Idag tänker jag berätta om de senaste 30 årens arkitekturhistoria. Det är en hel del att klämma in på 18 minuter. Det är ett komplext ämne, så vi dyker i vid en komplex plats: New Jersey. För att för 30 år sen, jag är från Jersey, och jag var sex år, och jag bodde där i mina föräldrars hus i en stad som heter Livingston, och det här var mitt sovrum under barndomen. Runt hörnet från mitt sovrum fanns badrummet som jag delade med min syster. Och mellan mitt sovrum och badrummet fanns en avsats med utsikt över vardagsrummet. Det var där alla brukade vara och titta på TV, så varje gång jag gick från sovrummet till badrummet såg alla mig, och varje gång jag tog en dusch och kom ut iklädd handduk såg alla mig. Och jag såg ut så här. Jag kände mig pinsam, jag var osäker, och jag hatade det. Jag hatade den sträckan, och jag hatade den avsatsen, jag hatade det rummet och jag hatade det huset. Och det är arkitektur. (Skratt) Klart. Den känslan, vad jag kände då, det är arkitekturens makt, för arkitektur handlar inte om matematik och det handlar inte om detaljplaner, det handlar om de där kroppsliga och känslomässiga kopplingarna som vi har till de platser som vi befinner oss på. Och det är ingen överraskning att vi känner så, för enligt miljövårdsverket EPA tillbringar amerikaner 90 procent av sin tid inomhus. Det är 90 procent av vår tid då vi är omgivna av arkitektur. Det är enormt mycket. Det betyder att arkitektur formar oss på sätt som vi inte ens har förstått. Det gör oss lite lättlurade och väldigt förutsägbara. Det betyder att när jag visar er en byggnad som den här, så vet jag att ni tänker: Ni tänker på "makt" och "stabilitet" och "demokrati". Och jag vet att ni tänker så för att den är baserad på en byggnad som byggdes för 2 500 år sen av grekerna. Det är ett trick. Det här är en signal som arkitekter använder för att få dig att skapa ett känslomässigt band till de former som vi baserar våra byggnader på. Det är en förutsägbar känslomässig koppling, och vi har använt det här tricket väldigt, väldigt länge. Vi använde det för [200] år sen för att bygga banker. Vi använde det på 1800-talet för att bygga konstmuséer. Och på 1900-talet i USA använde vi det för att bygga hus. Och titta på de här stabila små soldaterna som vänder sig mot havet och håller elementen borta. Det är väldigt användbart, för det är skrämmande att bygga de här sakerna. Det är dyrt, det tar lång tid, och det är väldigt komplicerat. Och de människor som bygger saker - byggföretag och statliga myndigheter - de är av naturen rädda för innovation, och de vill hellre använda någon form som de vet hur du kommer reagera på. Det är därför vi får sådana här byggnader. Det här är en vacker byggnad. Det här är Livingstones stadsbibliotek som färdigställdes i min hemstad 2004, och som du ser har det en kupol och det har en rund grej, och pelare, rött tegel, och man kan nästan gissa vad Livingston försöker säga med byggnaden: barn, fastighetsvärden och historia. Men det har inte mycket att göra med vad ett bibliotek faktiskt gör idag. Samma år, 2004, på andra sidan landet, byggdes ett annat bibliotek, och det ser ut så här. Det ligger i Seattle. Biblioteket speglar vår mediakonsumtion i den digitala tidsåldern. Det handlar om en ny typ av allmän tillgång för staden, en plats för att samlas och läsa och dela med sig. Så hur är det möjligt att det under samma år, i samma land, byggs två byggnader som kallas bibliotek men som ser så totalt olika ut? Svaret är att arkitektur fungerar enligt pendelns princip. Å ena sidan finns innovation, och arkitekter trycker hela tiden på för att testa nya tekniker, nya typologier, nya lösningar som passar dagens sätt att leva. Och vi trycker på och trycker på tills vi distanserat oss från alla. Vi klär oss i svart, vi blir deprimerade, ni tycker att vi är gulliga, vi är döda inombords för att vi inte har något val. Vi måste gå till den andra sidan och återuppta de där symbolerna som vi vet att ni älskar. Så vi gör det, och ni blir glada, vi känner oss som svikare, så vi börjar experimentera igen, och svänger pendeln fram och tillbaka som vi gjort de senaste 300 åren, och i synnerhet de senaste 30 åren. Okej, för 30 år sen var vi på väg ut ur 70-talet. Arkitekter hade experimenterat med något som kallas brutalism. Det handlar om betong. (Skratt) Ni kan gissa er till det. Små fönster, omänsklig skala. Det är riktigt tunga grejor. När vi kommer in på 80-talet börjar vi ta tillbaka symbolerna. Vi trycker tillbaka pendeln åt andra hållet. Vi tar de former som vi vet att ni älskar och uppdaterar dem. Vi lägger till neon och pasteller och vi använder nya material. Och ni älskar det. Vi kan inte ge er nog av det. Vi tar Chippendale-byråer och förvandlar dem till skyskrapor, och skyskrapor kan vara medeltidsslott gjorda av glas. Formerna blev stora, djärva och färgrika. Dvärgar blev pelare. (Skratt) Svanar växte till byggnaders storlek. Det var galet. Men det är 80-tal, det är OK. (Skratt) Vi håller alla till i köpcentrum och vi flyttar till förorten, och där ute i förorten kan vi skapa våra egna arkitekturella fantasier. Och dessa fantasier kan vara från Medelhavet eller franska eller italienska. (Skratt) Kanske finns det obegränsat många brödpinnar. Det här är vad postmodernism handlar om. Det här är vad symboler handlar om. De är enkla, de är billiga, för att istället för att bygga platser bygger vi minnen av platser. För jag vet att ni alla vet att det här inte är Toscana. Det är Ohio. (Skratt) Så arkitekterna blir frustrerade och vi börjar trycka pendeln tillbaka i den andra riktningen. Under det sena 80-talet och början av 90-talet börjar vi experimentera med något som kallas dekonstruktivism. Vi kastar ut historiska symboler, vi litar på nya, datorstödda designtekniker, och vi skapar nya kompositioner, former som slår sönder former. Det är akademiskt och svårt, det är inte alls populärt, vi skapar en stor distans till er. I vanliga fall skulle pendeln bara svänga tillbaka åt andra hållet. Men då hände något fantastiskt. 1997 öppnade den här byggnaden. Det är Guggenheim Bilbao, av Frank Gehry. Och den här byggnaden ändrar världens relation till arkitektur på ett grundläggande sätt. Paul Goldberger sa att Bilbao var en av de sällsynta ögonblicken då kritiker, akademiker och allmänheten var fullständigt överens om en byggnad. New York Times sa att byggnaden var ett mirakel. Turismen i Bilbao ökade med 2 500 procent efter att byggnaden blev klar. Så plötsligt ville alla ha en sådan här byggnad: Los Angeles, Seattle, Chicago, New York, Cleveland, Springfield. (Skratt) Alla vill ha en, och Gehry finns överallt. Han är vår första stjärnarkitekt. Men hur var det möjligt att de här formerna - de är vilda och radikala - hur är det möjligt att de blir så spridda över världen? Och det hände för att media skapade en sådan hype runt dem att de snabbt lärde oss att formerna står för kultur och turism. Vi skapade en känslomässig reaktion på de här formerna. Det gjorde även alla borgmästare i världen. Så varje borgmästare visste att om de hade sådana former då hade de kultur och turism. Detta fenomen vid början av årtusendet hände också några andra stjärnarkitekter. Det hände Zaha och det hände Libeskind, och vad som hände med det här fåtalet elitarkitekter i början av det nya årtusendet skulle kunna börja hända med hela arkitekturområdet, nu när digitala medier börjar öka den hastighet som vi konsumerar information på. Tänk på hur du konsumerar arkitektur. För tusen år sen skulle du ha behövt gå till byn intill för att se en byggnad. Transporter gör det snabbare: Man kan ta en båt eller ett plan, man kan vara turist. Tekniken gör det snabbare: Man kan se den i tidningen, på TV, tills vi alla är fotografer av arkitektur, och byggnaden har tappat sin koppling till platsen. Arkitektur finns överallt nu, och det betyder att kommunikation numera rör sig lika snabbt som arkitekturen. För arkitektur rör sig faktiskt ganska snabbt. Det tar inte lång tid att tänka ut en byggnad. Det tar däremot lång tid att bygga en byggnad, tre till fyra år, och under den tiden hinner en arkitekt designa två eller åtta eller hundra andra byggnader innan de vet om byggnaden som de designade för fyra år sen blev en succé eller inte. Det är därför det aldrig har funnits bra återkoppling inom arkitektur. Det är därför det byggs sådana här byggnader. Brutalism var inte en tvåårig rörelse, det var en 20-årig rörelse. I 20 år producerade vi sådana här byggnader för vi hade ingen aning om hur mycket ni hatade det. Det kommer inte att hända igen, tror jag, för vi står inför en av de största revolutionerna inom arkitektur sedan betong, eller stål, eller hissen uppfanns, och det är en mediarevolution. Min teori är att när man lägger till media till den här pendeln, börjar den att svänga snabbare och snabbare, tills den är vid sina ytterlägen ungefär samtidigt, och det suddar i själva verket ut skillnaden mellan innovation och symbol, mellan oss, arkitekterna, och er, allmänheten. Nu kan vi på mycket kort tid skapa känslomässigt laddade symboler från något som är helt nytt. Låt mig visa hur det gick till i ett projekt som mitt företag nyligen avslutade. Vi anlitades för att ersätta den här byggnaden som hade brunnit ner. Det var mitt i en stad som heter Pines på Fire Island i staten New York. Det är en semesterstad. Vi föreslog en vågad byggnad, som var annorlunda än alla former som samhället var vant vid, och vi var rädda och vår kund var rädd och folk i samhället var rädda, så vi skapade en serie av fotorealistiska bilder som vi lade upp på Facebook och på Instagram, och vi lät folk börja göra vad de gör: dela den, kommentera, gilla den, hata den. Men det betydde att byggnaden, redan två år innan den var byggd, var en del av samhället, så att när bilderna såg ut exakt som den färdiga produkten kom det inga överraskningar. Byggnaden var redan en del av samhället, och den där första sommaren när folk började komma dit och delade byggnaden på sociala medier, slutade den att bara vara en byggnad och den blev till media, för det här är inte bara bilder av en byggnad, de är dina bilder av en byggnad. Och när du använder dem för att berätta din historia blir de en del av din personliga berättelse och det du gör är att kortsluta allas vårt kollektiva minne, och du skapar laddade symboler som vi alla kan förstå. Det betyder att vi inte längre behöver grekerna för att veta vad vi ska tycka om arkitektur. Vi kan berätta för varandra vad vi tycker om arkitektur, för digitala medier har inte bara ändrat förhållandet mellan oss alla, det har ändrat förhållandet mellan oss och byggnader. Tänk tillbaka en stund igen på bibliotekarierna i Livingstone. Om den byggnaden hade byggts idag skulle den första saken de gjort ha varit att söka efter "nya bibliotek" på nätet. De skulle ha bombarderats av exempel på experiment, på innovation, på sådant som tänjer gränserna för vad ett bibliotek kan vara. Det är ammunition. Det är ammunition som de kan ta med sig till borgmästaren i Livingston, till människorna i Livingston, och säga, det finns inte bara ett svar på vad ett bibliotek kan vara idag. Låt oss vara delaktiga i detta. Överflödet av experiment ger dem friheten att göra sitt eget experiment. Allt är annorlunda nu. Arkitekter är inte länge några mystiska varelser som använder stora ord och komplicerade skisser, och ni är inte längre den olycksaliga allmänheten, konsumenten som inte kommer acceptera något som de inte har sett. Arkitekter kan höra er, och arkitektur skrämmer inte er. Det betyder att pendeln som svänger fram och tillbaka, från stil till stil, från rörelse till rörelse, är irrelevant. Vi kan faktiskt röra oss framåt och hitta relevanta lösningar till de problem som vårt samhälle har. Det här är slutet på arkitekturens historia, och det betyder att morgondagens byggnader kommer att se väldigt annorlunda ut än dagens byggnader. Det betyder att en allmän plats i Sevillas gamla stad kan vara unik och anpassad till hur en modern stad fungerar. Det betyder att en stadion i Brooklyn kan vara en stadion i Brooklyn, inte någon historisk pastisch i rött tegel som liknar något vi tycker att en stadion ska vara. Det betyder att robotar kommer att bygga våra byggnader, för vi är äntligen redo för de former som de kommer att producera. Det betyder att byggnader kommer att böja sig för naturens nycker istället för motsatsen. Det betyder att parkeringsgarage i Miami Beach i Florida också kan vara en plats för sport och för yoga och man kan till och med gifta sig där sent på kvällen. (Skratt) Det betyder att tre arkitekter kan drömma om att simma i East River i New York, och sen samla in nästan en halv miljon dollar från en grupp som har samlats runt deras projekt, det finns ingen enskild kund längre. Det betyder att ingen byggnad är för liten för innovation, som den här lilla hjortpaviljongen som är lika muskulös och kraftfull som djuret den är tänkt att observera. Och det betyder att en byggnad inte behöver vara vacker för att gå att älska, som den här lilla fula byggnaden i Spanien där arkitekterna grävde ett hål, fyllde det med halm, och sen hällde betong runt den och när betongen torkade bjöd de in någon som kom och rensade bort halmen så att allt som blev kvar när det var klart var det här fruktansvärda lilla rummet som är fyllt av avtryck och repor som visar hur det byggdes, och det har blivit en underbar plats att se en spansk solnedgång från. För det spelar ingen roll om en ko bygger våra byggnader eller om en robot gör det. Det spelar ingen roll hur vi bygger, det spelar roll vad vi bygger. Arkitekter vet redan hur de ska göra grönare, smartare och vänligare byggnader. Vi har bara väntat på att ni alla ska vilja ha dem. Och till slut är vi inte på motsatta sidor längre. Hitta en arkitekt, anlita en arkitekt, jobba tillsammans med oss för att designa bättre byggnader, bättre städer och en bättre värld, för det här är en viktig fråga. Byggnader speglar inte bara vårt samhälle, de formar vårt samhälle, ända ner till de minsta utrymmena, de lokala biblioteken, hemmen som vi uppfostrar våra barn i, och sträckan de behöver gå mellan sovrummet och badrummet. Tack. (Applåder)