Akira Kurosawa - Composing Movement

Hej, jag är Tony och detta
är Every Frame a Painting.

Här är en grundläggande fråga:

När du bedömer en kameratagning,
vad tittar du efter först?

Är det balans?

Ledande linjer?

Det gyllene snittet?

Färg? Ljus? Former?

Jag tror att alla dessa är essentiella,
och de är alla del av bra bilder,

med det är en sak
jag alltid märker först:

Rörelse.

– Enligt mig är Kurosawa
filmregissörernas Beethoven.

– Det är Beethovens
igenkännligt fulla ljud,

som är så tydligt.

En Kurosawafilm rör sig
som ingen annan.

Varje en är en mästarklass
i olika typer av rörelse,

samt olika sätt att kombinera dem.

Under en karriär som varade över
att halvt sekel, gjorde han 30 filmer,

och i samtliga är rörelsen
överraskande och filmisk.

Wow. Och du vill se filmernas titlar,
ändra undertexten nedan.

Så, vilka typer av rörelse tyckte han om?

Först: naturens rörelse.

I alla hans filmer,
i kameratagningens bakgrund,

finns någon typ av väder.

Vind

Vatten

Eld

Rök

Snö

En fördel med detta är att tagningarna
är väldigt visuellt intressanta.

Även när människorna inte rör sig, tar
regnet till sig uppmärksamheten.

– Regnet triggar känslor,
och det fungerar i alla filmer.

– Någonting extra,
då det ger dig

ännu ett lager som publiken
kan relatera till på ett sinnligt plan.

För det andra: gruppers rörelse.

Kurosawafilmer innehåller ofta
stora folksamlingar som enas

eller splittras.

Sådana folksamlingar är väldigt filmiska.
När du samlar så många människor,

blir varje känsla kraftfull.

Vill du ha en bra reaktionstagning,
försök använda fyra personer.

Eller tjugofem.

Och om du vill ha något väldigt stort …

Vilket leder oss till det tredje:
individers rörelse.

En av mina favoriter
om Kurosawa är att hans

blockeringar är orealistiska
och överdrivna.

Om någon är nervös,
går de fram och tillbaka.

Om de är rasande,
står de rakt upp.

Och om de skäms …

Ofta brukade han säga åt skådespelarna
att välja en gest till deras karaktär

och upprepa dem genom hela filmen.

Då kunde publiken snabbt se vem
som är vem och hur de mådde.

För det fjärde:
kamerans rörelse.

Ett av Kurosawas kännetecken
är hans flytande kamerarörelser,

som rör sig från närbild till helbild
till över axeln i en enda tagning.

Jag gjorde en annan essä om dessa tagningar,
vid namn the Spielberg Oner,

med det viktiga är att varje
kameravinkel har en tydlig början,

mitt

och slut.

Kameran berättar en historia,
helt på egen hand.

Slutligen: klippningens rörelse.

Kurosawa är en av de få regissörerna
som var sin egen filmklippare.

En av anledningarna till filmernas flöde
är hans tendens att klippa på rörelse.

Ofta fokuserar man så mycket
på den som rör sig

att man inte ser klippningen.

När scenen avslutas,
byter han rytm,

vanligtvis genom att sluta på något statiskt

och sedan direkt till rörelse.

Genom att variera rytmen,
hålls tittaren alert,

då hen inte kan gissa nästa klippning.

Med allt detta, låt oss analysera
en scen och studera rörelsen.

Denna är från Den sista samurajen.
Handlingen avslöjar jag inte.

Se hur lång tid det tar för dig
att lista ut den. Redo?

Den första tagningen visar hela byn,
sedan endast de viktiga karaktärerna

sedan, endast samurajen.

Ungefär här

förstår de flesta.

Medan Kikuchiyo sätter sig, sprider sig
hans humör och påverkar hela byn.

Notera hur vinden bidrar.
Även när människorna är stilla

finns det lite vind som
ger lite spänning.

Detta är ganska rättfram.

Låt oss färdas 60 år in i framtiden.
Detta är The Avengers.

Här börjar vi med en förankrande
tagning. Men denna gång …

– Dessa var i Phil Coulsons jacka.

… får vi dialogen direkt.

Genom denna scen rör sig
endast kameran och Nick Fury.

Även fast vi har vädret utanför och
skådespelare i bakgrunden

används inget.

Notera hur kameravinklarna
saknar en början och slut.

Och det är ingen variation. Varje
tagning rör sig i samma riktning

– Kanske förtjänade jag det.

Men i De sju samurajerna …

Kamerarörelserna har en
tydlig början och slut

och varje tagning byter
riktning från den föregående.

Medan han klättrar upp, använder
Kurosawa flaggans rörelse

för att jämnt klippa till denna vinkel:

alla sju samurajer och deras fanor,
samlade.

Denna scen har alla typer av rörelse,

försiktigt ihopsatta
och placerade rakt igenom.

Vädret.

Gruppen.

Individen.

Kameran.

Klippningen.

Men denna scen berättar en historia,
mestadels genom dialog

– vid namn Avengersinitiativet.

Visst rör sig kameran,
men rörelserna är meningslösa.

För alla investerade pengar,
faller scenen platt.

– Det är en gammaldags idé.

Men hur kan denna scen förbättras?

Om du vet vad scenen handlar om,
försök då uttrycka det genom rörelse.

Börja med karaktären.
Hur känner de sig?

Kan skådespelaren uttrycka
känslorna genom rörelse?

Ok, det är ganska för mycket.
Låt oss vara mer subtila.

Ta karaktärens inre känslor

och ta fram dem
genom bakgrunden.

Om en karaktär är arg och skräckinjagande,
gör detta:

Om hen sjuder av förbittring:

Ett annat alternativ är att kontrastera
en person med resten av gruppen.

Om någon genomlider förödmjukelse,
fungerar detta:

Eller om de letar efter
en nål i en höstack:

Du kan använda kamerarörelser
för att uttrycka spänning:

Du kan klippa händelser
för att visa förvåning:

Och du kan kombinera alla rörelser
till en fantastisk bild:

Förresten, du behöver inte använda
alla rörelser i varje tagning.

Det är bara tröttsamt.

Men det finns en medelväg med
mycket variation och subtilitet,

och du får pröva dig fram
för att se vad som fungerar.

Kombination av rätt rörelse
och rätt känsla

ger något filmiskt.

– Men jag ser på hans filmer
två eller tre gånger per år

för att känna: åh, det är
därför jag ville göra film,

och se vad jag gör nu.

– Specialeffekter och sedan ännu
en film om specielaffekter

och sedan en tredje om specialaffekter.

Välj nu en av hans filmer.
Välj vilken scen som helst

och se hur allting rör sig tillsammans.

– Du vet, det är visuell stimulans
som publiken känner.

Det är poängen med film.

Annars skulle vi bara släcka
ljusen och kalla det för radio.