Hans Rosling: Årtiondets goda nyheter?

Hans Rosling ger nya perspektiv på tio år av FN-data med hjälp av spektakulära bilder, och belyser en otrolig -- nästan orapporterad -- framsidesvärdig god nyhet. På vägen avfärdar han ett bristfälligt sätt att närma sig statistik som döljer sådana viktiga historier.

Vi är här idag

för att Förenta Nationerna

har satt upp mål

för länders framsteg.

Dom kallas Millenniemålen.

Och skälet till att jag gillar dom här målen

är att det finns åtta av dom.

Genom att definiera åtta olika mål

så säger Förenta Nationerna att

det är så många saker som måste

ändras i ett land

för att folket ska få ett gott liv.

Titta här; man måste få bort fattigdom,

utbildning, könsfrågor,

barn- och mödrahälsa,

kontrollera infektioner, skydda miljön,

och få bra globala länkar mellan nationerna

i alla avseenden

från bistånd till handel.

Det finns ett till skäl varför jag gillar utvecklingsmålen,

och det är för att dom alla är mätbara.

Ta barnadödlighet.

Målet är att minska barnadödlighet

med två tredjedelar

från 1990 till 2015.

Det är fyra procent minskning varje år.

Och det här med att mäta

är vad som gör skillnad

mellan politiskt prat som detta

och att verkligen jobba för det som är viktigt;

ett bättre liv för folk.

Vad jag är så glad över med det här

är att vi redan har dokumenterat

att det finns många länder

i Asien, Mellanöstern,

i Latinamerika och Östeuropa

som minskar i den här takten.

Även det mäktiga Brasilien minskar med fem procent om året,

och Turkiet med sju procent om året.

Så det finns goda nyheter.

Men jag hör folk säga; "Det görs inga framsteg i Afrika."

"Det finns inte ens någon statistik om Afrika"

"för att veta vad som händer."

Jag ska överbevisa dom på båda punkterna.

Följ med mig till statistikens underbara värld.

Jag ger er webbplatsen ChildMortality.org,

där ni kan se dödsfall hos barn

under fem års ålder i alla länder.

Det görs av FN-specialister.

Jag ska ta Kenya som exempel.

Här ser ni deras data.

Ingen panik nu! Jag ska hjälpa er igenom detta.

Det ser läskigt ut, som på högskolan,

när man inte tycker om statistik.

För det första; när ni ser punkter som den här

måste ni fråga dig er själva:

var kommer denna data ifrån?

Vad är ursprunget till denna data?

Är det så att i Kenya

så finns det doktorer och andra specialister

som skriver dödsförklaringen när ett barn dör,

som sedan skickas till statistikkontoret?

Nej. Låginkomstländer som Kenya

har ännu inte den organisationsnivån.

Den finns men är inte komplett,

eftersom så många dödsfall sker i hemmet

tilsammans med familjen

och inte blir registrerade.

Det vi förlitar oss på är inte ett ofullständigt system.

Vi håller intervjuer och gör undersökningar.

Och det är väldigt professionella

kvinnliga intervjuare

som sitter ner i en timme med en kvinna

och frågar om hennes tidigare barnafödande.

Hur många barn har du fått?

Lever dom?

Om någon dog, vid vilken ålder och vilket år?

Det görs i en representativ delmängd

av tusentals kvinnor i landet

och sammanställs i vad som brukade kallas

en demografisk hälsorapport.

Men dom här undersökningarna är dyra

så dom kan bara göras i tre- till femårsintervaller.

Men dom är av god kvalitet.

Så det är en begränsing.

Och alla dom här färgade linjerna är resultat;

varje färg är en undersökning.

Det är för komplicerat för idag så jag förenklar det åt er

och ger er ett genomsnittspoäng för varje undersökning.

Detta var 1977, 1988,

1992, 1997

och 2002.

När experterna i FN

har undersökningarna på plats i sin databas

så använder dom avancerade matematiska formler

för att få fram en trendlinje, och trenden ser ut så här.

Titta här. Detta är den bästa passningen dom får på denna punkten.

Men se upp.

Dom fortsätter linjen

bortom den sista punkten,

ut i ingenting,

och beräknade att under 2008

skulle Kenya ha en dödlighet per barn på 128.

Jag blev ledsen

för att vi kunde se

en tillbakagång i Kenya

med ökad barnadödlighet på 90-talet.

Det var så tragiskt.

Men i juni fick jag ett mail i min inkorg

från Demographic Health Surveys

som visade goda nyheter från Kenya.

Jag blev så glad.

Detta var den nya undersökningens uppskattning.

Sedan tog det ytterligare tre månader till

för FN att få in det i sin server,

och i fredags fick vi den nya trendlinjen.

Den var här nere.

Visst är det bra, va?

Det var faktiskt i fredags när jag satt vid datorn

som jag såg dödstalen falla

från 128 till 84 just den morgonen.

Så vi firade.

Men nu när vi har den här trendlinjen

hur mäter vi framsteg?

Jag går in på en del detaljer här

för att FN gör på det viset.

Dom börjar 1990 och mäter fram till 2009.

Dom säger "0.9 procent, inga framsteg."

Det är orättvist.

Som professor tycker jag att jag har rätt att föreslå något annat.

Jag skulle säga, gör åtminstone så här.

10 år är tillräckligt för att följa trenden.

Det är två undersökningar och ni ser vad som händer nu.

Dom har 2,4 procent.

Om jag jobbade på hälsoministeriet i Kenya

så hade jag kanske satt samman de här två punkterna.

Så vad jag säger till er

är att vi känner till barnadödligheten.

Vi har en hyfsad trend.

Det dyker sedan upp svårigheter

när vi mäter millenniemålen.

Och skälet här är särskilt viktigt för Afrika

eftersom 90-talet var ett dåligt årtionde,

inte bara i Kenya utan i hela Afrika.

HIV-epidemin gick i taket.

Resistans mot dom gamla malariamedicinerna innan vi fick nya.

Senare fick vi myggnät.

Och så fanns det socioekonomiska problem

som nu blir lösta i större utsträckning.

Så titta på genomsnittet här.

Detta är genomsnittet för hela Afrika söder om Sahara.

FN säger att

det är en minskning med 1,8 procent.

Det här låter lite teoretiskt,

men det är inte så teoretiskt.

Ni vet, dom där ekonomerna,

dom älskar pengar. Dom vill ha mer och dom vill att de ska växa.

Dom räknar ut ekonomins årliga tillväxttakt i procent.

Vi inom folkhälsa hatar barnadöd

så vi vill ha mindre och mindre av sådant.

Så vi räknar ut den årliga procentuella minskningen.

Men det är på sätt och vis samma procenttal.

Om din ekonomi växer med fyra procent

så borde du minska barnadödligheten med fyra procent.

Om det används på rätt sätt och folk engagerar sig

och får tillgång till resurser på det sätt man vill ha dom.

Så är det rättvist att mäta detta över nitton år?

En ekonom skulle aldrig göra det.

Jag har nu delat det i två perioder.

På nittiotalet, bara 1,2 procent.

Bara 1,2 procent.

Medan nu, i andra växeln --

det är som om Afrika låg i ettans växel,

nu växlar dom upp i tvåan.

Men inte ens detta

är en rättvis representation av Afrika

eftersom det är ett genomsnitt,

en genomsnittlig minskningshastighet i Afrika.

Titta här när jag tar in er i mina bubbelgrafer.

Fortfarande här;

barnadöd per tusen på den axeln.

Här har vi året.

Nu ger jag er en bredare bild än millenniemålen.

Jag börjar för femtio år sedan

när Afrika firade självständighet i de flesta länder.

Jag ger er Kongo, som låg högt.

Ghana lägre, och Kenya ännu lägre.

Vad har hänt under åren som gått? Nu kör vi!

Ni ser att med självständighet får vi bättre läskunnighet

och vaccinationer började, smittkoppor utrotades,

hygienen förbättrades och saker och ting blev bättre.

Men sedan, på 80-talet, se upp nu!

Kongo hamnade i inbördeskrig

och dom planade ut här.

Ghana sprang snabbt ifrån.

Detta var bakslaget i Kenya och Ghana gick förbi,

men sedan dalar Kenya och Ghana tillsammans.

Fortfarande stillestånd i Kongo.

Där är vi idag.

Ni ser att det är helt galet

att ta ett genomsnitt av den här stillastående kurvan

och den här väldigt snabba förbättringen.

Det är dags att

sluta tänka på Afrika söder om Sahara som en plats.

Deras länder är så olika

och dom förtjänar att erkännas på samma sätt

som vi inte talar om Europa som en plats.

Jag kan berätta för er att ekonomin i Grekland och Sverige är väldigt olika.

Alla vet det.

Varje land döms efter hur bra dom presterar.

Så låt mig visa en vidare bild.

Mitt land, Sverige:

på artonhundratalet var vi där uppe.

Vilken konstig personlighetsstörning vi måste haft,

att räkna barn så noga trots den höga barnadödligheten.

Det är väldigt konstigt. Nästan lite pinsamt.

Men vi gjorde på det sättet i Sverige vet ni,

att vi räknade alla barn som dog

även om vi inte gjorde något åt det.

Sen ser ni, så kom svältåren.

Det var dåliga år och folk tröttnade på Sverige.

Mina förfäder flyttade till USA.

Efter ett tag började det bli bättre och bättre här,

och här fick vi bättre utbildning och sjukvård,

och barnadödligheten gick ner.

Vi hade inga krig; Sverige hade fred hela denna tiden.

Men titta, minskningstakten

i Sverige

var inte snabb.

Sverige uppnådde låg barnadödlighet

eftersom vi började tidigt.

Vi hade grundskola

redan 1842 faktiskt.

Sen får man den här underbara effekten

när vi fick kvinnlig läskunnighet

en generation senare.

Ni måste inse att investeringarna vi gör för framgång

är långtidsinvesteringar.

Det handlar inte om bara fem år.

Det är långtidsinvesteringar.

Sverige nådde aldrig upp till hastigheten i Millenniemålen,

3,1 procent när jag räknade på det.

Så vi är inte på banan. Det är Sverige det.

Men man pratar inte så mycket om det.

Vi vill att andra ska vara bättre än vi var. Och faktiskt är andra ofta bättre.

Låt mig visa er Thailand.

Titta vilken framgångssaga, Thailand på 1960-talet,

hur dom kom ner hit

och nådde nästan samma barnadödlighet som Sverige.

En annan historia, Egypten,

den mest undangömda, fantastiska folkhälsosuccén.

Egypten var här uppe på 1960-talet,

högre än Kongo.

Nilendeltat var misär för barnen

med diarrésjukdomar

och malaria och en massa problem.

Sen fick dom Aswandammen. Dom fick elektricitet i hemmen.

Dom ökade sin utbildning

och dom fick allmän sjukvård.

Och dom åkte ner, vet ni.

Dom fick säkrare vatten, dom utrotade malaria.

Är det inte en framgångssaga?

Milleniemålens nivå för barnadödlighet

är fullt möjlig.

Och det fina är

att Ghana idag har samma hastighet

som Egypten hade när det var snabbast.

Kenya ökar farten nu.

Här har vi ett problem.

Vi har stora problem i länder som står still.

Låt mig nu visa en bredare bild,

en bredare bild av barnadödlighet.

Jag ska visa er förhållandet

mellan barnadödlighet på denna axeln här,

denna axeln är barnadödlighet,

och här har vi familjestorlek.

Förhållandet mellan barnadödlighet och familjestorlek.

Ett, två, tre, fyra barn per kvinna.

Sex, sju, åtta barn per kvinna.

Detta är återigen 1960,

femtio är sedan.

Varje bubbla är ett land.

Färgen ni ser är kontinenter,

den mörkblå är Afrika söder om ekvatorn,

och storleken på bubblan är befolkningen.

Dessa är de

så kallade "utvecklingsländerna".

Dom hade hög, eller väldigt hög, barnadödlighet

och familjestorlek, sex till åtta.

Och de här borta

var dom så kallade Västländerna.

Dom hade låg barnadödlighet

och små familjer.

Vad har hänt?

Vad jag vill nu är att ni ska se med egna ögon

förhållandet mellan fallet i barnadödlighet

och minskningen av familjestorlek.

Jag vill bara att det inte ska finnas plats för några tvivel.

Ni måste se själva.

Detta är vad som hände. Nu startar jag världen.

Här rör vi oss nedåt med utrotningen av

smittkoppor, bättre utbildning,

allmän sjukvård.

Det kom ner dit, Kina kommer in i Västrutan här.

Här är Brasilien i Västrutan.

Indien närmar sig. Dom första afrikanska länderna kommer in i Västrutan.

Vi får många nya grannar.

Välkomna till ett anständigt liv.

Kom igen, vi vill ha alla där nere.

Det är visionen vi har, eller hur?

Titta nu, dom första afrikanska länderna kommer in.

Där är vi idag.

Det finns ingenting

som en "västvärld" och "utvecklingsvärld".

Detta är FN-rapporten

som kom i fredags.

Den är väldigt bra, "Nivåer och trender i barnadödlighet",

utom den här sidan.

Denna sidan är väldigt dålig.

Det är en kategorisering av länder.

Den namnger "utvecklingsländer", jag kan läsa från listan,

utvecklingsländer: Republiken Korea, Sydkorea.

Va?

Dom har Samsung, hur kan dom vara ett utvecklingsland?

Här finns Singapore.

Singapore har världens lägsta barnadödlighet.

Dom gick om Sverige för fem år sedan,

och dom benämns som utvecklingsland.

Här finns Quatar.

Det är världens rikaste land, med Al Jazeera.

Hur sjutton kan dom vara ett utvecklingsland?

Detta är skräp.

(Applåder)

Resten här är bra.

Vi måste ha ett modernt koncept

som passar med vår data,

och vi måste inse

att alla rör sig in i detta, hit ner.

Vad som är viktigt nu är relationerna här,

titta, även när vi tittar på Afrika.

Detta är de afrikanska länderna.

Ni ser tydligt relationen mellan fallande barnadödlighet

och minskande familjestorlekar,

även inom Afrika.

Det är mycket tydligt att det är vad som sker.

Ett mycket viktigt forskningsrön kom ut i fredags

från institutet för mätning och utvärdering av hälsa i Seattle

som visar att nästan femtio procent

av fallet i barnadödlighet

kan tillförskrivas kvinnlig utbildning.

Alltså, när vi får in flickor i skolan

så får vi en effekt femton till tjugo år senare,

vilket är en väldigt stark sekulär trend.

Det är varför vi måste ha det där långa perspektivet,

men vi måste mäta effekten

över tioårsperioder.

Det är fullt möjligt

att få ner barnadödligheten i alla dessa länderna

och få ner dom i hörnet

där vi alla skulle vilja bo tillsammans.

Och såklart, att sänka barnadödligheten

är ytterst viktigt

ur ett humanistiskt perspektiv.

Det är ett anständigt liv för barn

vi talar om.

Men det är också en strategisk investering

för mänsklighetens framtid,

eftersom det handlar om miljön.

Vi kommer inte kunna hantera miljön

och undvika den hemska klimatkrisen

om vi inte stabiliserar världens befolkning.

Låt oss vara på det klara med det.

Och sättet att göra det

är att få ner barnadödligheten, få tillgång till familjeplanering

och stå bakom kvinnlig utbildning.

Det är fullt möjligt. Låt oss göra det.

Tack så väldigt mycket.

(Applåder)