Varför twittrar jag? | Tevin Stakston | TEDxYouth@Stockholm

Tevin är 15 år gammal och går i årskurs nio i Stockholm. Han läser drama och tror att han vill fortsätta på det spåret. Ett annat av Tevins intressen är film, det är något speciellt med att se hur en historia berättas och hur känslor kan förmedlas genom en kameralins. Han är också väldigt intresserad av nutidshistoria, särskilt de två världskrigen och agendan kring dem. Det är viktigt att förstå hur sådant kunde hända och vad vi kan göra för att förhindra att det händer igen. En annan passion är musik, som han både spelar och lyssnar på. Eftersom han spelar bas, uppskattar han artister som använder "riktiga" instrument och inspireras av 60-talsmusik och idolerna Beatles.
Han håller koll på omvärlden med hjälp av Twitter som han verkligen gillar, det är det första och sista som blir läst en vanlig dag.

Du hittar mer information om TEDxYouth@Stockholm på: http://tedxyouth.se. Följ oss på Twitter: @TEDxYouthSthlm

Hej. Jag heter Tevin och jag är 15 år,
som sagt, och jag twittrar.

Och det är faktiskt därför jag är här.

När jag började med Twitter
så frågade mina kompisar så här:

"Men vem kommer vilja läsa
vad du skriver egentligen?"

Ja, jag kan erkänna,
så tänkte jag också faktiskt.

Och jag förstod inte riktigt
allting heller.

Jag tänkte: "Vad då 'mentions'?
Vad då 'retweets'?

Vad då 'hashtags'? Vad är det för något?"

Men jag fick hjälp av min mamma
som är en flitig twittrare hon också.

Och till slut så fattade jag det,
och då lossnade det.

Då blev det helt plötsligt
otroligt roligt.

Och vad som hände sedan var att

man märker att på Twitter
så hamnar man inte i ett fack automatiskt.

Till exempel Tevin, 15 år, han går i nian.

Medan på Twitter är det mer,
man är jämbördiga med alla du pratar med.

Sedan märkte jag
att när jag träffade twittrare fysiskt

så blev det helt plötsligt
att då hamnade man i facket igen.

Inte bland alla,
men det var ganska vanligt.

Men de som inte gick in i det här facket

dem kunde jag till och med
bli väldigt goda vänner med.

Och det är jag fortfarande.

Och Twitter är även en stor närhet

till folk som man förmodligen aldrig
kommer träffa på riktigt.

Eller som bor på andra sidan jordklotet.

Till exempel, jag var i New York
för en månad sedan.

När jag hade kommit hem igen

så läste jag på Twitter
från en tweet från Samuel L. Jackson.

Han postade bara en bild, och när jag
öppnade bilden så snöar det i New York.

Och när jag var där hade det varit soligt,
till och med varmare än i Sverige.

Det var ganska häftigt att tänka sig

att han har tagit den här bilden
och liksom tweetat ut den.

Sedan kan jag se det som bor i Sverige,
i en helt annan tidszon, dessutom.

Någon dag efter, skriver Sean Lennon,
John Lennons son,

att han ska gå ner
till Occupy Wall Street och spela lite.

För mig som är ett jättestort Beatles-fan

var det väldigt häftigt att tänka sig
att jag kunde varit där.

För jag hade nämligen varit
på Occupy Wall Street också.

Och samtidigt när man ser revolutionerna
som pågår i arabvärlden och liknande,

så är ju Twitter faktiskt
första och bästa stopp för nyheterna.

Så att ja, Twitter är helt fantastiskt,
tycker jag.

Jag kan önska ibland
att jag skulle ha mer tid och twittra.

Vilket jag inte riktigt har ibland,
när man går i skolan och liknande.

Och särskilt nu när followers
börjar ticka upp.

Snart är det 200 kan jag säga.

Och man önskar, man skulle gärna vilja
ge dem lite mer tweets.

För att de har ju ändå följt mig
av någon anledning.

Och unga som inte twittrar, jag vill
jättegärna se fler unga som twittrar.

För det är ju ganska få i min ålder.

Men var inte oroliga,
ni kommer få hjälp förmodligen.

Andra på Twitter är ganska hjälpsamma.

Oftast.

Så, ja, pröva, det är roligt,
och följ gärna mig.

Tack.

(Applåder)