Daniel Goleman om medkänsla.

Daniel Goleman, författare till Känslans Intelligens, frågar sig varför vi inte har mer medkänsla oftare.

Vet ni, jag slås av att ett underförstått tema här på TED

är medkänsla. De här väldigt rörande presentationerna som vi just sett:

HIV i Afrika, president Clinton igår kväll.

Och jag tänker tänka högt, så att säga,

om medkänsla och ta det från det globala planet till det personliga.

Jag är psykolog, men oroa er inte,

jag tänker inte prata om uppväxten.

(Skratt)

Det gjordes en väldigt viktig undersökning för ett tag sedan

vid Princetons teologiska institution som handlar om varför det är så att

när alla nu har så många tillfällen att hjälpa

så gör vi det ibland men inte alltid.

En grupp teologistudenter vid Princeton

fick reda på att de skulle hålla i en övningsgudstjänst

och de fick varsitt ämne att predika om.

Hälften av studenterna fick som ämne

berättelsen om den barmhärtige samariten;

mannen som stannade upp vid vägkanten

för att hjälpa en främmande person i nöd.

Den andra hälften fick slumpvis utvalda ämnen från bibeln.

Sen fick de en och en reda på att de skulle till en närliggande byggnad

och ge sin predikan.

När de gick från det första huset till det andra

passerade de var och en en man som satt på huk och jämrade sig,

uppenbart i nöd. Frågan är: Stannade de för att hjälpa till?

Den mer intressanta frågan är:

Spelade det någon roll om de tänkte på berättelsen

om den barmhärtige samariten? Svar: Nej, inte alls.

Vad som visade sig avgöra ifall någon stannade

för att hjälpa en främmande person i nöd

var hur bråttom de trodde att de hade -

om de trodde att de var sena, eller om de var uppe i

vad de skulle tala om.

Och detta är, tror jag, grejen med våra liv:

att vi inte tar varje chans att hjälpa till

därför att vårt fokus är på fel ställe.

Det finns ett nytt område inom hjärnforskningen, social neurovetenskap.

Man studerar vilka områden i två personers hjärnor

som aktiveras när de interagerar.

Och de nya idéerna om medkänsla från den sociala neurovetenskapen

är att vi i grunden är byggda för att hjälpa.

Det innebär att om vi fokuserar på en annan människa

så känner vi automatiskt empati, vi känner automatiskt med dem.

Nya hjärnceller har upptäckts, spegelneuroner,

som funkar som ett trådlöst nätverk och aktiverar i hjärnan

exakt samma områden som hos andra. Vi känner "med" automatiskt.

Och om den andra personen är i nöd, om den andra personen lider,

är vi automatiskt redo att hjälpa. Det är åtminstone hypotesen.

Men frågan kvarstår: Varför gör vi inte det då?

Och jag tror detta handlar om ett spekrum

som går från fullständig självabsorbering

till att notera, till empati och till medkänsla.

Och faktum är att om vi är fokuserade på oss själva,

om vi är upptagna, som vi är så ofta under dagen,

så märker vi inte helt och hållet varandra.

Och den här skillnaden i fokus mellan oss själva och andra

kan vara väldigt hårfin.

Jag fyllde i min deklaration häromdagen och kom till punkten

då jag skulle lista vilka gåvor jag hade gjort

och fick en uppenbarelse, det var - jag kom till min check

till Sevastiftelsen och märkte att jag tänkte

wow, min vän Larry Brilliant skulle verkligen bli glad

över att jag ger pengar till Seva.

Sen insåg jag att vad jag fick ut av välgörenheten

var en narcissistisk kick - att jag kände mig som en bra människa.

Sen började jag tänka på människorna i Himalaya

som skulle få hjälp av mina pengar och insåg

att jag gick från detta slags narcissistiska själv-fokus

till altruistisk glädje, till att få en positiv känsla

av att människor skulle få hjälp. Jag tror det är motiverande.

Men den här skillnaden mellan att fokusera på oss själva

och fokusera på andra

tycker jag vi alla bör vara uppmärksamma på.

Man kan se det på en övergripande nivå inom dating-världen.

Jag var på en sushirestaurang för ett tag sedan

och överhörde ett samtal mellan två kvinnor som snackade om den enas bror

som var singel. Och kvinnan sade,

"Min bror har svårt att få dejter

så han testar speed dating". Vet ni vad speed dating är?

Kvinnor sitter vid bord och så går männen från bord till bord

och där finns en klocka och efter fem minuter, bingo,

tar samtalet slut och kvinnan får bestämma

om hon skall ge mannen sitt kort eller emailadress

så de kan ses igen. Och den här kvinnan säger,

"Min bror har aldrig fått något kort. Och jag vet precis varför.

Så fort han sätter sig ner börjar han prata nonstop om sig själv,

han frågar aldrig kvinnan om något".

Och jag grävde lite i söndagsbilagan

från New York TImes, kollade in artiklarna om bröllop -

för de är väldigt intressanta - och jag kom till Alice Charney Epsteins

bröllop. Och hon sade att

när hon dejtade

gjorde hon ett litet test på dem hon mötte.

Testet var: Från det att de möttes

hur lång tid tog det innan killen ställde en fråga

som innehöll ordet "du".

Och tydligen gick Epsteins test bra, därav artikeln.

(Skratt)

Nu kommer - ett litet test

som jag tycker ni skall testa på någon fest.

Här på TED är möjligheterna många.

Harvard Business Review hade nyligen en artikel som hette

"Det mänskliga tillfället", om hur man skall få riktig kontakt

med en person på jobbet. Och de sade, jo,

det enda man behöver göra är att stänga av sin BlackBerry,

stänga sin laptop, sluta dagdrömma

och ge personen sin fulla uppmärksamhet.

Det finns ett nytt ord i engelska språket

för när personen vi är med drar fram sin BlackBerry

eller svarar sin mobil och plötsligt finns vi inte längre.

Ordet är "irrivånad": en blandning av irriterad och förvånad

(Skratt)

Jag tycker det är ganska träffande. Det är vår empati, vårt inkännande

som skiljer oss från machiavellianer eller sociopater.

Jag har en svåger som är expert på skräck -

han har skrivit fackböcker om Dracula och Frankenstein -

han är litteraturvetare,

men han föddes i Transylvanien

och jag tror det påverkade honom.

Hursomhelst, så bestämde sig min svåger, Leonard,

för att skriva en bok om en seriemördare.

Det handlar om en man som spred skräck på just den här platsen

för länge sedan. Han kallades strypmördaren från Santa Cruz.

Och innan polisen tog honom hade han mördat sina farföräldrar,

sin mamma och fem klasskompisar från Santa Cruz Universitet.

Så min svåger skulle intervjua den här mördaren

och han inser när han möter honom

att killen är sjukt läskig.

För det första är han 2.10 lång.

Men det är inte det värsta med honom.

Det läskigaste är att hans IQ är 160: Han är ett geni per definition.

Men det är noll korrelation mellan IQ och empati,

att känna med en annan människa.

Det styrs av olika delar av hjärnan.

Till slut tar min svåger mod till sig

och ställer frågan han verkligen vill ha svar på.

Och den är: Hur kunde du göra det?

Tyckte du inte synd om dina offer?

Det var väldigt intima mord - han ströp sina offer.

Och strypmördare säger helt rakt,

"Nej, nej. Om jag hade blivit nervös hade jag inte kunnat göra det.

Jag var tvungen att stänga av den sidan. Jag var tvungen att stänga av den sidan".

Och jag tycker att det är väldigt bekymmersamt.

Och på sätt och vis är det sån avstängning som jag har funderat kring.

När vi fokuserar på oss själva

stänger vi faktiskt av den sidan av oss själva om det är någon annan där.

Tänk på att shoppa och tänk på möjligheterna

till en medkännande konsumism.

För tillfället, som Bill McDonough har påpekat,

har sakerna vi köper och använder dolda konsekvenser.

Vi är alla omedvetna offer för en kollektiv blind fläck.

Vi märker inte och märker inte att vi inte märker

de giftiga ämnen som avges från en matta eller ett bilsäte.

Eller vi vet inte om materialet är nedbrytningsbart

eller återanvändbart, kan återanvändas alltså

eller slutar bara på soptippen? Med andra ord,

vi är omedvetna om den ekologiska och allmänna hälsan

och sociala och ekonomiska konsekvenser

av det vi köper och använder.

Man kan säga att det är vardagsrummet som är flodhästen,

men vi ser det inte. Och vi har blivit offer

för ett system som leder oss överallt. Ta det här:

Det finns en underbar bok som heter

"Grejer: Hemligheterna i sakerna omkring oss".

Och den handlar om typ en t-shirts bakgrundshistoria.

Och den handlar om var bomullen växte

och gödningsmedlen som användes och konsekvenserna

for jorden av medlen. Och den nämner förresten

att bomull är väldigt svår att färga;

ungefär 60% av färgen rinner av i tvättvattnet.

Och det är välkänt bland epidemologer att barn

som bor nära textilfabriker oftare än andra har leukemi.

Det finns ett företag, Bennett and Company, som är leverantör till Polo.com

och Victoria's Secret - de, på grund av sin VD som känner till det här,

skapade ett bolag i Kina med sin textilfärgfabrik

för att säkerställa att avloppsvattnet

skulle tas om hand på bästa sätt innan det gick tillbaks till grundvattnet.

Just nu kan vi inte välja en god t-shirt

framför en ond t-shirt. Men vad skulle krävas för det?

Jo, jag har tänkt. Till exempel,

finns en ny elektronisk etikett-teknik som gör att alla affärer

kan ta reda på hela historien bakom varje grej i hyllorna i butiken.

Man kan spåra den tillbaks till fabriken. När man väl kan spåra den

tillbaks till fabriken, kan man titta på tillverkningsprocesserna

som användes i produktionen, och om de är bra

kan man sätta på en lapp om det. Eller om de inte är så bra

så kan man gå in i - idag, i vilken butik som helst,

och scanna en kod på hyllkanten

som tar en till en internetsajt.

Den finns till för folk som är jordnötsallergiker.

Den sajten kan berätta saker om varan.

Med andra ord, när vi köper något,

skulle vi kunna göra ett medkännande val.

Det finns ett talesätt inom informationsvetenskapens värld:

Till slut kommer alla att veta allting.

Och frågan är: Kommer det att spela någon roll?

För en tid sedan när jag jobbade på New York Times,

det var på 80-talet, så skrev jag en artikel

om något som var ett problem i New York -

hemlösa på gatorna.

Och jag tillbringade några veckor med att gå omkring med socialarbetare

som arbetade med de hemlösa. Och jag insåg när jag såg dem

genom deras ögon att nästan alla var psykiatripatienter

som inte hade någonstans att ta vägen. De hade en diagnos. Det gjorde mig -

vad det gjorde var att skaka mig ur min urbana trans som

när vi ser, när vi går vi förbi någon som är hemlös

i ögonvrån, så stannar det i ögonvrån.

Vi ser inte och därför gör vi inget.

En dag strax därefter - det var en fredag - i slutet av dagen,

så gick jag ner - jag gick ner i tunnelbanan. Det var rusningstrafik

och tusentals människor strömmade ner för trapporna.

Och plötsligt när jag gick ner för trapporna

såg jag att en man satt på huk vid sidan

utan skjorta, utan att röra sig, och folk gick bara över honom -

hundratals människor.

Och eftersom min urbana trans på något sätt hade försvagats

stannade jag för att ta reda på vad som var fel.

I samma sekund som jag stannade, var det typ sex andra

som genast ställde sig omkring mannen.

Och vi fick reda på att han var latinamerikan, han pratade inte engelska,

han hade inga pengar, han hade gått omkring i dagar, hungring

och han hade svimmat av hunger.

Någon gick genast och skaffade apelsinjuice,

någon kom med en varm korv, någon hämtade en tunnelbanepolis.

Killen var på fötter med en gång.

Men allt som behövdes var att se vad som skedde.

Och jag är så optimistisk.

Tack så mycket.

(Applåder)