Jag har 99 problem, och CP är bara ett av dem

"Jag har cerebral pares. Jag skakar hela tiden," säger Maysoon Zayid i början av sitt motiverande och roliga talk. Det är galet roligt: "Jag är som en korsning av Shakira och Muhammad Ali."
Den arabisk-amerikanska komikern tar med oss på en elegant och smart rundtur av sina äventyr som skådespelerska, ståupp-komiker, filantrop och förespråkare för funktionshindrade.

Hej, TEDWomen, hur är det?

(Applåd)

Inte tillräckligt bra.

Hej, TEDWomen, hur är det?

(Applåd)

Jag heter Maysoon Zayid,

och jag är inte full,

men läkaren som var ansvarig
vid min födsel var det.

Han skar min mamma sex olika gånger

i sex olika riktningar,

och kvävde stackars lilla mig i processen.

Det gav mig cerebral pares,

vilket betyder att jag skakar hela tiden.

Titta.

Det är utmattande. Jag är som Shakira,

hälften Shakira, hälften Muhammad Ali.

(Skratt)

CP är inte genetiskt.

Det är inte en missbildning.
Man kan inte bli smittad av det.

Ingen har lagt en förbannelse
över min mammas livmoder,

och jag fick det inte för att
mina föräldrar är kusiner,

vilket de är.

(Skratt)

Man får det bara från olyckor,

en sån som hände mig på min födelsedag.

Jag måste varna er,
jag är inte inspirerande,

och jag vill inte att någon här

ska må dåligt för min skull,

för jag lovar att någon gång i ditt liv

har du också önskat
att du var funktionshindrad.

Häng med mig.

Det är julafton, du är på ett köpcenter,

du kör runt i cirklar
och letar parkeringsplats,

och vad ser du?

Sexton tomma handikapplatser.

(Skratt)

Och du tänker,
"Gud, kan jag inte få vara

bara lite funktionshindrad?"

(Skratt)

Jag måste också säga,

att jag har 99 problem,
och CP är bara ett av dem.

Om det fanns ett OS i förtryck

skulle jag vinna guldmedaljen.

Jag är palestinier, muslim,
jag är kvinna, jag är funktionshindrad,

och jag bor i New Jersey.

(Skratt) (Applåder)

Om du inte mår bättre nu
kanske du borde göra det.

(Skratt)

Cliffside Park i New Jersey
är min hemstad.

Jag har alltid älskat

att mina kvarter och min sjukdom

har samma initialer.

Jag älskar också att om jag
skulle vilja gå från mitt hus

till New York City så kan jag det.

Många CP-skadade kan inte gå

men mina föräldrar
trodde inte på "kan inte".

Min pappas mantra var,

"Du klarar det, det går som en dans."

(Skratt)

Så om mina tre äldre systrar torkade golv,

så torkade jag golv.

Om mina tre äldre systrar
gick i kommunal skola,

stämde mina föräldrar skolan

för att se till att jag också kunde gå.

Och om vi inte alla fick A:n,

fick vi alla smaka på min mammas toffel.

(Skratt)

Min pappa lärde mig
att gå när jag var fem år

genom att sätta mina hälar
på sina fötter

och bara gå.

En annan taktik som han använde
var att han dinglade

en dollarsedel framför mig
och lät mig jaga den.

(Skratt)

Min inre strippa var väldigt stark...

(Skratt)

Första dagen i förskolan

gick jag som en vinnarskalle

som hade fått för många smällar.

När jag växte upp fanns det bara
sex araber i min stad,

och de var alla släkt med mig.

Nu finns det 20 araber i stan,

och de är fortfarande
mina släktingar allihop. (Skratt)

Jag tror inte ens att någon märkte
att vi inte var italienare.

(Skratt) (Applåder)

Detta var före 11 september,
innan politiker tyckte

det var lämpligt att använda
"Jag hatar muslimer"

som kampanjslogan.

De människor som jag växte upp med
hade inga problem med min tro.

De verkade dock mycket bekymrade över

att jag skulle svälta ihjäl under Ramadan.

Jag förklarade för dem
att jag har tillräckligt med fett

att leva av i tre hela månader,

så att fasta från soluppgång
till solnedgång är ganska lätt.

(Skratt)

Jag har steppat på Broadway.

Ja, på Broadway.
Det är galet. (Applåder)

Mina föräldrar hade inte råd
med sjukgymnastik,

så de skickade mig till en dansskola.

Jag lärde mig hur man dansar i klackar,

vilket betyder att jag kan gå i klackar.

Och jag är från Jersey,

och vi vill verkligen se snygga ut,

så om mina vänner gick i klackar
gjorde jag det också.

Och när mina vänner åkte
och tillbringade sommarsemestern

på Jersey Shore gjorde jag inte det.

Jag tillbringade somrarna i en krigszon,

eftersom mina föräldrar var rädda

att om vi inte åkte
tillbaka till Palestina

varenda sommar

så skulle vi växa upp
och bli som Madonna.

(Skratt)

Semestern handlade ofta om

att min far försökte bota mig,

så jag drack hjortmjölk,

jag hade varma koppar på ryggen,

jag blev doppad i Döda havet,

och jag minns att vattnet brände i ögonen

och att jag tänkte,
"Det fungerar! Det fungerar!"

(Skratt)

Men en mirakelkur som vi fann var yoga.

Jag måste säga
att det är väldigt tråkigt,

men innan jag började med yoga

var jag en ståupp-komiker
som inte kunde stå upp.

Och nu kan jag stå på huvudet.

Mina föräldrar förstärkte tanken

att jag kunde klara vad som helst,

att ingen dröm var omöjlig,

och min dröm var att vara med

i såpoperan "Sjukhuset".

Jag gick på college när det fanns
positiv särbehandling

och fick ett skönt stipendium till ASU,

Arizona State University,

för att jag kvalade in
i varje urvalsgrupp.

Jag var dramaavdelningens lilla lemur.

Alla älskade mig.

Jag gjorde läxorna
åt alla inte-så-smarta barn,

Jag fick A på alla mina kurser,

och A på alla deras kurser.

Varje gång jag spelade en scen

från "Glasmenageriet"

började mina lärare att gråta.

Men jag fick aldrig några roller.

Slutligen, under mitt sista år,

beslutade sig ASU för
att göra en show som heter

"And they dance real slow in Jackson".

Det är en pjäs om en flicka med CP.

Jag var en tjej med CP.

Så jag började skrika högt,

"Jag kommer äntligen att få en roll!

Jag har cerebral pares!

Äntligen fri! Äntligen fri!

Tack gode Gud allsmäktig,
jag är äntligen fri!"

Jag fick inte rollen.

(Skratt)

Sherry Brown fick rollen.

Jag rusade till dramaavdelningens chef,

grät hysteriskt, som om
någon skjutit min katt,

för att fråga henne varför,

och hon sa att det var för att

de inte trodde att jag
kunde göra stuntscenerna.

Jag sa, "Ursäkta mig,
om jag inte kan göra stuntscenerna

så kan inte karaktären det heller."

(Skratt) (Applåder)

Jag var bokstavligen talat
född att spela den här rollen

och de gav den till
en skådespelerska utan CP.

Min skola imiterade livet.

Hollywood har en smutsig historia

av att låta skådespelare
utan funktionsnedsättningar

spela funktionshindrade på film.

Efter examen flyttade jag tillbaka hem,

och mitt första skådespelaruppdrag

var som statist på en såpopera.

Min dröm höll på att gå i uppfyllelse.

Och jag visste att jag skulle befordras

från "restauranggäst"
till "knäpp bästis" på nolltid.

Men i stället förblev jag
en del av möblemanget

och man kan bara känna igen mitt bakhuvud,

och det blev tydligt för mig

att rollbesättare

inte anlitade gulliga, etniska,
funktionshindrade skådespelare.

De anlitade bara perfekta människor.

Men det fanns undantag från regeln.

När jag växte upp såg jag Whoopi Goldberg,

Roseanne Barr, Ellen,

och alla dessa kvinnor
hade en sak gemensamt:

de var komiker.

Så jag blev rolig.

(Skratt) (Applåder)

Mitt första jobb var
att köra kända komiker

från New York till shower i New Jersey,

och jag glömmer aldrig blicken
jag fick av den första komikern

jag någonsin skjutsade, när han insåg

att han susade nedför motorvägen
på väg mot New Jersey

och att det var en tjej med CP som körde.

Jag har uppträtt på klubbar över hela USA,

och jag har också uppträtt
på arabiska i Mellanöstern,

ocensurerad och utan slöja.

Vissa människor säger att jag är

den första stå-upp-komikern i arabvärlden.

Jag vill inte påstå att jag var först

men jag vet att de aldrig har hört

det otäcka ryktet som säger
att kvinnor inte är roliga,

och de skrattar ihjäl sig åt oss.

2003 startade min bror
som har en annan mor och far,

Dean Obeidallah och jag

Arabisk-Amerikanska
Komedifestivalen i New York,

som nu är inne på sitt tionde år.

Vårt mål var att förändra
den negativa bilden

av arabiska amerikaner i media,

och samtidigt påminna rollbesättare om

att sydasiat och arab inte är synonymer.

(Skratt)

Integreringen av araber var mycket lättare

än att utmana stigmat mot invaliditet.

Mitt stora genombrott kom under 2010.

Jag var inbjuden som gäst

på kabeltv-showen

"Countdown with Keith Olbermann."

Jag gick in och såg ut
som att jag skulle på bal,

och de föste in mig i en studio

och satte mig i en snurrande rullstol.

Så jag tittade på scenmästaren och sa,

"Ursäkta, kan jag få en annan stol?"

Och hon tittade på mig och sa,

"Fem, fyra, tre, två..."

Och sen var vi i sändning.

Jag fick grepp om nyhetsankarets skrivbord

så att jag inte skulle
rulla ur bild under inslaget,

och när intervjun var över
var jag så arg.

Jag hade äntligen fått min chans
och så pajade jag det,

och jag visste att jag aldrig
skulle bli inbjuden igen.

Men herr Olbermann
bjöd mig inte bara tillbaka,

han anställde mig på heltid

och han tejpade fast min stol.

(Skratt) (Applåder)

En intressant sak som jag lärde mig
av sändningarna med Keith Olbermann

var att människor
på Internet är skitstövlar.

Folk säger att barn är grymma,

men det var ingen som drev med mig
varken som barn eller vuxen.

Men plötsligt var det okej att driva med
mitt funktionshinder på nätet.

Jag kunde titta på videoklipp online

och se kommentarer som,

"Öh, varför vrider hon sig?"

"Öh, är hon utvecklingsstörd?"

Och min favorit: "Stackars dreglande terrorist.

Vad har hon för problem?

Vi borde verkligen be för henne."

En av de som kommenterade föreslog

att jag skulle lägga till
mitt handikapp i min titel:

manusförfattare, komiker, CP.

Funktionshinder är lika synligt som ras.

Om en rullstolsbunden
inte kan spela Beyoncé,

så kan inte Beyoncé
spela en rullstolsbunden.

Funktionshindrade är den största-

Ja, klappa för det. Kom igen.

(Applåder)

Människor med funktionshinder
är den största minoriteten

i världen, och vi är
den mest underrepresenterade

inom underhållning.

Läkarna sa att jag inte skulle kunna gå,

men jag står här framför er.

Men om jag hade växt upp
med sociala medier

tror jag inte att jag skulle göra det.

Jag hoppas att vi tillsammans

kan skapa mer positiva bilder

av funktionshinder i media och i vardagen.

Om det fanns fler positiva bilder

kanske det skulle leda till
mindre hat på Internet.

Eller kanske inte.

Kanske krävs det fortfarande en by

för att uppfostra våra barn rätt.

Min krokiga resa har tagit mig

till några mycket spektakulära platser.

Jag fick gå på röda mattan,

flankerad av såpadivan Susan Lucci

och den ikoniska Lorraine Arbus.

Jag fick agera i en film med Adam Sandler

och arbeta med min idol,

den fantastiske Dave Matthews.

Jag turnerade över världen som stjärna

i Arabs Gone Wild.

Jag var delegat

och representerade staten New Jersey

på demokraternas nationella kongress 2008.

Och jag grundade Maysoons barn,

en välgörenhetsorganisation som hoppas

kunna ge palestinska flyktingbarn

en del av den möjlighet
som mina föräldrar gav mig.

Men den stund som sticker ut mest

var när jag fick - före detta ögonblick -

(Skratt) (Applåder) —

men den stund som sticker ut mest

var när jag fick uppträda

för mannen som flyger som en fjäril

och sticker som ett bi,

har Parkinsons och skakar precis som jag,

Muhammad Ali!

(Applåder)

Det var den enda gången

som min far såg mig uppträda live,

och jag tillägnar talet till hans minne.

(På arabiska)

Mitt namn är Maysoon Zayid,

och om jag kan,
så kan du också.

(Applåder)