Stillhetens konst

Jag har rest i hela mitt liv.

Redan som barn

räknade jag ut
att det skulle bli billigare

att gå på internatskola i England

än bara på den bästa skolan
i närheten av mina föräldrars hus i Kalifornien. xx

Så från nio års ålder

flög jag ensam flera gånger om året

över Nordpolen, bara för att gå i skolan.

Och ju mer jag flög,
desto mer älskade jag förstås att flyga,

så veckan efter att jag tagit min examen
från high school xx

skaffade jag mig ett jobb
där jag torkade bord

för att kunna tillbringa
varje årstid av mitt 18:e år

på en ny kontinent.

Och, nästan oundvikligen,
blev jag reseskribent,

så att mitt arbete
och min passion kunde bli till ett.

Och jag började verkligen känna
att om man hade turen

att gå runt i Tibets tempel
i stearinljusens sken

eller att vandra
längs havsbandet i Havanna

med musik överallt omkring sig,

kunde man ta med sig de ljuden
och den koboltfärgade himlen

och solglittret från den blå oceanen

hem till sina vänner därhemma,

och verkligen skapa magi

och klarhet i sitt eget liv.

Men som ni alla vet

är en av de första sakerna
man lär sig när man reser

att ingen plats är magisk
om man inte kan ta med sig rätt blick dit.

Om man tar en arg man till Himalaya

börjar han bara klaga på maten.

Och jag märkte att det bästa sättet

som jag kunde utveckla
mer uppmärksamma och uppskattande ögon xx

var konstigt nog

genom att inte åka någonstans,
utan bara sitta still.

Och genom att sitta still
får många av oss

vad vi verkligen längtar efter
och behöver i våra stressade liv, en paus.

Men det var också det enda sättet

som jag hittade för att kunna gå igenom
mitt inre bildspel av upplevelser

och få grepp och framtiden
och mitt förflutna.

Och jag fann till min förvåning

att det var minst lika spännande

att åka ingenstans
som att åka till Tibet eller Kuba.

Och genom att åka ingenstans
men jag inget mer skrämmande

än att ta sig tid några minuter varje dag

eller några dagar varje årstid,

eller till och med,
som vissa människor gör,

ett par år av ett liv

för att sitta stilla längre nog

för att ta reda på vad som berör en mest,

för att minnas
var ens sannaste lycka finns

och att minnas

att det inte är samma sak
att skapa en inkomst

som att skapa ett liv.

Det här är förstås något
som visa personer genom alla århundraden

och från alla möjliga kulturer
har sagt till oss.

Det är en gammal sanning.

För mer än 2 000 år sedan
påminde oss stoikerna om

att det inte är våra upplevelser
som skapar våra liv,

utan vad vi gör med dem.

Tänk dig en orkan som plötsligt
drar genom staden du bor i

och förvandlar allt till spillror.

En man blir traumatiserad för livet.

Men en annan, kanske hans bror,
känner sig nästan befriad,

och bestämmer sig för att det här
är en chans att börja om sitt liv.

Det är exakt samma händelse,

men radikalt olika reaktioner.

Det finns inget gott eller ont,
som Shakespeare skrev i "Hamlet",

utan tankar xx.

Och det var verkligen varit min upplevelse
när jag har rest runt.

För 24 år sen gav jag mig ut
på en livsförändrande resa

över Nordkorea.

Men resan varade bara några dagar.

Vad jag har gjort med den genom att sitta still
och komma tillbaka till den i huvudet

och försöka förstå den,
att försöka integrera den i mitt tänkande,

har redan tagit mig 24 år

och kommer förmodligen räcka hela livet.

Resan gav mig med andra ord
några otroliga syner,

men det är bara genom att sitta still

som jag har lyckats omvandla dem
till bestående insikter.

Och jag tänker ibland
att så mycket av våra liv

sker inuti våra huvuden,

i minnet eller i fantasin,
som tolkningar eller spekulationer,

att ifall jag verkligen
vill förändra mitt liv

borde jag börja med
att först förändra mitt inre.