Välkomna ska ni vara vi ska gå igenom lite om metrik som ju är ett specialområde inom lyriken. Metrik kan man tala länge om, det finns mycket att utreda i detta men vi ska hålla oss till en väldigt grundläggande genomgång. Låt mig först säga att rytmen är grunden för metrik och för poesi det som riktigt gör poesins nerv är mötet mellan ordens prosodi, alltså det naturliga talets rytm, och en bunden meter. Där har vi något av det som äldre poesi byggde väldigt starkt på. Bergsten / Elleström går igenom ursprunget till detta i sin text och jag tycker att de gör en väldigt bra genomgång jag ska gå in på några saker och gå igenom lite muntligt. Just när det gäller metrik är det betydligt lättare att höra skillnader än att läsa om dem. Och jag vet av erfarenhet att det brukar finnas några studenter i varje grupp som säger att de inte hör någon skillnad så kan det vara men då får ni helt enkelt lära in lite begrepp så att ni åtminstone i skrift kan se, till exempel, hur ett fallande versmått skrivs. Det finns alltså tre metriska system i antiken hade vi, för grekiska och latin, en typ av metrik där man räknade stavelsernas längd man utgick ifrån stavelsernas längd och de var långa eller kortare det är det man gör i hexametern till exempel. Det är svårt för oss idag... Vi kan ta en rad som: "Huggen och ohuggen ved, i större och mindre partier". Där har vi hexameter och lite får man kanske en känsla av detta med längden på stavelser men för att man ska få en bättre bild av vad som menas kan jag hänvisa till en antik versfot som heter "spondé" som var två långa stavelser. Och en liten bild av detta med längden kan man få om man på svenska säger: "Havet det rullar i långa spondéer". Där kan man möjligen känna av att vi har en längd i stavelsen. Och då vet ni att i den antika metern räknade man takter egentligen så när det heter "hexameter" betyder det att det är sex takter i versen. Sedan har vi att göra med de romanska språkens metrik och de utvecklades, som ni vet, ur latinet och under medeltiden började man skriva mycket mer på folkspråken. Och här var det så att man... I dessa språk har man egentligen inte tryckaccent som vi har. När jag säger "TRYCKacCENT" hör ni att vi har detta i svenska språket. Det har man inte på samma sätt i de romanska språken så här räknade man stavelser. Och det innebär att alexandrinen till exempel, räknas till 12 stavelser. Detta kan krocka när man tänker att det är 6 takter i en hexameter, men 12, eller 11, stavelser i en alexandrin. När det gäller de romanska språken blir rimmen viktigare, för om man räknar stavelser kan det vara svårt att höra när versen börjar och slutar därför blir rimmet en viktig del i de romanska språkens metrik. Sedan har vi tagit in mycket av detta till de germanska språken och vi har också äldre former av versmått men vår metrik, det tredje systemet, bygger på tryckaccent och det kan jag visa genom att säga på svenska: "BUren" kontra "BU-REN". Då hör ni att i det första exemplet BUren så trycker man, om man skulle sätta siffror på det ungefär 3-1: BUren men i det andra fallet BU-REN har man jämn fördelning på stavelserna: 2-2. Några grundbegrepp går Bergsten och Elleström igenom ifrån Runebergs dikt "Soldatgossen": "Min fader var en ung soldat, den vackraste man fann" Och de skriver att med naturlig betoning faller accenterna på de vokaler som markeras med kursiv i texten detta är på sidan 177. "Min FAder var en UNG solDAT, den VACKraste man FANN". Men så ser inget versmått ut säger de, utan man får skandera fram metern för den är faktiskt helt regelbunden. Lite längre fram, på sidan 178, kommer vi fram till hur takterna egentligen ser ut. Ja, det har vi redan på sidan 177, att man får skandera väldigt tydlig: "Min FAder VAR en UNG solDAT, den VACKrastE man FANN". Och då hör ni att vi har att göra med en obetonad och en betonad stavelse inom varje takt här. Detta kallas för en jamb, och det har ni bra bilder på i Elleström och Bergsten. Men sedan, i detta stigande versmått, kan vi ha en annan versfot det kan vara två obetonade stavelser och en betonad. Exemplet kommer ur Frödings "Det var dans bort i vägen": "Det var DANS bort i VÄGen på LÖRdagsNATTen över NEJden gick LÅTen av SPELet och SKRATTen" Och här är det då anapester vi har, två obetonade och en betonad: da-da-DA, da-da-DA, da-da-DA, da-da-DA, anaPEST, anaPEST, rid till HÄST. "anaPEST" är nämligen en anapest, om man uttalar det. Vi har en lite oregelbundenhet också i detta exempel redan här går Bergsten / Elleström igenom det som kallas "hyperkatalex". Vi ser alltså att det blir en obetonad stavelse över i slutet av versen båda raderna har hyperkatalex. "det var dans bort i vägen på lördags natt - en" där hänger en lös obetonad stavelse, en hyperkatalex, utöver de man räknar upp. Fröding gillar också långa stigande versfötter och då finns det en till nämligen peonen: da-da-da-DA, da-da-da-DA, da-da-da-DA Det är tre obetonade och en betonad: stigande peon heter den. Sedan är det bra om ni också känner till det som de tar upp på sidan 180 nämligen en "cesur". Det har vi när man får en paus mitt i versen. Och vi hade här... ett exempel från soldatgosseraden: "Min FAder VAR en UNG solDAT [Paus], den VACKraSTE man FANN". Längst ner på sidan 179, har ni transkriptionen på detta. Där har ni alltså, fyra jamber och cesur, och sedan tre jamber. Därefter går vi över till de fallande versfötterna och då har vi först en motsvarighet till jamben alltså en fallande versfot som har en betonad stavelser och en obetonad här är den alltså tvärtom mot jamben den betonade stavelsen kommer först. Exemplet är från Karin Boye: "VÅRen GRYR i VINTerns TRAKTer, DÄR jag FRÖS JAG vill MÖta LIVets MAKTer VApenLÖS." Samtliga rader består av versfötter sammansatta av en betonad stavelse följd av en obetonad. En sådan versfot kallas för "Troké" och skrivs med ett streck [—] för betoning och en liten båge [∪] för den obetonade. Vi har ett annat exempel från Harriet Löwenhjelm: "TAG mig. HÅLL mig. SMEK mig SAKta FAMNa mig VARligt en LITen STUND. GRÅT ett GRAND - för så TRISTa FAKta. SE mig med ÖMhet SOva en BLUND". Och här såg ni att vi har motsvarigheten till anapesten här har vi alltså en "Daktyl" en betonad, två obetonade. Metern i dessa rader är alltså fyrtaktig och den är omväxlande trokeisk och daktylisk. Och det finns också ett exempel på att man kan ha tre obetonade och då kallas det helt enkelt för fallande peon. Så om vi sammandrar detta lite Jamb, Anapest, Stigande peon: en obetonad, en betonad [∪—] två obetonade, en betonad [∪∪—] och tre obetonade, en betonad [∪∪∪—]. Och på andra sidan, fallande versmått: Troké, en betonad, en obetonad [—∪] Daktyl, en betonad, två obetonade [—∪∪] och fallande peon, en betonad, tre obetonade [—∪∪∪]. Vi ska också påminna om att "vers" betyder en versrad och "strof" betyder en versgrupp. "Vers" kommer från latinet "versus" som kommer från verbet "verto" - "vända" och det betyder "plogfåra", man vänder i slutet av plogfåran det betyder då också versrad. Det lustiga är att "strof" kommer från grekiskans "strofé" och har samma grundbetydelse - "vända" eller "vrida" men där är ordet hämtat från det antika dramat där vi ofta har en koreografisk vändning scenen tar slut och då kommer kören in med en text som kallas för "strof" och då är det vändningen av varje scen som det ordet härleds ifrån. En strof i poesi är alltså en versgrupp. Jag tror att vi ska gå över till lite exempel som jag hellre tar ifrån lite material som jag har. Då går jag in på min dator här så får ni följa med in och här kommer ni att få se texterna framför er ni har dem också i veckomapp 36 i delkurs ett. Då börjar vi lite försiktigt så ska vi se om vi kommer igenom några exempel "Kung Karl, den unge hjälte, Han stod i rök och damm." Här har vi då: "Kung KARL, den UNGe HJÄLTe," och jag läser lite "spejsat" och konstigt så att ni tydligt ska höra betoningarna. Vi har en jamb först: "Kung KARL", vi har en jamb till "den UNG-" vi har en jamb till "-e HJÄLT-" och sen får vi en bit över "hjält-e" alltså en hyperkatalex. "Kung Karl, den unge hjälte, Han stod i rök och damm." Vi har en tretaktig jambisk vers med alternerande kvinnligt och manligt rim. Och vad betyder kvinnligt och manligt rim? Det ser ni inte för vi har bara två rader men jag kan berätta att vi har alternerande kvinnligt och manligt rim. Tvåstavigt rim är kvinnligt enstavigt rim är manligt. Kvinnligt rim utmärks med versal och manligt med gemen så har man då "A" på första rimmet, om det är kvinnligt blir det stort "A" är det manligt, alltså enstavigt, blir det litet "a". Detta här väl nästan det enda exemplet där man så tydligt har stor bokstav på kvinnorna, och liten på männen det är inte så vanligt, så därför är det lätt att komma ihåg. Vi går vidare lite, och har nästa exempel: "Högt bland Saarijärvis moar bodde" Vi har bara en rad här, det kan vara lite svårt att se men det fortsätter längre ner i dikten: "Våren kom, och drivan smalt av tegen, och med den flöt hälften bort av brodden; sommarn kom, och fram bröt hagelskuren, och av den slogs hälften ned av axen; hösten kom, och kölden tog vad övrigt." När det gäller denna vers så är den från Finlandssverige och det är väldigt vanligt med trokeisk vers i finlandssvenska dikter det är inte så konstigt, nu är inte jag något vidare bra på finlandssvenska men om man tänker sig så här: [Finlandssvensk dialekt]: "Våren kom, och drivan smalt av tegen, och med den flöt hälften bort av brodden" Då ser vi ju att det är en naturlig accentuering på den första stavelsen. Vad vi har här är alltså fem takter i varje vers: "HÖGT bland", en "SAAri-", två "-JÄRvis", tre "MOar", fyra "BODDe", fem. Och i den har vi inga problematiska saker vi har alltså att göra med en femtaktig trokeisk vers. Det finns ett ord för när vi inte har någon hyperkatalex eller motsvarigheten katalex, som jag ska gå igenom längre fram då heter det "akatalektisk". I nästa exempel har vi något annat. Och den här är lite krångligare: "Jord, som mig fostrat har och fädrens aska gömmer, folk, som ärvt hjältars land och deras dygder glömmer! Ur skuggan av min dal jag ägnar dig en sång. Dig söver smickrets röst: hör sanningens en gång!" Detta är från Tegnér, och vad har vi att göra med här? Vi ser till exempel att vi har en oregelbundenhet i början av varje vers. Om vi tar de två sista raderna till att börja med: "Ur SKUGGan AV min DAL jag ÄGNar DIG en SÅNG. Dig SÖVer SMICKrets RÖST: hör SANNingens en GÅNG!" Där märker vi att det är en jambisk vers vi har sex jamber vi har också stavelser att räkna här 12 stavelser har vi för vi har att göra med en alexandrin. Men det som jag särskilt vill fästa er uppmärksamhet på är att första verserna lät inte så: "JORD, som mig FOStrat HAR och FÄDrens ASKa GÖMMer" och likadant i nästa versrad: "FOLK, som ärvt HÄLTars LAND och DERas DYGDer GLÖMMer!" Där har vi något som kallas för en "chorjamb"eller en "haltjamb" Då blir det så att två takter slås ihop till en anomali i versen så man räknar alltså en betonad stavelse två obetonade och en betonad [—∪∪—]. Det här är sådant som gör att metrik kan vara svårt. Vi skulle väl inte ta ett sådant exempel om vi skulle tentera er men det kan vara bra att känna till att ibland finns det "knöligheter" i versen som gör det knepigt. Vad vi också har i de första verserna är en hyperkatalex på slutet. "Jord, som mig fostrat har och fädrens aska gömmer" Där har vi "gömm-er", där blir en obetonad över, alltså hyperkatalex däremot är det akatalektiskt på de två sista. Och det var alltså alexandrin och ni ser att vi har kvinnligt rim som är utmarkerat på facitsidan med "A" "gömmer" och "glömmer" rimmar då blir det "A" "b" är nästa rim "sång" och "gång" där har vi enstavigt rim, alltså litet "b". Sen kommer ett versmått som också är från de romanska språken Alexandrinen kommer därifrån det gör även nästa, som också är Tegnér "Ottave rime"; man använde sig mycket av detta inom romantiken. "Jag stod på höjden av min levnads branter, Där vattendragen dela sig och gå Med skummig bölja hän åt skilda kanter; Klart var där uppe, där var skönt att stå. Jag såg åt solen och dess anförvanter, Som, se'n hon slocknat, skina i det blå; Jag såg åt jorden, hon var grön och härlig, Och Gud var god och människan var ärlig." Detta är då ottave rime och vi ser att rimflätningen är speciell. "branter" är ett kvinnligt rim, tvåstavigt, rimmar på "kanter" men däremellan kommer "gå", manligt rim, som rimmar på "stå" längre ner. Ni ser också att vi har kvinnligt "A" manligt "b" kvinnligt "A" manligt "b" kvinnligt "A" manligt "b" och så kvinnligt "C", kvinnligt "C". Så vi har ofta lite sofistikerad rimflätning i de romanska versmåtten. Ursprungligen en elvastavig vers omräknad till famtaktig jambisk vers med åtta verser i strofen och avancerad rimflätning. Hängde ni med nu på detta? Här kom skillnaden mellan det romanska och det germanska. "Ursprungligen elvastavig vers" I italienskan med ottave rime då räknar man stavelser då talar man om en "elvastavig vers" men vi i germansk tradition talar om en fyrtaktig eller femtaktig jambisk vers eller fyrtaktig eller femtaktigt trokeisk vers. Vi kan ju räkna om denna till en femtaktig jambisk vers och det gör ingenting så länge man har rätt, så att säga. Man får gärna kalla det för ottave rime men man ska veta att det går tillbaka på den här stavelseräkningen. Ni har tidigare fått några exempel på hexameter ni har fått exempel på elegiskt distikon, här kommer några till "Hercules" har vi ju stött och blött tidigare under kursen: "Hercules arla stod vpp, en morgon, i första sin vngdom, Fuller af ångst, och twijk, huru han sitt lefwerne böria Skulle, däraf han Prijs kunde winna, medh tijden, och Ähra." Då ser ni att i detta utdrag ur "Hercules" har vi också en "enjambement" Och vad betyder det? En "överklivning" "Enjambement" är från franskans "jambe" som betyder "ben" en överklivning är när det inte stämmer mellan syntaxen och metern. Det var detta med: "Fuller af ångst, och twijk, huru han sitt lefwerne böria Skulle [...]" Och "skulle" kommer på nästa vers, här har vi enjambement eller överklivning. Det finns också några saker som utmärker hexametern ni vet att man kan vara lite fri man kan börja med en troké eller en daktyl men den nästa sista och sista takten ska alltid vara daktyl och troké så den femte takten ska vara en daktyl den sjätte en troké. Sen hade vi elegiskt distikon som då har en ofullständig hexameterrad en pentameter-vers. Den låter så här: "Resa, Amanda, jag skall till aldrig skådade länder, dödens omätliga hem: icke du följer mig dit" Ej vid dess kopparport jag din hand skall trycka till avsked över dess mörka älv lyser ditt öga ej mig." Då har ni i första versen en full hexameter: "REsa, AmANda, jag SKALL till ALDrig SKÅdade LÄNder" Det blir alltså en daktyl, en daktyl, en troké, en troké, en daktyl och en troké Och sedan: "DÖDens oMÄTliga HEM [PAUS]: ICKe du FÖLjer mig DIT". Då hör ni att vi inte har några obetonade stavelser i den tredje takten det ligger en ensam betonad stavelse där och det är samma efter pausvilan i den sista takten har vi bara en betonad. Och hur tänkte man här då med fem och sex? Då blir det så att vi har fyra fullständiga takter i pentameterraden men vi har två som man i klassisk metrik ansåg vara halva och det gör att det blir fem versfötter. Jag tror att ni fått kläm på detta, det är inte så märkvärdigt. Vi ska gå vidare och titta på några versmått till. Jag lämnar, till överkurs, de fornnordiska versmåtten det tror jag att ni kommer se mer av när ni läser B-kursen. Det är sådant som man aktualiserar när man har anledning till det. Det som kan vara viktigt från det kapitlet i Bergsten / Elleström är ju detta med allitteration, alltså uddrim eller stavrim där man också tittar på rim mellan stavelser som inte är i slutet på verserna det är också en poetisk teknik som man spelar med i lyriken. Fornyrdislag och ljodhattr går vi förbi. Vi tittar lite på alexandrinen det är väldigt tydligt hos Bergsten / Elleström på sidan 191 har vi i alexandrinen omväxlande 13 och 12 stavelser, jag sa 11 förut men det är fel, det var Ottave rime, 12 eller 13 ska det vara i alexandrinen. Och när det är 13 stavelser får vi alltid en hyperkatalex på slutet. "Camilla! himlen vet, att jag ej lärt bedraga. För den en ed behöfs är' eder alltför svaga. Min kärlek brister ut, mitt hjerta är bekant, Det säger hvad det är, och hvad det är, är sant." Och vi ser att vi alltid har en cesur i mitten av alexandrinen det är typiskt för detta och växlingen mellan kvinnliga och manliga rim. Det som kan vara knepigt med... Jag tror vi tar det först. Det som kan vara knepigt med alexandrinen kan vara att skilja den från blankvers som är lite annorlunda. Man kan ibland komma fel här men då ska man titta på rimmen. Blankvers är Shakespeares versmått "par préférence" det är ett stikiskt versmått, inte strofiskt det bara "ramlar på", man kan skriva ett epos, till exempel, på blankvers. Harry Martinssons "Aniara" till exempel, är skriven på blankvers. Det har mycket stor spridning inom dramatik men också lyrisk diktning. Blankversen är inte så bunden som alexandrinen är med pausen och det hela utan den känns lite friare kan man säga. Fem betoningar har man i blankvers det kan ibland vara svårt att se den helt enkelt ni har detta beskrivet på sidan 193 i Bergsten / Ellestöm. Däremellan beskriver de knitteln som är en knölig vers "Knittel" kommer från "knölpåk" och har fyra betoningar som kan ligga lite varstans I versen. Det är då ett germanskt versmått och vi har det i Frödings "En fattig munk från Skara": "Då satte de mig i en nattmörk bur, sen drevo de mig som när vilda djur sig trängta att bytet slita och riva och gnaga och bita. De lärde mig dödssynd och dolskhet och hat, och bitterhet blev mig till dryck och mat." Nu kan man ju säga att Fröding använder sig av peoner ibland så detta är lite av ett gränsfall kan man väl säga men knittel har vi ofta när raderna varierar väldigt mycket. Strindberg använder sig en hel del av knittel. Fyra höjningar i versen alltså, och inte regelbundet därutöver det gör att man kan inte räkna takter i en knittel det kan man i blankvers som är lite knölig den är knöligare än alexandrin men inte så knölig som knittel men den har ett betydligt mer episkt flöde, kan man säga. Jag tror att vi ska nöja oss där. Det är möjligen den Danteska Terzinen, den bör ni kunna visa hur den ser ut och det kan ni slå upp i Elleström / Bergsten också det tycker jag tillhör allmänbildningen i poesi. Men nu ska jag rekommendera några böcker som kan vara bra om man känner att detta var spännande eller att det var väldigt svårt. Då kan man läsa vidare i en bok som inte finns ny men säkert på antikvariat Den heter "Allmän och svensk metrik" av Kristian Wåhlin den förklarar en hel del av metriken. Sen finns det en underbar liten bok som är väldigt bra att ha i hyllan för metrik är något som ni lär er lite nu och ni har varit i kontakt med det men ofta är det så att man får slå upp det när man behöver det och då finns det en utmärkt uppslagsbok som inte heller finns i handeln nu men som jag hoppas att ni kan få tag på det är Alf Henrikssons "Verskonstens ABC" den är jätterolig och jättetrevlig och här kan man slå upp det allra mesta man behöver om metrik åtminstone vad vi behöver för lite mindre sofistikerade sammanhang. På A- och B- nivå är den alldeles utmärkt, bra att ha i hyllan. Jag tror att vi ska slutföra vår korta genomgång av metrik och då har jag lagt ut ett övningsmaterial i veckomappen som heter "Metrikövning" och "Metrikövning - facit" där kan ni få jobba vidare själva. Är det så att ni har frågor så ska jag vara extra vaksam på problemlösningsforum så får vi se om jag behöver svara på några extra frågor om metrik. Tack ska ni ha!