Stillhetens konst

Vart vill reseskribenten Pico Iyer helst åka? Ingenstans. Iyer tar upp de insikter som kommer av att ta sig tid att vara stilla, i en kontraintuitiv och lyrisk meditation. Vi lever i en värld där allting rör sig och distraherar oss, och han visar oss strategier vi kan använda för att ta tillbaka några minuter varje dag, eller ett par dagar varje kvartal. Det är ett tal för alla som känner sig överväldigade av de krav som världen ställer på oss.

Jag har rest i hela mitt liv.

Redan som barn

räknade jag ut
att det skulle bli billigare

att gå på internatskola i England

än bara på den bästa skolan
i närheten av mina föräldrars hus

i Kalifornien.

Så från nio års ålder

flög jag ensam flera gånger om året

över Nordpolen, bara för att gå i skolan.

Och ju mer jag flög,
desto mer älskade jag förstås att flyga,

så veckan efter att jag tagit
min examen från high school

skaffade jag mig ett jobb
där jag torkade bord

för att kunna tillbringa
varje årstid av mitt 18:e år

på en ny kontinent.

Och, nästan oundvikligen,
blev jag reseskribent,

så att mitt arbete
och min passion kunde bli till ett.

Och jag började verkligen känna
att om man hade turen

att gå runt i Tibets tempel
i stearinljusens sken

eller att vandra
längs havsbandet i Havanna

med musik överallt omkring sig,

kunde man ta med sig de ljuden
och den koboltfärgade himlen

och solglittret från den blå oceanen

hem till sina vänner därhemma,

och verkligen skapa magi

och klarhet i sitt eget liv.

Men som ni alla vet

är en av de första sakerna
man lär sig när man reser

att ingen plats är magisk
om man inte kan ta med sig rätt blick.

Om man tar en arg man till Himalaya

börjar han bara klaga på maten.

Och jag märkte att det bästa sättet

som jag kunde utveckla
mer uppmärksamma och uppskattande ögon

konstigt nog var

genom att inte åka någonstans,
utan bara sitta stilla.

Och genom att sitta stilla
får många av oss

vad vi verkligen längtar efter
och behöver i våra stressade liv, en paus.

Men det var också det enda sättet

som jag hittade för att kunna gå igenom
mitt inre bildspel av upplevelser

och få grepp om framtiden
och mitt förflutna.

Och jag fann till min förvåning

att det var minst lika spännande

att åka ingenstans
som att åka till Tibet eller Kuba.

Och genom att åka ingenstans
menar jag inget mer skrämmande

än att ta sig tid några minuter varje dag

eller några dagar varje årstid,

eller till och med,
som vissa människor gör,

ett par år av ett liv

för att sitta stilla länge nog

för att ta reda på vad som berör en mest,

för att minnas
var ens sannaste lycka finns

och för att minnas

att det inte alltid är samma sak

att skaffa sig en inkomst
och att skaffa sig ett liv.

Det här är förstås något
som visa personer genom alla århundraden

från alla möjliga kulturer
har sagt till oss.

Det är en gammal sanning.

För mer än 2 000 år sedan
påminde oss stoikerna om

att det inte är våra upplevelser
som skapar våra liv,

utan vad vi gör med dem.

Tänk dig en orkan som plötsligt
drar genom staden du bor i

och förvandlar allt till spillror.

En man blir traumatiserad för livet.

Men en annan, kanske hans bror,
känner sig nästan befriad,

och bestämmer sig för att det här
är en chans att börja om sitt liv.

Det är exakt samma händelse,

men radikalt olika reaktioner.

Det finns inget gott eller ont,
som Shakespeare skrev i "Hamlet",

men tänkandet gör det så.

Och det har jag också upplevt
när jag har rest runt.

För 24 år sedan gav jag mig ut
på en livsförändrande resa

genom Nordkorea.

Men resan varade bara några dagar.

Vad jag har gjort med den
genom att sitta stilla,

och återkomma till den i mina tankar

och försöka förstå den
och integrera den i mitt tänkande,

har redan tagit mig 24 år

och kommer förmodligen räcka hela livet.

Resan gav mig med andra ord
några otroliga syner,

men det är bara genom att sitta still

som jag har lyckats omvandla dem
till bestående insikter.

Och jag tänker ibland
att så mycket av våra liv

sker inuti våra huvuden,

i minnet eller i fantasin,
som tolkningar eller spekulationer,

att ifall jag verkligen
vill förändra mitt liv

borde jag börja med
att först förändra mitt inre.

Återigen, inget av det här är nytt;

det är därför Shakespeare och stoikerna
talade om det för flera hundra år sedan,

men Shakespeare

behövde aldrig hantera 200 mejl om dagen.

(Skratt)

Stoikerna fanns så vitt jag vet
inte på Facebook.

Vi vet alla att i våra on-demand-liv

är det som efterfrågas mest

vi själva.

Var vi än är,

vare sig det är natt eller dag,

kan våra chefer, spammare
eller föräldrar nå oss.

Sociologer har sett
att amerikaner på senare år

arbetar färre timmar
än för 50 år sedan,

men vi känner det som att vi arbetar mer.

Vi har fler och fler
tidsbesparande apparater,

men ibland verkar det
som om vi ändå har mindre tid.

Det blir allt enklare
att ta kontakt med människor

på de mest avlägsna platser på planeten,

men ibland tappar vi kontakten

med oss själva i den processen.

Och en av de största överraskningar
jag fått som resenär

är att det ofta är exakt de människor

som gjort det möjligt för oss
att ta oss dit vi vill

som är mest måna om
att inte åka någonstans.

Med andra ord, precis de varelser

som har skapat den teknik

som bryter de gamla gränserna,

är de visaste när det gäller
behovet av gränser,

även när det gäller teknik.

En gång besökte jag Googles huvudkontor

och såg alla de saker
man har hört talas om;

trädkojorna inomhus, trampolinerna,

anställda som då var lediga
20 procent av sin betalda tid

så att de bara kunde låta sin fantasi
gå på upptäcktsfärd.

Men vad som imponerade ännu mer på mig

var att medan jag väntade
på mitt digitala ID

berättade en Google-anställd
om det program

han höll på att starta
för att lära de många Google-anställda

som utövade yoga att bli yogalärare,

och den andre Google-anställde

berättade om boken
som han höll på att skriva

som handlade om den inre sökmotorn,

och sätten som vetenskap
empiriskt har visat

att stillasittande, eller meditation,

kan leda till inte bara bättre hälsa
och klarare tänkande,

utan också till emotionell intelligens.

Jag har en annan vän i Silicon Valley

som egentligen är en
av de skickligaste talesmännen

för den senaste tekniken,

och han var faktiskt en av de
som startade Wired magazine, Kevin Kelly.

Kevin skrev sin senaste bok om ny teknik

utan någon smart mobil
eller bärbar dator eller tv i sitt hem.

Och som så många i Silicon Valley

försöker han verkligen utöva

vad de kallar internet-sabbaten,

då man går offline
i 24 eller 48 timmar varje vecka

för att hitta sin riktning igen,

och den överblick de behöver
när de ger sig ut på nätet igen.

Den enda sak som tekniken
kanske inte har gett oss

är ett sinne för hur
vi ska använda tekniken på bästa sätt.

Och när man talar om sabbaten,

titta på de tio budorden -

det finns bara ett ord där
som används ihop med ordet "helig",

och det är sabbaten.

Om jag plockar upp Torahn,
den judiska heliga skriften -

så handlar dess längsta kapitel

om sabbaten.

Och vi vet alla att en
av våra finaste lyxartiklar

är tomrummet.

I många musikstycken
är det pausen eller vilan

som ger stycket sin skönhet och sin form.

Och jag vet att jag som författare

ofta försöker få med
en del tomrum på sidan

så att läsaren kan fylla i
mina tankar och meningar

så att hens fantasi kan andas fritt.

I den fysiska världen
är det många människor

som skaffar sig ett hus på landet
om de har möjlighet,

ett andra hem.

Jag har aldrig börjat skaffa mig
sådana tillgångar,

men jag kommer ibland ihåg
att när jag skulle vilja ha det,

kan jag skaffa mig ett andra hem
i tiden istället för rumsligt

bara genom att ta en dag ledigt.

Och det är aldrig enkelt,
för jag brukar tillbringa

en stor del av dagen

med att oroa mig för alla extrauppgifter

som kommer drabba mig nästa dag.

Jag tänker ibland att jag hellre
ger upp kött, sex eller vin

än möjligheten att kolla mina mejl.

(Skratt)

Varje årstid försöker jag
ta tre dagar ledigt för att åka på retreat

men en del av mig
känner mig fortfarande skyldig

för att jag lämnar min stackars fru ensam

och för att jag ignorerar
alla de till synes viktiga mejl

som mina chefer skickar

och kanske missar jag
en god väns födelsedagsfest.

Men så snart jag kommer
till en riktigt tyst plats

inser jag att det är genom att åka dit

som jag kommer ha något nytt, kreativt
eller glädjande att dela med mig av

till min fru, mina chefer
eller mina vänner.

Annars prackar jag bara på dem

min utmattning eller förvirring,

vilket inte alls är något positivt.

Så när jag var 29

bestämde jag mig för
att göra om hela mitt liv

genom att inte åka någonstans.

En kväll när jag åkte hem
från kontoret efter midnatt

satt jag i en taxi som körde
genom Times Square,

och jag insåg plötsligt
att jag hastade omkring så mycket

att jag aldrig hann ifatt mitt liv.

Och mitt liv var då, som det föll sig,

ganska likt det
jag hade drömt om som pojke.

Jag hade intressanta vänner och kollegor.

Jag hade en fin lägenhet i korsningen
mellan Park Avenue och 20:e gatan.

Jag hade ett intressant jobb
där jag skrev om världshändelser,

men jag kunde aldrig
distanserna mig tillräckligt från dem

för att kunna höra mig själv tänka -

och faktiskt inse
om jag verkligen var lycklig.

Så jag övergav mitt drömliv

och skaffade ett enkelrum
på en bakgata i Kyoto i Japan,

som var en plats som länge
hade utövat en stark,

mystisk dragningskraft på mig.

Även som barn

kunde jag titta på en målning av Kyoto
och liksom känna igen den;

jag kände till den
innan jag hade sett den själv.

Men det är också som ni alla vet

en vacker stad som är omgiven av kullar,

med över 2 000 tempel och helgedomar,

där människor har suttit stilla
i 800 år eller mer.

Och ganska snart efter att jag flyttat dit
hamnade jag där jag fortfarande är,

med min fru, förr också mina barn,

i en tvårumslägenhet ute i obygden

där vi inte har någon cykel eller bil,

och ingen tv som jag kan förstå,

och jag måste fortfarande
försörja mina nära och kära

som reseskribent och journalist,

så det är inte idealiskt
för att göra karriär,

för kulturupplevelser

eller för sociala utsvävningar.

Men jag insåg att det ger mig
vad jag värdesätter mest,

vilket är dagar

och timmar.

Jag har aldrig behövt använda
mobiltelefonen där.

Jag behöver nästan aldrig
titta på klockan,

och varje morgon när jag vaknar

sträcker sig dagen framför mig

som en öppen äng.

Och när livet slänger åt mig
en obehaglig överraskning,

vilket ju händer då och då,

när en läkare kommer in i rummet

med en allvarlig min,

eller en bil plötsligt svänger in
framför min på motorvägen,

vet jag i mitt innersta

att det är tiden jag lagt på
att åka ingenstans

som kommer stödja mig bättre

än tiden som jag har lagt på
att hasta runt till Bhutan eller Påskön.

Jag kommer alltid att vara en resenär -

det är mitt levebröd -

men en av de bästa sakerna med att resa

är att det ger en möjlighet
att föra med sig stillhet

till världens rörelse och buller.

En gång gick jag på ett plan
i Frankfurt, Tyskland,

och en ung tyska satte sig bredvid mig

och pratade vänligt med mig

i ungefär 30 minuter,

innan hon vände sig om

och satt still i 12 timmar.

Hon satte inte på sin tv-skärm

en enda gång,

hon tog inte fram någon bok,
hon somnade inte ens,

utan hon satt bara stilla,

och hennes klarhet och lugn
gjorde intryck på mig.

Jag har märkt att allt fler människor
numera vidtar åtgärder

för att skapa ett slags utrymme

i sina liv.

Vissa människor åker till analoga hotell

där de kan betala
flera hundra dollar per natt

för att få lämna över
sin mobil och bärbara dator

i receptionen när de kommer.

Vissa människor som jag känner
gör så här innan de somnar,

istället för att bläddra igenom
sina meddelanden

eller titta på YouTube

släcker de bara lampan
och lyssnar på musik,

och märker att de sover mycket bättre

och vaknar mer utvilade.

Jag hade en gång turen

att köra in bland de höga mörka bergen

bakom Los Angeles

där den store poeten och sångaren

och internationella hjärtekrossaren

Leonard Cohen

bodde och arbetade i många år
som heltidsmunk

vid Mount Baldy Zen Center.

Och jag blev inte helt förvånad

när skivan som han släppte
vid 77 års ålder, som han gav

den avsiktligt osexiga titeln "Old ideas",

blev etta på topplistorna i 17 länder

och hamnade på topp 5 i ytterligare nio.

Jag tror att något i oss ropar efter

den känsla av intimitet och djup
som vi upplever genom sådana människor,

som tar sig tiden
och omaket att sitta stilla.

Och jag tror att många av oss
har känslan, jag har den i alla fall,

att vi står ungefär 5 centimeter
från en stor skärm,

och den låter och är full av folk

och den ändrar sig varje sekund,

och den skärmen är våra liv.

Och det är bara
genom att ta ett steg tillbaka

och sedan längre tillbaka och vara stilla

som vi kan börja se vad tavlan betyder

och fånga hela sammanhanget.

Och några människor gör det åt oss
genom att inte åka någonstans.

Så i accelerationens tidevarv

kan inget vara mer spännande
än att ta det lugnt.

Och i en värld full av distraktioner

finns det inget så lyxigt
som att vara uppmärksam.

Och i en tid där saker ständigt rör sig

finns det inget så viktigt
som att sitta still.

Så åk på din nästa semester

till Paris eller Hawaii,
eller New Orleans,

du kommer säkert att ha det underbart.

Men om du vill komma tillbaka
full av liv och nytt hopp,

förälskad i världen,

tycker jag att du ska överväga
att åka ingenstans.

Tack.

(Applåder)