Lesley Hazelton: Om att läsa Koranen

Lesley Hazelton satte sig en dag ner för att läsa Koranen. Och vad hon fann - som en icke-muslimsk självidentifierad "tourist" i Islams heliga bok - var inte vad hon förväntat sig. Med vetenskaplig noggrannhet och varm humor delar Hazelton med sig av elegansen, flexibiliteten och mysteriet hon fann, i detta mytavslöjande föredrag från TEDxRainier.

Du kan ha hört talas om

Koranens idé om att paradiset

är 72 oskulder.

Och jag lovar komma tillbaka till de där oskulderna.

Men faktum är att här i nordvästra USA,

lever vi väldigt nära

Koranens verkliga idé om paradiset,

definierat 36 gånger

som "trädgårdar bevattnade av flödande bäckar."

Eftersom jag bor på en husbåt på de flödande strömmarna av Lake Union,

så kan jag verkligen förstå det.

Men frågan är hur det kommer sig att de flesta inte gör det?

Jag känner många välmenande icke-muslimer

som börjat läsa Koranen, men gett upp.

förvirrade av hur annorlunda den är.

Historikern Thomas Carlyle

ansåg att Muhammed var en av världens största hjältar,

men även han kallade Koranen,

"Den mest mödosamma läsning jag någonsin påbörjat,

ett tröttande, förvirrat virrvarr."

(Skratt)

Jag tror en del av problemet

är att vi föreställer oss att Koranen kan läsas

så som vi vanligtvis läser en bok -

som om vi kan krypa upp med den en regnig eftermiddag

med en skål popcorn inom räckhåll,

som om Gud -

och Koranen är helt och hållet Guds röst som talar till Muhammed -

var en författare på bestsellerlistan.

Ändå är det faktum att så få människor

faktiskt läser Koranen

själva anledningen till att den är så lätt att citera -

det vill säga, felcitera.

Fraser och fragment tas ur sitt sammanhang

i vad jag kallar överstrykningsversionen,

vilken är den som föredras av både muslimska fundamentalister

och anti-muslimska islamofober.

Så förra våren

när jag förberedde mig för

att börja skriva en biografi över Muhammed,

insåg jag att jag behövde läsa Koranen ordentligt -

så ordentligt jag kunde, vill säga.

Min arabiska hade vid det här laget reducerats

till att slå i en ordbok,

så jag tog fyra välkända översättningar

och bestämde mig för att läsa dem sida vid sida,

vers för vers

tillsammans med en transkribering

och den ursprungliga 600-tals arabiskan.

Men jag hade faktiskt en fördel.

Min senaste bok

handlade om splittringen mellan Shia och Sunni,

och därför hade jag jobbat med de tidigaste islamska historierna,

så jag kände till de händelser

som Koranen ständigt refererar till,

dess referensram.

Det vill säga, jag kände till nog för att veta

att jag skulle vara en tourist i Koranen -

insatt

till och med erfaren,

men ändå en utomstående,

en agnostisk jude

som läser någon annans heliga bok.

(Skratt)

Så jag läste långsamt.

(Skratt)

Jag hade avsatt tre veckor till det här projektet,

och det tror jag är vad som menas med hybris.

(Skratt)

För det visade sig ta tre månader.

Jag motstod dock frestelsen att hoppa till slutet

där de kortare och mer uppenbart mystiska kapitlen finns.

Men varje gång jag trodde jag började

få grepp om Koranen -

den där känslan av att "nu förstår jag" -

så försvann den under natten.

Och jag kom tillbaka på morgonen

och undrade om jag inte var vilse i ett främmande land.

Ändå var landskapet välbekant.

Koranen förkunnar att den kommer

för att förnya budskapet från Torahn och evangelierna.

Så en tredjedel är repriser

på berättelserna om bibliska personer

så som Abraham, Moses,

Josef, Maria, Jesus.

Gud själv var väldigt lätt att känna igen

från hans tidigare manifestation som Jahve -

avundsjukt insisterande på att inga andra gudar hava.

Närvaron av kameler, berg,

ökenbrunnar och källor

förde mig tillbaka till året då jag

vandrade i Sinaiöknen.

Och så var det språket,

dess rytmiska kadens,

som påminde om kvällar då Beduinernas äldre

reciterat timslånga diktberättelser

helt ur minnet.

Och jag började förstå

varför det sägs

att Koranen endast är Koranen

på arabiska.

Ta Al-Fatiha,

det sju verser långa öppningskapitlet

som är Islams Fader vår och Shema Israel kombinerat.

Det är bara 29 ord på arabiska,

men allt från 65 till 72 när det översätts.

Och ändå är det så att ju mer du lägger till

desto mer verkar gå förlorat.

Arabiskan har en besvärjande,

nästan hypnotisk kvalitet

som vill höras snarare än läsas,

kännas mer än analyseras.

Den vill mässas högt

för att ljuda sin musik i örat och på tungan.

Så Koranen på engelska

är en sorts skugga av sig själv,

eller som Arthur Arberry kallade sin version,

"en tolkning."

Men allt går inte förlorat i översättning.

Tålamod belönas precis som Koranen utlovar,

och den är full av överraskningar -

en miljömedvetenhet till exempel

och en syn på människan som endast förvaltare av guds skapelse,

utan motsvarighet i Bibeln.

Och medan Bibeln uteslutande talar till män,

genom att använda andra och tredje person maskulinum,

inkluderar Koranen kvinnor -

och talar till exempel

om troende män och troende kvinnor -

ärbara män och ärbara kvinnor.

Eller ta den ökända versen

om att döda de otrogna.

Ja, det står faktiskt så,

men i en väldigt specifik kontext:

den väntade erövringen

av fristaden Mekka

där strid vanligtvis var förbjudet.

Och tillåtelsen är omgärdad av villkor.

Det står Inte att du "måste" döda otrogna i Mekka,

men du "kan", du "är tillåten",

men endast efter att en respitperiod är över

och endast ifall inget annat avtal är i kraft

och endast ifall de försöker hindra dig att nå Kaba,

och endast om de attackerar dig först.

Och till och med då - Gud är barmhärtig,

förlåtelse är högst -

alltså

är det bättre om du låter bli.

(Skratt)

Detta var kanske den största överaskningen -

hur flexibel Koranen är,

åtminstone i medvetanden som inte

i grunden är oflexibla.

"En del av dessa verser är entydiga" står det,

"och andra är mångtydiga.

De vilkas hjärtan har farit vilse

kommer att leta upp tvetydigheterna

i försök att skapa osämja

genom att tillskriva dem sina egna tolkningar.

Endast Gud känner dess innersta mening."

Frasen "Gud är subtil"

dyker upp om och om igen.

Och hela Koranen är långt mer subtil

än de flesta av oss leds att tro.

Som, till exempel

i den där lilla frågan

om oskulder och paradiset.

Gammaldags fördomar om Orienten spelar in här.

Ordet som används fyra gånger

är Houris,

översatt till

mörkögda jungfrur med svällande bröst,

eller som sköna, högbystade oskulder.

Men allt som står i originalets arabiska

är det där enda ordet: Houris.

Inte ett svällande bröst eller en hög byst i närheten.

(Skratt)

Det här kan vara ett sätt att säga

rena väsen - som änglar -

eller så kan det vara som grekiskans Kouros eller Kórē,

en evig ungdom.

Men sanningen är att ingen egentligen vet,

och det är poängen.

För Koranen är väldigt tydlig

när den säger att du kommer att bli

"en ny skapelse i paradiset"

och att du kommer att "återskapas

i en form som är okänd för dig,"

vilket jag tycker verkar mycket mer tilltalande

än en oskuld.

(Skratt)

Och siffran 72 dyker aldrig upp.

Det finns inga 72 oskulder

i Koranen.

Den idén föddes först 300 år senare,

och de flesta av islams lärde ser det som motsvarigheten

till folk med vingar som sitter på moln

och spelar harpa.

Paradiset är det motsatta.

Det är inte jungfrulighet,

det är fruktbarhet,

det är överflöd,

det är trädgårdar bevattnade

av flödande bäckar.

Tack.

(Applåder)