Varför vi behöver stoppa kriget mot droger

Leder kriget mot droger till mer skada än nytta? I det här djärva föredraget pläderar Ethan Nadelmann, förespråkare för drogreformer, för att stoppa den "bakåtsträvande, hjärtlösa och katastrofala" rörelse som vill krossa droghandeln. Han ger två starka skäl till varför vi borde fokusera på intelligent reglering istället.

Vad har kriget mot droger
gjort för världen?

Se på morden och förödelsen i Mexiko,

i Centralamerika,
på så många platser på jorden.

Den globala svarta marknaden uppskattas

till 300 miljarder dollar om året.

Fängelser är proppfulla
i USA och på fler ställen,

polisen och militären dras in
i ett krig de inte kan vinna

som bryter mot grundläggande
mänskliga rättigheter

och vanliga medborgare får hoppas på
att inte hamna i skottlinjen

och samtidigt är det fler människor

som använder mer droger än någonsin.

Det är som mitt lands historia
med alkoholförbud

och Al Capone, fast 50 gånger värre.

Vilket gör mig ännu mer irriterad

som amerikan, att vi har varit drivkraften

bakom kriget mot droger.

Fråga er varför så många länder

kriminaliserar droger
de aldrig har hört talas om,

varför FN:s drogfördrag betonar

kriminalisering över hälsa,

även om det mesta av pengarna

för att ta itu med drogmissbruk
runt om i världen

inte går till hjälporganisationer
utan till de som straffar

och ni kommer att se
att gamla goda USA ligger bakom det.

Varför gjorde vi det här?

Vissa, speciellt i Latinamerika,

tror inte att det handlar om droger.

Det är bara en förevändning
för att föra fram

USA:s politiska intressen.

Men på det stora hela
handlar det inte om det.

Vi vill inte ha gangsters och gerillor

som finanseras med illegala drogpengar,

som terroriserar och tar över länder.

Nej, sanningen är att USA

har en galen inställningen till droger.

Glöm inte att det var vi som trodde

att vi kunde förbjuda alkohol.

Så tänk inte på
vårt globala krig mot droger

som en rationell policy,

utan som en internationell projektion

av en inhemsk psykos.

(Applåder)

Men nu kommer de goda nyheterna.

Nu är det ryssarna som leder kriget
mot drogerna, inte vi.

De flesta politiker i mitt land
vill dra tillbaka drogkriget nu,

sätta färre människor
i fängelse, inte fler,

och jag är stolt att som amerikan säga

att vi nu är världsledande

i att reformera lagarna för marijuana.

Det är nu lagligt för medicinskt bruk

i nästan hälften av våra 50 stater,

miljoner människor kan köpa sin marijuana,

sin medicin, på statliga apotek,

och över hälften av våra medborgare
säger att det är dags

att juridiskt reglera
och beskatta marijuana

ungefär som med alkohol.

Det är vad Colorado och Washington gör,

och Uruguay, och andra
kommer säkert att följa efter.

Det är det här jag gör:

jobbar för att få ett slut
på Kriget mot droger.

Jag tror att det började när jag växte upp

i en ganska religiös, moralisk familj,

jag var den äldste sonen till en rabbin,

jag började på universitetet,

där jag rökte en del marijuana

och jag gillade det. (Skratt)

Jag gillade att dricka också,
men det var uppenbart

att alkohol var den farligare av de två,

men mina vänner och jag kunde åka fast
för att vi rökte en joint.

Den dubbelmoralen störde mig,

så jag skrev min doktorsavhandling
om internationell drogreglering.

Jag pratade mig in
på utrikesdepartementet.

Jag klarade säkerhetskollen.

Jag intervjuade hundratals drogpoliser
och andra inom polisväsendet

i Europa, i Nord- och Sydamerika,

och jag frågade dem

"Vad tror du svaret är?"

I Latinamerika sa de,

"Det går inte att stänga av tillgången.

Svaret ligger hos USA,

i att minska efterfrågan."

När jag åkte hem och pratade med folk

som var inblandade
i antidroginsatser sade de,

"Ethan, det går inte
att strypa efterfrågan.

Svaret ligger där borta.
Man måste stänga av tillgången."

Sen pratade jag med tullpersonalen

som försöker stoppa droger vid gränserna,

och de sa, "Du kan inte stoppa dem här.

Svaret ligger där borta, man måste
minska tillgången och efterfrågan."

Och det slog mig:

Alla inblandade i det här

trodde att svaret fanns i det område

som de visste minst om.

Det var då jag började läsa allt jag kunde

om psykoaktiva droger:
historien, vetenskapen,

politiken, alltihop,

och ju mer jag läste,

ju mer slog det mig

att en eftertänksam, upplyst,
intelligent inriktning skulle ta en hitåt,

men att politiken
och juridiken i mitt land

tog oss ditåt.

Och den skillnaden var för mig

en intellektuell och moralisk gåta.

Det har förmodligen aldrig funnits

ett drogfritt samhälle.

I stort sett alla samhällen

har använt psykoaktiva substanser

för att hantera smärta,
få mer energi, umgås,

till och med möta gud.

Vår önskan att förändra vårt medvetande

kan vara lika fundamental som vårt behov

av mat, gemenskap och sex.

Så vår riktiga utmaning

är att lära oss hur vi ska
ska kunna leva med droger

så att de ger så få
skadliga effekter som möjligt

och i vissa fall,
så stora fördelar det går.

Jag ska berätta något mer
jag fått reda på,

att anledningen till
att vissa droger är lagliga och andra inte

inte har så mycket att göra
med vetenskap eller hälsa,

eller den relativa risken med drogen,

utan det handlar mest om
vilka som använder den

och vilka som anses använda vissa droger.

I slutet av 1800-talet,

när de flesta av de droger
som nu är olagliga var legala,

var huvudkonsumenterna
av opiater i mitt och andra länder

medelålders vita kvinnor,

som använde dem som smärtlindring

när få andra smärtstillande medel
fanns tillgängliga.

Ingen tänkte på att kriminalisera det då,

för ingen ville sätta mormor i fängelse.

Men när hundratusentals kineser

började dyka upp i mitt land,

och jobbade hårt
på järnvägen och i gruvorna

och festade till på kvällen

som de hade gjort därhemma

med ett par bloss på opiumpipan,

det var då de första
drogreglerande lagarna dök upp

i Kalifornien och Nevada,

drivna av rasistisk rädsla
för att kineserna

skulle förvandla vita kvinnor

till opiumberoende sexslavar.

De första lagarna mot kokain
kom på samma sätt

genom rasistisk rädsla inför svarta män
som sniffade det vita pulvret

och glömde sin rätta plats

i den amerikanska södern.

Och de första lagarna
som förbjöd marijuana

handlade om mexikanska invandrare

i västra och sydvästra USA.

Och det som gäller mitt land

gäller också många andra länder,

både vad gäller hur lagarna kom till

och hur de implementerades.

Vi säger så här,

och jag överdriver bara lite:

Om de huvudsakliga kokainrökarna

skulle vara rika vita män

och huvudkonsumenterna av Viagra

skulle vara fattiga svarta män

så skulle rökkokain gå att få på recept

och att sälja Viagra
skulle kunna ge 5-10 år i fängelse.

(Applåder)

Jag brukade vara lärare
och lära ut det här.

Nu är jag aktivist, en aktivist
för mänskliga rättigheter,

och det som driver mig är min skam

över att bo i ett annars fantastiskt land

med mindre än 5 procent
av världens befolkning

men nästan 25 procent
av världens fängslade befolkning.

Det är de människor jag har mött
som förlorat någon de älskar

till drogrelaterat våld eller fängelse

eller överdoser eller AIDS

för att våra droglagar

ser kriminalisering
som viktigare än hälsa.

Det är bra människor
som har förlorat sina jobb,

sina hem, sin frihet,
till och med sina barn

till staten, inte för
att de har skadat någon

utan bara för att de valde
att använda en viss drog

istället för en annan.

Så är legalisering svaret?

Jag är kluven i den frågan:

tre dagar i veckan säger jag ja,
tre dagar i veckan säger jag nej,

och på söndagar är jag agnostisk.

Men eftersom det är tisdag idag

vill jag säga att en reglering
och beskattning

av de flesta av de droger
som nu är kriminaliserade

radikalt skulle minska brotten, våldet,

korruptionen och de svarta marknaderna,

och problemen med förfalskade
och oreglerade droger,

och förbättra säkerheten på gatorna,

och låta skattepengar

gå till mer meningsfulla ändamål.

Marknaderna för marijuana, kokain,

heroin och metamfetamin

är globala varumarknader

precis som de globala marknaderna
för alkohol, tobak,

kaffe, socker och så mycket annat.

Där det finns en efterfrågan

kommer det att finnas tillgång.

Slår man ut en källa

så kommer det strax en ny.

Folk tenderar att tänka på förbud

som den högsta formen av reglering

när det egentligen står för
en avsaknad av reglering,

där kriminella fyller tomrummet.

Det är därför lagar
och ett överflöd av poliser

för att försöka kontrollera

en dynamisk global varumarknad

leder oundvikligen till en katastrof.

Vad vi verkligen behöver göra

är att lyfta upp
de underjordiska drogmarknaderna

så mycket som möjligt

och reglera dem så intelligent vi kan

för att minimera skadorna
som drogerna kan ge

och skador som förbud kan orsaka.

Med marijuana innebär det naturligtvis

att det ska reglereras
och beskattas, som alkohol.

Fördelarna med att göra det är enorma,
och riskerna är minimala.

Kommer fler att använda marijuana?

Kanske, men det kommer inte
att vara unga människor,

för det kommer inte
att vara lagligt för dem,

och de har, ärlig talat,

redan den bästa tillgången till marijuana.

Jag tror att det kommer att vara äldre.

Det kommer att vara folk
som är kring 40, 60 och 80

som märker att de föredrar lite marijuana

istället för den där drinken
varje kväll, eller sömnmedlet,

eller att det hjälper
mot deras ledbesvär eller diabetes

eller kanske livar upp
ett långvarigt äktenskap. (Skratt)

Och det kanske blir en positiv hälsoeffekt
för samhället, totalt sett.

Om vi ser till andra droger,

se på Portugal, där ingen åker i fängelse

för droginnehav,

och regeringen har satsat hårt på

att behandla beroende
som ett hälsoproblem.

Se på Schweiz, Tyskland, Nederländerna,

Danmark, England, där folk

som har varit heroinberoende i många år

och flera gånger
har misslyckats med att sluta

kan få medicinskt heroin

och vård på kliniker,
och resultaten har kommit:

illegal droganvändning, sjukdom,

överdoser, brott och arresteringar
har alla gått ner,

hälsa och välbefinnande har gått upp,

skattebetalarna drar nytta av det,

och många drogmissbrukare
lägger missbruket bakom sig.

Se på Nya Zeeland,
som nyligen antog en lag

där vissa partydroger kan säljas legalt

om de har kunnat bevisas vara säkra.

Och här i Brasilien,
och i vissa andra länder

finns den fantastiska
psykoaktiva substansen ayahuasca

som kan köpas lagligt och konsumeras

om det görs i en religiös kontext.

Se på Bolivia och Peru

där alla möjliga produkter av kokablad,

källan till kokain,

säljs lagligt i affärer

utan någon påtaglig skada
på den allmänna folkhälsan.

Tänk på att Coca Cola
innehöll kokain fram till 1900,

och så vitt vi vet var den
inte mer vanebildande

än Coca-Cola är idag.

Och tvärtom, tänk på cigaretter:

Ingenting kan få fast dig
och döda dig som cigaretter.

När forskare frågar heroinmissbrukare

vilken drog som är svårast
att sluta med, säger de flesta cigaretter.

Ändå har hälften av de
i vårt land och på andra ställen

som någonsin har varit beroende
av cigaretter slutat

utan att någon har blivit arresterad
eller satt i fängelse

eller skickad på behandling

av en åklagare eller domare.

Vad som löste det var högre skatter

och tids- och platsrestriktioner
för försäljning och användning

och effektiva antirökkampanjer.

Skulle vi kunna minska rökning ännu mer

genom att göra det olagligt?

Förmodligen.

Men tänk er vilket fruktansvärt drogkrig

det skulle leda till.

Vi har två utmaningar

att kämpa mot idag.

Den första är utmaningen

att designa och implementera alternativ

till ineffektiva förbudslagar

på samma sätt som vi
behöver bli bättre på att reglera

och leva med de droger som nu är lagliga.

Men den andra utmaningen är svårare,

för den handlar om oss.

Hindren mot att reformera
ligger inte bara där ute

i makten över det industriella
fängelsekomplexet

eller andra etablerade intressen
som vill behålla saker som de är,

utan i var och en av oss.

Det är våra rädslor
och vår brist på kunskap

och fantasi som står i vägen
för riktiga reformer.

Jag tror att det till syvende och sist

handlar om barnen,

och varje förälders längtan
att sätta sin baby i en bubbla,

och rädslan att droger
på något sätt ska spräcka den bubblan

och innebära en fara för våra unga.

Det verkar faktiskt som att hela

Kriget mot droger rättfärdigas

som en enda stor barnskyddsåtgärd,

vilket vilken ung person som helst
kan säga att det inte är.

Så här säger jag till tonåringar.

För det första, ta inte droger.

För det andra, ta inte droger.

För det tredje, om du tar droger,

finns det några saker
som jag vill att du ska känna till,

för det jag vill som din förälder

är att du ska komma hem på kvällen

och växa upp

och leva ett hälsosamt och bra vuxenliv.

Det är mitt mantra för drogutbildning:
Säkerhet kommer först.

Det här är vad jag har ägnat mitt liv åt,

att bygga upp en organisation
och en rörelse med människor

som tror att vi behöver vända ryggen

åt de gamla förbudet som inte har fungerat

och omfamna nya droglagar
som grundas på vetenskap,

medkänsla, hälsa
och mänskliga rättigheter,

med människor från
alla politiska riktningar

och alla andra riktningar också,

människor som älskar våra droger,

folk som hatar droger,

och de som inte alls bryr sig om droger,

men vi tycker allihop
att Kriget mot droger,

det här bakåtsträvande, hjärtlösa,
katastrofala Kriget mot droger

måste få ett slut.

Tack.

(Applåder)

Tack. Tack.

Chris Anderson: Ethan,

grattis – du fick en stark reaktion.

Det var ett kraftfullt föredrag.

Men inte riktigt någon stående ovation,

och jag gissar att några människor här

och kanske några av de som tittar online,

kanske känner en tonåring eller en vän

eller något, som har blivit sjuk,

och kanske dött från en överdos av droger.

Jag antar att de har tagit kontakt förut.

Vad säger du till dem?

Ethan Nadelmann: Chris,
det bästa som har hänt hittills

är att jag träffar fler och fler människor

som faktiskt har förlorat
ett syskon eller ett barn

i en drogöverdos,

och som för 10 år sen bara sa,

nu radar vi upp alla langare
och skjuter dem,

det kommer lösa problemet.

Nu har de börjat förstå

att Kriget mot droger
inte har skyddat deras barn.

Det har kanske till och med

utsatt deras barn för större fara.

Och så har de blivit en del av rörelsen
som vill reformera droglagarna.

Det finns andra människor som har barn,

där en är beroende av alkohol
och den andra av kokain eller heroin,

och de ställer sig själva frågan:

Varför får det här barnet
ta ett steg i taget

för att försöka bli bättre

och den andra måste hamna i fängelse

och hantera polis
och kriminella hela tiden?

Så alla förstår

att Kriget mot droger inte skyddar någon.

CA: I USA har vi ett politiskt dödläge

i de flesta frågor.

Finns det någon realistisk chans
att något kommer hända

i den här frågan
under de kommande fem åren?

EN: Det är ganska fantastiskt.

Jag får en massa samtal
från journalister som säger,

"Ethan, det verkar som
de enda två frågorna

som går framåt i USA just nu

är lagförslag för marijuana
och homosexuellas rätt att gifta sig.

Vad gör du som fungerar?"

Och om man ser att det är folk
från båda de stora partierna,

där faktiskt republikaner i kongressen

och lagstiftande församlingar
antar lagförslag

med demokraternas stöd,

så vi har gått från att ha varit
ett tabubelagt ämne,

det mest känsliga i amerikansk politik,

till att ha blivit ett
av de mest framgångsrika.

CA: Ethan, tack så mycket
för att du kom till TEDGlobal.

EN: Tack så mycket. (Applåder)