Varför framtidens byggnader kommer att skapas av ... dig

Arkitektur handlar inte om matematik eller detaljplaner - utan om kroppsliga känslor, säger Marc Kushner. I sitt översiktliga och roliga föredrag ilar han igenom arkitektur från de senaste 30 åren. Han visar hur allmänheten, som förr var bortkopplad, har blivit en nödvändig del av designprocessen. Med hjälp av sociala medier når feedback arkitekter fler år innan en byggnad blir klar. Resultatet? Att arkitektur kommer göra mer för oss än någonsin tidigare.

Idag tänker jag berätta om

de senaste 30 årens arkitekturhistoria.

Det är en hel del
att klämma in på 18 minuter.

Det är ett komplext ämne,

så vi dyker i vid en komplex plats:

New Jersey.

För att för 30 år sen, jag är från Jersey,

och jag var sex år, och jag bodde där
i mina föräldrars hus

i en stad som heter Livingston,

och det här var mitt sovrum
under barndomen.

Runt hörnet från mitt sovrum

fanns badrummet
som jag delade med min syster.

Och mellan mitt sovrum och badrummet

fanns en avsats med utsikt
över vardagsrummet.

Det var där alla brukade vara
och titta på TV,

så varje gång jag gick
från sovrummet till badrummet

såg alla mig,

och varje gång jag tog en dusch
och kom ut iklädd handduk

såg alla mig.

Och jag såg ut så här.

Jag kände mig pinsam,

jag var osäker, och jag hatade det.

Jag hatade den sträckan,
och jag hatade den avsatsen,

jag hatade det rummet
och jag hatade det huset.

Och det är arkitektur.

(Skratt)

Klart.

Den känslan, vad jag kände då,

det är arkitekturens makt,

för arkitektur handlar inte om matematik
och det handlar inte om detaljplaner,

det handlar om de där kroppsliga
och känslomässiga kopplingarna

som vi har till de platser
som vi befinner oss på.

Och det är ingen överraskning
att vi känner så,

för enligt miljövårdsverket EPA
tillbringar amerikaner

90 procent av sin tid inomhus.

Det är 90 procent av vår tid
då vi är omgivna av arkitektur.

Det är enormt mycket.

Det betyder att arkitektur formar oss
på sätt som vi inte ens har förstått.

Det gör oss lite lättlurade
och väldigt förutsägbara.

Det betyder att när jag visar er
en byggnad som den här,

så vet jag att ni tänker:

Ni tänker på "makt"
och "stabilitet" och "demokrati".

Och jag vet att ni tänker så
för att den är baserad på en byggnad

som byggdes för 2 500 år sen av grekerna.

Det är ett trick.

Det här är en signal
som arkitekter använder

för att få dig att skapa
ett känslomässigt band till de former

som vi baserar våra byggnader på.

Det är en förutsägbar
känslomässig koppling,

och vi har använt det här tricket
väldigt, väldigt länge.

Vi använde det för [200] år sen
för att bygga banker.

Vi använde det på 1800-talet
för att bygga konstmuséer.

Och på 1900-talet i USA

använde vi det för att bygga hus.

Och titta på de här stabila små soldaterna

som vänder sig mot havet
och håller elementen borta.

Det är väldigt användbart,

för det är skrämmande
att bygga de här sakerna.

Det är dyrt, det tar lång tid,
och det är väldigt komplicerat.

Och de människor som bygger saker -

byggföretag och statliga myndigheter -

de är av naturen rädda för innovation,

och de vill hellre använda någon form
som de vet hur du kommer reagera på.

Det är därför vi får sådana här byggnader.

Det här är en vacker byggnad.

Det här är Livingstones stadsbibliotek

som färdigställdes i min hemstad 2004,

och som du ser har det en kupol

och det har en rund grej,
och pelare, rött tegel,

och man kan nästan gissa vad Livingston
försöker säga med byggnaden:

barn, fastighetsvärden och historia.

Men det har inte mycket att göra med
vad ett bibliotek faktiskt gör idag.

Samma år, 2004, på andra sidan landet,

byggdes ett annat bibliotek,

och det ser ut så här.

Det ligger i Seattle.

Biblioteket speglar vår mediakonsumtion
i den digitala tidsåldern.

Det handlar om en ny typ
av allmän tillgång för staden,

en plats för att samlas och läsa
och dela med sig.

Så hur är det möjligt

att det under samma år, i samma land,

byggs två byggnader som kallas bibliotek

men som ser så totalt olika ut?

Svaret är att arkitektur fungerar
enligt pendelns princip.

Å ena sidan finns innovation,

och arkitekter trycker hela tiden på
för att testa nya tekniker,

nya typologier, nya lösningar
som passar dagens sätt att leva.

Och vi trycker på och trycker på

tills vi distanserat oss från alla.

Vi klär oss i svart, vi blir deprimerade,

ni tycker att vi är gulliga,

vi är döda inombords
för att vi inte har något val.

Vi måste gå till den andra sidan

och återuppta de där symbolerna
som vi vet att ni älskar.

Så vi gör det, och ni blir glada,

vi känner oss som svikare,

så vi börjar experimentera igen,

och svänger pendeln fram och tillbaka

som vi gjort de senaste 300 åren,

och i synnerhet de senaste 30 åren.

Okej, för 30 år sen
var vi på väg ut ur 70-talet.

Arkitekter hade experimenterat
med något som kallas brutalism.

Det handlar om betong.

(Skratt)

Ni kan gissa er till det.

Små fönster, omänsklig skala.

Det är riktigt tunga grejor.

När vi kommer in på 80-talet

börjar vi ta tillbaka symbolerna.

Vi trycker tillbaka pendeln
åt andra hållet.

Vi tar de former som vi vet att ni älskar

och uppdaterar dem.

Vi lägger till neon

och pasteller

och vi använder nya material.

Och ni älskar det.

Vi kan inte ge er nog av det.

Vi tar Chippendale-byråer

och förvandlar dem till skyskrapor,

och skyskrapor kan vara
medeltidsslott gjorda av glas.

Formerna blev stora,

djärva och färgrika.

Dvärgar blev pelare.

(Skratt)

Svanar växte till byggnaders storlek.

Det var galet.

Men det är 80-tal, det är OK.

(Skratt)

Vi håller alla till i köpcentrum

och vi flyttar till förorten,

och där ute i förorten

kan vi skapa våra egna
arkitekturella fantasier.

Och dessa fantasier

kan vara från Medelhavet

eller franska

eller italienska.

(Skratt)

Kanske finns det
obegränsat många brödpinnar.

Det här är vad postmodernism handlar om.

Det här är vad symboler handlar om.

De är enkla, de är billiga,

för att istället för att bygga platser

bygger vi minnen av platser.

För jag vet att ni alla vet

att det här inte är Toscana.

Det är Ohio.

(Skratt)

Så arkitekterna blir frustrerade

och vi börjar trycka pendeln tillbaka
i den andra riktningen.

Under det sena 80-talet
och början av 90-talet

börjar vi experimentera med något
som kallas dekonstruktivism.

Vi kastar ut historiska symboler,

vi litar på nya,
datorstödda designtekniker,

och vi skapar nya kompositioner,

former som slår sönder former.

Det är akademiskt och svårt,

det är inte alls populärt,

vi skapar en stor distans till er.

I vanliga fall skulle pendeln bara
svänga tillbaka åt andra hållet.

Men då hände något fantastiskt.

1997 öppnade den här byggnaden.

Det är Guggenheim Bilbao, av Frank Gehry.

Och den här byggnaden

ändrar världens relation till arkitektur
på ett grundläggande sätt.

Paul Goldberger sa att Bilbao
var en av de sällsynta ögonblicken

då kritiker, akademiker och allmänheten

var fullständigt överens om en byggnad.

New York Times sa
att byggnaden var ett mirakel.

Turismen i Bilbao ökade med 2 500 procent

efter att byggnaden blev klar.

Så plötsligt ville alla ha
en sådan här byggnad:

Los Angeles,

Seattle,

Chicago,

New York,

Cleveland,

Springfield.

(Skratt)

Alla vill ha en, och Gehry finns överallt.

Han är vår första stjärnarkitekt.

Men hur var det möjligt
att de här formerna -

de är vilda och radikala -

hur är det möjligt att de blir
så spridda över världen?

Och det hände för att media
skapade en sådan hype runt dem

att de snabbt lärde oss
att formerna står för kultur och turism.

Vi skapade en känslomässig reaktion
på de här formerna.

Det gjorde även
alla borgmästare i världen.

Så varje borgmästare visste
att om de hade sådana former

då hade de kultur och turism.

Detta fenomen vid början av årtusendet

hände också några andra stjärnarkitekter.

Det hände Zaha

och det hände Libeskind,

och vad som hände med
det här fåtalet elitarkitekter

i början av det nya årtusendet

skulle kunna börja hända
med hela arkitekturområdet,

nu när digitala medier
börjar öka den hastighet

som vi konsumerar information på.

Tänk på hur du konsumerar arkitektur.

För tusen år sen

skulle du ha behövt gå till byn intill
för att se en byggnad.

Transporter gör det snabbare:

Man kan ta en båt eller ett plan,
man kan vara turist.

Tekniken gör det snabbare:
Man kan se den i tidningen, på TV,

tills vi alla är fotografer av arkitektur,

och byggnaden har tappat
sin koppling till platsen.

Arkitektur finns överallt nu,

och det betyder att kommunikation
numera rör sig lika snabbt

som arkitekturen.

För arkitektur rör sig
faktiskt ganska snabbt.

Det tar inte lång tid
att tänka ut en byggnad.

Det tar däremot lång tid
att bygga en byggnad,

tre till fyra år,

och under den tiden hinner en arkitekt
designa två eller åtta

eller hundra andra byggnader

innan de vet om byggnaden
som de designade för fyra år sen

blev en succé eller inte.

Det är därför det aldrig har funnits
bra återkoppling inom arkitektur.

Det är därför det byggs
sådana här byggnader.

Brutalism var inte en tvåårig rörelse,

det var en 20-årig rörelse.

I 20 år producerade vi
sådana här byggnader

för vi hade ingen aning om
hur mycket ni hatade det.

Det kommer inte att hända igen,

tror jag, för vi står inför
en av de största revolutionerna

inom arkitektur

sedan betong, eller stål,

eller hissen uppfanns,

och det är en mediarevolution.

Min teori är att när man
lägger till media till den här pendeln,

börjar den att svänga
snabbare och snabbare,

tills den är vid sina ytterlägen
ungefär samtidigt,

och det suddar i själva verket ut
skillnaden mellan innovation och symbol,

mellan oss, arkitekterna,
och er, allmänheten.

Nu kan vi på mycket kort tid
skapa känslomässigt laddade symboler

från något som är helt nytt.

Låt mig visa hur det gick till

i ett projekt som mitt företag
nyligen avslutade.

Vi anlitades för att ersätta
den här byggnaden som hade brunnit ner.

Det var mitt i en stad som heter Pines

på Fire Island i staten New York.

Det är en semesterstad.

Vi föreslog en vågad byggnad,

som var annorlunda än alla former
som samhället var vant vid,

och vi var rädda
och vår kund var rädd

och folk i samhället var rädda,

så vi skapade en serie
av fotorealistiska bilder

som vi lade upp på Facebook

och på Instagram,

och vi lät folk börja göra vad de gör:

dela den, kommentera, gilla den, hata den.

Men det betydde att byggnaden,
redan två år innan den var byggd,

var en del av samhället,

så att när bilderna såg ut
exakt som den färdiga produkten

kom det inga överraskningar.

Byggnaden var redan en del av samhället,

och den där första sommaren

när folk började komma dit
och delade byggnaden på sociala medier,

slutade den att bara vara en byggnad
och den blev till media,

för det här är inte bara
bilder av en byggnad,

de är dina bilder av en byggnad.

Och när du använder dem
för att berätta din historia

blir de en del
av din personliga berättelse

och det du gör är att kortsluta

allas vårt kollektiva minne,

och du skapar laddade symboler
som vi alla kan förstå.

Det betyder att vi
inte längre behöver grekerna

för att veta vad vi
ska tycka om arkitektur.

Vi kan berätta för varandra
vad vi tycker om arkitektur,

för digitala medier har inte bara
ändrat förhållandet mellan oss alla,

det har ändrat förhållandet
mellan oss och byggnader.

Tänk tillbaka en stund igen
på bibliotekarierna i Livingstone.

Om den byggnaden hade byggts idag

skulle den första saken de gjort ha varit
att söka efter "nya bibliotek" på nätet.

De skulle ha bombarderats av exempel
på experiment, på innovation,

på sådant som tänjer gränserna
för vad ett bibliotek kan vara.

Det är ammunition.

Det är ammunition som de kan ta med sig

till borgmästaren i Livingston,
till människorna i Livingston,

och säga, det finns inte bara ett svar
på vad ett bibliotek kan vara idag.

Låt oss vara delaktiga i detta.

Överflödet av experiment

ger dem friheten
att göra sitt eget experiment.

Allt är annorlunda nu.

Arkitekter är inte länge
några mystiska varelser

som använder stora ord
och komplicerade skisser,

och ni är inte längre
den olycksaliga allmänheten,

konsumenten som inte kommer acceptera
något som de inte har sett.

Arkitekter kan höra er,

och arkitektur skrämmer inte er.

Det betyder att pendeln
som svänger fram och tillbaka,

från stil till stil,
från rörelse till rörelse,

är irrelevant.

Vi kan faktiskt röra oss framåt

och hitta relevanta lösningar
till de problem som vårt samhälle har.

Det här är slutet
på arkitekturens historia,

och det betyder att morgondagens byggnader

kommer att se väldigt annorlunda ut
än dagens byggnader.

Det betyder att en allmän plats
i Sevillas gamla stad

kan vara unik och anpassad
till hur en modern stad fungerar.

Det betyder att en stadion i Brooklyn
kan vara en stadion i Brooklyn,

inte någon historisk pastisch i rött tegel

som liknar något vi tycker
att en stadion ska vara.

Det betyder att robotar
kommer att bygga våra byggnader,

för vi är äntligen redo för de former
som de kommer att producera.

Det betyder att byggnader
kommer att böja sig för naturens nycker

istället för motsatsen.

Det betyder att parkeringsgarage
i Miami Beach i Florida

också kan vara en plats för sport

och för yoga

och man kan till och med
gifta sig där sent på kvällen.

(Skratt)

Det betyder att tre arkitekter
kan drömma om att simma

i East River i New York,

och sen samla in
nästan en halv miljon dollar

från en grupp som har samlats
runt deras projekt,

det finns ingen enskild kund längre.

Det betyder att ingen byggnad
är för liten för innovation,

som den här lilla hjortpaviljongen

som är lika muskulös och kraftfull
som djuret den är tänkt att observera.

Och det betyder att en byggnad
inte behöver vara vacker

för att gå att älska,

som den här lilla fula byggnaden i Spanien

där arkitekterna grävde ett hål,

fyllde det med halm,

och sen hällde betong runt den

och när betongen torkade

bjöd de in någon som kom
och rensade bort halmen

så att allt som blev kvar
när det var klart

var det här fruktansvärda lilla rummet

som är fyllt av avtryck och repor
som visar hur det byggdes,

och det har blivit en underbar plats
att se en spansk solnedgång från.

För det spelar ingen roll
om en ko bygger våra byggnader

eller om en robot gör det.

Det spelar ingen roll hur vi bygger,
det spelar roll vad vi bygger.

Arkitekter vet redan hur de ska göra

grönare, smartare och vänligare byggnader.

Vi har bara väntat på
att ni alla ska vilja ha dem.

Och till slut är vi inte
på motsatta sidor längre.

Hitta en arkitekt, anlita en arkitekt,

jobba tillsammans med oss
för att designa bättre byggnader,

bättre städer och en bättre värld,
för det här är en viktig fråga.

Byggnader speglar inte bara vårt samhälle,
de formar vårt samhälle,

ända ner till de minsta utrymmena,

de lokala biblioteken,

hemmen som vi uppfostrar våra barn i,

och sträckan de behöver gå
mellan sovrummet och badrummet.

Tack.

(Applåder)