Depression, hemligheten vi delar

”Motsatsen till depression är inte lycka, utan livskraft, och det var livskraften som tycktes rinna av mig just då.” I ett talk som är både vältaligt och förödande tar författaren Andrew Solomon med dig till de mörkaste hörnen av sitt sinne under de år han kämpat med depression. Det ledde honom till en ögonöppnande resa över hela världen för att intervjua andra med depression - bara för att till sin förvåning upptäcka att ju mer han pratade, desto fler människor ville berätta sina egna historier. (Filmad på TEDxMet.)

”Det var en Begravning i min hjärna

Och Sörjande som fram och åter

Trampade - och trampade - tills det var

Som Sinnet bröt igenom -

Och när de alla satt sig ner,

En Mässa, likt en Trumma -

Slog - och slog - tills dess jag trodde

Min Tanke skulle domna -

Och då hörde jag dem lyfta en Kista

Och gnida mot min Själ

Med samma Skor av Bly, igen,

Då började Rymden klämta

Som om alla Himlar vore en Klocka,

Och att Vara - blott ett Öra är,

Och jag, och Tystnaden, ett underligt Släkte

Skeppsbrutna, avskilda, här -

Och då - en Planka i Förnuftet, brast

Och jag föll ner och ner -

Och slog mot en Värld, i varje Duns

Och upphörde att veta - då - "

Vi känner till depression genom metaforer.

Emily Dickinson lyckades
lyfta fram den i ord,

Goya genom en bild.

Halva syftet med konst

är att beskriva sådana ikoniska tillstånd.

Jag hade alltid sett mig själv som tuff,

en av dem som kunde överleva

om jag skickats till ett
koncentrationsläger.

1991 led jag flera förluster.

Min mor dog,

ett förhållande tog slut,

jag flyttade tillbaks till USA

efter några år utomlands,

och jag klarade mig genom
alla dessa händelser.

Men 1994, tre år senare,

började jag tappa intresset
för nästan allt.

Jag ville inte göra saker

som jag tidigare velat göra

och jag visste inte varför.

Motsatsen till depression

är inte lycka, utan livskraft,

och det var livskraften

som tycktes rinna av mig just då.

Allt som skulle göras

verkade som alltför mycket arbete.

När jag kom hem,

och såg den röda lampan
blinka på telefonsvararen,

blev jag inte glad av att
vänner hört av sig

utan jag tänkte,

”Så många personer jag måste ringa upp.”

Eller, då jag bestämde
mig för att äta lunch

tänkte jag, men jag måste ta
ut maten från kylskåpet,

lägga den på en tallrik,

skära upp den, tugga den och svälja den

och det kändes som en golgatavandring.

En av de saker som ofta glöms bort

då man talar om depression

är att man vet att det är skrattretande.

Man vet att det är skrattretande
när man är inne i det.

Man vet att de flesta klarar av

att lyssna av sina meddelanden
och äta lunch,

organisera sig för att ta en dusch

och gå ut genom dörren,

inte stora saker att göra

men trots det är man fast i dess grepp

och det går inte att ta sig ur det.

Så jag fann mig själv göra mindre,

tänka mindre

och känna mindre.

Det var en sorts likgiltighet.

Sedan kom ångesten.

Om du sagt till mig att jag måste vara

deprimerad i en månad

hade jag svarat, ”Vet jag att det är
över i november så går det”.

Men om du hade sagt,

”Du måste ha akut ångest i en månad”,

skär jag hellre upp mina handleder.

Det var känslan hela tiden,

som du får när du

halkar eller snubblar

och marken rusar emot dig,

men istället för
att den varar en halv sekund

så varade den i sex månader.

Det är en känsla av
att vara rädd hela tiden

men att inte ens veta
vad det är du är rädd för.

Det var vid det laget jag började tänka

att det var alltför smärtsamt att leva,

och den enda orsaken
att inte ta mitt eget liv

var för att inte göra illa
andra människor.

Slutligen en dag vaknade jag upp

och trodde att jag kanske fått en stroke

eftersom jag låg helt stelfrusen i sängen,

tittade på telefonen och tänkte,

”Något är fel och jag borde
ringa efter hjälp”,

men jag kunde inte sträcka ut armen,

lyfta luren och slå numret.

Slutligen efter att ha stirrat
på telefonen i fyra timmar

ringde den,

på något sätt lyckades jag svara

och det var min far.

Jag sade, "Jag har allvarliga problem.

Vi måste göra något".

Nästa dag påbörjade jag medicinering

och terapi.

Jag började tampas med

denna hemska frågeställning:

Om jag inte är den tuffa personen

som skulle klarat mig genom
ett koncentrationsläger,

vem är jag då?

Och om jag måste ta medicin,

gör medicinen att jag är
mer som mig själv,

eller gör den mig till någon annan?

Och isåfall, vad känner jag inför

att den gör mig till någon annan?

Jag hade två saker
som talade till min fördel.

Den första var att jag,
ur ett objektivt perspektiv,

hade ett bra liv,

och om jag bara kunde bli bra igen

så fanns något i andra änden

som var värt att leva för.

Den andra var att jag hade
tillgång till god behandling.

Men trots detta dök den upp
och jag fick återfall,

den dök upp igen och jag fick återfall,

och sedan igen och igen,

och till slut förstod jag

att jag skulle behöva mediciner

och terapi för alltid.

Jag funderade, "Men är det
ett kemiskt problem

eller ett psykologiskt problem?

Behöver jag ett medicinskt
eller ett filosofiskt botemedel?"

Jag kunde inte komma fram till vilket.

Sedan förstod jag att vi i sanning

inte är tillräckligt bra inom något område

för att helt kunna förklara saker.

Både det medicinska och
psykologiska botemedlet

har en egen roll,

och jag kom också fram till
att depression är något

som är så djupt rotat inom oss

att det inte går att separera den

från vår karaktär och personlighet.

Jag vill säga att de behandlingar vi har

mot depression är avskyvärda.

De fungerar inte så bra.

De är extremt dyra.

Det medföljer otaliga biverkningar.

De är katastrofala.

Men jag är så tacksam att jag lever nu

och inte för 50 år sedan,

då det knappt fanns något som

kunde göras.

Jag hoppas att folk kommer höra

om mina behandlingar om 50 år

och bli förfärade över
att man måste stå ut med

sådan primitiv vetenskap.

Depression är sprickan i kärleken.

Om du var gift med någon och tänkte,

"Om min fru dör så hittar jag en annan.",

så skulle det inte vara kärlek
som vi känner den.

Det finns inget sådant som kärlek

utan vetskapen om förlust,

och förtvivlans spöke

kan vara drivkraften för intimiteten.

Det finns tre saker som folk förväxlar:

Depression, sorg och ledsamhet.

Sorg är uttryckligen en reaktion.

Om du drabbas av en förlust
och du blir oerhört ledsen

och du efter sex månader

fortfarande är mycket ledsen
men du klarar dig lite bättre,

så handlar det förmodligen om sorg

som till slut kommer att lösa sig

i viss mån.

Om du drabbas av en hemsk förlust,

du mår riktigt dåligt,

och efter sex månader ännu
knappt kan fungera,

då har du troligen utvecklat en depression

på grund av de hemska omständigheterna.

Riktningen säger oss rätt mycket.

Man tänker på depression
som enbart ledsamhet.

Det är alltför, alltför mycket ledsamhet,

alltför mycket sorg,

för alltför liten orsak.

Då jag bestämt mig för
att förstå depression

och intervjuade personer
som varit med om det,

kom jag underfund med
att det fanns personer

som på ytan verkade ha en rätt så

mild depression

men som trots det
var ytterst handikappade av den.

Andra personer verkade ha,

som de beskrev det,

en fruktansvärt djup depression

men som trots det hade goda liv

mellan sina depressiva perioder.

Jag bestämde mig för att ta reda på vad

som är orsaken till att vissa

är mer motståndskraftiga än andra.

Vilka mekanismer är det som

gör så att folk överlever?

Jag intervjuade person efter person

som led av depression.

En av de första som jag intervjuade

beskrev depression

som ett långsamt sätt att vara död på,

och det var bra för mig att höra i tidigt

eftersom det påminde mig om

att ett långsamt sätt att vara död på

faktiskt kan leda till verklig död

och att detta är allvarliga saker.

Det är det främsta handikappet i världen

och folk dör av det varje dag.

En av dem jag talade med

då jag försökte förstå detta

var en kär vän till mig

som jag hade känt i många år

och som hade en psykotisk episod

under sitt första år på universitetet,

och som sedan snabbt
föll ner i en hemsk depression.

Hon hade bipolär sjukdom,

manodepression, som det kallades förut.

Hon klarade sig bra

i många år med litium

och så småningom

prövade man att sluta med litium

för att se hur det skulle gå

och hon fick då en ny psykos

för att sedan dyka ner
i den värsta depression

jag någonsin sett;

hon satt i sina föräldrars lägenhet

mer eller mindre katatonisk,
i princip utan att röra sig,

dag efter dag.

När jag intervjuade henne
om denna erfarenhet några år senare --

hon, Maggie Robbins, är poet
och psykoterapeut --

när jag intervjuade henne sade hon:

"Jag sjöng

'Where Have All The Flowers Gone'

om och om för att sysselsätta mitt sinne.”

Jag sjöng för att sudda bort de saker
som min hjärna sade till mig

som var, 'Du är ingenting. Du är en nolla.

Du förtjänar inte ens att leva.'

Det var då jag på allvar började fundera

på att ta mitt eget liv".

När man är deprimerad

tror man inte att man
har tagit på en grå slöja

och ser världen genom en dimma

av dåligt humör.

Man tror att slöjan har lyfts bort,

slöjan av lycka,

och att man nu ser verkligheten.

Det är lättare att hjälpa
schizofrena som tror

att det finns något främmande inom dem

som måste drivas ut,

än att hjälpa deprimerade personer,

eftersom vi tror att vi ser verkligheten.

Men sanningen ljuger.

Jag blev besatt av denna mening:

”Men sanningen ljuger.”

Jag upptäckte då jag talade
med deprimerade personer

att de har många inbillade uppfattningar.

Folk säger, ”Ingen älskar mig.”

Du säger, ”Jag älskar dig,

din hustru älskar dig,
din mamma älskar dig.”

Du kan svara på det rätt snabbt,

i alla fall de flesta av oss.

Men deprimerade personer säger också,

”Vad än vi gör

så kommer vi ju alla
bara att dö till slut.”

Eller, ”Det finns inte
någon sann gemenskap

mellan två människor.

Vi är ju alla fast i våra egna kroppar.”

På detta måste man svara,

”Det är sant,

men just nu tycker jag vi fokuserar på

vad vi ska äta till frukost.”

(Skratt)

Allt som oftast

är vad de uttrycker inte sjukligt,
utan insiktsfullt,

och man kommer då att tänka på
hur otroligt det är

att de flesta av oss är medvetna
om de existentiella frågorna

men de distraherar oss inte så mycket.

Det gjordes en studie som jag gillade

i vilken en grupp deprimerade

och en grupp icke deprimerade personer

ombads att spela ett videospel i en timme

och vid slutet av timmen

frågade man dem hur många små monster

de trodde att de hade dödat.

De deprimerade svarade oftast korrekt,

inom en marginal av tio procent,

och de icke-deprimerade

gissade på mellan 15 till 20
gånger så många

små monster (Skratt)

än de verkligen hade dödat.

Många sade till mig,
när jag valde att skriva om min depression,

att det måste ha varit svårt

att erkänna, att veta att andra vet.

De sa, ”Talar folk med dig
annorlunda nu?”

Jag sa, ”Ja, de talar
med mig annorlunda.

De talar med mig annorlunda
på det sättet

att de börjar berätta för mig
om sina upplevelser,

eller om sin systers upplevelser,

eller sin väns upplevelse.”

Saker är annorlunda nu eftersom jag vet

att depression är en familjehemlighet

som alla har.

För några år sedan var jag på en konferens

och på fredagen på denna
tredagars konferens

så drog en av deltagarna mig
åt sidan och hon sade,

”Jag lider av depression

och jag skäms lite för det,

men jag har tagit dessa mediciner

och jag ville fråga dig
vad du tycker om det?"

Jag gjorde mitt bästa och gav henne
de råd jag kunde ge.

Sedan sade hon, "Du förstår,

min man skulle aldrig förstå detta.

Han är en sådan man som inte
skulle förstå detta alls,

så detta stannar mellan oss”.

Och jag sade, ”Ja, det är ok”.

På söndagen på samma konferens

så drog hennes man mig åt sidan

och sa, "Min fru skulle inte tycka

att jag var mycket till man
om hon visste detta,

men jag har kämpat med depression

och tar vissa mediciner,

och jag undrar vad du tycker om det?”

De gömde

samma mediciner på två olika ställen

i samma sovrum.

Så jag sade att kanske

kommunikation inom deras äktenskap

kunde vara en av orsakerna till problemen.

(Skratt)

Jag slogs också

av den betungande naturen

hos sådant gemensamt hemlighetsmakeri.

Depression är så utmattande.

Den tar upp så mycket
av din tid och energi,

och att vara tyst om den

gör den faktiskt bara värre.

Då började jag tänka på allt

som folk gör för att må bättre.

Jag var i början medicinskt konservativ.

Jag trodde det fanns få
fungerade behandlingar,

det var uppenbart vilka de var --

det fanns mediciner,

det fanns olika psykoterapier,

möjligen elektrokonvulsiv behandling

och allt annat var bara struntsaker.

Men sedan kom jag på något.

Om du har cancer i hjärnan

och du säger att stå på huvudet

i 20 minuter varje morgon
får dig att må bättre,

så må det göra att du mår bra

men du har kvar hjärncancern,

och du kommer troligen att dö av den.

Men om du säger att du är deprimerad

och att 20 minuters dagligt huvudstående

gör så du mår bättre, då har det fungerat,

eftersom depression är en sjukdom
om hur du mår,

och om du mår bättre

så är du egentligen inte
längre deprimerad.

Så jag blev därför mer tolerant

mot den stora mängden
alternativa behandlingar.

Jag får brev, hundratals brev

från folk som berättar
vad som fungerat för dem.

Någon bakom scenen idag frågade mig

om meditation.

Min favorit bland de brev jag fick

var från en kvinna som

som skrev till mig att hon
hade prövat terapi,

hon hade prövat mediciner,
alltså i princip allt,

men hon hittade en kur som hon
hoppades jag skulle sprida

och den var att göra små saker av garn.

(Skratt)

Hon skickade några till mig. (Skratt)

Jag bär dem inte på mig idag.

Jag föreslog att hon också
skulle läsa på om

tvångssyndrom i psykologihandboken.

På samma gång som jag undersökte
alternativa behandlingar

förstod jag att det fanns
ytterligare behandlingar.

Jag var med om en andeutdrivning
i en folkstam i Senegal

som involverade mycket blod från en vädur

och jag ska inte gå in på några detaljer,

men några år senare var jag i Rwanda

och arbetade med ett annat projekt

och jag råkade berätta om mina
upplevelser för en man

och han sade, ”Tja, du vet

att vi är på andra sidan av Afrika nu,

och ritualerna är delvis annorlunda,

men vi har en del ritualer som har något

gemensamt med det du beskriver.”

Jag sade, "Aha". Han sade, "Ja,

men vi har haft problem
med terapeuter från väst,

speciellt de som anlände
direkt efter folkmorden.”

Jag frågade, ”Vilka sorts
problem hade ni?”

Han svarad, "Tja,

de gjorde en riktigt bisarr sak.

De tog inte ut folk i solskenet

där man faktiskt börjar må bättre.

De inkluderade varken trummor eller musik
för att få igång blodet.

De involverade inte hela samhället.

De behandlade inte depressionen

som en påträngande ande.

Istället tog de människor,

en åt gången, in ett litet mörkt rum

för att tala i en timme

om hemska saker som hade hänt dem”.

(Skratt) (Applåder)

Han sade, ”Vi fick be dem lämna landet”.

(Skratt)

Om vi ska prata om helt andra
alternativa behandlingar,

låt mig berätta för er om Frank Russakoff.

Frank Russakoff hade den
värsta depressionen

som jag någonsin påträffat
hos en människa.

Han var konstant deprimerad.

Han var, då jag träffade honom,
i det skedet att han varje månad

fick elektrokonvulsiv behandling.

Sedan kände han sig
rätt vilsen i en vecka.

Sedan var han okej i en vecka.

Sedan kom veckan då det gick neråt.

Sedan fick han en till
elektrokonvulsiv behandling.

Han sa när vi träffades,

"Det är outhärdligt att genomleva
mina veckor så här.

Jag kan inte fortsätta så här,

och jag har kommit på hur
jag ska få slut på det

om jag inte blir bättre”.

Han sade, ”Jag har hört om en operation

på Mass General-sjukhuset som kallas

cingulotomi, som är en hjärnoperation,

och jag tror jag ska ge det ett försök”.

Jag minns hur förbluffad jag blev då,

av att höra att någon

som haft så många hemska upplevelser

med så många olika behandlingar,

fortfarande hade tillräckligt med optimism

för att pröva ännu en till.

Han gjorde operationen

och den var oerhört lyckad.

Han är nu vän till mig.

Han har en underbar fru
och två vackra barn.

Han skrev ett brev till mig,
julen efter operationen,

och han sade,

”Min far skickade två gåvor detta år,

den första var en motordriven CD-hylla

som jag egentligen inte behövde

men jag fick den för att fira

att jag nu bodde på egen hand

och hade ett jobb som jag tyckte om.

Den andra gåvan

var ett foto på min farmor,

som begick självmord.

Då jag öppnade den började jag gråta,

min mor kom över till mig och frågade,

'Gråter du över de släktingar
du aldrig kände?'

Jag svarade, 'Hon hade samma
sjukdom som mig'.

Jag gråter när jag skriver till dig.

Jag är inte så ledsen, men överväldigad,

och det är för att jag
kunde ha tagit mitt liv

men mina föräldrar höll mig uppe,

och detsamma gjorde läkarna,

och jag gjorde operationen.

Jag lever och jag är tacksam.

Vi lever i rätt tidevarv,

även om det inte alltid känns så.”

Jag slogs av att depression

är vida uppfattad att vara

en västerländsk, medelklass-sjukdom,

och jag började studera hur den verkade

i ett antal andra sammanhang,

och en av de saker
som intresserade mig mest

var depression bland fattiga.

Jag bestämde mig för att studera

vad som gjordes för fattiga
människor med depression.

Jag upptäckte att de flesta fattiga

inte får behandling för sin depression.

Depression är resultatet
av genetisk sårbarhet,

som förmodligen är jämnt fördelad
hos befolkningen,

och utlösande omständigheter

som troligen är mer allvarliga

bland människor som lever i fattigdom.

Men det har visat sig att

om man har ett riktigt bra liv
men är olycklig hela tiden

så tänker man, ”Varför känner jag så här?

Jag måste vara deprimerad.”

Man bestämmer sig för att hitta en kur.

Men om man har ett fruktansvärt liv,

och är olycklig hela tiden,

så är det du känner
förenligt med ditt liv,

och tanken faller dig inte in,

att kanske detta går att behandla.

Vi har alltså en epidemi i vårt land

av depression bland fattiga människor

som inte upptäcks och
således inte behandlas

och som inte heller adresseras,

och det är en tragedi i stor skala.

Jag hittade en akademiker

som höll på med ett forskningsprojekt

i slumområdena utanför Washington

där hon tog hand om kvinnor
som kom in för andra hälsoproblem

och diagnostiserade deras depression,

och försåg dem sedan sex månader
av den experimentella behandlingen.

En av dem, Lolly, kom in,

och detta sade hon dagen då hon kom in;

Hon sade - hon var förresten en kvinna

som hade sju barn. Hon sade,

”Jag hade ett jobb men jag
var tvungen att sluta

eftersom jag inte kan gå utanför mitt hus.

Jag har inget att säga till mina barn,

och på morgonen kan jag
knappt vänta tills de gått

och då kryper jag ner i sängen
och drar täcket över huvudet,

och klockan tre då de kommer hem

så har allt gått så snabbt.”

Hon berättade,

”Jag har tagit mycket Tylenol,

jag tar vad som helst för att sova mer.

Min man har sagt till mig
att jag är dum och ful.

Jag önskar jag kunde få
ett slut på smärtan.”

Hon togs med i det
experimentella projektet

och när jag intervjuade henne
sex månader senare

hade hon tagit ett jobb inom barnomsorgen

i den amerikanska flottan,
hon hade lämnat sin våldsamme make,

och hon sade till mig,

”Mina barn är så mycket gladare nu.

Det finns ett rum i mitt nya hus

för pojkarna och ett för flickorna,

men på kvällen så kryper
de alla upp i min säng,

och vi gör läxorna, alla tillsammans.

En av dem vill bli predikant,

en annan vill bli brandman,

och en av flickorna säger
att hon vill bli advokat.

De gråter inte som de brukade göra

och de bråkar inte heller som förut.

Allt jag behöver nu är mina barn.

Saker förändras, hur jag klär mig,

hur jag känner mig, hur jag beter mig.

Jag kan lämna huset
utan att vara rädd längre,

och jag tror inte att de där hemska
känslorna kommer tillbaks,

och om det inte hade varit för Dr Miranda

så hade jag fortfarande legat hemma
med täcket över mitt huvud,

om jag alls varit levande.

Jag bad Gud att sända en ängel

och han hörde min bön”.

Jag blev verkligen rörd
av dessa upplevelser

och bestämde mig för att skriva om dem,

inte bara i min bok

men också i en artikel,

och fick i uppdrag av
New York Times Magazine

att skriva om depression bland de fattiga.

Jag lämnade in min artikel

och min redaktör sade,

”Vi kan inte publicera detta.”

Jag frågade, ”Varför inte?”

Han svarade, ”Det är alltför långsökt.

Dessa människor är liksom
på botten av samhället

och behandlas några månader

och sedan är de i princip redo
att leda Morgan Stanley?

Det är alltför osannolikt.

Jag har aldrig hört om något liknande.”

Jag sade då,

”Att du aldrig hört talas om det

är en vink om att det är nyheter.”

(Skratt)

(Applåder)

”Och ni driver en nyhetstidskrift.”

Efter en del förhandlingar

gick de med på det.

Jag tror att mycket av vad de sa

var sammanlänkat på något konstigt sätt

med den avsmak som folk fortfarande har

inför tanken på behandling,

föreställningen att om vi tog oss ut

och behandlade massvis
med fattiga människor

så skulle det vara att exploatera dem

eftersom vi skulle ändra på dem.

Det finns ett falskt moraliskt imperativ

överallt omkring oss

att behandling av depression,

att mediciner och så vidare,
är ett bedrägeri,

och att det inte är naturligt.

Jag tycker det är mycket vilseledande.

Det är alltså naturligt
att folks tänder faller ut

men det är ingen som är emot tandkräm,

i alla fall inte i min vänkrets.

Då säger man, ”Men, är inte depression

en del av vad vi är menade att uppleva?

Är inte depression evolutionärt?

Är det inte en del av vår personlighet?”

På det skulle jag svara
att humör är anpassningsbart.

Att kunna vara ledsen och rädd

och känna glädje och lust

och alla de andra humör vi har

är oerhört värdefullt.

En djup depression är något som sker

när systemet går sönder.

Det hindrar en från att anpassa sig.

Folk kommer till mig och säger,

”Jag tror att om jag uthärdar ett år till

så kan jag ta mig igenom detta.”

Jag säger då, ”Du kanske
tar dig igenom det

men du kommer aldrig att vara 37 igen.

Livet är kort och det är ett helt år

du pratar om att ge upp.

Tänk igenom det.”

Det är en märklig brist
inom det engelska språket

och också inom många andra språk,

att vi använder samma ord - depression-

för att beskriva känslan hos ett barn

då det regnar på dess födelsedag

och att beskriva hur någon känner sig

sekunden innan de begår självmord.

Folk frågar mig, ”Men är det samma sak
som vanlig ledsamhet?"

Jag svarar, att på sätt och vis
så är det som vanlig ledsamhet.

Det går att jämföra till en viss mån,

men på samma sätt som du skulle jämföra

att ha ett järnstaket utanför ditt hus

som får en liten rostfläck

som du måste skrubba bort och måla om,

och vad som sker
om du lämnar huset i hundra år

och staketet rostar sönder till en hög

av orangefärgat damm.

Och det är den orangea dammfläcken,

det där orangea dammproblemet

som vi vill ta itu med.

Då frågar folk,

”Så du tar dessa lyckopiller
och känner dig lycklig?”

Det gör jag inte.

Men jag känner mig inte ledsen
över att behöva äta lunch

eller över min telefonsvarare,

och jag är inte ledsen
inför att ta en dusch.

Jag känner mer, tror jag,

eftersom jag kan känna ledsamhet
utan likgiltighet.

Jag blir ledsen
över besvikelser i mitt yrke,

och över förstörda relationer,

den globala uppvärmningen.

De här är saker som gör mig ledsen nu.

Jag sade då till mig själv,
vilken är slutsatsen?

Vad gjorde de som lyckades
leva ett bättre liv

med ännu värre depression,
för att klara sig igenom?

Vad är motståndskraften?

Jag kom så småningom fram till

att de som förnekar sina upplevelser,

som säger, ”Jag var deprimerad förr,

jag vill aldrig tänka på det igen

och tänker inte se på det,

jag vill bara gå vidare med mitt liv,”

ironiskt nog så är det de

som är de mest förslavade.

Att undertrycka depressionen
gör den starkare.

Medan du gömmer dig ifrån den, växer den.

De som klarar sig bättre

är de som kan finna sig i faktumet

att de har denna sjukdom.

De som kan tolerera sin depression

är de som kan uppnå motståndskraft.

Frank Russakoff sade till mig,

”Om jag varit tvungen att göra om det

hade jag nog inte gjort det på samma sätt

men på ett märkligt sätt är jag tacksam

för vad jag upplevt.

Jag är glad att ha varit
på sjukhus 40 gånger.

Det har lärt mig så mycket om kärlek

och relationen med mina föräldrar

och mina läkare

har varit så värdefulla för mig,
och kommer alltid att vara det.

Maggie Robbins sade,

”Jag brukade frivilligarbeta
på en AIDS-klinik,

och jag brukade prata och prata,

och de människor jag hade att göra med

var inte så mottagliga och jag tänkte,

”Det är ju inte så vänligt eller
hjälpsamt av dem.”

Sedan insåg jag

att de inte skulle göra mer

än att småprata under några fåtal minuter.

Det skulle helt enkelt vara en situation

där jag inte hade AIDS och inte var döende

men kunde tolerera att de hade det

och de var döende.”

Våra behov är våra största tillgångar.

Jag har lärt mig att ge av allt det

som jag själv behöver.

Att värdesätta sin depression

förhindrar inte ett återfall

men det kan göra
att tanken på ett återfall

eller till och med ett riktigt återfall
blir lättare att tolerera.

Det handlar inte så mycket om

att hitta en större mening
eller att bestämma

att din depression har varit meningsfull.

Det handlar om att söka efter meningen

och att tänka när den kommer på nytt,

”Detta kommer vara fruktansvärt

men jag kommer lära mig något av det.”

Jag har lärt mig av min egen depression

hur stark en känsla kan vara,

hur den kan vara verkligare än alla fakta,

och jag har funnit att denna upplevelse

har tillåtit mig att uppleva
mer positiva känslor

på ett intensivare och mer fokuserat sätt.

Motsatsen till depression är inte lycka

utan livskraft

och just nu är mitt liv vitalt

även de dagar då jag är ledsen.

Jag kände den där begravningen

i min hjärna,

och jag satt bredvid kolossen

vid världens kant

och jag hade upptäckt

något inom mig själv

som jag är manad att kalla en själ

och som jag inte hade namngett
fram till den där dagen för 20 år sedan

då helvetet kom på oväntat besök.

Jag tror att fastän jag avskydde
att vara deprimerad

och skulle avsky att vara det igen,

så har jag hittat ett sätt
att älska min depression.

Jag älskar den för den har tvingat mig

att hitta och hålla fast vid glädjen.

Jag älskar den för varje dag
beslutar jag mig,

ibland djärvt

och ibland emot stundens förnuft,

att hålla fast vid orsakerna att leva.

Och det är, enligt mig,
en hänförelse som gör mig privilegierad.

Tack.

(Applåder)