är en mänsklig rättighet. Och av den anledningen fortsätter jag jobba på detta NO-projekt från 2012 för att ta det från labbet till den verkliga världen. Och i somras grundade jag Catalyst for World Water, ett socialt företag med målet att få fram lösningar på vattenkrisen. (Applåder) På egen hand kan en droppe vatten inte göra särskilt mycket, men när många droppar samlas, kan de upprätthålla liv på vår planet. Precis som vattendroppar samlas och bildar oceaner, tror jag att vi måste samlas för att ta oss an detta globala problem. Tack. (Applåder) Tack. (Applåder)