Herr Ken Robinson : Sätt igång lärorevolutionen!

I denna gripande, roliga uppföljare till sitt tal i 2006, gör Herr Ken Robinson fallet för en radikal övergång från standardiserade skolor till personlig inlärning - skapa förutsättningar där barnens naturliga talanger kan blomstra.

Jag var här för fyra år sen redan

och jag kommer ihåg att då

fanns inte talen på nätet;

Jag tror att man gav talen till TEDstarna i en låda,

en låda full med DVD:n

som de sen la på sina hyllor, där de är nu.

(Skratt)

Så Chris ringde mig

en vecka efter att jag gjort mitt tal

och han sa, "Vi skall börja lägga in de på nätet

Kan vi lägga in ditt på nätet också?" Jag svarade, "Visst."

Och så fyra år senare,

som sagt, har det setts av fyra....

Tja, det har blivit nedladdat fyra miljoner gånger.

Så jag antar att man kan multiplicera det med ungefär 20

för att få antalet människor som har sett det.

Och som Chris sa, det finns en längtan

för videor av mig.

(Skratt)

(Applåder)

... känns det inte?

(Skratt)

Så, hela denna event har varit ett genomarbetat uppbygge

för mig att göra en annan åt er, så här är det.

(Skratt)

Al Gore talade

på TED konferensen jag talade på för fyra år sen

och pratade om klimatkrisen.

Och jag referade till detta

i slutet av mitt sista tal.

Så jag skulle vilja börja där jag avslutade

för jag hade bara 18 minuter, uppriktigt sagt.

Så, som sagt...

(Skratt)

Ni förstår, han har rätt.

Jag menar, vi lever uppenbarligen en stor klimatkris.

Och jag tycker att om folk inte tror på det, så borde de komma ut lite mera.

(Skratt)

Men jag tror att det finns en till klimatkris,

som är lika allvarlig

som har samma ursprung,

och som vi måste ta hand om med samma brådska.

Och med det menar jag --

och du kanske säger, apropå, "Du, det räcker.

Jag har en klimatkris;

Jag behöver verkligen inte den andra."

Men den här kris handlar om, inte naturresurser,

fast jag tror att det är sant,

utan en kris om mänskliga resurser.

Jag tror, att i grund och botten,

såsom många talmän redan har sagt under dessa dagar,

att vi använder våra talanger

väldigt dåligt.

Väldigt många människor går igenom sina liv

utan att riktigt veta vad deras talanger kan vara,

eller om de över huvudtaget har några.

Jag träffar alla sorters människor

som inte tror att de är riktigt bra på nåt.

Faktiskt, jag på nåt sätt delar världen i två olika grupper nu.

Jeremy Bentham, den store funktionella filosofen,

argumenterade detta en gång.

Han sa, "Det finns två olika typer av människor i den här världen,

de som delar världen i två grupper

och de som inte gör det."

(Skratt)

Tja, jag gör det.

(Skratt)

Jag träffar alla sorters människor

som inte gillar det de gör.

De bara går igenom sina liv

och går vidare med det.

De får inte ut någon glädje av det de gör.

De står ut med det, i stället för att njuta av det,

och väntar på helgen.

Men jag träffar också folk

som älskar det de gör

och skulle inte kunna tänka sig göra något annat.

Om man sa till de, "Gör inte detta längre," skulle de undra vad man pratade om.

För det handlar inte om det de gör, det är det de är. De säger,

Men, vet du, det här är jag.

Det skulle vara dumt av mig att överge det, eftersom

det talar till mitt mest autentiska jag."

Och detta gäller inte tillräckligt mycket människor.

Faktiskt, tvärtom, tror jag

det gäller en minoritet människor.

Och jag tror att det finns många

möjliga orsaker till det.

Och högt bland dem

är utbildning,

därför att utbildning, på något sätt,

rubbar väldigt mycket människor♪

från deras naturliga talanger.

Och mänskliga resurser är som naturliga resurser;

de är ofta djupt nedgrävda.

Man måste gå och leta efter dem.

De finns inte bara liggandes på ytan.

Man måste skapa omständigheterna där de kan dyka upp.

Och man skulle kunna tro att

utbildning skulle vara just detta sätt.

Men alldeles för ofta, är det inte.

Varje utbildningssystem i världen

håller på att förnyas just nu.

Och det är inte tillräckligt.

Reform är inte till någon nytta längre,

för att det är bara att förbättra en modell som är trasig.

Det vi behöver --

och dessa ord har redan blivit nämnda många gånger under dessa dagar --

är inte utveckling

utan en revolution i utbildningen.

Detta måste transformeras

till något annat

(Applåder)

En av de riktiga utmaningarna

är att förnya utbildningen

från grunden.

Förnyelse är svårt

för det betyder att göra något

som folk för det mesta inte tycker lätt.

Det menas att utmana det vi tar för givet,

saker vi tycker är självklara.

Det stora problemet för en reform

eller omvandling

är tyranin av sunt förnuft,

saker som folk tycker,

"Ja, det kan inte bli gjort på något annat sätt för det är så det är gjort."

Jag läste en jätte bra citering nyligen från Abraham Lincoln,

som jag tänkte att ni skulle uppskatta blev citerat nu.

(Skratt)

Han sa detta i december 1862

till det andra årliga kongress mötet.

Jag måste säga att jag har ingen aning om vad som hände på den tiden.

Vi lär inte ut Amerikansk historia i Brittanien

(Skratt)

Vi hemlighåller det. Ni vet, detta är vår policy.

(Skratt)

Så, utan tvekan, hände något fascinerande i December 1862,

som Amerikanerna bland oss

säkert vet.

Men han sa detta:

De trossats

av det tysta förflutna

är otillräckliga för den stormiga nutiden.

Händelsen

är högt staplad med svårighet,

och vi måste uppstå med tillfället."

Jag älskar det.

Inte stiga upp till det, stiga upp med det.

"Eftersom vårt fall är nytt,

så måste vi tänka på nytt

och agera på nytt.

Vi måste utfängsla oss själva

och sen skall vi rädda vårt land."

Jag älskar detta ord, "utfängsla."

Vet ni vad det betyder ?

Att det finns ideer som vi alla är fängslade av,

som vi helt enkelt tar för givet

som den naturliga ordningen av saker, som de bara är.

Och många av våra ideer

har blivit formade, inte för att möta omständigheterna av detta århundrade,

utan för att stå ut med omständigheterna av tidigare århundraden.

Men våra sinnen är fortfarande hypnotiserade av dem.

Och vi måste fängsla ut oss själva från några av dem.

Nu, att göra detta är lättare sagt än gjort.

Det är för övrigt väldigt svårt att veta vad det är man tar för givet.

Och anledningen till det är att man tar det för givet.

Så låt mig fråga er en sak som ni kanske tar för givet.

Hur många av er här är över 25 år ?

Detta är inte vad jag tror ni tar för givet.

Det är jag säker på att ni redan vet.

Finns det några människor här som är under 25 år?

Jätte bra. Nu, de som är över 25,

kan ni räcka upp handen om ni har på er ett armbandsur?

Så det är en hel del av oss, inte sant?

Fråga ett rum full av tonåringar samma sak.

Tonåringar använder inte armbandsur.

Jag menar inte att de inte kan eller inte får,

de bara ofta väljer att inte göra det.

Och anledningen till det är, förstår ni, att vi blev uppväxta

i en pre-digital kultur, de av oss som är över 25.

Så för oss, om man vill veta vad klockan är,

måste man använda något som talar om det.

Barn lever idag i en värld som är digitaliserat,

och tiden, för dem, finns överallt.

De ser ingen anledning att göra detta.

Och för övrigt, så behöver man inte göra det heller;

det är bara att man alltid gjort det, o så fortsätter man med det.

Min dotter har aldrig en klocka på sig, min dotter Kate, som är 20.

Hon ser ser inte vitsen i det.

Som hon säger, "Det är en manick som har en enda funktion."

(Skratt)

"Typ, hur löjligt är det?"

O jag svarar, "Nej, nej, det talar om datumet också."

(Skratt)

"Den har multipla funktioner."

Men ni förstår, det finns saker vi är fängslade till i utbildningen.

Låt mig ge er några exempel

En av dem är idén av linjäritet,

att den börjar här, o du går igenom ett spår,

och om du gör allting rätt, kommer allting att vara

bra för resten av ditt liv.

Alla som talat på TED har underförstått berättat för oss,

eller ibland utryckligen, en annorlunda historia,

att livet inte är linjär, det är organiskt.

Vi skapar våra liv symbiotiskt

när vi utforskar våra talanger

i relation till de omständigheter de hjälper att skapa åt oss.

Men ni vet, vi har blivit besatta

med denna linjära berättelse.

Och antagligen så är höjdpunkten för utbildning

att komma in på högskola.

Jag tror att vi är besatta med att få in folk på högskola,

vissa sorters högskolor.

Jag menar inte att man inte borde gå på högskola, utan att alla inte behöver gå,

och alla inte behöver inte gå nu.

De kanske går senare, inte på en gång.

Och jag var uppe i San Francisco för ett tag sen

för en boksignering.

Det var den här killen som köpte en bok, runt 30 års åldern.

Och jag sa, "Vad gör du?"

Och han svarade, "Jag är brandman."

Och jag sa, "Hur länge har du varit brandman?"

Han sa, "Alltid, jag har alltid varit en brandman."

Och jag sa, "Nå, när bestämde du dig?"

Han sa, "Som barn." Han sa, "Faktiskt så var det ett problem för mig i skolan,

för i skolan så ville alla bli brandmän."

Han sa, "Men jag vill bli en brandman."

Och han sa, "När jag kom till sista året av skolan,

så tog inte mina lärare det på allvar.

Det fanns en lärare som inte tog det seriöst.

Han sa att jag kastade iväg mitt liv

om det var allt jag valde att göra med det,

att jag borde gå på högskola, jag borde bli en professionell person,

att jag hade stor potential,

och att jag slösade bort min talang att göra det."

Och han sa, "Det var förödmjukande för att

han sa det framför hela klassen, och jag kände mig verkligen förfärlig.

Men det var det jag ville, och så fort jag avslutade skolan,

så sökte jag till brandkåren och blev antagen."

Och han sa, "Vet du, jag tänkte på denna kille nyligen,

för bara några minuter sen när du pratade, på den här läraren,"

han sa, "för att för ett halvår sen,

räddade jag hans liv."

(Skratt)

Han sa, "Han var i ett bilvrak,

och jag drog ut honom, gav honom Hjärt och Lugnräddning

och jag räddade hans frus liv också."

Han sa, "Jag tror att han har bättre tankar om mig nu."

(Skratt)

(Applåder)

Ni vet, för mig,

är mänskliga samhällen beroende av

diverse talanger,

inte en singel uppfattning av förmåga.

Och hjärtat av våra utmaningar --

(Applåder)

I hjärtat av utmaningen

är det att rekonstruera vår känsla av förmåga

och av intelligens.

Den här linearätetssaken är ett problem.

När jag kom till L.A.

för ungefär nio år sen,

kom jag över en motto,

väldigt välmenad,

som sa, "Högskolan börjar på dagis."

Nej, det gör det inte.

(Skratt)

Det gör inte det.

Hade vi haft tid, kunde jag gå in på detta, men det har vi inte.

(Skratt)

Dagis börjar på dagis.

(Skratt)

En vän till mig sa en gång,

"Du vet, en treåring är inte hälften av en sexåring."

(Skratt)

(Applåder)

De är tre.

Men som vi just hörde i den sista sessionen,

det är så hög konkurrens nu för att komma in på dagis,

för att komma in på rätt dagis,

att folk blir intervjuade för det redan vid tre.

Barn som sitter framför en oimponerad panel,

ni vet, med deras resumé,

(Skratt)

bläddrande igenom och sägandes, "Jaha, är detta allt?"

(Skratt)

(Applåder)

"Du har levt i 36 månader o detta är allt?"

(Skratt)

"Du har inte åstadkommit något.

Spenderade det första halv året med att amma, såsom jag kan se det."

(Skratt)

Ni ser, det är ett värdelöst begrepp, men det attraherar folk.

Den andra stora frågan är anpassning.

Vi har byggt up vårt utbildning system

på snabbmats modellen.

Detta är något Jamie Oliver pratade om häromdagen.

Ni vet, det finns två modeller av kvalitetsförsäkring i catering.

En är snabb mat,

där allting är standardiserat.

Det andra är typer som Zagat och Michelin restauranger,

där allt inte är standardiserat,

utan görs på beställning till lokala omständigheter.

Och vi har sålt oss själva in till denna snabbmats modellen av utbildningen.

Och det utarmar vår själ och vår energi

lika mycket som snabbmaten bryter ner våra kroppar.

(Applåder)

Jag tror att vi måste dock uppmärksamma ett par saker här.

Ett är att mänskliga talanger är otroligt olika.

Folk har många olika skickligheter.

Jag kom nyligen fram till att

jag fick en gitarr som barn

ungefär samtidigt som Eric Clapton fick sin första gitarr.

Ni vet, det fungerade för Eric, det är allt jag säger.

(Skratt)

På nåt sätt så gjorde det inte det för mig.

Jag fick inte denna grej att fungera

hur ofta eller hur mycket jag än blåste i den.

Det fungerade bara inte.

Men det handlar inte bara om det.

Det handlar om passion.

Ofta, är folk bra på saker de inte riktigt bryr sig om.

Det handlar om passion,

och om vad som hetsar vår själ och våra energier.

Och om du gör de saker som du älskar att göra, som du är bra på,

tar tiden en helt annan mening.

Min fru avlustade just skrivandet av en novel,

och jag tycker att det är en jättebra bok,

men hon försvinner i flera timmar i sträck.

Ni vet att, om man gör något man älskar,

känns en timme som fem minuter.

Om man gör något som inte resonerar med ens själ,

så känns fem minuter som en timme.

Och anledningen till att så många hoppar av utbildningen

är att de inte känner att det mättar deras själ,

det mättar inte deras energi eller passion.

Så jag tycker att vi borde ändra metaforer.

Vi måste gå från vad som är en huvudsaklig industriel model av utbildning,

en tillverkningsmodell,

som är baserad på linjäritet

och anpassning och samla folk i en hög.

Vi måste gå över till en modell

som är baserat på samma principer som jordbruket.

Vi måste erkänna att mänskligt blomstrande

inte är en mekanisk process,

det är en organisk process.

Och man kan inte förutse resultatet av mänsklig utveckling;

allt man kan göra, som en bonde,

är att skapa villkoren under vilka

de skall börja utvecklas.

Så när det handlar om att reformera utbildningen och att omvandla det,

kan man inte kopiera ett system.

Det finns jättebra system, såsom KIPP systemet.

Det finns många jättebra modeller.

Det handlar om att anpassa till dina omständigheter,

och anpassa utbildningen

till dem människor man undervisar till.

Och att göra det, tycker jag

är svaret till framtiden

för det handlar inte om att skapa en ny lösning;

det handlar om att skapa en riktning i utbildningen

i vilket folk utvecklar sina egna lösningar,

baserat på ett personligt läroplan men med yttre stöd.

Nu, i detta rum,

finns det folk som representerar

enastående affärsresurser,

i multimedia, internet.

Dessa teknologier,

kombinerat med lärarnas enastående talanger,

ger tillfälle att revolutionera utbildningen.

Och jag åberopar er att involvera er i det

för att det är avgörande, inte bara för oss,

men för våra barns framtid.

men vi måste gå över från industri modellen

till jordbruksmodellen,

där varje skola kan blomstra i morgon.

Det är där barn upplever livet.

Eller hemma, om det är där de väljer att bli utbildade

med sina familjer eller sina vänner.

Det har varit mycket prat om drömmar

över dessa få dagar.

Och jag ville bara snabbt --

Jag blev väldigt tagen av Natalie Merchant's sång igår kväll,

från gamla dikter.

Jag ville läsa er en snabb, väldigt kort dikt

från W.B. Yeats, som ni kanske känner till.

Han skrev detta till sin älskade,

Maud Gonne,

och han klagade om att

han inte riktigt kunde ge henne det han trodde hon ville ha från honom.

Och han säger, "Jag har något annat, men det kanske inte är något för dig."

Han säger detta:

"Hade jag himmelens broderade tyger,

broderade med guld

och silver,

Blå och dunkla

och mörka tyger

av natt och ljus och i halv ljuset,

Skulla jag breda ut tygerna under dina fötter;

Men jag, som fattig,

har bara min drömmar;

Jag har bredat ut mina drömmar under dina fötter;

Gå mjukt

för du går på mina drömmar."

Och varje dag, överallt,

sprider våra barn ut sina drömmar under våra fötter.

Och vi borde trampa mjukt.

Tack.

(Applåder)

Tack så mycket.