Varför vi har högre IQ än våra mor- och farföräldrar

Det kallas "Flynneffekten" - det faktum att varje generation presterar bättre på IQ-test än generationen före. Blir vi verkligen smartare, eller tänker vi bara annorlunda? I denna snabba genomgång av 1900-talets kognitiva historia vittnar moralfilosofen James Flynn om att förändringarna i vårt sätt att tänka har haft förvånande (och inte alltid positiva) konsekvensker.

Vi kommer att ta en snabb resa

genom den kognitiva historien
under 1900-talet,

eftersom under det århundradet

förändrades våra tankar dramatiskt.

Som ni alla vet,
har bilarna som folk körde år 1900

förändrats eftersom vägarna är bättre

och på grund av tekniken.

Och våra tankar har också förändrats.

Vi har gått från människor
som mötte en konkret värld

och analyserade den främst i termer

av hur den skulle gynna dem bäst,

till människor som möter
en väldigt komplex värld,

som tvingat oss att utveckla

nya mentala vanor, nya tankevanor.

Detta inkluderar bland annat

att introducera abstraktioner som kan

klassificera saker i den konkreta världen

i logiskt hållbara mönster,

men också genom att ta
hypotetiska frågor seriöst,

alltså, fundera på vad som kunde ha varit

snarare än vad som är.

Denna dramatiska förändring
väckte min uppmärksamhet

genom en massiv ökning av IQ över tiden,

och den har sannerligen varit massiv.

Vi talar inte om
bara några enstaka fler rätt

på IQ-tester.

Vi får betydligt fler rätta svar
på IQ-tester

än varje tidigare generation

bakåt i tiden till när de uppfanns.

Om du skulle testa människorna
för hundra år sedan

mot moderna normer,

skulle de få ett genomsnittligt IQ på 70.

Om vi skulle mätas mot deras normer

skulle vi få ett genomsnitt på 130.

Det här gör att man
ställer sig alla möjliga frågor.

Var våra närmaste anfäder

i det närmaste förståndshandikappade?

Ett IQ på 70 innebär
i regel förståndshandikapp.

Eller är vi alla här särbegåvade?

För 130 innebär särskild begåvning.

Jag kommer att argumentera för
ett tredje alternativ

som är mycket mer givande.

För att sätta perspektiv på saken,

tänk er att en marsian kom till jorden

och fann en övergiven civilisation.

Och eftersom vår marsian var arkeolog

fann den måltavlor, graderade cirklar

som människor använt att skjuta prick på.

De första den hittade var från 1865,

och den såg att på en minut hade

människorna bara satt en kula i mitten.

Men sen såg den att 1898

satte de runt fem kulor i mitten
på en minut.

Och 1918 satte de hundra kulor
i mitten på tavlan.

Först skulle arkeologen blir förbluffad.

Den skulle säga: "De här testerna gjordes

för att se hur stadig på handen man var

och hur god syn man hade,

och om de kände sitt vapen.

Hur kan resultaten ha eskalerat

så enormt mycket?"

Vi vet naturligtvis svaret.

Om marsianen tittat på slagfälten,

skulle den ha funnit att människor
bara hade musköter

under inbördeskriget

och att de hade gevär med flera kulor

vid tiden för spanskamerikanska kriget,

och sen hade de kulsprutor

lagom till första världskriget.

Med andra ord var det utrustningen

som den genomsnittliga soldaten hade

som var orsaken, inte bättre syn

eller stadigare händer.

Tänk nu på det mentala artilleri

som vi har byggt på under de hundra åren

och jag tror att en annan tänkare
kan hjälpa oss här,

och det är Luria.

Luria såg människor

precis innan de mötte
den vetenskapliga tidsåldern

och han fann att dessa människor

var ovilliga att klassificera
den konkreta världen.

De ville dela upp den

i små bitar som de kunde använda.

Han fann motstånd mot att

resonera hypotetiskt,

att spekulera kring "om",

och fann att de inte kunde hantera

abstraktioner eller
logiska resonemang kring något abstrakt.

Låt mig återge några exempel
på hans intervjuer.

Han pratade med en lokal ledare

i ett bondesamhälle i Ryssland.

Han hade, som vanligt var kring 1900,

bara fyra års skolgång.

Han frågade denne man

vad kråkor och fiskar har gemensamt.

Och mannen svarade: "Absolut ingenting.

Jag kan äta fisk, men jag äter inte kråka.

En kråka kan hacka på en fisk.

En fisk kan inte göra något åt kråkan."

Då sa Luria: "Man är de inte båda djur?"

Svaret: "Naturligtvis inte.

Den ena är en fisk.

Den andra är en fågel."

Och hans reella intresse

låg i vad han kunde göra
med dessa två konkreta objekt.

Och Luria gick till en annan person

och sa till denne:

"Det finns inga kameler i Tyskland.

Hamburg är en stad i Tyskland.

Finns det kameler i Hamburg?"

Personen svarade:

"Om det är stort nog
borde det finnas kameler där."

Och Luria sa:
"Men vad indikerar det jag sa?"

Då svarade han:
"Nå, det kanske är en liten by

och det finns inget utrymme för kameler."

Med andra ord
var han ovillig att hantera det

som något annat än ett konkret problem,

och han var van vid
att i byar fanns kameler

och var oförmögen till något hypotetiskt

och fråga sig om Tyskland
kunde sakna kameler.

En tredje intervju hölls

med en tredje person om Nordpolen.

Luria sa: "På Nordpolen finns alltid snö.

Där det alltid ligger snö
är björnarna vita.

Vilken färg har björnarna på Nordpolen?"

Och svaret var: "Till en sådan sak

krävs att någon varit där och sett det.

Om en klok person kom från Nordpolen

och sa att björnarna där var vita

skulle jag kanske tro honom

men alla björnar jag har sett
har varit bruna."

Ni ser hur även denna person vägrar

att gå bortom den konkreta världen

och analyserar problemet
utifrån sin egen erfarenhet,

och det var viktigt för den personen

vilken färg björnar hade -

eftersom de jagade björn.

De var inte villiga
att engagera sig i detta.

En av dem sa till Luria:

"Hur kan vi lösa något
som inte är ett riktigt problem?

Inga av de här problemen är verkliga.

Hur kan vi hantera dem?"

Dessa tre kategorier -

klassificering,

använda logik på abstraktioner,

ta det hypotetiska seriöst -

hur stor skillnad gör de på
den verkliga världen

bortom testrummet?

Låt mig illustrera för er.

Först och främst,
de flesta av oss går ut gymnasiet.

Vi har gått från 4,
kanske 8 års utbildning

till 12 års formell utbildning,

och 52% av alla amerikaner

har faktiskt erfarenhet av
ett tredje steg i utbildningen.

Så, vi har inte bara
mycket mer utbildning,

som dessutom till stor del
är vetenskaplig,

man kan inte ens syssla med vetenskap
utan att kunna klassificera världen.

Utan att kunna föreslå något hypotetiskt,
kan vi inte syssla med vetenskap.

Vi behöver logisk struktur för vetenskap.

Redan i grundskolan har saker förändrats.

1910 tittade de på prov

som delstaten Ohio gav till 14-åringar,

och fann att de alla innehöll

socialt viktig, konkret information.

Där fanns frågor som

vilka huvudstäderna var
i de 44 eller 45 delstater

som fanns då.

När de tittade på proven

Ohio gav 1990,

så handlade allt om abstraktioner.

Där fanns frågor som

varför den största staden i en delstat
sällan är huvudstaden.

Du förmodades tänka dig

att de som skrev lagarna för staten
gillade landsbygden

och hatade storstan

så istället för att göra
största staden till huvudstad

så valde de en stad på landet.

De valde Albany före New York.

Harrisburg före Philadelphia.

Och så vidare.

Substansen i utbildningen har ändrats.

Vi lär ut att ta det hypotetiska seriöst,

att använda abstraktioner,
och länka dem logiskt.

Vad gäller för anställningar?

År 1900 hade 3% av amerikanerna

yrken som var kognitivt krävande.

Bara 3% var jurister, läkare eller lärare.

Idag har 35% av amerikanerna

yrken som är kognitivt krävande,

och då är de inte alla jurister,

läkare, vetenskapsmän eller lärare,

utan många, många underyrken

som att vara tekniker,

programmerare.

En hel svit med yrken kräver
nu kognitivt tänkande.

Och vi kan enbart bemöta behovet

i den moderna världen
genom att bli kognitivt

mycket mer flexibla.

Och det är inte bara
att vi har fler människor

i kognitivt krävande yrken.

Yrkena själva har blivit uppgraderade.

Jämför en läkare 1900,

som trots allt bara hade
några trick att ta till,

med en modern allmänläkare
eller specialist,

med flera år av
naturvetenskaplig utbildning.

Jämför en bankir från 1900

som faktiskt bara behövde en bra bokförare

och veta vem som var pålitlig nog
i den närmaste omgivningen

att kunna låna ut pengar till.

De affärsmässiga bankirer som
fick världsekonomin på knä

må ha haft en tveksam moral

men de var kognitivt väldigt agila.

De var långt från bankiren från 1900.

De måste titta på datorkalkyler

för bostadsmarknaden.

De måste förstå komplicerad
värdepappershantering

för att kunna bunta ihop skulder

och få skulden att se ut som
en gynnsam tillgång.

De måste lägga upp det så att
kreditvärderingsinstitutet

gav betyget AAA,

fast i flera fall handlade det om att
virtuellt muta utvärderarna.

Och de måste givetvis
också hitta människor

som accepterade de så kallade tillgångarna

och betalade för dem

även om de var väldigt utsatta.

Eller ta en bonde av idag.

Jag gissar att sysslorna på gården idag
är väldigt annorlunda

än de sysslor bonden hade 1900.

Det har inte bara blivit en spridning

av kognitivt krävande yrken.

Det har också blivit en
uppgradering av uppgifter

för jurister och läkare
och vad det må vara,

som har skapat krav
på våra kognitiva förmågor.

Men jag har pratat om utbildning och jobb.

Några av de vanor vår hjärna har utvecklat

under 1900-talet

har betalat sig på oväntade områden.

Jag är framför allt en filosof inom moral.

Jag har knappt ledigt inom psykologi,

och vad som intresserar mig generellt
är debatter om moral.

Över det senaste århundradet,

i industriländer som USA

har den moraliska debatten ökat

för att vi tar det hypotetiska seriöst,

och vi tar också det universella seriöst

och försöker hitta logiska samband.

När jag kom hem från universitetet 1955

vid samma tid som Martin Luther King,

kom många andra också hem

och argumenterade med sina föräldrar
och mor- och farföräldrar.

Min pappa föddes 1885,

och han var lagd åt det rasistiska hållet.

Som irländare
hatade han engelsmän så mycket

att han hade få känslor för någon annan.

(Skratt)

Men han hade uppfattningen
att svarta människor var underlägsna.

Och när vi sa till våra föräldrar
och deras föräldrar,

"Hur skulle du känna dig
om du vaknade i morgon och var svart?"

svarade de att det var det
dummaste de någonsin hört.

"Har du nånsin träffat nån
som vaknat på morgonen -

(Skratt)

och blivit svart?"

Med andra ord var de fast i de konkreta

konventioner och attityder som de ärvt.

De kunde inte ta det hypotetiska seriöst,

och utan det hypotetiska,

är det väldigt svårt att
få igång en diskussion kring moral.

Du måste säga: "Tänk dig att du var

i Iran och tänk dig att
alla dina släktingar

strök med som indirekta offer

även om de inte gjort något fel.

Hur skulle du känna dig då?"

Och om någon i den
äldre generationen då svarar:

"Våra styrande tar hand om oss,

och det är upp till deras styrande
att ta hand om dem"

så är de inte villiga att
ta det hypotetiska seriöst.

Eller ta en muslimsk pappa
vars dotter har blivit våldtagen

och han känner att han av hedersskäl
måste döda henne.

Då hanterar han sina värderingar

som de var konkreta föremål han ärvt

och de kan inte tas bort
med hjälp av logik.

De är bara ärvda värderingar.

Idag skulle vi säga något i stil med:

"Tänk dig att du blev slagen medvetslös
och blev våldtagen.

Skulle du då förtjäna att dö?"

Och han skulle svara:
"Det står inte så i Koranen.

Det är inte en av
de principer jag lärt mig."

För idag sätter du principer
i ett universellt perspektiv.

Du framställer dem som abstraktioner
och du ser på dem logiskt.

Om du har en princip som till exempel

att människor inte ska lida
om de inte är skyldiga till något,

att då exkludera svarta

då har du ju gjort ett undantag,
eller hur?

Du blir tvingad att säga
att mörk hudfärg i sig

inte är skäl att lida.

Det måste bero på att svarta
är förstörda på något sätt.

Och då kan vi föra fram konkreta bevis,

och säga: "Hur kan du tycka
att alla svarta är förstörda

när St. Augustine var svart,
och Thomas Sowell är svart."

Och du får igång en moralisk diskussion

för att du inte hanterar
moraliska principer som konkreta enheter.

Du hanterar dom som övergripande,

och logiskt konsekventa.

Hur kom nu allt detta från IQ-test?

Det var vad som väckte mitt intresse
för kognitiv historia.

Om man tittar på IQ-testet

ser man att framgångarna har blivit störst
inom vissa områden.

Likhetstestet i ett Wechsler-test

handlar om klassificering,

och vi har gjort enorma framsteg

på det deltestet.

Det finns andra delar av
testbatteriet i ett IQ-test

som handlar om att
använda logik på abstraktioner.

Några av er kanske har hört talas om
Ravens progressiva matriser

och det handlar om analogier.

År 1900 kunde människor
göra enkla analogier.

Om du sa till dem att
katter är som vildkatter,

vad är då hundar som?

Och de skulle svara: "vargar".

Men 1960 kunde människor hantera Ravens

på en mycket mer sofistikerad nivå.

Om vi hade två fyrkanter
följt av en triangel,

vad skulle då följa två cirklar?

De skulle svarat: "en halvcirkel".

Precis som en triangel är en halv fyrkant,

är en halvcirkel hälften av en cirkel.

2010 skulle högskolestudenter,
om du sa att

om två cirklar följs av en halvcirkel

vad följs då två 16 av,

svara 8, för 8 är hälften av 16.

De har flyttat sig så långt från
den konkreta världen

att de till och med kunde strunta i

utseendet på symbolerna
som var inblandade i frågan.

Jag borde säga en sak som är nedslående.

Vi har inte gjort framsteg
på alla fronter.

Ett av sätten som vi vill hantera

den sofistikerade moderna världen

är genom politik,

och tråkigt nog kan du ha
humana moraliska priciper,

du kan klassificera
och ha logiska abstraktioner,

men utan kunskap om historia
och andra länder,

kan du inte syssla med politik.

Vi har märkt en trend
bland unga amerikaner,

att de läser mindre historia
och färre böcker

och lär sig mindre om andra länder,

och de saknar helt sin historia.

De lever i en bubbla av nuet.

De kan inte skilja Koreakriget
från kriget i Vietnam.

De vet inte vilka som var våra allierade
under andra världskriget.

Tänk vad annorlunda USA skulle vara

om varje amerikan visste
att detta är femte gången

västerländska arméer har gått in i
Afghanistan för att ordna upp,

och att de hade en uppfattning
om vad som hände

de fyra tidigare tillfällena.

(Skratt)

De hann knappt lämna landet

förän spåren efter dem var borta.

Och tänk er hur annorlunda
saker skulle vara

om de flesta amerikaner visste
att vi hade blivit lurade

in i fyra av våra senaste sex krig.

Vet ni, spanjorerna sänkte inte
krigsfartyget Maine,

Lusitania var inte ett oskyldigt fartyg

utan var lastat med vapen,

nordvietnameserna attackerade
inte sjunde flottiljen,

och, naturligtvis hatade
Saddam Hussein al Qaeda

och hade inget med dem att göra,

och ändå lyckades administrationen
övertyga 45% av befolkningen

att de var vapenbröder

när han ville hänga dem
från första bästa lyktstolpe.

Men jag vill inte avsluta
i en pessimistisk anda.

1900-talet har visat på
enorma kognitiva reserver

i vanliga människor
som vi nu har släppt fria,

och aristokratin var övertygad om att

en genomsnittlig människa
inte klarade det

och att ingen skulle vara i närheten
av deras eget tankesätt

och kognitiva förmågor.

Lord Curzon sa en gång

när han såg människor bada i Nordsjön:

"Varför sa ingen till mig

vilka vita kroppar de
lägre klasserna har?"

Som om de var reptiler.

Dickens hade rätt och han hade fel.
[Rättelse: Rudyard Kipling]

[Kipling] sa:
"Överstens fru och Judy O'Grady

är systrar under skinnet".

(Applåder)