Jag kommer att börja här. Det här är en handskriven skylt som dök upp i ett traditionellt bageri i mitt gamla kvarter i Brooklyn för några år sedan. Bageriet hade en av de där maskinerna som kan skriva ut på sockerskivor. Och barn kunde komma in med målningar och låta bageriet skriva ut en sockerskiva för ovansidan av deras födelsedagstårta. Men olyckligtvis så var en av de sakerna som barn gillar att rita seriefigurer. De gillade att rita Lilla Sjöjungfrun, de gillade att rita smurfarna, de gillade att rita Musse Pigg. Men det visar sig vara olagligt att skriva ut ett barns målning av Musse Pigg på en sockerskiva. Och det är ett brott mot upphovsrätten. Och att förhindra brott mot upphovsrätten genom barns födelsedagstårtor visade sig vara så tidskrävande att College Bakery sa, "Vet ni, vi kommer sluta med den här servicen. Om du är en privatperson, kommer du inte kunna använda vår maskin längre. Om du vill ha en sockerutskrift till din födelsedagstårta, måste du använda en av våra mallar - gjorda av proffs." Så det är två lagförslag i USAs kongress just nu. En är SOPA och den andra PIPA. SOPA står för Stop Online Piracy Act (Lag för att Förhindra Piratkopiering Online). Den kommer från Senaten. PIPA är en förkortning av PROTECTIP (FörsvaraIP), som i sin tur står för Preventing Real Online Threats (Förhindra Verkliga Online-hot) to Economic Creativity (mot Ekonomisk Kreativitet) and Theft of Intellectual Property (och Stöld av Upphovsrättskyddat material) därför att kongressbiträdena som namnger lagförslagen har mycket tid över. Och vad SOPA och PIPA vill göra är att de vill göra det här. De vill höja kostnaden för att upprätthålla upphovsrätten så mycket så att människor hellre slutar erbjuda tjänsterna till amatörer. Hur de föreslår att göra det här är att identifiera sajter som substantiellt bryter mot upphovsrätten - trots att hur man identifierar dem sajterna aldrig till fullo specifieras i lagförslagen - och de vill sen ta bort sajterna från domännamnsystemet (DNS). De vill ta bort dem ur DNS-systemet. Domännamnssystemet är den funktion som omvandlar adresser som vi kan läsa, som Google.com till den typ av adresser som datorer förväntar sig 74.125.226.212. Men problemet med den här typen av censur, att identifiera en sajt för att sedan försöka ta bort den ur DNS-systemet, är att det inte fungerar. Och man tror att det skulle vara ett stort problem för ett lagförslag, men kongressen verkar inte ha låtit det besvära dem för mycket. För anledningen för att det inte fungerar är för att du kan fortfarande skriva 74.125.226.212 i webbläsaren eller göra det till en klickbar länk och du kommer fortfarande till Google. Så övervakningsdelen av problemet blir det verkliga hotet från lagförslaget. För att förstå hur kongressen kom att skriva ett lagförslag som inte kommer att åstadkomma sitt mål men samtidigt resultera i flera negativa sideffekter, så måste man förstå lite av bakgrundshistorien. Och bakgrundshistorien är att SOPA och PIPA som lagförslag till stor dels skrevs av mediaföretag som grundades under 1900-talet. 1900-talet var en gynnsam tid för medieföretagen för det de verkligen hade på sin sida var ett bristfälligt utbud. Om du producerade ett TV-program så behövde det inte vara mycket bättre än alla andra TV-program som tidigare gjorts det behövde bara vara bättre än de två andra program som sändes samtidigt, vilket är ett väldigt lågt konkurrenskrav. Vilket betydde att om du presenterade ett okej innehåll så fick du en tredjedel av den amerikanska publiken per automatik tiotals miljoner tittare genom att bara producera någonting som inte var alltför dåligt. Det är som att ha en licens för att trycka pengar och en tunna med gratis bläck. Men teknologin avancerade, som teknologin vill göra. Och sakta, sakta, i slutet av 1900-talet så började det bristfälliga utbudet att luckras upp och jag menar inte genom digital teknologi, jag pratar om analog teknologi. Kasettband, videobandspelare, till och med kopieringsapparaten skapade nya möjligheter för annorlunda beteenden som förvånade mediabranchen. För det visade sig att vi inte riktigt var soffpotatisar. Vi tycker inte bara om att konsumera. Vi gillar att konsumera men varje gång en av de här nya verktygen kom så visade det sig att vi också gillar att skapa och producera och vi gillar att dela. Och det gjorde mediabranschen förskräckta - det skrämde dem varje gång. Jack Valenti som var huvudlobbyist för Motion Picture Association of America (Amerikanska filmbranschens lobbyorganisation) jämförde en gång den våldsamma videobandspelaren med Jack Uppskäraren och fattiga, hjälplösa Hollywood med en kvinna alldeles ensam hemma. Det var den nivån på retoriken. Så mediabranschen tiggde, insisterade och krävde att kongressen skulle agera. Och kongressen gjorde något. Under det tidiga 90-talet så godkände kongressen en lag som förändrade allting. Och den lagen kallades Audio Home Recording Act (Lagen för ljudinspelning i hemmet) av 1992. Och vad Audio Home Recording Act av 1992 sa var, kolla, om folk spelar in grejer från radion och sen gör blandband till deras kompisar det är inte ett brott. Det är okej. Inspelning och remixning och att dela med sig till kompisar är okej. Om du gör massor utav kopior av hög kvalitet och du säljer dem, så är det inte okej. Men den här inspelningsverksamheten okej, släpp det. Och de trodde att dem hade förtydligat och förklarat problemet, för de hade gjort en tydlig skillnad mellan laglig och olaglig kopiering. Men det var inte det som mediabranschen ville ha. De ville att kongressen skulle förbjuda kopiering helt och hållet. Så när Audio Home Recording Act of 1992 godkändes så gav mediabranschen upp idén om att särskilja mellan laglig och olaglig kopiering för det var tydligt att om kongressen agerade inom deras ramverk skulle de i verkligheten öka medborgarnas rättigheter att delta i vår egen mediemiljö. Så de beslutade sig för plan B. Det tog dem ett tag att formulera en plan B. En fullt utvecklad plan B dök först upp under 1998 - med något som kallades Digital Millenium Copyright Act (Millennielagen om Digitalt Upphovsrättsskydd). Det var ett komplicerat lagförslag med många rörliga delar. Men huvuddelen av DMCA var att det var lagligt att sälja okopierbart material - bara det att det inte finns något okopierbart material. Det skulle bli, som Ed Felton berömt en gång sa, "Som att dela ut vatten som inte var vått." Bits kan kopieras. Det är vad datorer gör. Det är en sidoeffekt av deras vanliga funktion. Så för att bluffa förmågan att kunna sälja okopierbara bits så gjorde DMCA det också lagligt att kräva att du använder system som förstörde kopieringsfunktionen i dina apparater. Varje DVD-spelare och spelkonsol och TV och dator som du köpte oavsett vad du trodde att du köpte kunde förstöras av mediabranschen om de vill ha det som en förutsättning för att sälja dig innehåll. Och för att se till att du inte förstod eller inte fullgjorde förmågorna som apparaterna hade gjorde de det också olagligt för dig att försöka nollställa kopieringsmöjligheten för det innehållet. DMCA är punkten då mediabranschen gav upp rättssystemet av att särskilja mellan laglig och olaglig kopiering och helt enkelt försökte förhindra all kopiering genom tekniska lösningar. Men DMCA hade och fortsätter att ha flera komplicerade sidoeffekter, men i förhållande till sitt huvudmål, att begränsa kopiering och delning, har det till stor del inte fungerat. Och huvudanledningen till att det inte har fungerat är att Internet har visat sig vara mycket populärare och kraftfullare än någon tidigare trott. Blandbandet, fanzinet, var ingenting mot det vi ser nu i och med Internet. Vi befinner oss i en värld där de flesta amerikanska medborgare över 12 år delar saker med varandra online. Vi delar skrifter, vi delar bilder, vi delar ljud, vi delar video. Lite av det vi delar är saker som vi gjort. Lite av det vi delar är saker vi hittat. Lite av det vi delar är saker vi gjort med det vi hittat och det gör mediabranschen förskräckt. Så PIPA och SOPA är rond två. Men där DMCA var som en operation där vi ville gå in i din dator, vi ville gå inuti din TV, in i din spelkonsol och förhindra den från att göra det den var tillverkad för att göra - PIPA och SOPA är som ett kärnvapen och det de säger är att vi vill gå vart som helst i världen och censurera innehåll. Så mekanismen, som jag tidigare sa, för att åstadkomma detta är att du måste ta ner vem som helst som leder till de utpekade IP-adresserna. Du behöver ta bort dem från sökmotorer, du behöver ta bort dem från onlineordböcker, du behöver ta bort dem från användarlistor. Och eftersom de största tillverkarena av innehåll på Internet inte är Google eller Yahoo det är vi, kommer vi att börja bli bevakade och censurerade. För i slutändan så är det som på riktigt hotas av genomförandet av PIPA och SOPA vår möjlighet att dela saker med varandra. För vad PIPA och SOPA riskerar att göra är att ta en flera århundraden gammalt juridisk princip oskyldig till bevisad skyldig och vända på den skyldig till bevisat oskyldig. Du kan inte dela med dig förrän du har visat oss att du inte delar något som vi inte tycker om. Plötsligt så faller bevisbördan för laglig eller olaglig delning tydligt på oss och på de tjänster som kanske tillhandahåller oss nya möjligheter. Och om det kostar så lite som tio öre att övervaka en användare så kommer det att krossa en tjänst med hundra miljoner användare. Så det här är det Internet som de har tänkt sig. Föreställ er den här skylten överallt, förutom att den säger inte College Bakery, utan den säger YouTube och Facebook och Twitter. Föreställ er att den säger TED, för att kommentarerna inte kan övervakas till en överkomlig kostnad. De riktiga effekterna av SOPA och PIPA kommer vara andra än de som lagförslagen föreslår. Hotet är i verkligheten inverteringen av bevisbördan där vi plötsligt alla behandlas som tjuvar varje gång vi ges friheten att skapa, producera eller dela. Och människorna som erbjuder oss den möjligheten alla YouTubes, Facebooks, Twitters och TEDs är plötsligt i branschen av att övervaka oss, eller riskera att åtalas för medhjälp till upphovsrättsbrott. Det finns två saker du kan göra för att stoppa det här - en enkel sak och en komplicerad sak, en lätt och en svår. Den enkla saken, den lätta saken, är att om du är en amerikansk medborgare ring din representant, ring din senator. Om du tittar på de som skrev under lagförslaget för SOPA och de som skrev under PIPA, så ser du att dem tillsammans har tagit emot miljoner och miljoner av dollar från mediabranschen. Du har inte miljoner och miljoner dollar men du kan ringa din representant och du kan påminna dem om att du röstar och du kan begära att inte bli behandlad som en tjuv och du kan föreslå att du föredrar att Internet inte förstörs. Och om du inte är en amerikansk medborgare så kan du kontakta amerikanska medborgare som du känner och uppmuntra de att göra samma sak. För det ser ut att vara en nationell fråga men det är det inte. Den här branschen kommer inte vara nöjd förrän Internet har förstörts. Om internet förstörs, så förstörs det för alla. Det är den lätta saken. Det är den enkla saken. Den svåra saken är: förbered er, för mer kommer att komma. SOPA är egentligen en återanvändning av COICA, som föreslogs förra året men inte godkändes. Och allt det här går tillbaka till DMCAs misslyckande att förbjuda delning som en teknisk process. Och DMCA går tillbaka till Audio Home Recording Act, vilket skrämde den här branschen. För hela verksamheten av att anklaga någon för att bryta mot lagen och sedan samla bevis för att bevisa det visar sig vara väldigt besvärlig. "Vi föredrar att inte göra det" säger mediebranschen. Och vad den vill är att inte behöva göra det. De vill inte ha juridiska skillnader melllan laglig och olaglig delning. De vill bara att all delning ska upphöra. PIPA och SOPA är inga konstigheter, inga avvikelser, inte enskilda händelser. Utan en del av den här processen som har pågått under 20 år nu. Och om vi besegrar dem, som jag hoppas att vi gör, så kommer mer att komma. För inte förrän vi övertalar kongressen att sättet att behandla upphovsrättsbrott är på det sätt som upphovsrättsbrotten med Napster och Youtube behandlades vilket är att ha en rättegång där alla bevis presenteras och fakta undersöks och gottgörelser fastställs som vanligtvis görs i demokratiska samhällen. Det är så vi måste ta hand om upphovsrättsbrott. Under tiden så är den svåra saken att vara redo. För det är det verkliga meddelandet från PIPA och SOPA. Time Warner har ringt och de vill ha oss tillbaka i soffan, bara konsumerandes inte producerande, inte delandes och vi borde säga "Nej". Tack så mycket. (Applåder)