Den övertygande uppmaningen att agera nu mot klimatförändring

I den här passionerade uppmaningen till handling, förklarar 16-åriga klimataktivisten Greta Thunberg varför hon i augusti 2018 lämnade skolan och organiserade en strejk för att göra folk uppmärksamma på den globala uppvärmningen när hon protesterade utanför Sveriges Riksdag och fick uppmärksamhet världen över. "Klimatkrisen är redan löst. Vi har redan alla fakta och lösningar,"säger Thunberg. "Allt vi behöver göra är att vakna upp och förändra."

När jag var ungefär åtta år gammal,

hörde jag talas om klimatförändringar
eller global uppvärmning.

Det var tydligen något människor
hade skapat genom vårt sätt att leva.

Jag blev tillsagd att släcka ljuset
för att spara energi

och återvinna papper
för att spara resurser.

Jag kommer ihåg att jag tänkte
att det var konstigt

att människor,
som är en djurart bland andra,

kan vara kapabla att förändra
jordens klimat.

För om vi var det och om det verkligen
höll på att hända,

skulle vi inte prata om någonting annat.

Så fort man satte på TV:n
skulle allt handla om det.

Rubriker, radio, tidningar,

man skulle aldrig läsa eller höra
om någonting annat,

som om det pågick ett världskrig.

Men det var aldrig någon
som pratade om det.

Om förbränning av fossila bränslen var så
farligt att hela vår existens hotades,

hur kunde vi bara fortsätta som förut?

Varför fanns det inga restriktioner?

Varför gjordes det inte olagligt?

För mig gick det inte ihop.

Det var alltför overkligt.

Så när jag var 11, blev jag sjuk.

Jag blev deprimerad,

jag slutade prata,

och jag slutade äta.

På två månader
tappade jag omkring 10 kilo.

Senare fick jag diagnoserna
Aspergers syndrom,

OCD och selektiv mutism.

Det betyder i princip att jag bara pratar
när jag tycker det är nödvändigt -

nu är ett sådant tillfälle.

(Applåder)

För de flesta av oss i autismspektrumet,

är nästan allt svart eller vitt.

Vi är inte bra på att ljuga,

och oftast tycker vi inte om
att delta i det här sociala spelet

som ni andra verkar gilla så mycket.

(Skratt)

På många sätt tror jag att det är
vi autister som är de normala,

och resten av folket är ganska konstiga,

(Skratt)

speciellt när det gäller
hållbarhetskrisen,

där alla säger att klimatförändring
är ett existentiellt hot

och den allra viktigaste frågan,

och ändå fortsätter de som förut.

Jag förstår inte det,

för om utsläppen ska sluta,

så måste vi stoppa utsläppen.

För mig är det svart eller vitt.

Det finns inga gråzoner
när det gäller överlevnad.

Antingen fortsätter vi
som en civilisation eller inte.

Vi måste förändras.

Rika länder som Sverige
måste börja minska utsläppen

med minst 15 procent årligen.

Och det är för att vi ska kunna hålla oss
under uppvärmingsmålet på två grader.

Om vi istället, som IPCC nyligen visade,

siktar på 1,5 grader

så skulle det kraftigt minska
klimatpåverkan.

Men vi kan bara föreställa oss vad det
skulle betyda för utsläppsminskningen.

Man skulle ju kunna tro
att media och varenda ledare

inte skulle prata om något annat,

men de nämner det aldrig.

Inte heller nämner någon någonsin

de växthusgaser som redan
är inlåsta i systemet.

Inte heller att luftföroreningarna
döljer en uppvärmning

så när vi slutar
förbränna fossila bränslen,

har vi har redan en extra nivå av uppvärmning

kanske så hög som 0,5 till 1,1 grader.

Dessutom är det nästan ingen
som pratar om det faktum

att vi befinner oss mitt i
en sjätte massutrotning,

med upp till 200 arter
som utrotas dagligen,

att utrotningstakten idag

är mellan 1 000 och 10 000 gånger högre

än vad som anses normalt.

Nästan ingen pratar heller om
rättviseaspekten eller klimaträtten,

som klart anges överallt i Parisavtalet,

vilken är absolut nödvändig
för att få det att fungera globalt.

Det betyder att rika länder

behöver komma ner till nollutsläpp
inom 6 till 12 år,

med dagens utsläppshastighet.

Och det är för att människor i
fattigare länder

ska ha en chans att höja
sin levnadsstandard

genom att bygga delar av den infrastruktur
som vi redan har byggt,

som vägar, skolor, sjukhus,

rent dricksvatten, elektricitet
och så vidare.

För hur kan vi förvänta oss att länder
som Indien eller Nigeria

ska bry sig om klimatkrisen

om vi som redan har allt
inte bryr oss ett dugg om den

eller våra faktiska åtaganden
till Parisavtalet?

Så varför minskar inte vi våra utsläpp?

Varför stiger de faktiskt fortfarande?

Orsakar vi en massutrotning med flit?

Är vi onda?

Nej, naturligtvis inte.

Folk fortsätter göra vad de gör

för att den stora majoriteten
inte har en aning om

de faktiska konsekvenserna
av vårt dagliga liv,

och de vet inte att det krävs
en snabb förändring.

Vi tror alla att vi vet,
och vi tror att alla andra vet,

men det gör vi inte.

Hur skulle vi kunna det?

Om det verkligen var kris

och om den krisen orsakades
av våra utsläpp,

så borde man ju åtminstone se
några tecken.

Inte bara översvämmade städer
och tiotusentals döda människor,

och hela nationer som reducerats till
högar av rivna byggnader.

Man borde se några restriktioner.

Men nej.

Och ingen pratar om det.

Det finns inga akutmöten,
inga rubriker, inga nyheter.

Ingen beter sig
som om vi befinner oss i kris.

Till och med de flesta klimatforskare
eller gröna politiker

fortsätter att flyga runt i världen
och äta kött och mjölkprodukter.

Om jag lever tills jag blir 100,
kommer jag att vara i livet år 2103.

När ni tänker på framtiden idag
tänker ni inte förbi år 2050.

Men då har jag, i bästa fall,
inte ens levt halva mitt liv.

Vad händer sen?

År 2078 kommer jag
att fira min 75-årsdag.

Om jag har barn eller barnbarn kommer
de kanske att spendera dagen med mig.

Kanske frågar de mig om er,

människorna som levde 2018.

Kanske frågar de varför
ni inte gjorde någonting

medan det fortfarande
fanns tid att handla.

Vad vi gör eller inte gör nu
kommer att påverka hela mitt liv

och mina barn och barnbarns liv.

Vad vi gör eller inte gör just nu,

kan jag och min generation inte
göra ogjort i framtiden.

Så när skolan började i augusti i år,

bestämde jag mig för
att det fick vara nog.

Jag satte mig på marken
utanför Sveriges riksdag.

Jag skolstrejkade för klimatet.

En del säger att jag borde
vara i skolan istället.

En del säger att jag borde
läsa till klimatforskare

så att jag kan "lösa klimatkrisen."

Men klimatkrisen är redan löst.

Vi har redan alla fakta och lösningar.

Allt vi behöver göra är att vakna upp
och förändra.

Och varför ska jag studera för en framtid
som snart inte finns mer

när ingen gör något över huvudtaget
för att rädda framtiden?

Och vad är meningen med
att lära sig fakta i skolsystemet

när de viktigaste fakta

som ges av den främsta vetenskapen
inom samma skolsystem

tydligen inte betyder någonting
för våra politiker och vårt samhälle.

En del säger att Sverige
bara är ett litet land,

och att det inte
spelar någon roll vad vi gör,

men jag tror att om några få barn
kan skapa rubriker över hela världen

bara genom att inte gå till skolan
på några veckor,

föreställ er då vad vi alla kan göra
tillsammans om ni ville.

(Applåder)

Nu har vi nästan kommit
till slutet av mitt föredrag,

och det är här folk brukar
börja tala om hopp,

solpaneler, vindkraft,
cirkulär ekonomi och så vidare,

men det kommer inte jag att göra.

Vi har haft 30 år av peptalk och
insäljning av positiva ideér.

Och jag är ledsen,
men det fungerar inte.

För om det hade gjort det,

så hade utsläppen minskat
vid det här laget.

Det har de inte.

Och ja, vi behöver hopp,

det är klart vi gör.

Men det som vi behöver mer än hopp
är handling.

När vi väl börjar agera
finns det hopp överallt.

Så istället för att leta efter hopp,

leta efter handling.

Då, och bara då, kommer hoppet.

Idag använder vi 100 miljoner fat olja
varje dag.

Det finns ingen politik för att ändra det.

Det finns inga regler för att
behålla oljan i marken.

Så vi kan inte rädda världen
genom att spela enligt reglerna,

eftersom reglerna behöver ändras.

Allt behöver förändras -

och det måste börja idag.

Tack.

(Applåder)