Rösterna i mitt huvud

I alla avseenden var Eleanor Longden precis som alla andra studenter, på väg till college med lätta steg och utan ett bekymmer i världen. I alla fall fram till att rösterna i hennes huvud började prata. Inledningsvis oskyldigt, men dessa inre berättare blev alltmer fientliga och kontrollerande, och gjorde hennes liv till en levande mardröm. Longden blev diagnoserad med schizofreni, drogad, och så småningom kasserad av ett system som inte visste hur det skulle hjälpa henne. Longden berättar den rörande historien om sin många år långa resa tillbaka till mental hälsa, och poängterar att det var genom att lära sig att lyssna på sina röster som hon lyckades överleva.

Dagen då jag flyttade hemifrån

för att börja på universitetet
var en ljus dag

fullmatad med hopp och optimism.

Jag hade gjort bra ifrån mig i skolan.
Förväntningarna på mig var höga,

och jag kastade mig glatt
in i studentlivet

bestående av föreläsningar,
fester och trafikkonsstölder.

Naturligtvis kan skenet bedra,

och i viss utsträckning var den här
lättretliga, energiska imagen

där jag gick på föreläsningar
och stal trafikkoner bara en yta,

om än övertygande och mycket väl utformad.

Under ytan var jag faktiskt
djupt olycklig, osäker

och i grund och botten rädd --

rädd för andra människor,
för framtiden, för att misslyckas

och för tomheten som jag kände
fanns inom mig.

Men jag var skicklig på
att dölja det, och på ytan

verkade jag vara någon
som hade allt att hoppas på

och att sträva efter.

Denna fantasi av osårbarhet
var så fullständig

att jag till och med lurade mig själv,

och när den första terminen slutade
och den andra började,

fanns det inte en chans
att någon hade kunnat förutse

vad som just var på väg att hända.

Jag var på väg ut
från ett seminarium

när det började,

jag nynnade för mig själv
och fumlade med min väska

precis som jag hade gjort
hundra gånger tidigare,

när jag plötsligt hörde
en röst lugnt observera,

"Hon lämnar rummet."

Jag såg mig omkring,
och det fanns ingen där,

men kommentarens
tydlighet och beslutsamhet

var omisskännlig.

Skakad lämnade jag mina böcker
på trappan och skyndade hem,

och där var det igen.

"Hon öppnar dörren."

Detta var början. Rösten hade anlänt.

Och rösten var kvar,

i dagar och veckor fortsatte den,
om och om igen,

att berätta allt jag gjorde
i tredje person.

"Hon går till biblioteket."

"Hon går till en föreläsning."

Den var neutral, känslolös
och till och med, efter ett tag,

konstigt kamratlig och betryggande,

även om jag faktiskt märkte
att dess lugna yttre ibland halkade till

och att den ibland speglade
mina egna outtalade känslor.

Så, till exempel, om jag var arg
och var tvungen att dölja det,

vilket jag ofta gjorde, eftersom jag var
mycket skicklig på att dölja

hur jag verkligen kände,

då lät rösten frustrerad.

Annars var den varken
olycksbådande eller störande,

även om det till och med
vid den tidpunkten var tydligt

att den hade någonting
att kommunicera till mig

om mina känslor, särskilt känslor

som var avlägsna och otillgängliga.

Det var då jag gjorde
ett ödesdigert misstag.

Jag berättade för en vän om rösten,
och hon blev förskräckt.

En raffinerad inlärningsprocess
hade påbörjats,

med innebörden att normala människor

inte hör röster, och det faktum

att jag gjorde det innebar
att något var väldigt allvarligt fel.

Sådan rädsla och misstro var smittsam.

Plötsligt verkade rösten
inte lika välvillig längre,

och när hon insisterade på
att jag skulle söka läkarvård,

gick jag med på det,
vilket visade sig vara

misstag nummer två.

Jag berättade för allmänläkaren på skolan

om vad jag uppfattade vara
det verkliga problemet:

ångest, låg självkänsla,
samt oro för framtiden,

och möttes med uttråkad likgiltighet

tills jag nämnde rösten,

varpå han tappade sin penna, snurrade runt

och började fråga ut mig
med genuint intresse.

För att vara rättvis, sökte jag desperat
efter intresse och hjälp,

och jag började berätta för honom
om min konstiga kommentator.

Och jag önskar alltid att rösten
vid det här laget hade sagt,

"Hon gräver sin egen grav."

Jag hänvisades till en psykiater,

som även han

hade en bister syn på röstens närvaro,

och därför tolkade
allt jag sa genom en lins

av underliggande sinnessjukdom.

Till exempel: Jag hjälpte till
på en TV-station för studenter

som sänder nyheter runt skolområdet,

och under ett möte
som pågick längre än planerat

sa jag, "Jag är ledsen, doktorn,
men jag måste gå.

Jag ska läsa nyheterna klockan sex."

Det står i min journal att Eleanor

har vanföreställningar
om att hon är en nyhetsuppläsare.

Det var ungefär vid den tiden
som händelserna snabbt började

komma ikapp mig.

En inläggning på sjukhuset följde,
den första av många,

sedan kom diagnosen schizofreni,

och sedan, värst av allt,
en giftig, plågande känsla

av hopplöshet, förnedring och förtvivlan

över mig själv och mina framtidsutsikter.

Men eftersom jag uppmuntrats att se rösten

inte som en upplevelse
utan som ett symptom,

intensifierades min rädsla
och mitt motstånd mot den.

I grund och botten representerar det här

ett aggressivt ställningstagande
mot mitt eget sinne,

ett slags psykiskt inbördeskrig,

vilket i sin tur
fick antalet röster att öka

och successivt bli ännu mer
fientliga och hotfulla.

Hjälplös och hopplös började jag retirera

in i denna mardrömslika inre värld

där rösterna var ämnade att bli

både mina förföljare
och som jag uppfattade det,

mina enda kamrater.

De berättade till exempel för mig
att om jag visade mig värdig

deras hjälp, kunde de förändra mitt liv

tillbaka till hur det hade varit,

och en rad allt mer bisarra
uppgifter fastställdes,

ett slags Hercules-arbete.

Det började av ganska smått, till exempel,

dra ut tre hårstrån

men det växte gradvis
och blev mer extremt,

och kulminerade i kommandon
att skada mig själv,

och en särskilt dramatisk instruktion:

"Ser du din lärare där borta?

Ser du det vattenglaset?

Du måste hälla vattnet över honom
framför de andra eleverna."

Vilket jag faktiskt gjorde,
och det gjorde självfallet

inte mig populär på fakulteten.

I själva verket hade det nu etablerats
en ond cirkel av rädsla, undvikande,

misstro och missförstånd,

och det var en kamp
där jag kände mig maktlös

och oförmögen att upprätta
någon form av fred och försoning.

Två år senare var försämringen dramatisk.

Vid det laget hade jag
hela den vansinniga repertoaren:

skrämmande röster, groteska syner,

bisarra, svårbemästrade vanföreställningar.

Statusen på min mentala hälsa
hade varit en katalysator

för diskriminering, verbal misshandel,

samt fysiska och sexuella övergrepp,

och jag hade fått höra av min psykiater,

"Eleanor, du skulle haft det bättre
om du hade cancer,

eftersom cancer är lättare
att bota än schizofreni."

Jag hade blivit diagnosticerad,
drogad och kasserad,

och var vid det här laget
så plågad av rösterna

att jag försökte borra hål i mitt huvud

för att få ut dem.

När jag nu ser tillbaka på ödeläggelsen
och förtvivlan under de där åren,

verkar det nu som om
någon dog på den platsen,

och ändå, som om någon annan räddades.

En nedbruten och hemsökt person
påbörjade den resan,

men den person som reste sig upp

var en överlevare

och skulle slutligen växa till den person

jag var ämnad att vara.

Många människor har skadat mig i mitt liv,

och jag minns dem alla,

men minnena bleknar och blir svaga

i jämförelse med de människor
som har hjälpt mig.

De andra överlevarna,
mina rösthörarkollegor,

kamraterna och medarbetarna;

mamman som aldrig gav upp vad gällde mig,

som visste att jag en dag
skulle komma tillbaka till henne

och var villig att vänta på mig
så lång tid som det tog;

läkaren som bara arbetade
med mig under en kort period

men som förstärkte sin tro
på att återhämtning

inte bara var möjlig utan oundviklig,

och under en förödande återfallsperiod

sa till min livrädda familj,
"Ge inte upp hoppet.

Jag tror att Eleanor
kan komma igenom detta.

Ibland, som ni vet,
snöar det så sent som i maj,

men sommaren kommer alltid så småningom."

Fjorton minuter är inte tillräckligt

för att till fullo ge heder
åt de goda och generösa människorna

som kämpade med mig och för mig

och som väntade på
att välkomna mig tillbaka

från denna ångestfulla, ensamma plats.

Men tillsammans smidde de
en blandning av mod,

kreativitet, integritet
och en orubblig tro

på att att mitt krossade jag
kunde bli läkt och hel.

Förut sa jag att de här människorna

räddade mig,

men de gjorde något ännu viktigare

genom att de gjorde det möjligt för mig
att rädda mig själv,

och avgörande, de hjälpte mig
att förstå något

som jag alltid hade misstänkt:

att min röster var ett meningsfullt svar

på traumatiska livshändelser,
särskilt barndomshändelser,

och som sådana var de inte mina fiender

utan en källa till insikt
i känslomässiga problem som gick att lösa.

Först var detta mycket svårt att tro,

inte minst eftersom rösterna
verkade så fientliga och hotfulla,

så i detta avseende
var ett viktigt första steg

att lära sig skilja ut en bildlig betydelse

från vad jag tidigare hade tolkat
som en bokstavlig sanning.

Så till exempel de röster
som hotade att anfalla mitt hem

lärde jag mig att tolka
som min egen rädsla

och osäkerhet i världen,
snarare än en faktisk, objektiv fara.

Från början skulle jag ha trott på dem.

Jag minns till exempel
hur jag en natt satt uppe

på vakt utanför mina föräldrars rum

för att skydda dem

från vad jag trodde var
ett verkligt hot från rösterna.

Eftersom jag hade haft ett så stort
problem med självskadebeteende

att de flesta av besticken
i huset hade gömts undan,

hade jag till slut beväpnat mig själv

med en plastgaffel,

typ som ett picknickbestick,
och satt där utanför rummet

och kramade den och väntade på
att skrida till verket om något hände.

Det var som, "Bråka inte med mig.

Jag har en plastgaffel,
fattar ni inte det?"

Strategiskt.

Men ett senare gensvar,
och mycket mer användbart,

kunde vara att försöka plocka isär
budskapet bakom orden,

så när rösterna varnade mig
för att lämna huset,

tackade jag dem för
att de drog min uppmärksamhet

till hur otrygg jag kände mig.

Eftersom om jag var medveten om det,
kunde jag göra något positivt åt det,

men fortsätta med att lugna
både dem och mig själv

med att vi var säkra och inte behövde
känna oss rädda längre.

Jag satt gränser för rösterna,

och försökte att samspela med dem
på ett sätt som var bestämt

men ändå respektfullt,
och inrättade en långsam process

av kommunikation och samarbete,

där vi kunde lära oss
att arbeta tillsammans

och stötta varandra.

Vad jag till slut insåg genom allt detta,

var att varje röst var nära relaterad

med olika sidor hos mig själv,
och att var och en av dem

bar på överväldigande känslor
som jag aldrig haft

någon möjlighet att bearbeta eller lösa,

minnen av sexuella trauman och övergrepp,

av ilska, skam, skuld, låg självkänsla.

Rösterna tog smärtans plats

och satte ord på den,

och kanske var ett
av de största avslöjandena

när jag insåg att de mest fientliga
och aggressiva rösterna

faktiskt representerade de delar av mig

som hade blivit djupast sårade,

och som sådana, var det dessa röster

som behövde visas
störst medkänsla och omsorg.

Beväpnad med denna kunskap
kunde jag i slutändan

samla ihop mitt splittrade jag,

där varje fragment
representerades av olika röster,

och gradvis avsluta all min medicinering,

och återvända till psykiatrin,
men den här gången från andra sidan.

Tio år efter att rösten dök upp
tog jag slutligen examen,

denna gång med det högsta betyg i psykologi

universitetet någonsin hade givit,
och ett år senare,

de högsta betyget på en master-utbildning,
vilket vi väl kan säga

inte är så dåligt för en galning.

I själva verket dikterade
en av rösterna faktiskt svaren

under tentamen, vilket rent tekniskt
möjligen skulle räknas som fusk.

(Skratt)

Och för att vara ärlig,
ibland tyckte jag om

deras uppmärksamhet också.

Som Oscar Wilde sa, det enda som är värre

än att folk talar om en
är att de inte talar om en.

Det får dig också att bli mycket bra
på att tjuvlyssna,

eftersom du kan lyssna
på två samtal samtidigt.

Så det inte är bara dåligt.

Jag arbetade inom psykiatrin.

Jag talade på konferenser.

Jag publicerade bokkapitel
och akademiska artiklar,

och jag hävdade, och fortsätter att hävda,

betydelsen av följande koncept:

att en viktig fråga inom psykiatrin

inte borde vara vad som är fel med dig

utan snarare vad som hänt dig.

Och allt eftersom tiden gick
lyssnade jag på mina röster,

med vilka jag äntligen lärt mig
att leva tillsammans i fred och respekt

och vilka i sin tur avspeglade
en växande känsla

av medkänsla, acceptans
och respekt för mig själv.

Och jag minns det mest rörande
och extraordinära ögonblicket

när jag stöttade en annan ung kvinna
som terroriserades av sina röster,

och jag blev fullt medveten om,
för allra första gången,

att jag inte längre
kände på det sättet själv

utan att jag slutligen kunde hjälpa
någon annan som gjorde det.

Jag är nu mycket stolt
över att vara en del av Intervoice,

den samordnande delen
av den internationella Rösthörarrörelsen,

ett initiativ som inspirerats
av Professor Marius Rommes arbete

och Dr. Sandra Escher,

som benämner rösthörande
som en överlevnadsstrategi,

en frisk reaktion
på vansinniga omständigheter,

inte som ett avvikande symptom
på schizofreni som bara ska uthärdas,

utan en komplex, viktig och meningsfull
erfarenhet att utforska.

Tillsammans planerar
och bygger vi ett samhälle

som förstår och respekterar rösthörande,

som stöttar behoven
hos personer som hör röster,

och som värderar dem
som fullvärdiga medborgare.

Denna typ av samhälle är inte bara möjligt,

det är redan på väg.

För att parafrasera Chavez,
när sociala förändringar väl påbörjas,

kan de inte vändas.

Du kan inte förödmjuka
den person som känner stolthet.

Du kan inte förtrycka de människor

som inte längre är rädda.

För mig är prestationerna
av Rösthörarrörelsen

en påminnelse om att empati, kamratskap,

rättvisa och respekt är mer än ord;

de är övertygelse och tro,

och att tro kan förändra världen.

Under de senaste 20 åren
har Rösthörarrörelsen

etablerat rösthörarnätverk

i 26 länder på fem kontinenter,

och de arbetar tillsammans
för att främja värdighet, solidaritet

och egenmakt för personer i psykisk nöd,

för att skapa ett nytt språk
och för att inge ett hopp,

i vars centrum det ligger en orubblig tro

på individens kraft.

Som Peter Levine har sagt,
det mänskliga djuret

är en unik varelse

begåvad med en instinktiv förmåga att läka

och den intellektuella anda
som kan tämja denna medfödda kapacitet.

För samhällets medlemmar
finns det i detta avseende

ingen större ära eller privilegium

än att underlätta
denna läkande process för någon,

att bevittna, att räcka ut en hand,

att dela bördan av någons lidande,

och för att hålla uppe hoppet
för deras återhämtning.

Och likaså, för överlevare
av nöd och motgång,

att vi kommer ihåg
att vi inte måste leva våra liv

för evigt definierade av de skadande saker

som har hänt oss.

Vi är unika. Vi är oersättliga.

Det som ligger inom oss
kan aldrig bli helt koloniserat,

förvridet, eller tas bort.

Ljuset släcks aldrig.

Som en mycket underbar läkare
en gång sa till mig,

"Berätta inte vad andra människor
har berättat för dig om dig själv.

Berätta om dig."

Tack.

(Applåder)