Imam Faisal Abdul Rauf: Förlora ditt ego, hitta din medkänsla

Imam Faisal Abdul Rauf kombinerar Koranens läror, sufimästaren Rumis historier, och förebilderna Mohammed och Jesus för att demostrera att det enda hinder som står mellan oss och absolut medkännande är: vi själva.

Jag tänkte tala om medkänsla från en islamsk utgångspunkt,

min religion är kanske inte den med bäst rykte

som en religion baserad på medkänsla

Men det är den faktiskt.

Vår heliga skrift, Koranen, består av 114 kapitel,

och varje kapitel börjar med vad vi kallar "basmala",

uttrycket: "I Guds, den Barmhärtiges, den Nåderikes namn,"

eller som Sir Richard Burton,

inte Richard Burton som var gift med Elizabeth Taylor,

utan Sir Richard Burton som levde århundradet innan dess,

och som var en vida resenär,

och översättare av många litterära verk,

översätter det: "i Guds, den medkännandeskapandes, den medkännandes namn"

Och i ett berättelse från Koranen, i vilket Muslimer anser att Gud talar till mänskligheten,

säger Gud till sin profet Mohammed,

som vi tror är den siste i en rad av profeter,

med sin början i Adam, därefter Noah, Moses och Abraham,

och Jesus Kristus, och med sin slutpunkt i Mohammed,

det lyder: "Jag har inte skickat dig, o Mohammed,

i annat syfte än att vara raham, en källa till medkänsla till mänskligheten."

Och för oss som människor, och definitivt för oss som Muslimer,

vars uppdrag, och och vars syfte i samband med att vi följer profeten,

är att så mycket som möjligt bli som profeten,

och profeten säger vid ett tillfälle

"Smycka er själva med Guds egenskaper."

Och eftersom Gud själv har sagt att hans främsta kännetecken är medkänsla,

Koranen säger till och med att "Gud påbjöd sig själv medkänsla,"

eller, "omgärdade sig själv med medkänsla."

Följaktligen är vårt mål och uppdrag att vi måste vara källor till medkänsla,

skapare av medkänsla, utövare av medkänsla,

och förespråkare av medkänsla, och utförare av medkänsla.

Allt detta är gott och väl,

men hur kommer det sig att vi gör fel,

och var är orsaken till bristen på medkänsla i världen?

För att finna svaret, vänder vi oss till vår andliga väg.

I varje religiös tradition finns det vad man kallar för en yttre väg och en inre väg,

eller den exoteriska (allmänfattliga) vägen och den esoteriska (få förunnade) vägen.

Islams esoteriska tradition är känd som Sufism, eller Tasawwuf på Arabiska.

Och dess "doktorer" eller läromästare,

Sufitraditionens andliga mästare,

refererar till profetens lära och exempel,

som visar oss var källan till problemet ligger

I en av de kamper som profeten utkämpade,

sade han till sina lärjungar, "Vi återvänder från den mindre striden,

till den större kampen, det större kriget."

Och dom sade, "Guds budbärare, vi är krigströtta,

Hur kan vi klara en större kamp?"

Han svarade, "Detta är kampen med dig själv, kampen med egot."

Källorna till mänsklighetens problem har med egoism att göra. Jag.

Rumi, den berömda Sufimästaren som de flesta av er känner väl till,

talar i en historia om en man som går till en väns hus

och knackar på dörren,

en röst svarar, "Vem där?"

"Det är jag," eller mer grammatiskt korrekt. "It is I,"

som vi säger på engelska.

Rösten säger, "Gå iväg."

Efter många år av träning, disciplinering, sökande och kamp,

kommer han tillbaka

och med mycket mer ödmjukhet knackar han återigen på dörren,

Rösten frågar, "Vem där?"

Han svarar då, "Det är du, o hjärtekrossare."

Dörren svänger upp och rösten säger,

"Kom in, för i detta hus finns det inte plats för två Jag."

Två stora I. Inte dessa ögon (eng: eye), utan två egon (eng: I).

Rumis berättelser är metaforer för den andliga vägen.

I Guds närhet finns det inte utrymme för mer än ett Jag/öga,

och det är gudomlighetens Jag/öga.

I en lärosats kallad hadith qudsi

säger gud att "Min tjänare," eller "min mänskliga varelse,"

kan inte närma sig mig med någonting som är mig mer kärt

än det som jag har bett dem göra."

De av er som är arbetsgivare vet precis vad jag menar.

Ni vill att era anställda gör vad ni ber om,

och om det har gjort det, kan de göra mer,

bara de inte ignorerar vad ni har bett dem om.

Och Gud säger, "Min tjänare närmar sig mig allt mer,

genom att göra mer av vad jag har bett dem,"

extrapoäng, skulle man kunna kalla det,

"tills dess att jag älskar honom eller henne.

Och när jag älskar min tjänare," säger Gud.

"blir jag ögonen med vilka han eller hon ser,

öronen med vilka han eller hon lyssnar,

handen med vilken han eller hon greppar,

och fötterna med vars hjälp han eller eller hon går,

och hjärtat med vilket han eller hon förstår."

Det är den här sammanfogningen med oss själva och gudomlighet

som är lärdomen och meningen med vår andliga stig och samtliga vår religions traditioner

Muslimer betraktar Jesus som Sufismens mästare

den störste profet och budbärare som betonade den andliga vägen.

När han säger, "Det är jag som är anden, och jag är vägen,"

när profeten Mohammed säger, "Den som har sett mig, har sett Gud,"

beror det på att de i sådan utsträckning blev Guds verktyg,

att de blev medlemmar i Guds lag,

så att Guds vilja gjorde sig tillkänna genom dem,

och de agerade inte med utgångspunkt i sina egon.

På jorden finns redan medkänsla, det finns redan i oss.

Det enda vi måste göra är att få våra egon ur vägen,

få vår egoism ur vägen.

Jag är säker på att alla här, i alla fall en väldigt stor majoritet,

har haft vad som brukar kallas en andlig upplevelse,

en stund i era liv, några sekunder, kanske en minut,

när ditt egos gränser suddades ut.

I det ögonblicket kände du dig som ett med universum,

som ett med det där vattenglaset, ett med varje människa,

som ett med skaparen,

och du kände en närvaro av kraft, och vördnad,

den djupaste känsla av kärlek, medkännande och nåd

som du någonsin upplevt i ditt liv.

En sådan stund är Guds gåva till oss,

en gåva när han för en stund lyfter bort gränserna

som får oss att fastna i jag, jag, jag, mig, mig, mig,

och istället, som personen i Rumis berättelse,

säger vi, "Åh, allt detta är bara Du."

Allt detta är bara Du. Och allt detta är vi.

Och vi, och jag är alla del av dig

Bara skaparen, bara vårt mål och källan till vårt varande,

och slutet på vår resa.

Du är också den som får våra hjärtan att brista.

Du är den som vi alla skulle vända oss till, för vilkens syfte vi lever,

och för vilkens syfte vi ska dö,

och för vars skull ska alla ska återuppstå

för att redogöra för Gud i vilken utsträckning vi har varit medkännande varelser.

Budskapet från oss idag, vårt ändamål idag,

och de av er som är här idag,

och syftet med med denna "Urkund för medkänsla" är att påminna.

För Koranen uppmanar, att alltid minnas och att påminna varandra,

för sanningens kunskap finns i varje människa.

Vi vet allt.

Vi har alla tillgång till det.

Jung hade kanske kallat det för "det undermedvetna".

Genom ditt undermedvetna, i dina drömmar,

som Koranen kallar vårt sovande tillstånd, den mindre döden,

den tillfälliga döden.

I vårt sovande tillstånd har vi drömmar, visioner,

många av oss reser till och med utanför våra kroppar,

och ser fantastiska saker.

Vi reser bortom universums alla kända begränsningar,

bortom alla kända begränsningar i tid,

Men allt detta är för att vi ska kunna lovprisa skaparens namn.

vars främsta namn är den medkännandeskapande, den medkännande.

Gud, Bokh eller vilket namn du än vill kalla honom, Allah, Ram, Om,

oberoende av vilket ord du än använder för att namnge,

eller få tillgång till gudomlig närvaro,

så är det den en plats av absolut varande,

av absolut kärlek, barmhärtighet och medkänsla,

av absolut kunskap och visdom,

som Hinduer kallar satchidananda.

Språk skiljer sig åt,

men målet är det samma.

Rumi har en annan berättelse,

om tre personer, en turk, en arab

och jag har glömt den tredje, men det skulle kunna vara en Malaj.

En ber att få angour, (vi kan säga att den tredje är engelsman)

en frågar efter eneb, och den siste ber om druvor.

Och de argumenterar med varandra eftersom.

Jag vill ha druvor, Jag vill ha eneb, Jag vill ha angour

och de vet inte att ordet dom använder

refererar till samma sak, på olika språk.

Per definition finns endast en absolut verklighet,

Per definition, endast ett absolut varande,

Per definition betyder absolut: enda.

absolut och unik.

Det finns en absolut koncentration av varande,

en absolut koncentration av medvetande,

medvetenhet, en absolut plats av medkännande och kärlek,

som definierar gudomlighetens främsta egenskaper.

Och det borde också vara

de egenskaper som kännetecknar vad det betyder att vara människa.

Det som definierar mänsklighet, i alla fall biologiskt,

är vår fysiologi,

men Gud definierar mänsklighet genom vår andlighet, genom vår natur.

Och Koranen säger att han talar med änglarna och säger,

"När jag har fullgjort skapandet av Adam från lera,

av andats in i honom, av min ande,

så fall på knä inför honom."

Änglarna faller på knä, men inte framför en mänsklig kropp,

utan framför en mänsklig själ.

Varför? Därför att den mänskliga själen,

förkroppsligar en del av den gudomliga andedräkten,

en del av den gudomliga själen.

Detta uttrycks också i bibliska termer

när vi får lära oss att vi är skapade i Guds avbild.

Vad är Guds avbild?

Guds avbild är en av absolut varande,

absolut medvetenhet, kunskap och visdom,

och absolut medkännande och kärlek.

För oss att vara människor,

i den viktigaste bemärkelsen av vad det betyder att vara människa,

i den mest fröjdefulla bemärkelse av vad det betyder att vara människa,

betyder att vi måste vara ansvarstagande förvaltare

av den gudomliga andedräkt vi har inom oss,

och att inom oss söka att förfina egenskapen att vara,

att vara levande, av varandeskap,

egenskaperna visdom, medvetande, medvetenhet,

och egenskapen att vara medkännande och älskade varelser.

Det är detta jag sätt jag har förstått min religiösa tradition,

och det är också detta jag har lärt mig när jag studerat andra trostraditioner,

och detta är den gemensamma plattform som vi alla måste stå på,

och när vi står på denna plattform,

är jag säker på att vi kan skapa en underbar värld.

Jag tror personligen, att vi är mycket nära,

att vi med närvaron och hjälpen från människor som ni här,

att vi kan förverkliga Jesajas profetia.

Han förutsade om en tid,

när människor skulle smida om sina svärd till plogbillar

och vi kommer inte lära oss krig eller kriga mer.

Vi har nått en tid i vår historia, där vi inte längre har något alternativ.

Vi måste, vi måste sänka våra egon,

kontrollera våra egon, vare sig det är ett individuellt ego, ett personligt ego,

familje-ego, nationellt ego,

och låta allt vara för förhärligandet av den ende.

Tack, och Gud välsigne er.

(Applåder)