Metrik

Välkomna ska ni vara

vi ska gå igenom lite om metrik
som ju är ett specialområde inom lyriken.

Metrik kan man tala länge om,
det finns mycket att utreda i detta

men vi ska hålla oss till
en väldigt grundläggande genomgång.

Låt mig först säga att rytmen
är grunden för metrik och för poesi

det som riktigt gör poesins nerv
är mötet mellan ordens prosodi,

alltså det naturliga talets rytm,
och en bunden meter.

Där har vi något av det
som äldre poesi byggde väldigt starkt på.

Bergsten / Elleström går igenom
ursprunget till detta i sin text

och jag tycker att de gör
en väldigt bra genomgång

jag ska gå in på några saker
och gå igenom lite muntligt.

Just när det gäller metrik
är det betydligt lättare

att höra skillnader
än att läsa om dem.

Och jag vet av erfarenhet att det brukar
finnas några studenter i varje grupp

som säger att de inte
hör någon skillnad

så kan det vara men då får ni
helt enkelt lära in lite begrepp

så att ni åtminstone i skrift kan se,
till exempel, hur ett fallande versmått skrivs.

Det finns alltså tre metriska system

i antiken hade vi,
för grekiska och latin,

en typ av metrik där man räknade
stavelsernas längd

man utgick ifrån stavelsernas längd
och de var långa eller kortare

det är det man gör i hexametern
till exempel.

Det är svårt för oss idag...

Vi kan ta en rad som:

"Huggen och ohuggen ved,
i större och mindre partier".

Där har vi hexameter

och lite får man kanske en känsla
av detta med längden på stavelser

men för att man ska få en bättre bild
av vad som menas

kan jag hänvisa till en antik versfot
som heter "spondé"

som var två långa stavelser.

Och en liten bild av detta med längden
kan man få om man på svenska säger:

"Havet det rullar i långa spondéer".

Där kan man möjligen känna av
att vi har en längd i stavelsen.

Och då vet ni att i den antika metern
räknade man takter egentligen

så när det heter "hexameter"
betyder det att det är sex takter i versen.

Sedan har vi att göra med
de romanska språkens metrik

och de utvecklades,
som ni vet, ur latinet

och under medeltiden började man skriva
mycket mer på folkspråken.

Och här var det så att man...

I dessa språk har man egentligen inte
tryckaccent som vi har.

När jag säger "TRYCKacCENT" hör ni
att vi har detta i svenska språket.

Det har man inte på samma sätt
i de romanska språken

så här räknade man stavelser.

Och det innebär att alexandrinen
till exempel, räknas till 12 stavelser.

Detta kan krocka när man tänker att
det är 6 takter i en hexameter,

men 12, eller 11, stavelser
i en alexandrin.

När det gäller de romanska språken
blir rimmen viktigare,

för om man räknar stavelser
kan det vara svårt att höra

när versen börjar och slutar

därför blir rimmet en viktig del
i de romanska språkens metrik.

Sedan har vi tagit in mycket av detta
till de germanska språken

och vi har också
äldre former av versmått

men vår metrik, det tredje systemet,
bygger på tryckaccent

och det kan jag visa
genom att säga på svenska:

"BUren" kontra "BU-REN".

Då hör ni att i det första exemplet BUren
så trycker man,

om man skulle sätta siffror på det
ungefär 3-1: BUren

men i det andra fallet BU-REN har man
jämn fördelning på stavelserna: 2-2.

Några grundbegrepp går
Bergsten och Elleström igenom

ifrån Runebergs dikt "Soldatgossen":

"Min fader var en ung soldat, den vackraste man fann"

Och de skriver att
med naturlig betoning

faller accenterna på de vokaler
som markeras med kursiv i texten

detta är på sidan 177.

"Min FAder var en UNG solDAT, den VACKraste man FANN".

Men så ser inget versmått ut säger de,
utan man får skandera fram metern

för den är faktiskt helt regelbunden.

Lite längre fram,
på sidan 178,

kommer vi fram till hur takterna
egentligen ser ut.

Ja, det har vi redan på sidan 177,
att man får skandera väldigt tydlig:

"Min FAder VAR en UNG solDAT,
den VACKrastE man FANN".

Och då hör ni att vi har att göra med
en obetonad och en betonad stavelse

inom varje takt här.

Detta kallas för en jamb, och det har ni
bra bilder på i Elleström och Bergsten.

Men sedan, i detta stigande versmått,
kan vi ha en annan versfot

det kan vara två obetonade stavelser
och en betonad.

Exemplet kommer ur Frödings
"Det var dans bort i vägen":

"Det var DANS bort i VÄGen på LÖRdagsNATTen
över NEJden gick LÅTen av SPELet och SKRATTen"

Och här är det då anapester vi har,
två obetonade och en betonad:

da-da-DA, da-da-DA,
da-da-DA, da-da-DA,

anaPEST, anaPEST,
rid till HÄST.

"anaPEST" är nämligen en anapest,
om man uttalar det.

Vi har en lite oregelbundenhet också
i detta exempel

redan här går Bergsten / Elleström
igenom det som kallas "hyperkatalex".

Vi ser alltså att det blir en obetonad
stavelse över i slutet av versen

båda raderna har hyperkatalex.

"det var dans bort i vägen
på lördags natt - en"

där hänger en lös obetonad stavelse,
en hyperkatalex, utöver de man räknar upp.

Fröding gillar också långa
stigande versfötter

och då finns det en till
nämligen peonen:

da-da-da-DA, da-da-da-DA, da-da-da-DA

Det är tre obetonade och en betonad:
stigande peon heter den.

Sedan är det bra om ni också känner till
det som de tar upp på sidan 180

nämligen en "cesur".

Det har vi när man får en paus
mitt i versen.

Och vi hade här...

ett exempel från soldatgosseraden:

"Min FAder VAR en UNG solDAT [Paus],
den VACKraSTE man FANN".

Längst ner på sidan 179,
har ni transkriptionen på detta.

Där har ni alltså, fyra jamber och cesur,
och sedan tre jamber.

Därefter går vi över till
de fallande versfötterna

och då har vi först
en motsvarighet till jamben

alltså en fallande versfot som har en
betonad stavelser och en obetonad

här är den alltså tvärtom mot jamben
den betonade stavelsen kommer först.

Exemplet är från Karin Boye:

"VÅRen GRYR i VINTerns TRAKTer,
DÄR jag FRÖS

JAG vill MÖta LIVets MAKTer
VApenLÖS."

Samtliga rader består av versfötter
sammansatta av en betonad stavelse

följd av en obetonad.

En sådan versfot kallas för "Troké"

och skrivs med ett streck [—] för betoning
och en liten båge [∪] för den obetonade.

Vi har ett annat exempel från
Harriet Löwenhjelm:

"TAG mig. HÅLL mig. SMEK mig SAKta
FAMNa mig VARligt en LITen STUND.

GRÅT ett GRAND - för så TRISTa FAKta.
SE mig med ÖMhet SOva en BLUND".

Och här såg ni att vi har motsvarigheten
till anapesten

här har vi alltså en "Daktyl"
en betonad, två obetonade.

Metern i dessa rader
är alltså fyrtaktig

och den är omväxlande trokeisk
och daktylisk.

Och det finns också ett exempel
på att man kan ha tre obetonade

och då kallas det helt enkelt
för fallande peon.

Så om vi sammandrar detta lite

Jamb, Anapest, Stigande peon:

en obetonad, en betonad [∪—]

två obetonade, en betonad [∪∪—]

och tre obetonade, en betonad [∪∪∪—].

Och på andra sidan, fallande versmått:

Troké, en betonad, en obetonad [—∪]

Daktyl, en betonad, två obetonade [—∪∪]

och fallande peon, en betonad,
tre obetonade [—∪∪∪].

Vi ska också påminna om att
"vers" betyder en versrad

och "strof" betyder en versgrupp.

"Vers" kommer från latinet "versus"
som kommer från verbet "verto" - "vända"

och det betyder "plogfåra", man vänder
i slutet av plogfåran

det betyder då också versrad.

Det lustiga är att "strof" kommer från
grekiskans "strofé"

och har samma
grundbetydelse - "vända" eller "vrida"

men där är ordet hämtat från
det antika dramat

där vi ofta har en
koreografisk vändning

scenen tar slut och då kommer kören in
med en text som kallas för "strof"

och då är det vändningen av varje scen
som det ordet härleds ifrån.

En strof i poesi är alltså en versgrupp.

Jag tror att vi ska
gå över till lite exempel

som jag hellre tar ifrån
lite material som jag har.

Då går jag in på min dator här
så får ni följa med in

och här kommer ni att få se
texterna framför er

ni har dem också i veckomapp 36
i delkurs ett.

Då börjar vi lite försiktigt så ska vi se
om vi kommer igenom några exempel

"Kung Karl, den unge hjälte,
Han stod i rök och damm."

Här har vi då:

"Kung KARL, den UNGe HJÄLTe,"

och jag läser lite "spejsat" och konstigt
så att ni tydligt ska höra betoningarna.

Vi har en jamb först: "Kung KARL",
vi har en jamb till "den UNG-"

vi har en jamb till "-e HJÄLT-"

och sen får vi en bit över "hjält-e"
alltså en hyperkatalex.

"Kung Karl, den unge hjälte,
Han stod i rök och damm."

Vi har en tretaktig jambisk vers
med alternerande kvinnligt och manligt rim.

Och vad betyder
kvinnligt och manligt rim?

Det ser ni inte för vi har bara två rader
men jag kan berätta att vi har

alternerande kvinnligt och manligt rim.

Tvåstavigt rim är kvinnligt
enstavigt rim är manligt.

Kvinnligt rim utmärks med versal
och manligt med gemen

så har man då "A" på första rimmet,
om det är kvinnligt blir det stort "A"

är det manligt, alltså enstavigt,
blir det litet "a".

Detta här väl nästan
det enda exemplet

där man så tydligt har stor bokstav
på kvinnorna, och liten på männen

det är inte så vanligt,
så därför är det lätt att komma ihåg.

Vi går vidare lite, och har nästa exempel:

"Högt bland Saarijärvis moar bodde"

Vi har bara en rad här,
det kan vara lite svårt att se

men det fortsätter längre ner i dikten:

"Våren kom, och drivan smalt av tegen,
och med den flöt hälften bort av brodden;

sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
och av den slogs hälften ned av axen;

hösten kom, och kölden tog vad övrigt."

När det gäller denna vers så är den
från Finlandssverige

och det är väldigt vanligt
med trokeisk vers i finlandssvenska dikter

det är inte så konstigt, nu är inte jag
något vidare bra på finlandssvenska

men om man tänker sig så här:

[Finlandssvensk dialekt]:
"Våren kom, och drivan smalt av tegen,

och med den flöt hälften bort av brodden"

Då ser vi ju att det är en naturlig
accentuering på den första stavelsen.

Vad vi har här är alltså
fem takter i varje vers:

"HÖGT bland", en

"SAAri-", två

"-JÄRvis", tre

"MOar", fyra

"BODDe", fem.

Och i den har vi inga
problematiska saker

vi har alltså att göra med
en femtaktig trokeisk vers.

Det finns ett ord för när vi inte
har någon hyperkatalex

eller motsvarigheten katalex,
som jag ska gå igenom längre fram

då heter det "akatalektisk".

I nästa exempel har vi något annat.

Och den här är lite krångligare:

"Jord, som mig fostrat har och fädrens aska gömmer,

folk, som ärvt hjältars land och deras dygder glömmer!

Ur skuggan av min dal jag ägnar dig en sång.

Dig söver smickrets röst: hör sanningens en gång!"

Detta är från Tegnér, och vad har vi
att göra med här?

Vi ser till exempel att vi har
en oregelbundenhet i början av varje vers.

Om vi tar de två sista raderna
till att börja med:

"Ur SKUGGan AV min DAL jag ÄGNar DIG en SÅNG.

Dig SÖVer SMICKrets RÖST: hör SANNingens en GÅNG!"

Där märker vi att det är en jambisk vers
vi har sex jamber

vi har också stavelser att räkna här
12 stavelser har vi

för vi har att göra med en alexandrin.

Men det som jag särskilt vill fästa
er uppmärksamhet på

är att första verserna lät inte så:

"JORD, som mig FOStrat HAR och FÄDrens ASKa GÖMMer"

och likadant i nästa versrad:

"FOLK, som ärvt HÄLTars LAND och DERas DYGDer GLÖMMer!"

Där har vi något som kallas för
en "chorjamb"eller en "haltjamb"

Då blir det så att två takter
slås ihop till en anomali i versen

så man räknar alltså en betonad stavelse
två obetonade och en betonad [—∪∪—].

Det här är sådant som gör att metrik
kan vara svårt.

Vi skulle väl inte ta ett sådant exempel
om vi skulle tentera er

men det kan vara bra att känna till att
ibland finns det "knöligheter" i versen

som gör det knepigt.

Vad vi också har i de första verserna
är en hyperkatalex på slutet.

"Jord, som mig fostrat har och fädrens aska gömmer"

Där har vi "gömm-er", där blir en obetonad
över, alltså hyperkatalex

däremot är det akatalektiskt
på de två sista.

Och det var alltså alexandrin

och ni ser att vi har kvinnligt rim
som är utmarkerat på facitsidan med "A"

"gömmer" och "glömmer" rimmar
då blir det "A"

"b" är nästa rim
"sång" och "gång"

där har vi enstavigt rim,
alltså litet "b".

Sen kommer ett versmått
som också är från de romanska språken

Alexandrinen kommer därifrån
det gör även nästa, som också är Tegnér

"Ottave rime"; man använde sig
mycket av detta inom romantiken.

"Jag stod på höjden av min levnads branter,
Där vattendragen dela sig och gå

Med skummig bölja hän åt skilda kanter;
Klart var där uppe, där var skönt att stå.

Jag såg åt solen och dess anförvanter,
Som, se'n hon slocknat, skina i det blå;

Jag såg åt jorden, hon var grön och härlig,
Och Gud var god och människan var ärlig."

Detta är då ottave rime och vi ser
att rimflätningen är speciell.

"branter" är ett kvinnligt rim,
tvåstavigt, rimmar på "kanter"

men däremellan kommer "gå", manligt rim,
som rimmar på "stå" längre ner.

Ni ser också att vi har kvinnligt "A"
manligt "b"

kvinnligt "A"
manligt "b"

kvinnligt "A"
manligt "b"

och så kvinnligt "C",
kvinnligt "C".

Så vi har ofta lite sofistikerad
rimflätning i de romanska versmåtten.

Ursprungligen en elvastavig vers
omräknad till famtaktig jambisk vers

med åtta verser i strofen
och avancerad rimflätning.

Hängde ni med nu på detta?

Här kom skillnaden mellan det romanska
och det germanska.

"Ursprungligen elvastavig vers"

I italienskan med ottave rime
då räknar man stavelser

då talar man om en "elvastavig vers"

men vi i germansk tradition talar om
en fyrtaktig eller femtaktig jambisk vers

eller fyrtaktig eller femtaktigt
trokeisk vers.

Vi kan ju räkna om denna till
en femtaktig jambisk vers

och det gör ingenting
så länge man har rätt, så att säga.

Man får gärna kalla det för ottave rime
men man ska veta att det går tillbaka

på den här stavelseräkningen.

Ni har tidigare fått några exempel
på hexameter

ni har fått exempel på
elegiskt distikon, här kommer några till

"Hercules" har vi ju stött och blött
tidigare under kursen:

"Hercules arla stod vpp, en morgon, i första sin vngdom,

Fuller af ångst, och twijk, huru han sitt lefwerne böria

Skulle, däraf han Prijs kunde winna, medh tijden, och Ähra."

Då ser ni att i detta utdrag ur "Hercules"
har vi också en "enjambement"

Och vad betyder det?
En "överklivning"

"Enjambement" är från franskans "jambe"
som betyder "ben"

en överklivning är när det inte stämmer
mellan syntaxen och metern.

Det var detta med:

"Fuller af ångst, och twijk, huru han sitt lefwerne böria
Skulle [...]"

Och "skulle" kommer på nästa vers,
här har vi enjambement eller överklivning.

Det finns också några saker
som utmärker hexametern

ni vet att man kan vara lite fri

man kan börja med
en troké eller en daktyl

men den nästa sista och sista takten
ska alltid vara daktyl och troké

så den femte takten ska vara en daktyl
den sjätte en troké.

Sen hade vi elegiskt distikon
som då har en ofullständig hexameterrad

en pentameter-vers.

Den låter så här:

"Resa, Amanda, jag skall till aldrig skådade länder,
dödens omätliga hem: icke du följer mig dit"

Ej vid dess kopparport jag din hand skall trycka till avsked
över dess mörka älv lyser ditt öga ej mig."

Då har ni i första versen
en full hexameter:

"REsa, AmANda, jag SKALL till ALDrig SKÅdade LÄNder"

Det blir alltså en daktyl, en daktyl,
en troké, en troké, en daktyl och en troké

Och sedan:

"DÖDens oMÄTliga HEM [PAUS]: ICKe du FÖLjer mig DIT".

Då hör ni att vi inte har några obetonade
stavelser i den tredje takten

det ligger en ensam betonad stavelse där
och det är samma efter pausvilan

i den sista takten har vi
bara en betonad.

Och hur tänkte man här då
med fem och sex?

Då blir det så att vi har fyra
fullständiga takter i pentameterraden

men vi har två som man i klassisk metrik
ansåg vara halva

och det gör att det blir
fem versfötter.

Jag tror att ni fått kläm på detta,
det är inte så märkvärdigt.

Vi ska gå vidare och titta på
några versmått till.

Jag lämnar, till överkurs,
de fornnordiska versmåtten

det tror jag att ni kommer se mer av
när ni läser B-kursen.

Det är sådant som man aktualiserar
när man har anledning till det.

Det som kan vara viktigt
från det kapitlet i Bergsten / Elleström

är ju detta med allitteration,
alltså uddrim eller stavrim

där man också tittar på rim mellan
stavelser som inte är i slutet på verserna

det är också en poetisk teknik
som man spelar med i lyriken.

Fornyrdislag och ljodhattr
går vi förbi.

Vi tittar lite på alexandrinen det är
väldigt tydligt hos Bergsten / Elleström

på sidan 191 har vi i alexandrinen
omväxlande 13 och 12 stavelser,

jag sa 11 förut men det är fel,
det var Ottave rime,

12 eller 13 ska det vara
i alexandrinen.

Och när det är 13 stavelser får vi alltid
en hyperkatalex på slutet.

"Camilla! himlen vet, att jag ej lärt bedraga.
För den en ed behöfs är' eder alltför svaga.

Min kärlek brister ut, mitt hjerta är bekant,
Det säger hvad det är, och hvad det är, är sant."

Och vi ser att vi alltid har en cesur
i mitten av alexandrinen

det är typiskt för detta

och växlingen mellan
kvinnliga och manliga rim.

Det som kan vara knepigt med...

Jag tror vi tar det först.

Det som kan vara knepigt med alexandrinen
kan vara att skilja den från blankvers

som är lite annorlunda.

Man kan ibland komma fel här
men då ska man titta på rimmen.

Blankvers är Shakespeares versmått
"par préférence"

det är ett stikiskt versmått,
inte strofiskt

det bara "ramlar på",

man kan skriva ett epos, till exempel,
på blankvers.

Harry Martinssons "Aniara" till exempel,
är skriven på blankvers.

Det har mycket stor spridning
inom dramatik men också lyrisk diktning.

Blankversen är inte så bunden
som alexandrinen är

med pausen och det hela

utan den känns lite friare
kan man säga.

Fem betoningar har man i blankvers

det kan ibland vara svårt att se den
helt enkelt

ni har detta beskrivet på sidan 193
i Bergsten / Ellestöm.

Däremellan beskriver de knitteln
som är en knölig vers

"Knittel" kommer från "knölpåk"
och har fyra betoningar

som kan ligga lite varstans I versen.

Det är då ett germanskt versmått

och vi har det i Frödings
"En fattig munk från Skara":

"Då satte de mig i en nattmörk bur,
sen drevo de mig som när vilda djur

sig trängta att bytet slita
och riva och gnaga och bita.

De lärde mig dödssynd och dolskhet och hat,
och bitterhet blev mig till dryck och mat."

Nu kan man ju säga att Fröding
använder sig av peoner ibland

så detta är lite av ett gränsfall
kan man väl säga

men knittel har vi ofta
när raderna varierar väldigt mycket.

Strindberg använder sig en hel del
av knittel.

Fyra höjningar i versen alltså,
och inte regelbundet därutöver

det gör att man kan inte
räkna takter i en knittel

det kan man i blankvers
som är lite knölig

den är knöligare än alexandrin
men inte så knölig som knittel

men den har ett betydligt mer
episkt flöde, kan man säga.

Jag tror att vi ska nöja oss där.

Det är möjligen den Danteska Terzinen,
den bör ni kunna visa hur den ser ut

och det kan ni slå upp
i Elleström / Bergsten också

det tycker jag tillhör
allmänbildningen i poesi.

Men nu ska jag rekommendera
några böcker

som kan vara bra om man känner
att detta var spännande

eller att det var väldigt svårt.

Då kan man läsa vidare i en bok
som inte finns ny men säkert på antikvariat

Den heter "Allmän och svensk metrik"
av Kristian Wåhlin

den förklarar en hel del av metriken.

Sen finns det en underbar liten bok
som är väldigt bra att ha i hyllan

för metrik är något som ni lär er lite nu
och ni har varit i kontakt med det

men ofta är det så att man får slå upp det
när man behöver det

och då finns det en utmärkt uppslagsbok
som inte heller finns i handeln nu

men som jag hoppas att ni kan få tag på

det är Alf Henrikssons
"Verskonstens ABC"

den är jätterolig
och jättetrevlig

och här kan man slå upp
det allra mesta man behöver om metrik

åtminstone vad vi behöver
för lite mindre sofistikerade sammanhang.

På A- och B- nivå är den alldeles utmärkt,
bra att ha i hyllan.

Jag tror att vi ska slutföra
vår korta genomgång av metrik

och då har jag lagt ut
ett övningsmaterial i veckomappen

som heter "Metrikövning"
och "Metrikövning - facit"

där kan ni få jobba vidare själva.

Är det så att ni har frågor så ska jag vara
extra vaksam på problemlösningsforum

så får vi se om jag behöver svara
på några extra frågor om metrik.

Tack ska ni ha!