När jag var ungefär åtta år gammal, hörde jag talas om klimatförändringar eller global uppvärmning. Det var tydligen något människor hade skapat genom vårt sätt att leva. Jag blev tillsagd att släcka ljuset för att spara energi och återvinna papper för att spara resurser. Jag kommer ihåg att jag tänkte att det var konstigt att människor, som är en djurart bland andra, kan vara kapabla att förändra jordens klimat. För om vi var det och om det verkligen höll på att hända, skulle vi inte prata om någonting annat. Så fort man satte på TV:n skulle allt handla om det. Rubriker, radio, tidningar, man skulle aldrig läsa eller höra om någonting annat, som om det pågick ett världskrig. Men det var aldrig någon som pratade om det. Om förbränning av fossila bränslen var så farligt att hela vår existens hotades, hur kunde vi bara fortsätta som förut? Varför fanns det inga restriktioner? Varför gjordes det inte olagligt? För mig gick det inte ihop. Det var alltför overkligt. Så när jag var 11, blev jag sjuk. Jag blev deprimerad, jag slutade prata, och jag slutade äta. På två månader tappade jag omkring 10 kilo. Senare fick jag diagnoserna Aspergers syndrom, OCD och selektiv mutism. Det betyder i princip att jag bara pratar när jag tycker det är nödvändigt - nu är ett sådant tillfälle. (Applåder) För de flesta av oss i autismspektrumet, är nästan allt svart eller vitt. Vi är inte bra på att ljuga, och oftast tycker vi inte om att delta i det här sociala spelet som ni andra verkar gilla så mycket. (Skratt) På många sätt tror jag att det är vi autister som är de normala, och resten av folket är ganska konstiga, (Skratt) speciellt när det gäller hållbarhetskrisen, där alla säger att klimatförändring är ett existentiellt hot och den allra viktigaste frågan, och ändå fortsätter de som förut. Jag förstår inte det, för om utsläppen ska sluta, så måste vi stoppa utsläppen. För mig är det svart eller vitt. Det finns inga gråzoner när det gäller överlevnad. Antingen fortsätter vi som en civilisation eller inte. Vi måste förändras. Rika länder som Sverige måste börja minska utsläppen med minst 15 procent årligen. Och det är för att vi ska kunna hålla oss under uppvärmingsmålet på två grader. Om vi istället, som IPCC nyligen visade, siktar på 1,5 grader så skulle det kraftigt minska klimatpåverkan. Men vi kan bara föreställa oss vad det skulle betyda för utsläppsminskningen. Man skulle ju kunna tro att media och varenda ledare inte skulle prata om något annat, men de nämner det aldrig. Inte heller nämner någon någonsin de växthusgaser som redan är inlåsta i systemet. Inte heller att luftföroreningarna döljer en uppvärmning så när vi slutar förbränna fossila bränslen, har vi har redan en extra nivå av uppvärmning kanske så hög som 0,5 till 1,1 grader. Dessutom är det nästan ingen som pratar om det faktum att vi befinner oss mitt i en sjätte massutrotning, med upp till 200 arter som utrotas dagligen, att utrotningstakten idag är mellan 1 000 och 10 000 gånger högre än vad som anses normalt. Nästan ingen pratar heller om rättviseaspekten eller klimaträtten, som klart anges överallt i Parisavtalet, vilken är absolut nödvändig för att få det att fungera globalt. Det betyder att rika länder behöver komma ner till nollutsläpp inom 6 till 12 år, med dagens utsläppshastighet. Och det är för att människor i fattigare länder ska ha en chans att höja sin levnadsstandard genom att bygga delar av den infrastruktur som vi redan har byggt, som vägar, skolor, sjukhus, rent dricksvatten, elektricitet och så vidare. För hur kan vi förvänta oss att länder som Indien eller Nigeria ska bry sig om klimatkrisen om vi som redan har allt inte bryr oss ett dugg om den eller våra faktiska åtaganden till Parisavtalet? Så varför minskar inte vi våra utsläpp? Varför stiger de faktiskt fortfarande? Orsakar vi en massutrotning med flit? Är vi onda? Nej, naturligtvis inte. Folk fortsätter göra vad de gör för att den stora majoriteten inte har en aning om de faktiska konsekvenserna av vårt dagliga liv, och de vet inte att det krävs en snabb förändring. Vi tror alla att vi vet, och vi tror att alla andra vet, men det gör vi inte. Hur skulle vi kunna det? Om det verkligen var kris och om den krisen orsakades av våra utsläpp, så borde man ju åtminstone se några tecken. Inte bara översvämmade städer och tiotusentals döda människor, och hela nationer som reducerats till högar av rivna byggnader. Man borde se några restriktioner. Men nej. Och ingen pratar om det. Det finns inga akutmöten, inga rubriker, inga nyheter. Ingen beter sig som om vi befinner oss i kris. Till och med de flesta klimatforskare eller gröna politiker fortsätter att flyga runt i världen och äta kött och mjölkprodukter. Om jag lever tills jag blir 100, kommer jag att vara i livet år 2103. När ni tänker på framtiden idag tänker ni inte förbi år 2050. Men då har jag, i bästa fall, inte ens levt halva mitt liv. Vad händer sen? År 2078 kommer jag att fira min 75-årsdag. Om jag har barn eller barnbarn kommer de kanske att spendera dagen med mig. Kanske frågar de mig om er, människorna som levde 2018. Kanske frågar de varför ni inte gjorde någonting medan det fortfarande fanns tid att handla. Vad vi gör eller inte gör nu kommer att påverka hela mitt liv och mina barn och barnbarns liv. Vad vi gör eller inte gör just nu, kan jag och min generation inte göra ogjort i framtiden. Så när skolan började i augusti i år, bestämde jag mig för att det fick vara nog. Jag satte mig på marken utanför Sveriges riksdag. Jag skolstrejkade för klimatet. En del säger att jag borde vara i skolan istället. En del säger att jag borde läsa till klimatforskare så att jag kan "lösa klimatkrisen." Men klimatkrisen är redan löst. Vi har redan alla fakta och lösningar. Allt vi behöver göra är att vakna upp och förändra. Och varför ska jag studera för en framtid som snart inte finns mer när ingen gör något över huvudtaget för att rädda framtiden? Och vad är meningen med att lära sig fakta i skolsystemet när de viktigaste fakta som ges av den främsta vetenskapen inom samma skolsystem tydligen inte betyder någonting för våra politiker och vårt samhälle. En del säger att Sverige bara är ett litet land, och att det inte spelar någon roll vad vi gör, men jag tror att om några få barn kan skapa rubriker över hela världen bara genom att inte gå till skolan på några veckor, föreställ er då vad vi alla kan göra tillsammans om ni ville. (Applåder) Nu har vi nästan kommit till slutet av mitt föredrag, och det är här folk brukar börja tala om hopp, solpaneler, vindkraft, cirkulär ekonomi och så vidare, men det kommer inte jag att göra. Vi har haft 30 år av peptalk och insäljning av positiva ideér. Och jag är ledsen, men det fungerar inte. För om det hade gjort det, så hade utsläppen minskat vid det här laget. Det har de inte. Och ja, vi behöver hopp, det är klart vi gör. Men det som vi behöver mer än hopp är handling. När vi väl börjar agera finns det hopp överallt. Så istället för att leta efter hopp, leta efter handling. Då, och bara då, kommer hoppet. Idag använder vi 100 miljoner fat olja varje dag. Det finns ingen politik för att ändra det. Det finns inga regler för att behålla oljan i marken. Så vi kan inte rädda världen genom att spela enligt reglerna, eftersom reglerna behöver ändras. Allt behöver förändras - och det måste börja idag. Tack. (Applåder)