Jonathan Klein: Fotografier som förändrade världen

Fotografier gör mer än dokumenterar historien -- de skapar den. På TED University visar Jonathan Klein från Getty Images några av de mest ikoniska och talar om vad som händer när en generation ser en bild så kraftfull att de inte kan titta bort -- eller tillbaka.

I min branch

tror vi att bilder kan förändra världen.

Okej, vi är naiva, vi är blåögda och överambitiösa.

Sanningen är att vi vet

att bilder i sig självt inte förändrar världen,

men vi är också medvetna om att, sedan fotografins början,

har bilder provocerat fram reaktioner hos människor

och de reaktionerna har framkallat förändringar.

Så låt oss börja med en samling fotografier.

Jag skulle bli väldigt överraskad

om ni inte känner igen de flesta.

De kan bäst beskrivas som ikoniska:

så ikoniska, att de kanske är klichéer.

faktum är att de är så välkända

att du kanske känner igen dem

i en smått annorlunda form.

(skratt)

Men jag tror att vi letar efter något annat.

Vi letar efter nåt annat.

vi letar efter bilder som

kompromisslöst belyser avgörande frågor,

bilder som överskrider gränser, som överskrider religoner,

bilder som provocerar oss

att kliva fram och göra något --

med andra ord, att agera.

Den här bilden har ni alla sett.

Den förändrade vårt sätt att se på den fysiska världen.

Vi hade aldrig sett vår planet från det här perspektivet förut.

många anser

att miljörörelsens födelse till mångt och mycket beror på

att vi ser planeten så här

för första gången --

dess litenhet, dess bräcklighet.

40 år senare är den här gruppen, mer än de flesta,

medvetna om den förstörande kraft

som vår art kan utöva på vår miljö.

Och tillslut verkar det som att vi gör något åt det.

Denna förstörande kraft tar sig många uttryck.

Som exempel dessa bilder, tagna av Brent Stirton

i Kongo.

Dessa gorillor blev mördade, en del skulle säga korsfästa

och, inte så överaskande,

väckte de internationell avsky

Alldeles nyligen

blev vi, tragiskt nog, påminda om naturens egna förstörande krafter

i och med jordbävningen i Haiti.

Men vad jag tycker är mycket värre

är människans förstörande kraft över människan.

Samuel Pisar, en överlevande från Auschwitz sa,

och jag citerar honom,

"Förintelsen lär oss att naturen,

även i sina grymmaste stunder,

är godartad i jämförelse med människan,

när han förlorar sin moraliska kompass och sitt förnuft."

Där är en annan typ av korsfästelse.

De fruktansvärda bilderna från Abu Ghraib

så väl som bilderna från Guantanamo

gjorde djupa intryck.

Publiceringen av de bilderna,

snarare än bilderna själva,

fick en regering att ändra sin politik.

En del hävdar att dessa bilder

gjorde mer för att göda upproret i Irak

än praktiskt taget nån annan enskild handling.

Dessutom tog de bilderna bort

de så kallade höga moraliska värderingarna hos de ockuperande styrkorna.

Låt oss gå tillbaka lite.

På 60- och 70-talen

visades vietnamkriget i stort sett

dagligen i amerikanska vardagsrum.

Nyhetsfotografier förde folk ansikte mot ansikte

med krigets offer: en liten flicka bränd av napalm,

en student dödad av nationalgardet

vid Kent State University i Ohio under en protest.

Faktum är att dessa bilder blev

protestens röster i sig själva.

Bilder har kraft

att skina ett ljus av förståelse

på misstänksamhet, ignorans,

och i synnerhet -- jag har talat om detta ofta

men jag ska bara vissa en bild --

frågan om HIV/AIDS.

Under 1980-talet var stigmatiseringen av människor med sjukdomen

en enorm barriär

för att ens diskutera eller rikta uppmärksamhet mot den.

En enkel handling, 1987, av den mest välkända kvinnan i världen,

prinsessan av Wales, som rör

en HIV/AIDS-smittad bäbis

gjorde mycket, speciellt i europa, för att stoppa det.

Hon kände, bättre än de flesta, till kraften hos en bild.

Så när vi konfronteras av en kraftfull bild

måste vi alla välja:

Vi kan titta bort, eller så kan vi rikta vår uppmärksamhet med bilden.

Tacksamt nog, när dessa foton visades i

The Guardian 1998,

så lades mycket fokus och uppmärksamhet, och i slutändan, mycket pengar

på hjälpinsatserna i svältens Sudan.

Förändrade bilderna världen?

Nej, men de hade en stor inverkan.

Bilder får oss ofta att ifrågasätta våra djupaste föreställningar

och vårt ansvar gentemot varandra.

Alla såg vi de där bilderna efter Katrina

och jag tror att de, på miljoner människor,

gjorde ett starkt intryck.

Och jag tror att det är högst osannolikt

att de var långt från amerikanernas minne

när de gick för att rösta i november 2008.

Tyvärr har några mycket viktiga bilder

bedömts vara för målande eller stötande för att vi ska få se dem.

Jag visar ett foto här,

ett fotografi av Eugene Richards föreställande en veteran från irakkriget

från ett fantastiskt arbete

som aldrig har publicerats, kallad War Is Personal (kriget är personligt).

Men bilder behöver inte vara målande

för att påminna oss om krigets tragik.

John Moore riggade detta foto på Arlington kyrkogården.

Efter alla spända stunder av konflikt

i alla konflikthärdar i världen

är det ett fotografi från ett mycket tystare ställe

som fortfarande förföljer mig, mycket mer än de andra.

Ansel Adams sa, och jag kommer inte att hålla med honom nu,

"Du tar inte ett fotografi, du skapar det."

Enligt mig är det inte fotografen som skapar fotot,

det är du.

Till varje bild

för vi våra egna värderingar, våra egna övertygelser,

och som ett resultat av det ekar bilden hos oss.

Mitt företag har 70 miljoner bilder.

Jag har en bild på mitt kontor.

Här är den.

Jag hoppas att nästa gång du ser

en bild som slår an någonting i dig

så kommer du bättre att förstå varför,

och jag vet när jag talar till den här publiken

så kommer ni definitivt att göra något åt det.

Och tack till alla fotografer.

(Applåder)