Den här appen gör det roligt att plocka upp skräp

Världen är en stor plats att hålla ren. Med Litterati - en app där användare kan hitta, samla och geotagga världens skräp - har TED Resident Jeff Kirschner skapat en gemenskap som crowdsource-städar planeten. Efter att ha spårat skräp i fler än 100 länder hoppas Kirschner kunna använda den insamlade datan för att arbeta med företag och organisationer för att stoppa skräpet innan det hamnar på marken.

Den här historien börjar med dessa två -

mina barn.

Vi vandrade i Oaklandskogarna

när min dotter såg en plastbytta
med kattsand i en bäck.

Hon tittade på mig och sa,

"Pappa?

Den ska inte vara där."

När hon sa det, påminde det mig
om sommarläger.

På morgonen på besöksdagen,

just innan de lät de oroliga föräldrarna
storma in genom grindarna,

sa vår lägerföreståndare,

"Skynda er! Alla plockar upp fem skräp."

Om några hundra barn
var och en plockar upp fem skräp,

så har man snabbt ett mycket renare läger.

Så jag tänkte,

varför inte använda den crowdsourcade
städningsmetoden på hela planeten?

Och det var inspirationen till Litterati.

Visionen är att skapa en skräpfri värld.

Låt mig visa hur det började.

Jag tog en Instagrambild av en cigarett.

Sedan tog jag en till bild ...

och en till bild ...

och en till bild.

Jag noterade två saker:

Ett, skräp blir konstnärligt
och lättillgängligt;

två, efter några dagar
hade jag 50 bilder i telefonen,

jag hade plockat upp varenda skräp,

och jag insåg att jag höll räkningen

på den positiva påverkan
jag hade på planeten.

Det är 50 färre saker att se,

att trampa på

eller som en fågel kan äta.

Så jag började berätta för folk
vad jag gjorde,

och de började delta.

En dag

kom detta foto från Kina.

Det var då jag insåg

att Litterati är mer än bara fina bilder;

vi började bli en gemenskap
som samlade data.

Varje bild berättar en historia.

Den berättar vem som plockade upp vad,

en geotagg säger var,

och en tidsstämpel säger när.

Så jag gjorde en Google-karta,

och började rita ut punkterna
där skräp plockades upp.

Genom den processen växte gemenskapen

och datamängden.

Mina två barn går i skola mitt i det där.

Skräp:

det blandas in i vår livsbakgrund.

Men tänk om vi lyfte fram det
till förgrunden?

Tänk om vi förstod exakt vad
som finns på våra gator,

våra trottoarer

och våra skolgårdar?

Hur skulle vi kunna använda den datan
för att göra skillnad?

Jag ska visa er.

Först med städer.

San Francisco ville veta hur stor del
av skräpet som var cigaretter.

Varför?

För att införa en skatt.

Så de satte ut ett par personer på gatorna

med pennor och block,

de gick runt och samlade information

vilket ledde till en 20 cents skatt
på all cigarettförsäljning.

Sedan blev de stämda

av tobaksindustrin,

som hävdade att informationsinsamling
med pennor och block

varken är exakt eller bevisbart.

Staden ringde mig och undrade
om vår teknik kunde hjälpa dem.

Jag vet inte om de insåg

att vår teknik var mitt Instagramkonto -

(Skratt)

Men jag sa, "Ja, det kan vi."

(Skratt)

"Och vi kan tala om
ifall det är Parliament eller Pall Mall.

Dessutom geotaggas
och tidsstämplas alla bilder,

vilket ger er bevis."

Fyra dagar och 5 000 skräp senare,

användes vår data i rätten för att
inte bara försvara utan fördubbla skatten,

och därmed skapa en årlig intäkt
på fyra miljoner dollar

till San Francisco
för att städa sig själv.

Under denna process
lärde jag mig två saker:

Ett, Instagram är inte rätt verktyg -

(Skratt)

så vi byggde en app.

Och två, om man tänker på det,

så har varje stad i världen
ett unikt skräp-fingeravtryck,

och detta fingeravtryck avslöjar
både roten till problemet

och vägen till lösningen.

Om man kunde skapa ett intäktsflöde

bara genom att förstå cigarettprocenten,

tänk då på kaffemuggar

eller läskburkar

eller plastflaskor?

Om du kunde ta San Franciscos
fingeravtryck, varför inte Oakland,

Amsterdam

eller en plats mycket närmare hemma?

Och varumärken då?

Hur kan de använda datan

för att få ihop sina miljömässiga
och ekonomiska intressen?

Det finns ett kvarter i Oakland
som är i förfall.

Litterati-folket slog sig ihop
och plockade upp 1 500 skräp.

Och vi lärde oss detta:

det mesta av skräpet kom
från ett välkänt tacomärke.

Det mesta av det märkets skräp var
deras egna förpackningar med stark sås,

och de flesta av dessa förpackningar
var inte ens öppnade.

Problemet och vägen till lösningen -

kanske varumärket
bara delar ut stark sås

när någon ber om det

eller installerar såsautomater

eller inför en mer hållbar förpackning.

Hur tar ett varumärke en miljöfara,

vänder den till en ekonomisk motor

och blir en industrihjälte?

Om du verkligen vill göra skillnad,

så finns det inget bättre sätt
än att börja med barnen.

En grupp femteklassare
plockade upp 1 247 skräp

enbart på sin skolgård.

Och de upptäckte
att det vanligaste skräpet

var plastöverdrag till sugrör
från deras egen matsal.

Så barnen gick till rektorn och frågade,

"Varför köper vi fortfarande sugrör?"

Och de slutade göra det.

De lärde sig att en och en
kan de göra skillnad,

men tillsammans kan de sätta avtryck.

Det spelar ingen roll
om du är elev eller vetenskapsman,

om du bor i Honolulu eller Hanoi,

det här är en gemenskap för alla.

Den startade tack vare två barn
i de nordkaliforniska skogarna,

och idag har den spritt sig
över hela världen.

Och vet ni hur vi kommer dit?

Ett skräp åt gången.

Tack.

(Applåder)