svenska envikens sockenfilm

Den 16 oktober 1955 var det dags för Sverige
att folkomrösta för eller emot högertrafik.

I Enviken skedde det i Sockenstugan med
633 avlämnade röster för bibehållande

av vänstertrafiken och endast 61 röster
för införande av högertrafik.

Tendensen var lika i hela landet men
trots detta infördes ju högertrafik

hösten 1967.

Många var sockenklädda p.g.a att grund-
stenen till den nya kyrkan lades samma dag

och finns skildrat i en annan film.

Men vi förflyttar oss till gamla kyrkan
i Enviksbyn.

Vi ska vara med vid nattvardsgången
för 1956-års konfirmander.

Det har ju aldrig funnits något
församlingshem, eller liknande här,

varför ungdomarna samlades utanför
Fredrik Nyströms diverseaffär.

Men nu får prosten Rudolf Bergquist
överta ordet.

"Vi gick över vägen genom södra porten
i kyrkogårdsmuren, från år 1800,

mot vapenhuset och vi träder in i kyrkan
med högtidsstämning i sinnet.

Gudstjänsten pågår så i vanlig ordning.

Gossarna sitter på träbänkarna till höger
och flickorna till vänster,

som läsbarnen i Enviken suttit
i många generationer.

Det högtidliga firandet av Herrens heliga
nattvard inledes med att de 16 gossarna

stilla och allvarligt ordnar sig
kring altarringen.

De knäböja under utdelningen av de
heliga håvorna,

varpå de stilla återvända till bänkarna.

De 17 flickorna, som likt en krans av vita
liljor, fyllde hela altarringen för mottagande

av sakramentet, för att sedan i stillhet tänka på
de ord de förnummit och det under de fått smaka

Efter gudstjänstens slut fingo läsbarnen först
lämna kyrkan i samma ordning så som de trätt in.

Konfirmationen räknas ju med rätta
som en milstolpe i barnens liv

och brukar celebreras med blommor
och presenter.

I Enviken har det förståndigt nog blivit vanligast
att vänta med detta till man kommer hem.

Erik Höglund, från Linghed, passar på att
dryfta någon angelägenhet inom

kyrkobrödrakåren.

Så var det dags för kyrkvaktare Karlgren att
vrida om den bastanta nyckeln i kyrkdörren.

Juni 1956, examen i Enviksbyns skola,
byggd 1866.

Första och andra klass har undervisats här,
skolformen har varit den s.k.

Ca 500 Enviksbybor beräknas här
ha läst sitt första A B C

under ledning av lärarinnan Lilly Östlund,
som denna dag gör sin sista tjänstgöringsdag

för att sedan gå i pension efter 42 års tjänst.

Lilla Gudrun Lasses, nu själv lärarinna,
uppvaktade från klassen.

Och fruarna Jons Anna Larsson och
Anna Wiklund uttryckte forna elevers

tacksamhet och överlämnade en gåva.

Erik Mångs, då överlärare,
talade för klassens målsmän.

Och sedan fröken Östlund själv sagt några ord
var det snart dags för barnen att storma ut.

Men innan de kunde känna sig riktigt lediga
skulle de bort till kommunalhuset,

där kommunens alla skolor, utom Tänger,
hade gemensam avslutning.

Skolstyrelsens ordförande prosten
Rudolf Bergquist delade ut betyg.

Prosten höll sedan en kort betraktelse
innan han från skolstyrelsen

tackade fröken Östlund för hennes
42-åriga tjänst.

Kommunalkamrer Sven Hedström
tackade på kommunens vägnar.

Och därmed var högtiden slut.

Vi gör en resa upp mot Björkboda
och tar av en smal skogsväg

in till blomstervännen
Karl Skoglunds paradis.

Han började som ung med att driva fram
olika slags prästkragar,

nu finns här ca 300 olika slags blommor
från fjällav till persiska tulpaner

och det var svårt att hitta ett ogrässtrå
bland de olika blomgrupperna,

som stod intill varandra utan
avgränsande gångar.

Jag tror att det var det som skapade den
säregna sagostämningen,

med storskogen som granne och som gjorde
det hela till traktens största sevärdhet.

Skoglund var inte förtjust i påträngande
turister och han sålde aldrig något,

men det hindrade inte att besökande
med det rätta sinnelaget

kunde gå där ifrån fullastade med både frön
och plantor som de fått alldeles gratis.

Skoglund levde till 1962
och blev 77 år gammal,

då hade han slutat med både lantbruk
och blomsterodlingar för längesen.

Han testamenterade bort sitt ställe
med förmågan att få blommor att trivas

gick inte att överlåta.

Erikers Lisa Johansson var länge
Envikens äldsta innebyggare.

När filmen togs 1956 var hon 92 år
och som ni ser var hon glad och pigg.

Hon levde till hon var ett par månader
över 97 år, år 1961.

Närmare 96 år blev Jan Ström, som vi träffar
i potatislandet som 92-åring, 1956.

Han var nog en bland de sista som slog
åder på sig själv med egen snäppare.

Sval Jan Danielsson, i Yttertänger
blev 93 år gammal.

Han hade ett småbruk med ett par kor
och några getter.

Drog själv hem sitt hö på en kärra,
men han var också snickare.

1956, när han filmades, var han 91 år.

Denna velocipedryttare var 89 år
när han filmades 1956.

Han hette Daniel Eklöf
och bodde i Yttertänger.

Han har varit och hämtat posten,
som dottern Elsa tar emot.

Han har varit byggmästare åt
Flottningsföreningen och utfört

behövliga anläggningar i
och efter flottleder,

med också gjort ritningar
för andra byggen.

Han blev 91 år gammal.

Men som synes var han pigg och
arbetsför in i det sista.

Han hade kyrkliga intressen och anlitades
bl.a. som utropare vid syföreningsauktioner.

Han deltog även i andra ideella sammanhang,
skötte t.ex. skioptikonvisningarna för

föreläsningsföreningen i många år.

Svenska flaggans dag den 6 juni 1957
fanns det dubbel anledning att hissa

blågult i Övertänger,
det var examen i gamla skolan.

Och folkskollärare Karl Danielsson
gjorde sin sista lektion

efter en 40-årig lärargärning med 35 år
i obruten följd i Övertänger.

Här håller han förhör i femte och sjätte
klass med föräldrar som åhörare.

Med betygen framför sig på bordet
lyssnade också skolstyrelsens ordförande,

prosten Bergquist på lektionen.

Danielsson är född i Enviksbyn,
hans far var lärare i Klockarnäs.

Efter lektionens slut framförde prosten
skolstyrelsens varma tack

för alla de gångna årens goda
och trogna lärargärning.

Hans-Erik Danielsson och Alvida Bäcklund
överlämnade några hjärtliga ord

om uppskattning från Tängerbornas sida,
en subskriberad penninggåva och blommor.

Fru Mary Mångs talade för lärarkollegerna.

Fru Marit Aspman uppvaktade från
Övertängers JUF-avdelning.

Sedan Danielsson tackat för
alla vänliga ord och gåvor

var det tillfälle att granska elevernas
teckningar och andra utförda arbeten.

Att Danielsson hade varit en
bra lärare i slöjd var tydligt.

Vad vet jag, kanske slöjdaren av denna
fina båtmodell drömt om stormiga färder

på stora vatten.

Men ett guppande flöte på Tängran,
det är i alla fall en trevlig verklighet

när sommarlovet börjat nu
efter skolavslutningen.

Fast nog räcker armarna till när
pojkarna ska tala om det här fisket.

Men jag ljuger inte när jag talar om
att det är många hundra fjärilar

som magistern samlat och hobbysysslar
med när han nu fått långledigt och pension.

Och fru Elsa har fått kärt besvär att
ta reda på alla uppvaktningsblommor

från skolavslutningen.

Pingstafton 1957 hölls första vigseln i
Envikens nya kyrka som invigts

en vecka tidigare.

Det var prosten Rudolf Bergquist
som vigde enviksungdomarna

Kerstin Karlgren och Gösta Backlund.

Utanför kyrkan samlades under tiden
brudparets gemensamma kamrater

och vänner ur folkdanslaget.

Föräldrar, släkt och vänner
gratulerade.

Pingstdagen 1963 såg ut att bli en vacker
dag och det var dagen för en nypremiär.

Årets konfirmandflickor hade
återupptagit bruket av den broderade

vita halsduken till sockendräkten.

Man samlades som vanligt i sockenstugan.

De flesta flickorna hade halsduken
på redan från början.

Men det fanns även de som
väntade med att ta på sig den

för att den skulle vara riktigt
slät och fin när högtiden började.

Som vanligt får man titta förgäves
efter manliga sockendräkter.

De förekommer bara i sammanhang
när spelmän och folkdansare är med

så det kanske inte var så konstigt att
konfirmandpojkarna sa ifrån

när flickorna ville att även pojkarna
skulle ha sockendräkt.

Halsdukarna som bäres i allmänhet till
sockendräkten är ju vackra och klädsamma

men kanske inte så högtidliga som de vita
som konfirmandflickorna bär.

Nu får kyrkoherde Liljas överta ordet.

I Dalarnas finaste sockenstuga,
timrad av de händigaste karlar

som socknen kunde uppbringa har
konfirmanderna samlats kring sin läspräst,

15 flickor och 11 pojkar.

Pojkarna är fina och högtidliga
i sina vita skjortor.

Man tänker på orden i psaltarens
110:e psalm:

"I helig skrud kommer din unga skara inför dig,
såsom daggen ur morgonrodnadens sköte."

För att inte störa andakten i kyrkan för
mycket har fotografen i stället förevigat

färgprakten i guds örtagård och fått en
att tänka på på psalmorden:

"De fagra blomsterängar och åkerns ädla säd
de rika örtesängar och lundens gröna träd,

de skola oss påminna Guds godhets rikedom,
att vi den nåd besinna som räcker året om."

Scener från orgelläktaren ger dock en
stämningsbild från den vackra kyrkan

med Nils Aron Berges altartavla föreställande
nattvardens instiftande i fonden.

Försommar 1964 i Klockarnäs.

Det är ett byanamn som kan spåras
tillbaka i gamla papper till 1400-talet,

vilket inte hindrar att en sägen förtäljer
att den kyrkklocka som Gustav Vasa

rekvirerat, från Hälsingland en vinter,
sjönk i strömmen och gett byn dess namn.

Det flaggas i byn och vid Karl Björks gård
överraskar vi sonen Jan

med en högtidlig sysselsättning,
som för hans del inte förekommer var dag.

Klockarnäs skola från 1887 ska läggas ned.

Idag, den 9 juni 1964, ska den sista
skolavslutningen hållas här.

Alldeles intill skolan låg lärarbostaden
med två lägenheter.

Envikens egen fotograf Margit Sjöbom
tar ett improviserat klasskort.

För fröken Viola Höglund
var det sista skoldagen,

hon skulle gå i pension
i och med läsårets slut.

B 2, var den skolform som tillämpades här.

Musiklärare Ivar Andersson, lät ungdomarna
demonstrera vad de lärt sig.

Vikarierande lärarinnan i de lägre klasserna
var enviksflickan, Eva Ersson.

Ett bildband hade utförts
och visades av eleverna.

Fröken Höglund har utfört hela
sin lärargärning här i skolan.

Hon läste bl.a. upp en del av det invigningstal
som hölls vid skolans start år 1887.

Erik Envall, ledamot av skolstyrelsen
och Nanny Johansson

som stått för skolbespisningen framförde
hyllningar och tackade även

i egenskap av forna elever
till fröken Höglund.

Hojarna väntade utanför behängda
med fritidsattribut.

Badet vid Klockarnässjön är ett
kärt ferietillhåll.

Där Enviken nu ligger har sedan urminnes
tider funnits en vägknutpunkt.

Enligt en uttydning av namnet betyder "En"
på gammelsvenska ås

och syftar på den ås från sydväst som
vägen från Svärdsjö följer.

Samma väg som jägare och fiskare kom
för fyra-fem tusen år sedan

och så småningom blev traktens
första kolonisatörer.

På kartor från 1600-talet finns en ridväg
härifrån norrut mot Hälsingland.

Och för hästfororna till och från
Dådrans bruk var här en viktig trafikplats,

som på 1970-talet är lika
viktig för bussarna.

Här är centralpunkten för fem olika
passerande busslinjer.

Alla tillhör ett enviksföretag som startade
1923, med en Fiatbuss för nio personer.

Wasatrafik är företagets namn med de
trafikerar inte bara de vägar

som Gustav Vasa färdades utan i alla fyra
riktningarna från denna vägknut.

Den längsta linjen är 35 mil,
från Borlänge till Sundsvall.

Rönndalen heter detta Envikens centrum.

Här finns service anläggningar
och affärer av olika slag.

För sjuk- och hälsovård finns
läkarmottagning och distriktssköterska.

Vid centraliseringen av förvaltningen
förlades kommunalkontoret

till den 1912 byggda sockenstugan.

Enviken blev självständig kommun 1864
vid skilsmässan från Svärdsjö.

I slutet på 1969 träffar vi socknens två
sista kommunalkamrerare,

den då pensionerade Sven Hedström
och den fungerade Karl Tängerstam.

1971 uppgår Enviken i Falu kommunblock
tillsammans med angränsande kommuner.

Tillsamman med en del av byn Klockarnäs
utgör Rönndalen Envikens tätbebyggelse,

som sedan 1957 egentligen även har varit
kyrkby i och med tillkomsten av den nya kyrkan.

Kyrkbyn är väl för de flesta även i
fortsättningen Enviksbyn,

där gamla kyrkan legat sedan 1673,
då Enviken var kapellförsamling

under Svärdsjö.

Äldre bebyggelse finns det gott om,
välskötta gårdar, faluröda med vita knutar,

som står bra mot den saftiga grönskan.

En resa efter Marnäs bygata
är en färd långt tillbaka i tiden.

Vägens sträckning är den ursprungliga
sedan flera hundra år.

Namnet Enviken omnämnes för
första gången i fastebrev från 1358.

En stenåldersboplats har påträffats
men ej kunnat daterats.

Fem till sex tusen år gamla stenredskap
har emellertid hittats vid sjöar,

så jägare och fiskare har tydligen åtminstone
tillfälligtvis varit här för så länge sedan.

Pietetsfullt vårdade gårdar vittnar
om känslan för gamla traditioner.

I Karl-Erik Forsslunds verk:
Med Dalälven från källorna till havet,

finns en bild av en takmålning i
Jönsgården i Klockarnäs,

utförd 1760, av enviksmålaren Enman.

Målningen finns kvar i den för övrigt
moderniserade gården.

Den stora takrosen mäter
2,8 meter i diameter.

En del andra målningar i bygden har
skingrats till museer och samlare.

Dräktbruket hålls levande i socknen,
bl.a. genom till exempelvis denna,

med JUF som medarrangörer,
ordnade midsommarfesten vid Tängergården.

Det var naturligtvis mest spelmän och
folkdansare som var sockenklädda,

men även en del bland publiken,
bl.a. många barn.

Dräkttraditionen är så gammal att dräkten
blivit gemensam med moderkommunen

Svärdsjö, vars folkdanslag
förövrigt medverkade här.

Vi sticker emellan med ett besök i
enviksrummet på Dalarnas museum i Falun,

för att studera förebilderna till
kjolsäcken som ingår i dräkten

och vars renhornsornament bland andra
Karl-Erik Forsslund påstår

att de ursprungligen är komponerade av
terapiarbetande i Sibirien fångna karoliner

som vid hemkomsten presentade de väntande
kvinnorna sina hobbyarbeten.

Tenntrådsdekorationerna skulle enligt
samma källa stamma från de skogslappar

som på 1700-talet bodde i trakten.

Forskning pågår
och så tillbaka till Övertänger.

När folkdansarna visat sitt följde
ringlekar för mor och barn och andra

som kände sig manade.

De yngsta såg ut att uppskatta dansen mest,
men det fanns ju också negativa demonstranter.

Talet för hembygden och den svenska sommaren
gav oss tillfälle att studera sockenfanan.

De i v-form ordnade vågskurorna
symboliserar vattenlederna

utmed vilka den första bebyggelsen skett
och kronan häntyder på Vasa-minnen.

Samma krona finns på en sten
i skogen ovanför Marnäs.

Platsen har fått namnet Närbolågan.

Låga betyder att här då funnits ett
omkullfallet träd,

som använts som spång över ån.

Enligt berättelser genom generationer
låg Gustav Vasa gömd under detta träd

tre dygn under sin flykt genom landskapet.

Stenen restes av en ungdomsloge från Marnäs.

Det var ju två av kronans djurkarlar
i den byn som tog hand om Gustav

sedan han förts dit från Isala
i Sven Elfssons hölass.

Gustav underhölls med mat av Marnäsborna,
allt enligt sägnen.

Traktens strömmar såg vi
symboliserade i sockenvapnet.

I Tängerströmmen skymtar
kvarnar i bakgrunden.

Strömmarnas kraft har utnyttjats, ändå är det
anmärkningsvärt många som klarat sig

från utbyggnad till kraftverk och istället
får sätta liv i landskapsbilder,

som t.ex. Piparströmmen.

I Enviken finns ett sjuttiotal
tjärnar och sjöar,

som ett exempel visar vi Askakarn,
inte bara för att det är en vacker sjö

utan också för dess namn,
med säregen härledning.

Enligt Karl-Erik Forsslund betyder
Askakarn: Avskakar´n,

som skakar av sitt vatten
ner till huvuddalen.

Sommarstugor finns det gott om
i trakten, särskilt vid Balungen,

Envikens största sjö.

Det rena fina fina vattnet är rikt på fisk
som luras upp på olika sätt.

Tyvärr såg vi bara på långt håll
hur en gädda drogs upp

av en fiffig herre som kombinerade
två trevliga sysselsättningar.

Vid Balungstrands naturbad
är det för livligt att fiska.

Förbättringar har gjorts av kommunen
men den tjusiga omväxlingen mellan

sandstrand, stenhällar och skogsbacke
har förståndigt nog sparats kvar.

Och vattnet är så rent att det utan fara
kan drickas, av den som så önskar.

Varför Mallorca?

Många fäbodar har fått ny funktion.

Hundsnäs vid Balungen, har fått ett tiotal
av sina gamla byggnader ändrade

till sommarstugor.

Ungefär hälften så många stugor har
tillkommit genom nybyggen.

Ända in på 1970-talet fanns levande fäbod
i Enviken, med betande djur på skogen,

Grejsan.

Ursprungligen hörde Grejsan till Tängerbyarna,
men vid storskiftet i mitten på 1800-talet

blev den överförd till Enviksbyn.

När det var som mest var det omkring 15
familjer som hade sina djur på vallen,

på sommaren.

Här ystas och kärnas på gammaldags vis
och har man tumme med fäbodkullan

kan man få tillhandla sig en klick
nykärnat smör.

Ett bevis på traktens lämplighet som
sommartillflykt är att Falu Barnens Dag

ett tjugotal år haft dagkoloni på
Långnäset vid Klockarnässjön.

Varje sommardag kördes ett tjugotal barn
hit ut för att få frisk luft, sol

och plats att leva ut sin livsglädje.

När det blev för bråkigt hände det att en del
drog sig tillbaka för stillheten vid ett flöte.

Fiske är faktiskt inte bara lek för barn
utan utövas även rätt så allvarligt av äldre.

När fisket har förlorat sin betydelse som
näringsfång har det fått ökad betydelse

som avstressning för jäktade människor.

Goda fiskevatten är utan tvivel
en stor tillgång för en bygd.

Död åt fisken, leve fisket
är annars dagens paroll.

Medlet heter rotenon, ett gift som sprids i ett
sjösystem med början i de minsta tillflödena.

Målet är att efter språklig degradering av
abborre, gädda till skräpfisk

utrota dem och plantera in s.k. ädelfisk,

forell, öring och röding.

Det är Björktjärn som här systematiskt
förgiftas över hela sin yta.

Efter vassar och stränder måste
specialbehandling sättas in.

Och sedan ska fiskdöden
vara hundraprocentig.

Men växtligheten klarar sig och trots allt
får man inte betrakta näckrosorna

som blommor på fiskarnas grav utan
som ett löfte om ett förnyat fiskevatten,

ett fiskevatten där ett mera
sportbetonat fiske kan utövas.

Strömfiske med fluga räknas ju med rätta som
det förnämligaste och roligaste sportfisket,

tillfälle till detta finns också i bygden
men ännu ej så givande att fotografen

kunde vänta sig till en fångstbild.

Av Envikens areal på drygt 32 000 hektar
är 27 000 skogsmark.

Den sista björnen i trakten fälldes 1888,
nu skjuts här årligen 30-40 älgar.

På väggarna i en del hem hänger gamla
bössor som är tillverkade i Enviken,

för Enviksborna har alltid varit händiga
och när vi kommer in på detta

börjar vi som sig bör med damerna.

Hans Järta skrev 1822 i sin
landshövdingeberättelse om trakten

att spånad och vävnad till avsalu sysselsätter
under vintertiden åtskilliga kvinnor.

Trägeten har blivit inblandad i sammanhanget
genom att getter förr var Envikens vanligaste

husdjur och att den därför fått bli
turistsouvenir och skylt vid en affär

där man kan inhandla produkter av
både manlig och kvinnlig hemslöjdsflit,

bl.a. material och färdiga detaljer
till sockendräkten.

Hemslöjden kunde förr ha karaktär
av hemindustri.

Skäktning av linet t.ex. skedde maskinellt.

I Övertänger finns en sådan linskäkt
restaurerad och bevarad,

det långa avståndet till elektrisk ström
omöjliggjorde tyvärr filmning

av den intressanta interiören.

Tängerströmmen som gav kraft åt
vattenhjulet är här utbyggd och torrlagd.

I Lungsjöån vid Marnäs, rinner däremot
vattnet fortfarande fritt.

1847 står det inskuret i en stock på den
såg som fortfarande ligger kvar här,

tyvärr i mycket dåligt skick.

Vattenhjulet saknas helt men det är
intressant att studera den vickanordning

som överförde ramens upp- och nedgående
rörelse och matade fram en kugg i taget

på det stora steghjulet.

Det senare är handsmitt i sektioner,
fastsatta på ett trähjul.

Genom en kedja som lindades upp på axeln
och var kopplad till vagnen som stocken låg på

matades denna fram ett stycke för
varje gång sågbladet gick upp

för att så säga hämta nytt tag.

I en gammal räkenskapsbok har man sett
att sågaren hade 17 öre i timmen 1876.

1966 tog vårfloden dammen vid
Enviksbyns kvarn.

Före dess hade kvarnen sedan 1853 betjänat
de omkringboende lantbrukarna

med att mala säd till bröd och foder,
på sista åren mest foder.

Och det var några exempel på hur traktens
många strömmar utnyttjats av händigt folk.

Axel Ekström är en av dem som hjälp till
att göra enviksekor till ett begrepp

i en stor del av landet.

När han började tillverkningen 1917 fick
han 30 kr för en eka, komplett med åror.

När han som 86-åring slutade 1967
var motsvarande pris 375.

Handsågarna har börjat gå i grövre virke.
Bertil Höglund i Övertänger är en av dem

som timrar hus på beställning,
först på deltid sen på heltid.

Här ett mindre fritidshus som stock
för stock växer upp på bädden.

Efter sågning formas knuten med timmeryxan
och det ska ingen vanlig vedhuggare ge sig på

för det fordras säker hand och säkert öga
för att passningen ska bli den rätta.

En del verktygstyper har ändrats
men fasonen på yxor och bandknivar

har stått sig genom århundraden.

Det är på sin ägandes gård Haglund
har timmerplatsen

och där finns också ett lite äldre exempel
på hur en riktig knut ska se ut.

På födelsegården Olsgården härjar
tusenkonstnären Anton Ols med allt möjligt,

skor hästar, reparerar lantbruksmaskiner,
skär i trä men framför allt

utövar konstsmide.

1928 byggde han första smedjan,
dessförinnan hade han på veterinärhögskolan

lärt sig att sko hästar och fått de första
grundläggande insikterna i smide.

All övrig kunnighet är självförvärvad.

Han har alltid arbetat ensam i smedjan,
något snus under överläppen bara.

De många maskinerna som ni inte ser
så mycket av i smedjedunklet

är nästan alla gjorda av mäster själv.

Konstsmidet har han som avkoppling från
grovjobbet, produkterna växer fram

med hjälp av inspiration, handaskicklighet
och ett medföljt formsinne,

utan ritningar, olika varje gång.

Behovet av avkoppling har tydligen
varit stort ett tag

för Anton har faktiskt ett litet salulager av
bl.a. sirliga gångjärn och annat byggnadssmide,

eldgafflar, eldhundar, väderflöjlar
och diverse, i alla fasoner.

Det är en särskild mening med att vi visar
den nya verkstadsskolan i Enviken,

likaväl som vi visat vägförbindelserna hit,
hur bra och vackert här är

och hur duktigt folk här finns.
Ärligt sagt:

Vi vill tala om att det finns plats
för ändå flera industrier här

så att ungdomen ska kunna
stanna kvar i bygden.

Men då måste det också finnas
utbildningsmöjligheter för dem.

Och på verkstadsskolan får pojkarna
lära sig till verkstadsmekaniker

under erfaren ledning.

All sorts stålbearbetning står på schemat,
t.ex. hyvling, svarvning, fräsning, slipning,

svetsning och bänkarbete,
förutom teoretisk utbildning.

Undervisningsmetoderna är de modernaste.

Här levererar en bandspelare
svarvinstruktionerna,

som trådlöst överförs
till elevens hörtelefon.

Innan vi visar några redan etablerade
industrier som trivs i bygden

vill vi tala om att det finns kraftverk
i traktens strömmar.

Övertängers kraftstation levererar sina
3 000 kilowatt till riksnätet.

Bergkvists Mekaniska, längre nedströms,
har egen kraftstation.

Erik Bergkvist som startade fabriken 1882
byggde kraftstationer, sågar och kvarnar

runt om i landet.

Han var farfar åt nuvarande ägarna som tar
in arbeten från andra industrier.

Dessa sänder sina största detaljer hit
för bearbetning.

Det är inte många verkstäder som
klarar av ett sånt här 2,5 meters linhjul

för en skidlift.
Bergkvists sysselsätter 10-15 man

Enviksbor som de karaktäriserar som
duktiga yrkesmän

och frakten av arbetsstycken för t.ex.
den här hyveln, som kan ta över

tre meter långa detaljer,
den frakten går fint med lastbil.

Lesjöfors Bruk i Värmland, förlade 1954
en spiralfabrik till Enviken

med ca femtio anställda och närmare
ett hundratal hemarbetare ute i bygden.

Fotografen fastnade för de knepiga
automaterna som spottar fram spiraler.

50% av tillverkningen går på hemmamarknaden
och 50% på export, bl.a. till Australien.

Företagsledningen ansåg lokaliseringen lyckad,
inga problem med transporterna.

Som sagts förut är Enviken en skogrik trakt,
träindustrierna är därför många.

Balungstrands Såg startades 1950
av sex stycken Enviksbor

och sysselsätter ett femtontal året runt,
säsongsvis flera.

Produkterna sprids Sverige runt, en del
virke går även till snickerifabriker i Enviken.

Sjögrens kommanditbolag i Yttertänger,
sågar själva sitt virke.

Emil Sjögren började 1918 att tillverka
den bekanta Tängerkojan,

som revolutionerade skogsarbetarnas
förläggningsstandard.

Sönerna fortsätter nu med 40-50 anställda
och gör bl.a. monteringsklara egnahemshus

som lastas på bilar och körs direkt
till köparens tomt.

Snickerier till husen levereras av bl.a av
Tängers Snickeri i Övertänger.

Tre bröder Johansson startade den fabriken
1931 och har nu 20-25 anställda

yrkesskickliga Enviksbor av båda könen.

Det finns söner i Johanssonsfamiljerna
som kan ta över.

Produkterna sprids över landet
ända upp till Luleå.

För att använda ett främmande
ord för "team work"

så är monteringsarbetet ett samjobb,
om då en är vänster och en högerhänt

blir förtjänsten störst.

För ett hus behövs också köksinredningar,
här en demonstrationsuppställning hos

Brus Snickeri i Rönndalen,
där fabriceras uteslutande köksinredningar

med hjälp av sjutton anställda
och en modern maskinpark.

Vi ser hur en skåpdörr limmas och sedan
i en fräs får rätt mått och profil.

Ända till Liberia har man haft leveranser
men mest över hela Sverige

och även till Sjögrens i Yttertänger.

Det finns flera industrier i bygden
men vi nöjer oss med det visade

för att inte upprepa oss.

Och nu har vi sysslat med arbetsliv så mycket
att vi kan behöva övergå till ett fritidsjobb.

I början på augusti varje år det många som
har denna förväntansfulla sysselsättning.

Ända in på 1970-talet har Enviken
förskonats från kräftpest,

det finns kräftor i de flesta
strömmar och sjöar.

Förr togs de eftertraktade bakåtsträvarna
hinkvis med händerna, med bloss

och tillgången är fortfarande god.

Vi avslutar med ett höstbord
på Björkans pensionat.

Välkomna till Enviken, den livaktiga
centralt belägna skogsbygden,

bygden att trivas i.