Den 16 oktober 1955 var det dags för Sverige att folkomrösta för eller emot högertrafik. I Enviken skedde det i Sockenstugan med 633 avlämnade röster för bibehållande av vänstertrafiken och endast 61 röster för införande av högertrafik. Tendensen var lika i hela landet men trots detta infördes ju högertrafik hösten 1967. Många var sockenklädda p.g.a att grund- stenen till den nya kyrkan lades samma dag och finns skildrat i en annan film. Men vi förflyttar oss till gamla kyrkan i Enviksbyn. Vi ska vara med vid nattvardsgången för 1956-års konfirmander. Det har ju aldrig funnits något församlingshem, eller liknande här, varför ungdomarna samlades utanför Fredrik Nyströms diverseaffär. Men nu får prosten Rudolf Bergquist överta ordet. "Vi gick över vägen genom södra porten i kyrkogårdsmuren, från år 1800, mot vapenhuset och vi träder in i kyrkan med högtidsstämning i sinnet. Gudstjänsten pågår så i vanlig ordning. Gossarna sitter på träbänkarna till höger och flickorna till vänster, som läsbarnen i Enviken suttit i många generationer. Det högtidliga firandet av Herrens heliga nattvard inledes med att de 16 gossarna stilla och allvarligt ordnar sig kring altarringen. De knäböja under utdelningen av de heliga håvorna, varpå de stilla återvända till bänkarna. De 17 flickorna, som likt en krans av vita liljor, fyllde hela altarringen för mottagande av sakramentet, för att sedan i stillhet tänka på de ord de förnummit och det under de fått smaka Efter gudstjänstens slut fingo läsbarnen först lämna kyrkan i samma ordning så som de trätt in. Konfirmationen räknas ju med rätta som en milstolpe i barnens liv och brukar celebreras med blommor och presenter. I Enviken har det förståndigt nog blivit vanligast att vänta med detta till man kommer hem. Erik Höglund, från Linghed, passar på att dryfta någon angelägenhet inom kyrkobrödrakåren. Så var det dags för kyrkvaktare Karlgren att vrida om den bastanta nyckeln i kyrkdörren. Juni 1956, examen i Enviksbyns skola, byggd 1866. Första och andra klass har undervisats här, skolformen har varit den s.k. Ca 500 Enviksbybor beräknas här ha läst sitt första A B C under ledning av lärarinnan Lilly Östlund, som denna dag gör sin sista tjänstgöringsdag för att sedan gå i pension efter 42 års tjänst. Lilla Gudrun Lasses, nu själv lärarinna, uppvaktade från klassen. Och fruarna Jons Anna Larsson och Anna Wiklund uttryckte forna elevers tacksamhet och överlämnade en gåva. Erik Mångs, då överlärare, talade för klassens målsmän. Och sedan fröken Östlund själv sagt några ord var det snart dags för barnen att storma ut. Men innan de kunde känna sig riktigt lediga skulle de bort till kommunalhuset, där kommunens alla skolor, utom Tänger, hade gemensam avslutning. Skolstyrelsens ordförande prosten Rudolf Bergquist delade ut betyg. Prosten höll sedan en kort betraktelse innan han från skolstyrelsen tackade fröken Östlund för hennes 42-åriga tjänst. Kommunalkamrer Sven Hedström tackade på kommunens vägnar. Och därmed var högtiden slut. Vi gör en resa upp mot Björkboda och tar av en smal skogsväg in till blomstervännen Karl Skoglunds paradis. Han började som ung med att driva fram olika slags prästkragar, nu finns här ca 300 olika slags blommor från fjällav till persiska tulpaner och det var svårt att hitta ett ogrässtrå bland de olika blomgrupperna, som stod intill varandra utan avgränsande gångar. Jag tror att det var det som skapade den säregna sagostämningen, med storskogen som granne och som gjorde det hela till traktens största sevärdhet. Skoglund var inte förtjust i påträngande turister och han sålde aldrig något, men det hindrade inte att besökande med det rätta sinnelaget kunde gå där ifrån fullastade med både frön och plantor som de fått alldeles gratis. Skoglund levde till 1962 och blev 77 år gammal, då hade han slutat med både lantbruk och blomsterodlingar för längesen. Han testamenterade bort sitt ställe med förmågan att få blommor att trivas gick inte att överlåta. Erikers Lisa Johansson var länge Envikens äldsta innebyggare. När filmen togs 1956 var hon 92 år och som ni ser var hon glad och pigg. Hon levde till hon var ett par månader över 97 år, år 1961. Närmare 96 år blev Jan Ström, som vi träffar i potatislandet som 92-åring, 1956. Han var nog en bland de sista som slog åder på sig själv med egen snäppare. Sval Jan Danielsson, i Yttertänger blev 93 år gammal. Han hade ett småbruk med ett par kor och några getter. Drog själv hem sitt hö på en kärra, men han var också snickare. 1956, när han filmades, var han 91 år. Denna velocipedryttare var 89 år när han filmades 1956. Han hette Daniel Eklöf och bodde i Yttertänger. Han har varit och hämtat posten, som dottern Elsa tar emot. Han har varit byggmästare åt Flottningsföreningen och utfört behövliga anläggningar i och efter flottleder, med också gjort ritningar för andra byggen. Han blev 91 år gammal. Men som synes var han pigg och arbetsför in i det sista. Han hade kyrkliga intressen och anlitades bl.a. som utropare vid syföreningsauktioner. Han deltog även i andra ideella sammanhang, skötte t.ex. skioptikonvisningarna för föreläsningsföreningen i många år. Svenska flaggans dag den 6 juni 1957 fanns det dubbel anledning att hissa blågult i Övertänger, det var examen i gamla skolan. Och folkskollärare Karl Danielsson gjorde sin sista lektion efter en 40-årig lärargärning med 35 år i obruten följd i Övertänger. Här håller han förhör i femte och sjätte klass med föräldrar som åhörare. Med betygen framför sig på bordet lyssnade också skolstyrelsens ordförande, prosten Bergquist på lektionen. Danielsson är född i Enviksbyn, hans far var lärare i Klockarnäs. Efter lektionens slut framförde prosten skolstyrelsens varma tack för alla de gångna årens goda och trogna lärargärning. Hans-Erik Danielsson och Alvida Bäcklund överlämnade några hjärtliga ord om uppskattning från Tängerbornas sida, en subskriberad penninggåva och blommor. Fru Mary Mångs talade för lärarkollegerna. Fru Marit Aspman uppvaktade från Övertängers JUF-avdelning. Sedan Danielsson tackat för alla vänliga ord och gåvor var det tillfälle att granska elevernas teckningar och andra utförda arbeten. Att Danielsson hade varit en bra lärare i slöjd var tydligt. Vad vet jag, kanske slöjdaren av denna fina båtmodell drömt om stormiga färder på stora vatten. Men ett guppande flöte på Tängran, det är i alla fall en trevlig verklighet när sommarlovet börjat nu efter skolavslutningen. Fast nog räcker armarna till när pojkarna ska tala om det här fisket. Men jag ljuger inte när jag talar om att det är många hundra fjärilar som magistern samlat och hobbysysslar med när han nu fått långledigt och pension. Och fru Elsa har fått kärt besvär att ta reda på alla uppvaktningsblommor från skolavslutningen. Pingstafton 1957 hölls första vigseln i Envikens nya kyrka som invigts en vecka tidigare. Det var prosten Rudolf Bergquist som vigde enviksungdomarna Kerstin Karlgren och Gösta Backlund. Utanför kyrkan samlades under tiden brudparets gemensamma kamrater och vänner ur folkdanslaget. Föräldrar, släkt och vänner gratulerade. Pingstdagen 1963 såg ut att bli en vacker dag och det var dagen för en nypremiär. Årets konfirmandflickor hade återupptagit bruket av den broderade vita halsduken till sockendräkten. Man samlades som vanligt i sockenstugan. De flesta flickorna hade halsduken på redan från början. Men det fanns även de som väntade med att ta på sig den för att den skulle vara riktigt slät och fin när högtiden började. Som vanligt får man titta förgäves efter manliga sockendräkter. De förekommer bara i sammanhang när spelmän och folkdansare är med så det kanske inte var så konstigt att konfirmandpojkarna sa ifrån när flickorna ville att även pojkarna skulle ha sockendräkt. Halsdukarna som bäres i allmänhet till sockendräkten är ju vackra och klädsamma men kanske inte så högtidliga som de vita som konfirmandflickorna bär. Nu får kyrkoherde Liljas överta ordet. I Dalarnas finaste sockenstuga, timrad av de händigaste karlar som socknen kunde uppbringa har konfirmanderna samlats kring sin läspräst, 15 flickor och 11 pojkar. Pojkarna är fina och högtidliga i sina vita skjortor. Man tänker på orden i psaltarens 110:e psalm: "I helig skrud kommer din unga skara inför dig, såsom daggen ur morgonrodnadens sköte." För att inte störa andakten i kyrkan för mycket har fotografen i stället förevigat färgprakten i guds örtagård och fått en att tänka på på psalmorden: "De fagra blomsterängar och åkerns ädla säd de rika örtesängar och lundens gröna träd, de skola oss påminna Guds godhets rikedom, att vi den nåd besinna som räcker året om." Scener från orgelläktaren ger dock en stämningsbild från den vackra kyrkan med Nils Aron Berges altartavla föreställande nattvardens instiftande i fonden. Försommar 1964 i Klockarnäs. Det är ett byanamn som kan spåras tillbaka i gamla papper till 1400-talet, vilket inte hindrar att en sägen förtäljer att den kyrkklocka som Gustav Vasa rekvirerat, från Hälsingland en vinter, sjönk i strömmen och gett byn dess namn. Det flaggas i byn och vid Karl Björks gård överraskar vi sonen Jan med en högtidlig sysselsättning, som för hans del inte förekommer var dag. Klockarnäs skola från 1887 ska läggas ned. Idag, den 9 juni 1964, ska den sista skolavslutningen hållas här. Alldeles intill skolan låg lärarbostaden med två lägenheter. Envikens egen fotograf Margit Sjöbom tar ett improviserat klasskort. För fröken Viola Höglund var det sista skoldagen, hon skulle gå i pension i och med läsårets slut. B 2, var den skolform som tillämpades här. Musiklärare Ivar Andersson, lät ungdomarna demonstrera vad de lärt sig. Vikarierande lärarinnan i de lägre klasserna var enviksflickan, Eva Ersson. Ett bildband hade utförts och visades av eleverna. Fröken Höglund har utfört hela sin lärargärning här i skolan. Hon läste bl.a. upp en del av det invigningstal som hölls vid skolans start år 1887. Erik Envall, ledamot av skolstyrelsen och Nanny Johansson som stått för skolbespisningen framförde hyllningar och tackade även i egenskap av forna elever till fröken Höglund. Hojarna väntade utanför behängda med fritidsattribut. Badet vid Klockarnässjön är ett kärt ferietillhåll. Där Enviken nu ligger har sedan urminnes tider funnits en vägknutpunkt. Enligt en uttydning av namnet betyder "En" på gammelsvenska ås och syftar på den ås från sydväst som vägen från Svärdsjö följer. Samma väg som jägare och fiskare kom för fyra-fem tusen år sedan och så småningom blev traktens första kolonisatörer. På kartor från 1600-talet finns en ridväg härifrån norrut mot Hälsingland. Och för hästfororna till och från Dådrans bruk var här en viktig trafikplats, som på 1970-talet är lika viktig för bussarna. Här är centralpunkten för fem olika passerande busslinjer. Alla tillhör ett enviksföretag som startade 1923, med en Fiatbuss för nio personer. Wasatrafik är företagets namn med de trafikerar inte bara de vägar som Gustav Vasa färdades utan i alla fyra riktningarna från denna vägknut. Den längsta linjen är 35 mil, från Borlänge till Sundsvall. Rönndalen heter detta Envikens centrum. Här finns service anläggningar och affärer av olika slag. För sjuk- och hälsovård finns läkarmottagning och distriktssköterska. Vid centraliseringen av förvaltningen förlades kommunalkontoret till den 1912 byggda sockenstugan. Enviken blev självständig kommun 1864 vid skilsmässan från Svärdsjö. I slutet på 1969 träffar vi socknens två sista kommunalkamrerare, den då pensionerade Sven Hedström och den fungerade Karl Tängerstam. 1971 uppgår Enviken i Falu kommunblock tillsammans med angränsande kommuner. Tillsamman med en del av byn Klockarnäs utgör Rönndalen Envikens tätbebyggelse, som sedan 1957 egentligen även har varit kyrkby i och med tillkomsten av den nya kyrkan. Kyrkbyn är väl för de flesta även i fortsättningen Enviksbyn, där gamla kyrkan legat sedan 1673, då Enviken var kapellförsamling under Svärdsjö. Äldre bebyggelse finns det gott om, välskötta gårdar, faluröda med vita knutar, som står bra mot den saftiga grönskan. En resa efter Marnäs bygata är en färd långt tillbaka i tiden. Vägens sträckning är den ursprungliga sedan flera hundra år. Namnet Enviken omnämnes för första gången i fastebrev från 1358. En stenåldersboplats har påträffats men ej kunnat daterats. Fem till sex tusen år gamla stenredskap har emellertid hittats vid sjöar, så jägare och fiskare har tydligen åtminstone tillfälligtvis varit här för så länge sedan. Pietetsfullt vårdade gårdar vittnar om känslan för gamla traditioner. I Karl-Erik Forsslunds verk: Med Dalälven från källorna till havet, finns en bild av en takmålning i Jönsgården i Klockarnäs, utförd 1760, av enviksmålaren Enman. Målningen finns kvar i den för övrigt moderniserade gården. Den stora takrosen mäter 2,8 meter i diameter. En del andra målningar i bygden har skingrats till museer och samlare. Dräktbruket hålls levande i socknen, bl.a. genom till exempelvis denna, med JUF som medarrangörer, ordnade midsommarfesten vid Tängergården. Det var naturligtvis mest spelmän och folkdansare som var sockenklädda, men även en del bland publiken, bl.a. många barn. Dräkttraditionen är så gammal att dräkten blivit gemensam med moderkommunen Svärdsjö, vars folkdanslag förövrigt medverkade här. Vi sticker emellan med ett besök i enviksrummet på Dalarnas museum i Falun, för att studera förebilderna till kjolsäcken som ingår i dräkten och vars renhornsornament bland andra Karl-Erik Forsslund påstår att de ursprungligen är komponerade av terapiarbetande i Sibirien fångna karoliner som vid hemkomsten presentade de väntande kvinnorna sina hobbyarbeten. Tenntrådsdekorationerna skulle enligt samma källa stamma från de skogslappar som på 1700-talet bodde i trakten. Forskning pågår och så tillbaka till Övertänger. När folkdansarna visat sitt följde ringlekar för mor och barn och andra som kände sig manade. De yngsta såg ut att uppskatta dansen mest, men det fanns ju också negativa demonstranter. Talet för hembygden och den svenska sommaren gav oss tillfälle att studera sockenfanan. De i v-form ordnade vågskurorna symboliserar vattenlederna utmed vilka den första bebyggelsen skett och kronan häntyder på Vasa-minnen. Samma krona finns på en sten i skogen ovanför Marnäs. Platsen har fått namnet Närbolågan. Låga betyder att här då funnits ett omkullfallet träd, som använts som spång över ån. Enligt berättelser genom generationer låg Gustav Vasa gömd under detta träd tre dygn under sin flykt genom landskapet. Stenen restes av en ungdomsloge från Marnäs. Det var ju två av kronans djurkarlar i den byn som tog hand om Gustav sedan han förts dit från Isala i Sven Elfssons hölass. Gustav underhölls med mat av Marnäsborna, allt enligt sägnen. Traktens strömmar såg vi symboliserade i sockenvapnet. I Tängerströmmen skymtar kvarnar i bakgrunden. Strömmarnas kraft har utnyttjats, ändå är det anmärkningsvärt många som klarat sig från utbyggnad till kraftverk och istället får sätta liv i landskapsbilder, som t.ex. Piparströmmen. I Enviken finns ett sjuttiotal tjärnar och sjöar, som ett exempel visar vi Askakarn, inte bara för att det är en vacker sjö utan också för dess namn, med säregen härledning. Enligt Karl-Erik Forsslund betyder Askakarn: Avskakar´n, som skakar av sitt vatten ner till huvuddalen. Sommarstugor finns det gott om i trakten, särskilt vid Balungen, Envikens största sjö. Det rena fina fina vattnet är rikt på fisk som luras upp på olika sätt. Tyvärr såg vi bara på långt håll hur en gädda drogs upp av en fiffig herre som kombinerade två trevliga sysselsättningar. Vid Balungstrands naturbad är det för livligt att fiska. Förbättringar har gjorts av kommunen men den tjusiga omväxlingen mellan sandstrand, stenhällar och skogsbacke har förståndigt nog sparats kvar. Och vattnet är så rent att det utan fara kan drickas, av den som så önskar. Varför Mallorca? Många fäbodar har fått ny funktion. Hundsnäs vid Balungen, har fått ett tiotal av sina gamla byggnader ändrade till sommarstugor. Ungefär hälften så många stugor har tillkommit genom nybyggen. Ända in på 1970-talet fanns levande fäbod i Enviken, med betande djur på skogen, Grejsan. Ursprungligen hörde Grejsan till Tängerbyarna, men vid storskiftet i mitten på 1800-talet blev den överförd till Enviksbyn. När det var som mest var det omkring 15 familjer som hade sina djur på vallen, på sommaren. Här ystas och kärnas på gammaldags vis och har man tumme med fäbodkullan kan man få tillhandla sig en klick nykärnat smör. Ett bevis på traktens lämplighet som sommartillflykt är att Falu Barnens Dag ett tjugotal år haft dagkoloni på Långnäset vid Klockarnässjön. Varje sommardag kördes ett tjugotal barn hit ut för att få frisk luft, sol och plats att leva ut sin livsglädje. När det blev för bråkigt hände det att en del drog sig tillbaka för stillheten vid ett flöte. Fiske är faktiskt inte bara lek för barn utan utövas även rätt så allvarligt av äldre. När fisket har förlorat sin betydelse som näringsfång har det fått ökad betydelse som avstressning för jäktade människor. Goda fiskevatten är utan tvivel en stor tillgång för en bygd. Död åt fisken, leve fisket är annars dagens paroll. Medlet heter rotenon, ett gift som sprids i ett sjösystem med början i de minsta tillflödena. Målet är att efter språklig degradering av abborre, gädda till skräpfisk utrota dem och plantera in s.k. ädelfisk, forell, öring och röding. Det är Björktjärn som här systematiskt förgiftas över hela sin yta. Efter vassar och stränder måste specialbehandling sättas in. Och sedan ska fiskdöden vara hundraprocentig. Men växtligheten klarar sig och trots allt får man inte betrakta näckrosorna som blommor på fiskarnas grav utan som ett löfte om ett förnyat fiskevatten, ett fiskevatten där ett mera sportbetonat fiske kan utövas. Strömfiske med fluga räknas ju med rätta som det förnämligaste och roligaste sportfisket, tillfälle till detta finns också i bygden men ännu ej så givande att fotografen kunde vänta sig till en fångstbild. Av Envikens areal på drygt 32 000 hektar är 27 000 skogsmark. Den sista björnen i trakten fälldes 1888, nu skjuts här årligen 30-40 älgar. På väggarna i en del hem hänger gamla bössor som är tillverkade i Enviken, för Enviksborna har alltid varit händiga och när vi kommer in på detta börjar vi som sig bör med damerna. Hans Järta skrev 1822 i sin landshövdingeberättelse om trakten att spånad och vävnad till avsalu sysselsätter under vintertiden åtskilliga kvinnor. Trägeten har blivit inblandad i sammanhanget genom att getter förr var Envikens vanligaste husdjur och att den därför fått bli turistsouvenir och skylt vid en affär där man kan inhandla produkter av både manlig och kvinnlig hemslöjdsflit, bl.a. material och färdiga detaljer till sockendräkten. Hemslöjden kunde förr ha karaktär av hemindustri. Skäktning av linet t.ex. skedde maskinellt. I Övertänger finns en sådan linskäkt restaurerad och bevarad, det långa avståndet till elektrisk ström omöjliggjorde tyvärr filmning av den intressanta interiören. Tängerströmmen som gav kraft åt vattenhjulet är här utbyggd och torrlagd. I Lungsjöån vid Marnäs, rinner däremot vattnet fortfarande fritt. 1847 står det inskuret i en stock på den såg som fortfarande ligger kvar här, tyvärr i mycket dåligt skick. Vattenhjulet saknas helt men det är intressant att studera den vickanordning som överförde ramens upp- och nedgående rörelse och matade fram en kugg i taget på det stora steghjulet. Det senare är handsmitt i sektioner, fastsatta på ett trähjul. Genom en kedja som lindades upp på axeln och var kopplad till vagnen som stocken låg på matades denna fram ett stycke för varje gång sågbladet gick upp för att så säga hämta nytt tag. I en gammal räkenskapsbok har man sett att sågaren hade 17 öre i timmen 1876. 1966 tog vårfloden dammen vid Enviksbyns kvarn. Före dess hade kvarnen sedan 1853 betjänat de omkringboende lantbrukarna med att mala säd till bröd och foder, på sista åren mest foder. Och det var några exempel på hur traktens många strömmar utnyttjats av händigt folk. Axel Ekström är en av dem som hjälp till att göra enviksekor till ett begrepp i en stor del av landet. När han började tillverkningen 1917 fick han 30 kr för en eka, komplett med åror. När han som 86-åring slutade 1967 var motsvarande pris 375. Handsågarna har börjat gå i grövre virke. Bertil Höglund i Övertänger är en av dem som timrar hus på beställning, först på deltid sen på heltid. Här ett mindre fritidshus som stock för stock växer upp på bädden. Efter sågning formas knuten med timmeryxan och det ska ingen vanlig vedhuggare ge sig på för det fordras säker hand och säkert öga för att passningen ska bli den rätta. En del verktygstyper har ändrats men fasonen på yxor och bandknivar har stått sig genom århundraden. Det är på sin ägandes gård Haglund har timmerplatsen och där finns också ett lite äldre exempel på hur en riktig knut ska se ut. På födelsegården Olsgården härjar tusenkonstnären Anton Ols med allt möjligt, skor hästar, reparerar lantbruksmaskiner, skär i trä men framför allt utövar konstsmide. 1928 byggde han första smedjan, dessförinnan hade han på veterinärhögskolan lärt sig att sko hästar och fått de första grundläggande insikterna i smide. All övrig kunnighet är självförvärvad. Han har alltid arbetat ensam i smedjan, något snus under överläppen bara. De många maskinerna som ni inte ser så mycket av i smedjedunklet är nästan alla gjorda av mäster själv. Konstsmidet har han som avkoppling från grovjobbet, produkterna växer fram med hjälp av inspiration, handaskicklighet och ett medföljt formsinne, utan ritningar, olika varje gång. Behovet av avkoppling har tydligen varit stort ett tag för Anton har faktiskt ett litet salulager av bl.a. sirliga gångjärn och annat byggnadssmide, eldgafflar, eldhundar, väderflöjlar och diverse, i alla fasoner. Det är en särskild mening med att vi visar den nya verkstadsskolan i Enviken, likaväl som vi visat vägförbindelserna hit, hur bra och vackert här är och hur duktigt folk här finns. Ärligt sagt: Vi vill tala om att det finns plats för ändå flera industrier här så att ungdomen ska kunna stanna kvar i bygden. Men då måste det också finnas utbildningsmöjligheter för dem. Och på verkstadsskolan får pojkarna lära sig till verkstadsmekaniker under erfaren ledning. All sorts stålbearbetning står på schemat, t.ex. hyvling, svarvning, fräsning, slipning, svetsning och bänkarbete, förutom teoretisk utbildning. Undervisningsmetoderna är de modernaste. Här levererar en bandspelare svarvinstruktionerna, som trådlöst överförs till elevens hörtelefon. Innan vi visar några redan etablerade industrier som trivs i bygden vill vi tala om att det finns kraftverk i traktens strömmar. Övertängers kraftstation levererar sina 3 000 kilowatt till riksnätet. Bergkvists Mekaniska, längre nedströms, har egen kraftstation. Erik Bergkvist som startade fabriken 1882 byggde kraftstationer, sågar och kvarnar runt om i landet. Han var farfar åt nuvarande ägarna som tar in arbeten från andra industrier. Dessa sänder sina största detaljer hit för bearbetning. Det är inte många verkstäder som klarar av ett sånt här 2,5 meters linhjul för en skidlift. Bergkvists sysselsätter 10-15 man Enviksbor som de karaktäriserar som duktiga yrkesmän och frakten av arbetsstycken för t.ex. den här hyveln, som kan ta över tre meter långa detaljer, den frakten går fint med lastbil. Lesjöfors Bruk i Värmland, förlade 1954 en spiralfabrik till Enviken med ca femtio anställda och närmare ett hundratal hemarbetare ute i bygden. Fotografen fastnade för de knepiga automaterna som spottar fram spiraler. 50% av tillverkningen går på hemmamarknaden och 50% på export, bl.a. till Australien. Företagsledningen ansåg lokaliseringen lyckad, inga problem med transporterna. Som sagts förut är Enviken en skogrik trakt, träindustrierna är därför många. Balungstrands Såg startades 1950 av sex stycken Enviksbor och sysselsätter ett femtontal året runt, säsongsvis flera. Produkterna sprids Sverige runt, en del virke går även till snickerifabriker i Enviken. Sjögrens kommanditbolag i Yttertänger, sågar själva sitt virke. Emil Sjögren började 1918 att tillverka den bekanta Tängerkojan, som revolutionerade skogsarbetarnas förläggningsstandard. Sönerna fortsätter nu med 40-50 anställda och gör bl.a. monteringsklara egnahemshus som lastas på bilar och körs direkt till köparens tomt. Snickerier till husen levereras av bl.a av Tängers Snickeri i Övertänger. Tre bröder Johansson startade den fabriken 1931 och har nu 20-25 anställda yrkesskickliga Enviksbor av båda könen. Det finns söner i Johanssonsfamiljerna som kan ta över. Produkterna sprids över landet ända upp till Luleå. För att använda ett främmande ord för "team work" så är monteringsarbetet ett samjobb, om då en är vänster och en högerhänt blir förtjänsten störst. För ett hus behövs också köksinredningar, här en demonstrationsuppställning hos Brus Snickeri i Rönndalen, där fabriceras uteslutande köksinredningar med hjälp av sjutton anställda och en modern maskinpark. Vi ser hur en skåpdörr limmas och sedan i en fräs får rätt mått och profil. Ända till Liberia har man haft leveranser men mest över hela Sverige och även till Sjögrens i Yttertänger. Det finns flera industrier i bygden men vi nöjer oss med det visade för att inte upprepa oss. Och nu har vi sysslat med arbetsliv så mycket att vi kan behöva övergå till ett fritidsjobb. I början på augusti varje år det många som har denna förväntansfulla sysselsättning. Ända in på 1970-talet har Enviken förskonats från kräftpest, det finns kräftor i de flesta strömmar och sjöar. Förr togs de eftertraktade bakåtsträvarna hinkvis med händerna, med bloss och tillgången är fortfarande god. Vi avslutar med ett höstbord på Björkans pensionat. Välkomna till Enviken, den livaktiga centralt belägna skogsbygden, bygden att trivas i.