Clay Shirky: Varför SOPA är en dålig idé

Vad betyder en lag som PIPA/SOPA för vår globala värld? Från TEDs kontor presenterar Clay Shirky ett manifest - ett kall för att försvara vår frihet att skapa, diskutera, länka och dela snarare än passivt konsumera.

Jag kommer att börja här.

Det här är en handskriven skylt

som dök upp i ett traditionellt bageri

i mitt gamla kvarter i Brooklyn för några år sedan.

Bageriet hade en av de där maskinerna

som kan skriva ut på sockerskivor.

Och barn kunde komma in med målningar

och låta bageriet skriva ut en sockerskiva

för ovansidan av deras födelsedagstårta.

Men olyckligtvis så var en av de sakerna som barn gillar att rita

seriefigurer.

De gillade att rita Lilla Sjöjungfrun,

de gillade att rita smurfarna, de gillade att rita Musse Pigg.

Men det visar sig vara olagligt

att skriva ut ett barns målning av Musse Pigg

på en sockerskiva.

Och det är ett brott mot upphovsrätten.

Och att förhindra brott mot upphovsrätten

genom barns födelsedagstårtor

visade sig vara så tidskrävande

att College Bakery sa,

"Vet ni, vi kommer sluta med den här servicen.

Om du är en privatperson,

kommer du inte kunna använda vår maskin längre.

Om du vill ha en sockerutskrift till din födelsedagstårta,

måste du använda en av våra mallar -

gjorda av proffs."

Så det är två lagförslag i USAs kongress just nu.

En är SOPA och den andra PIPA.

SOPA står för Stop Online Piracy Act (Lag för att Förhindra Piratkopiering Online).

Den kommer från Senaten.

PIPA är en förkortning av PROTECTIP (FörsvaraIP),

som i sin tur står för

Preventing Real Online Threats (Förhindra Verkliga Online-hot)

to Economic Creativity (mot Ekonomisk Kreativitet)

and Theft of Intellectual Property (och Stöld av Upphovsrättskyddat material)

därför att kongressbiträdena som namnger lagförslagen

har mycket tid över.

Och vad SOPA och PIPA vill göra

är att de vill göra det här.

De vill höja kostnaden

för att upprätthålla upphovsrätten

så mycket så att människor hellre slutar

erbjuda tjänsterna till amatörer.

Hur de föreslår att göra det här

är att identifiera sajter

som substantiellt bryter mot upphovsrätten -

trots att hur man identifierar dem sajterna

aldrig till fullo specifieras i lagförslagen -

och de vill sen ta bort sajterna från domännamnsystemet (DNS).

De vill ta bort dem ur DNS-systemet.

Domännamnssystemet

är den funktion som omvandlar adresser som vi kan läsa, som Google.com

till den typ av adresser

som datorer förväntar sig

74.125.226.212.

Men problemet med den här typen av censur,

att identifiera en sajt

för att sedan försöka ta bort den ur DNS-systemet,

är att det inte fungerar.

Och man tror att det skulle vara ett stort problem för ett lagförslag,

men kongressen verkar inte ha låtit det besvära dem för mycket.

För anledningen för att det inte fungerar

är för att du kan fortfarande skriva 74.125.226.212 i webbläsaren

eller göra det till en klickbar länk

och du kommer fortfarande till Google.

Så övervakningsdelen

av problemet

blir det verkliga hotet från lagförslaget.

För att förstå hur kongressen kom att skriva ett lagförslag

som inte kommer att åstadkomma sitt mål

men samtidigt resultera i flera negativa sideffekter,

så måste man förstå lite av bakgrundshistorien.

Och bakgrundshistorien är att

SOPA och PIPA som lagförslag

till stor dels skrevs av mediaföretag

som grundades under 1900-talet.

1900-talet var en gynnsam tid för medieföretagen

för det de verkligen hade på sin sida var ett bristfälligt utbud.

Om du producerade ett TV-program

så behövde det inte vara mycket bättre än alla andra TV-program som tidigare gjorts

det behövde bara vara bättre

än de två andra program

som sändes samtidigt,

vilket är ett väldigt lågt

konkurrenskrav.

Vilket betydde

att om du presenterade ett okej innehåll

så fick du en tredjedel av den amerikanska publiken per automatik

tiotals miljoner tittare

genom att bara producera någonting

som inte var alltför dåligt.

Det är som att ha en licens för att trycka pengar

och en tunna med gratis bläck.

Men teknologin avancerade, som teknologin vill göra.

Och sakta, sakta, i slutet av 1900-talet

så började det bristfälliga utbudet att luckras upp

och jag menar inte genom digital teknologi,

jag pratar om analog teknologi.

Kasettband, videobandspelare,

till och med kopieringsapparaten

skapade nya möjligheter

för annorlunda beteenden

som förvånade mediabranchen.

För det visade sig

att vi inte riktigt var soffpotatisar.

Vi tycker inte bara om att konsumera.

Vi gillar att konsumera

men varje gång en av de här nya verktygen kom

så visade det sig att vi också gillar att skapa och producera

och vi gillar att dela.

Och det gjorde mediabranschen förskräckta -

det skrämde dem varje gång.

Jack Valenti som var huvudlobbyist

för Motion Picture Association of America (Amerikanska filmbranschens lobbyorganisation)

jämförde en gång den våldsamma videobandspelaren

med Jack Uppskäraren

och fattiga, hjälplösa Hollywood

med en kvinna alldeles ensam hemma.

Det var den nivån på retoriken.

Så mediabranschen

tiggde, insisterade och krävde

att kongressen skulle agera.

Och kongressen gjorde något.

Under det tidiga 90-talet så godkände kongressen en lag

som förändrade allting.

Och den lagen kallades Audio Home Recording Act (Lagen för ljudinspelning i hemmet)

av 1992.

Och vad Audio Home Recording Act av 1992 sa var,

kolla, om folk spelar in grejer från radion

och sen gör blandband till deras kompisar

det är inte ett brott. Det är okej.

Inspelning och remixning

och att dela med sig till kompisar är okej.

Om du gör massor utav kopior av hög kvalitet och du säljer dem,

så är det inte okej.

Men den här inspelningsverksamheten

okej, släpp det.

Och de trodde att dem hade förtydligat och förklarat problemet,

för de hade gjort en tydlig skillnad

mellan laglig och olaglig kopiering.

Men det var inte det som mediabranschen ville ha.

De ville att kongressen

skulle förbjuda kopiering helt och hållet.

Så när Audio Home Recording Act of 1992 godkändes

så gav mediabranschen upp idén

om att särskilja mellan laglig och olaglig kopiering

för det var tydligt

att om kongressen agerade inom deras ramverk

skulle de i verkligheten öka medborgarnas rättigheter

att delta i vår egen mediemiljö.

Så de beslutade sig för plan B.

Det tog dem ett tag att formulera en plan B.

En fullt utvecklad plan B dök först upp

under 1998 -

med något som kallades Digital Millenium Copyright Act (Millennielagen om Digitalt Upphovsrättsskydd).

Det var ett komplicerat lagförslag med många rörliga delar.

Men huvuddelen av DMCA

var att det var lagligt att sälja

okopierbart material -

bara det att det inte finns något okopierbart material.

Det skulle bli, som Ed Felton berömt en gång sa,

"Som att dela ut vatten

som inte var vått."

Bits kan kopieras. Det är vad datorer gör.

Det är en sidoeffekt av deras vanliga funktion.

Så för att bluffa förmågan

att kunna sälja okopierbara bits

så gjorde DMCA det också lagligt

att kräva att du använder system

som förstörde kopieringsfunktionen i dina apparater.

Varje DVD-spelare och spelkonsol

och TV och dator som du köpte

oavsett vad du trodde att du köpte

kunde förstöras av mediabranschen

om de vill ha det som en förutsättning för att sälja dig innehåll.

Och för att se till att du inte förstod

eller inte fullgjorde förmågorna

som apparaterna hade

gjorde de det också olagligt

för dig att försöka nollställa

kopieringsmöjligheten för det innehållet.

DMCA är punkten

då mediabranschen

gav upp rättssystemet

av att särskilja mellan laglig och olaglig kopiering

och helt enkelt försökte förhindra all kopiering

genom tekniska lösningar.

Men DMCA hade och fortsätter att ha flera komplicerade sidoeffekter,

men i förhållande till sitt huvudmål, att begränsa kopiering och delning,

har det till stor del inte fungerat.

Och huvudanledningen till att det inte har fungerat

är att Internet har visat sig vara mycket populärare och kraftfullare

än någon tidigare trott.

Blandbandet, fanzinet,

var ingenting mot det vi ser nu

i och med Internet.

Vi befinner oss i en värld

där de flesta amerikanska medborgare

över 12 år

delar saker med varandra online.

Vi delar skrifter, vi delar bilder,

vi delar ljud, vi delar video.

Lite av det vi delar är saker som vi gjort.

Lite av det vi delar är saker vi hittat.

Lite av det vi delar

är saker vi gjort med det vi hittat

och det gör mediabranschen förskräckt.

Så PIPA och SOPA

är rond två.

Men där DMCA var som en operation

där vi ville gå in i din dator,

vi ville gå inuti din TV, in i din spelkonsol

och förhindra den från att göra

det den var tillverkad för att göra -

PIPA och SOPA är som ett kärnvapen

och det de säger är att vi vill gå vart som helst i världen

och censurera innehåll.

Så mekanismen, som jag tidigare sa, för att åstadkomma detta

är att du måste ta ner vem som helst

som leder till de utpekade IP-adresserna.

Du behöver ta bort dem från sökmotorer,

du behöver ta bort dem från onlineordböcker,

du behöver ta bort dem från användarlistor.

Och eftersom de största tillverkarena av innehåll på Internet

inte är Google eller Yahoo

det är vi,

kommer vi att börja bli bevakade och censurerade.

För i slutändan

så är det som på riktigt hotas

av genomförandet av PIPA och SOPA

vår möjlighet att dela saker med varandra.

För vad PIPA och SOPA riskerar att göra

är att ta en flera århundraden gammalt juridisk princip

oskyldig till bevisad skyldig

och vända på den

skyldig till bevisat oskyldig.

Du kan inte dela med dig

förrän du har visat oss

att du inte delar något

som vi inte tycker om.

Plötsligt så faller bevisbördan för laglig eller olaglig delning

tydligt på oss

och på de tjänster

som kanske tillhandahåller oss nya möjligheter.

Och om det kostar så lite som tio öre

att övervaka en användare

så kommer det att krossa en tjänst

med hundra miljoner användare.

Så det här är det Internet som de har tänkt sig.

Föreställ er den här skylten överallt,

förutom att den säger inte College Bakery,

utan den säger YouTube

och Facebook och Twitter.

Föreställ er att den säger TED,

för att kommentarerna inte kan övervakas

till en överkomlig kostnad.

De riktiga effekterna av SOPA och PIPA

kommer vara andra än de som lagförslagen föreslår.

Hotet är i verkligheten

inverteringen av bevisbördan

där vi plötsligt

alla behandlas som tjuvar

varje gång vi ges friheten att skapa,

producera eller dela.

Och människorna som erbjuder oss den möjligheten

alla YouTubes, Facebooks, Twitters och TEDs

är plötsligt i branschen

av att övervaka oss,

eller riskera att åtalas för medhjälp till upphovsrättsbrott.

Det finns två saker du kan göra

för att stoppa det här -

en enkel sak och en komplicerad sak,

en lätt och en svår.

Den enkla saken, den lätta saken, är att

om du är en amerikansk medborgare

ring din representant, ring din senator.

Om du tittar på

de som skrev under lagförslaget för SOPA

och de som skrev under PIPA,

så ser du att dem tillsammans har tagit emot

miljoner och miljoner av dollar

från mediabranschen.

Du har inte miljoner och miljoner dollar

men du kan ringa din representant

och du kan påminna dem om att du röstar

och du kan begära att inte bli behandlad som en tjuv

och du kan föreslå att du föredrar

att Internet inte förstörs.

Och om du inte är en amerikansk medborgare

så kan du kontakta amerikanska medborgare som du känner

och uppmuntra de att göra samma sak.

För det ser ut att vara en nationell fråga

men det är det inte.

Den här branschen kommer inte vara nöjd

förrän Internet har förstörts.

Om internet förstörs, så förstörs det för alla.

Det är den lätta saken.

Det är den enkla saken.

Den svåra saken är:

förbered er, för mer kommer att komma.

SOPA är egentligen en återanvändning av COICA,

som föreslogs förra året men inte godkändes.

Och allt det här går tillbaka till

DMCAs misslyckande

att förbjuda delning som en teknisk process.

Och DMCA går tillbaka till Audio Home Recording Act,

vilket skrämde den här branschen.

För hela verksamheten

av att anklaga någon för att bryta mot lagen

och sedan samla bevis för att bevisa det

visar sig vara väldigt besvärlig.

"Vi föredrar att inte göra det"

säger mediebranschen.

Och vad den vill är att inte behöva göra det.

De vill inte ha juridiska skillnader

melllan laglig och olaglig delning.

De vill bara att all delning ska upphöra.

PIPA och SOPA är inga konstigheter, inga avvikelser,

inte enskilda händelser.

Utan en del av den här processen

som har pågått under 20 år nu.

Och om vi besegrar dem, som jag hoppas att vi gör,

så kommer mer att komma.

För inte förrän vi övertalar kongressen

att sättet att behandla upphovsrättsbrott

är på det sätt som upphovsrättsbrotten med Napster och Youtube behandlades

vilket är att ha en rättegång där alla bevis presenteras

och fakta undersöks och gottgörelser fastställs

som vanligtvis görs i demokratiska samhällen.

Det är så vi måste ta hand om upphovsrättsbrott.

Under tiden

så är den svåra saken att vara redo.

För det är det verkliga meddelandet från PIPA och SOPA.

Time Warner har ringt

och de vill ha oss tillbaka i soffan,

bara konsumerandes

inte producerande, inte delandes

och vi borde säga "Nej".

Tack så mycket.

(Applåder)