Att bli kär är den enkla biten

Visste du att du kan bli kär i vem som helst bara genom att ställa 36 frågor till dem? Mandy Len Catron testade detta experiment, det funkade och hon skrev en viral artikel om det (som din mamma förmodligen har skickat till dig).
Men... är det äkta kärlek? Höll det? Och vad är skillnaden mellan att bli kär och att fortsätta vara kär?

Jag publicerade denna artikel

i New York Times kärleksspalt
i januari i år.

"Gör så här för att bli kär
i vem som helst".

Artikeln handlar om
en psykologisk studie

utformad för att skapa
romantisk kärlek i laboratoriet,

och om min egen erfarenhet
av att testa studien själv

en kväll förra sommaren.

Proceduren är rätt så enkel:

två främlingar turas om att ställa
36 alltmer personliga frågor till varandra

och sedan ser de varandra i ögonen

i fyra minuter utan att säga något.

Här är några exempel på frågor.

Nr 12: Om du kunde vakna upp i morgon
och ha fått en egenskap eller färdighet,

vilken skulle det vara?

Nr 28: När grät du senast
inför en annan person?

För dig själv?

Som ni ser, frågorna blir verkligen
mer personliga allteftersom.

Nr 30, jag gillar verkligen denna:

Berätta för din partner
vad du gillar med henom;

var väldigt ärlig den här gången,

säg sånt som du kanske inte skulle säga
till någon du just träffat.

När jag först stötte på den här studien
några år tidigare,

var det en detalj som stack ut,

och det var ryktet att två av deltagarna

hade gift sig ett halvår senare,

och att de hade bjudit
hela labbet till vigseln.

Jag var förstås väldigt skeptisk

till processen att skapa romantisk kärlek,

men förstås också fascinerad.

Och när jag fick chansen
att testa studien själv,

med någon jag kände,
men inte särskilt väl,

väntade jag mig inte att bli kär.

Men det blev vi, och -

(Skratt)

Jag tänkte att det var en bra story,
så jag skickade den till kärleksspalten

några månader senare.

Detta publicerades i januari,

och nu är det augusti,

så jag antar att några av er
förmodligen undrar

om vi fortfarande är tillsammans?

Anledningen till att jag tror
att ni undrar

är för att jag har fått den frågan

om och om och om igen
under de senaste sju månaderna.

Och den frågan
är det jag vill prata om idag.

Men vi återkommer till det.

(Skratt)

Veckan innan artikeln publicerades,

var jag väldigt nervös.

Jag hade jobbat på en bok
om kärlekshistorier

under några års tid,

så jag var van vid att skriva
om mina egna upplevelser

av romantisk kärlek, på min blogg.

Men ett blogginlägg når kanske
ett par hundra personer som bäst,

och det var vanligtvis
bara mina Facebookvänner,

och jag antog att min artikel
i New York Times

förmodligen skulle ses
av några tusen personer.

Och det kändes
som väldigt mycket uppmärksamhet

för ett relativt nytt förhållande.

Men det visade sig
att jag inte hade en aning.

Artikeln publicerades online

en fredagkväll,

och på lördagen hade detta hänt
med trafiken på min blogg.

På söndagen hade både the Today Show
och Good Morning America ringt.

Inom en månad hade artikeln
lästs över 8 miljoner gånger,

och jag var, minst sagt,

oförberedd på den typen av uppmärksamhet.

Det är en sak att hitta självförtroendet
för att skriva ärligt

om sina kärleksupplevelser

men en helt annan att upptäcka

att ens kärleksliv har blivit
en internationell nyhet --

(Skratt)

och att inse att människor i hela världen

är genuint intresserade
av hur ditt nya förhållande mår.

(Skratt)

Och när folk ringde eller e-postade,
vilket de gjorde varje dag i flera veckor,

frågade de alltid samma sak först:

Är ni fortfarande tillsammans?

När jag förberedde det här föredraget,

gjorde jag faktiskt
en snabbsökning i min inkorg

efter "Är ni fortfarande tillsammans?"

och massor av meddelanden dök upp direkt.

De var från studenter, journalister,

och vänliga främlingar som denna.

Jag gjorde radiointervjuer och de frågade.

Jag höll till och med ett föredrag,
och en kvinna ropade upp på scenen,

"Hörru Mandy, var är din pojkvän?"

Och jag rodnade direkt.

Jag förstår att detta
är en del av paketet.

Skriver du om ditt förhållande
i en internationell tidning,

bör du vänta dig att folk
känner sig bekväma nog att fråga om det.

Men jag var bara inte förberedd
på omfattningen av responsen.

De 36 frågorna verkar ha fått eget liv.

New York Times publicerade faktiskt
en uppföljande artikel

på Alla Hjärtans Dag,

den innehöll läsares upplevelser
av att ha testat studien själva,

med varierande framgång.

Min första ingivelse
inför all denna uppmärksamhet

var att bli väldigt beskyddande
mot mitt förhållande.

Jag sa nej till alla förfrågningar

om att vi två skulle synas
i media tillsammans.

Jag tackade nej till TV-intervjuer,

och sa nej till alla förfrågningar
om foton av oss.

Jag tror jag var rädd att vi skulle bli

oavsiktliga ikoner
för processen att bli kär,

ett jobb jag inte alls
kände mig kvalificerad för.

Och jag fattar:

Folk ville inte bara veta
om studien funkade,

de ville veta om den verkligen funkade,

om den kunde skapa varaktig kärlek,

inte bara en flirt,
utan äkta kärlek, hållbar kärlek.

Men det var en fråga
jag inte kände mig förmögen att besvara.

Mitt eget förhållande
var bara några månader gammalt,

och det kändes som att alla
ställde fel fråga över huvud taget.

Vad skulle de egentligen få ut av att veta
om vi fortfarande var tillsammans?

Om svaret var nej,

skulle det göra erfarenheten
av att besvara de 36 frågorna

mindre värd?

Dr Arthur Aron skrev först om dessa frågor

i den här studien 1997,

och här var forskarnas mål
inte att skapa romantisk kärlek.

Istället ville de befrämja

mellanmänsklig närhet
bland collegestudenter,

genom att använda det Aron kallade

"sammanhängande, eskalerande, ömsesidigt,
personcentrerat självavslöjande."

Det låter romantiskt, eller hur?

(Skratt)

Men studien funkade.

Deltagarna kände sig
närmare varandra efter den,

och flera följande studier
har använt Arons snabba-vänner-guide

som ett sätt att snabbt skapa tillit
och intimitet mellan främlingar.

De har använt det mellan poliser
och samhällsmedborgare,

och de har använt det mellan människor
med motsatta politiska ideologier.

Originalversionen av historien,

den jag testade förra sommaren,

som kombinerar de personliga frågorna
med fyra minuters ögonkontakt,

finns refererad i den här artikeln,

men publicerades olyckligtvis aldrig.

Så, för några månader sedan
höll jag ett föredrag

vid ett litet humanioracollege,

och en av studenterna kom till mig efteråt

och sa, lite blygt,

"Jag testade din studie,
och det funkade inte."

Han verkade lite förbryllad över detta.

"Menar du att du inte blev kär i personen
du gjorde det med?" frågade jag.

"Nja..." Han pausade.

"Jag tror att hon bara vill vara vänner."

"Men blev ni bättre vänner?" frågade jag.

"Kändes det som att ni verkligen
lärde känna varandra efter studien?"

Han nickade.

"Då funkade det," sa jag.

Jag tror inte det var svaret han ville ha.

Jag tror faktiskt inte att det är svaret
som någon av oss vill ha

när det gäller kärlek.

Jag stötte på den här studien

när jag var 29

och genomgick
en riktigt jobbig separation.

Jag hade varit i det förhållandet
sedan jag var 20,

alltså i stort sett hela mitt vuxna liv,

han var min första riktiga kärlek

och jag hade ingen aning om hur
eller om jag kunde ha ett liv utan honom.

Så jag vände mig till vetenskapen.

Jag studerade allt jag kunde hitta
om vetenskapen kring romantisk kärlek,

och jag tror jag hoppades att det
skulle vaccinera mig mot hjärtesorg.

Jag vet inte om jag insåg det
vid den tiden -

jag trodde att jag bara gjorde
efterforskningar för boken jag skrev -

men i backspegeln verkar det självklart.

Jag hoppades att om jag beväpnade mig
med kunskap om romantisk kärlek,

så skulle jag kanske aldrig
behöva känna mig så hemsk

och ensam som den gången.

Och all denna kunskap
har varit användbar på sätt och vis.

Jag är mer tålmodig med kärlek.
Jag är mer avslappnad.

Jag är mer trygg
i att be om det jag vill ha.

Men jag kan också se mig själv tydligare,

och jag kan se att det jag vill ha

ibland är mer än man rimligtvis kan be om.

Det jag vill ha av kärlek är en garanti,

inte bara att jag är älskad idag

och att jag kommer att vara
älskad i morgon,

men att jag ska fortsätta vara älskad
av den jag älskar, för evigt.

Det kanske är möjligheten till en garanti

som folk egentligen frågade om

när de undrade om vi
fortfarande var tillsammans.

Så, historien media berättade
om de 36 frågorna

var att det kan finnas en genväg
till att bli kär.

Det kan finnas ett sätt
att mildra en del av risken,

och det är en väldigt tilltalande story,

för det är fantastiskt att bli kär,

men också skrämmande.

Ögonblicket du erkänner
att du älskar någon,

erkänner du att du har mycket att förlora,

och det är sant att frågorna
erbjuder en mekanism

för att lära känna någon snabbt,

vilket också är en mekanism
för att bli känd av någon,

och jag tror att det är det
de flesta av oss vill ha ut av kärlek:

att bli känd, att bli sedd,
att bli förstådd.

Men jag tror, när det gäller kärlek,

att vi är alltför villiga
att köpa kortversionen av storyn.

Versionen som frågar,
"Är ni fortfarande tillsammans?"

och som nöjer sig
med ja eller nej som svar.

Så hellre än den frågan,

föreslår jag att vi ställer
några svårare frågor,

frågor som:

Hur avgör du vem som förtjänar din kärlek

och vem som inte gör det?

Hur fortsätter du vara kär
när saker blir komplicerade,

och hur vet du när det är dags
att bryta upp och dra?

Hur lever du med tvivlen

som oundvikligen smyger sig in
i varje förhållande,

eller ännu svårare,

hur lever du med din partners tvivel?

Jag säger inte att jag har svaren
på dessa frågor,

men jag tror att de är en viktig början
på en mer eftertänksam konversation

om vad det innebär att älska någon.

Så om du vill ha den,

så är kortversionen av storyn
om mitt förhållande denna:

för ett år sedan deltog jag
och en bekant i en studie

utformat för att skapa romantisk kärlek,

vi blev kära,

vi är fortfarande tillsammans

och jag är så glad över det.

Men att bli kär är inte samma sak
som att fortsätta vara kär.

Att bli kär är den enkla biten.

I slutet av min artikel skrev jag,
"Kärleken hände inte oss.

Vi är kära för att vi båda
valde att vara det."

Och det kryper lite i mig
när jag läser det nu,

inte för att det inte är sant,

utan för att jag vid den tidpunkten
inte hade reflekterat över

allt som ingick i det valet.

Jag hade inte reflekterat över
hur många gånger

vi skulle behöva göra det valet,

och hur många gånger jag kommer
att behöva fortsätta att göra det valet

utan att veta om han
alltid kommer att välja mig.

Jag vill att det ska vara tillräckligt
att ha ställt och svarat på de 36 frågorna

och att ha valt att älska någon
som är så generös, snäll och rolig,

och att ha basunerat ut det valet
i USA:s största tidning.

Men det jag istället har gjort
är att förvandla mitt förhållande

till den sortens myt
som jag inte riktigt tror på.

Och det jag vill, det jag kanske kommer
tillbringa hela livet med att vilja,

är att myten ska vara sann.

Jag vill ha det lyckliga slutet
som antyds i artikelns rubrik,

vilket för övrigt

är den enda delen av artikeln
som jag faktiskt inte skrev.

(Skratt)

Men det jag istället har,
är möjligheten att välja att älska någon,

och hoppet att han ska välja
att älska mig också,

och det är skrämmande,

men det är grejen med kärlek.

Tack.