Landstinget berättar om Dalarna

Siljansbygden är väl bekant. Hit till Sveriges
hjärta kommer främlingar i tusental

och här samlas också dalfolket
då det är fest och högtid.

Men Dalarna är ett stort landskap
och dess mer än 250 000 innevånare

bor vitt åtskilda från varandra.

Långt inne i de stora skogarna stiger
röken från ensliga stugor

och långt borta från städer och
samhällen bor tiotusentals människor.

Så länge hälsan står dem bi klarar de sig
utan den intima förbindelse med yttervärlden,

som många av oss anser nödvändig.

Men då sjukdom och ohälsa kommer på
besök måste både den som bor långt borta

och den som har nära till det moderna
samhällets hjälpinstitutioner

söka sig in till dessa.

För att belysa hur sjukvården är ordnad,
i Kopparbergs län har denna film

genom Landstingets försorg upptagits.

Förvaltningsutskottet, som är Landstingets
verkställande organ och som mellan

landstingen övervakar att vad som beslutats
utföres har ett betydande ansvar vid

förvaltningen av Landstingets till ett runt tal
11 miljoner kronor uppgående stat.

Av dessa 11 miljoner går huvudparten, över
7 miljoner, till lasarett, sanatorier, sjukstugor

och andra sjukvårdsinrättningar inom länet.

Hälso- och sjukvårdsberedningen förbereder
alla med sjukvården förknippade ärenden

samt ny- och ombyggnader,
moderniseringar etc.

Från Landstingets expedition i Falun går
trådarna liksom i ett vitt utgrenat telefonnät

ut över länet till Landstingets alla inrättningar,
till lasarett och sjukstugor, sanatorier

och epidemisjukhus, hem för kroniskt sjuka
och till anstalter för de sinnessjukas vård

samt till många andra institutioner,
som sorterar under Landstinget.

Första veckan i september varje år
sammanträder Landstinget,

då skall alla papperen vara klara,
alla ärenden förberedda.

Landstinget bestämmer inte endast skatten
utan också vårdavgifterna på länets alla sjukhus.

Att varje skattdragare, var och en efter
inkomst och förmögenhet, får bidraga till

Landstingets utgifter gör att envar av länets
innevånare, för en kostnad som väsentligen

understiger självkostnaden, får den vård han
behöver då sjukdomen kommer på besök

till honom själv eller hans anförvanter.

Där är många i Dalarna kända män
som tillhör Landstinget.

Alla är besjälade av önskan att komma fram
till det för länets innevånare bästa resultatet.

Att Bernhard Eriksson, i sin egenskap av länets
hövding, ägnat Landstingets sammanträden

stor uppmärksamhet säger sig självt.

När vi nu startar en rundtur till en av länets
sjukvårdsinrättningar börjar vi av naturliga skäl

med lasarettet i Falun med dess
411 vårdplatser.

Ett av de största i den svenska landsorten.

Exteriören är ståtlig
och lasarettet är väl beläget.

I dess trevliga dagrum mötas besökarna
och patienter, vars hälsotillstånd tillåter dem

att vistas uppe och här fördrives tiden
med samtal eller med studium

av böcker och tidningar.

Förr i tiden var det icke ovanligt att en
så kallad allmän sal rymde tio, tolv

ja, ända upp till tjugotalet patienter.

Önskemålet att nedbringa antalet vård-
platser på allmän sal har på lasarettet i Falun

realiserats så långt möjligheterna lät medgiva.

För närvarande är platsantalet normalt sex
på varje sådan sal.

Överbeläggning kan naturligtvis förekomma.

Lasarettet, där den verkliga dagskostnaden
per patient uppgår till mer än 9 kr

men där vårdavgiften på allmän sal stannar
vid 3 kr under de första tio dagarna,

2 kr till trettionde dagen och därefter
1,25 per dag, har ej endast medicinska,

kirurgiska avdelningar utan också
specialavdelningar.

Röntgenavdelningen är en bland dessa
och röntgendiagnostiken är numera

ett av läkarvetenskapens tillförlitligaste
instrument.

Skärmbildsundersökningen spelar stor
roll då det gäller att komma exempelvis

tuberkulosen på spåren och tack vare röntgen
kan man lokalisera och karaktärisera

en mångfald inre sjukdomar, som kräver
ett snabbt ingripande, kanske av kirurgen,

kanske av medicinaren.

Den framkallade röntgenplåten avslöjar
sjukdomens art och belägenhet.

En annan betydelsefull specialavdelning
är ögonavdelningen.

Den moderna ögonläkaren kan med hjälp
av sina speciella instrument ej endast ta

ut för ögat avpassade glasögon utan också
konstatera andra eventuella fel som endast

sakkunskapen kan bota eller lindra.

Ibland, så som vid starr, medelst operativa
ingrepp, ibland på annat sätt.

Genom laboratorieundersökningar
fastställas ofta vad det är för sjukdom

som patienten inne hos läkaren lider av.

Även mikroskopet spelar en viktig roll
vid undersökningarna.

Patienterna vid ett lasarett lever emellertid
inte endast på medicin och tabletter

det krävs också stadigare föda.

Väldiga mängder av smör och bröd,
potatis och grönsaker, kött och korv

och annan ljuvlighet passerar dagligen
genom kökslaboratoriet.

Anrättas, kryddas och smaksättes
innan patienterna bjudes på välfägnaden.

Naturligtvis förekommer det
att man klagar på maten.

Patienterna kan emellertid vara förvissade
om att sjukhuskosten i regel är bättre

än maten i flertalet privata hem
och att den blir väl tillagad.

För det svarar både kokerskan och hennes
medhjälpare i köket och de vet allt för väl

att kritiken just inte är nådig om det
som bjuds inte smakar precis så bra

som man hoppats att det skulle göra.

En viktig avdelning i ett stort sjukhus
är också tvättavdelningen.

Sängutrustningen som ständigt måste bytas,
sköterskedräkter och arbetsrockar,

handdukar och annan utrustning.

Allt befinner sig på i en ständig vandring
medan respektive avdelningar och tvätten

som svarar för att allt är rent och prydligt.

Och här i lasarettets tvättavdelning pågår
ett evigt bykande och ett evigt vaskande.

Ångmangeln ersätter klädstreck,
blåsväder och strykjärn,

den torkar och pressar på en gång allt
vad man stoppar in i den samma

och fyller sålunda, på ett hedersamt sätt,
sin uppgift i det stora sjukhusmaskineriet.

Vi lämnar emellertid Falun och gör ett besök
i Ludvika vars lasarett med sina 106 platser

visserligen inte i fråga om storlek kan
mäta sig med centrallasarettet

men som ändå spelar en viktig roll
i länets sjukvård.

En fransysk visit på lasarettets
polikliniska avdelning låter oss förstå

att även sådana patienter som kan
vistas uppe och som således inte

behöver stanna på lasarettet,
erhåller den hjälp de behöver.

Natt och dag står läkaren till
patienternas förfogande.

Det hänger ofta på minuterna,
ibland på sekunderna,

om ett kirurgiskt ingrepp ska lyckas.

Här gäller operationen ett strumafall.

Struman är som bekant en i Dalarna
ganska ofta förekommande sjukdom.

Ingen ska emellertid tro att lasarettet
endast befolkas av sjuklingar och vårdare.

De har också en utmärkt BB-avdelning
där tjusiga unga damer och levnadsglada

unga herrar välkomnas till världen.

Den här bilden vittnar ju gott om
nativiteten i gamla Dalarna

och det förefaller ganska antagligt
att en av landskapets kända söner,

nämligen professor Myrdal, känner sig
till freds med hemprovinsens bidrag

till folkökningen och med de rara,
små kullorna och masarna.

Lasarettet i Mora är något större
än lasarettet i Ludvika.

Här finns 110 platser för medicinsk och
kirurgisk behandling samt en BB-avdelning.

Vi följer med läkarna då de går stora ronden
och passar samtidigt på tillfället att

se oss omkring.

Lasarettet byggde 1912, nu är det moget
för tillbyggnad och modernisering.

Planerna är utarbetade och det är endast
en tidsfråga då arbetena sättes igång.

Läkarna gör sig som vanligt,
underrättar om sina patienters tillstånd.

Ett gott ord här och ett löfte om snar
utskrivning där, bidrar verksamt till att

hålla humöret uppe, vilket är viktigt.

Mellan två- och tretusen patienter per
år vårdas på Mora lasarett

och dagskostnaden per patient belöper sig
till ungefär 8 kr, patienten själv betalar 3 kr,

I vissa fall endast 1,25,
resten betalar Landstinget.

Avesta lasarett, med 75 vårdplatser,
togs i anspråk 1922.

Ungefär 1500 patienter per år har fått
sin vård här. Nu är lasarettet för litet.

Avesta är stad, befolkningen har ökat,
anspråken likaså och Landstinget har

satt igång med att utbygga lasarettet
så att det ska motsvara både stadens

och bygdens anspråk.

Man har som synes redan hunnit ett
gott stycke på väg med tillbyggnaden

och när arbetet är klart kommer det
att finnas omkring ettusen vårdplatser

på lasaretten i Kopparbergs län.

Men vi lämnar lasaretten och gör
en snabbvisit på sanatorierna.

Landstinget har nära 400 sanatorie-
platser till förfogande

för dem som angripits av tuberkulos.

Högbo, vid Falun har de
flesta platserna eller 239.

Förr i tiden härjade tuberkulosen svårt,
i synnerhet bland den fattigare

och mera trångbodda delen av befolkningen.

Smittorisken var stor och nya fall hörde
så att säga till ordningen för dagen.

Den moderna vården, i vilken sanatorierna är
av stor betydelse, har förändrat situationen.

De av tbc angripna upptäckes ofta genom
dispensärerna och får på sanatorierna den vård

som återigen gör dem till arbetsföra
och levnadsglada människor.

Att vistas på ett sanatorium är förövrigt
nyttigt, inte endast för lungorna.

Programmet upptager vila bl.a.
i ligghallarna,

sällskaplig samvaro, ”möen mad och god mad”,
som skåningarna brukar säga,

frisk luft som tuberkelbacillerna inte älskar.

Vi har redan sett bilder från ligghallarna
och samlingsrummet.

Just nu gästar vi matsalen och kan konstatera
att det inte är något fel på humöret,

ej heller på aptiten.

Varje patient kostar sanatoriet mellan
5 och 6 kr per dag men patienterna från länet

betalar endast 1 kr per dag, resten betalas
av Landstinget och staten gemensamt.

Till sanatoriet hör också en barnavdelning
där småttingar som angripits av sjukdomen

får den vård som de behöver.

Det är av stor vikt att barn från hem med
tbc-smitta, blir undersökta av läkare

och så snart som möjligt, om detta är av
behovet påkallat, erhåller sanatorievård.

Ibland dröjer man tyvärr allt för länge och
patienten är mer än lovligt svag då läkaren

och hans medhjälpare får hand om den sjuke.

Men den moderna utrustning som sanatorierna
numera äger bidrar till att vården

i det övervägande flertalet fall går till hälsa.

För övrigt är det väl sörjt för att även de små
patienterna ska trivas och finna sig till rätta

och inte sakna far och mor
och syskon alltför mycket.

Lekrummet är som ett sagorike som det kanske
rent av en vacker dag kan vara svårt att lämna.

Till slut följer vi Högbo-patienterna
på en skogspromenad.

Utsikten är vacker och sällskapet är trevligt.

Vem vet om inte även en och annan av
patienterna i avskedets stund tycker

att det är trist att lämna det som under månader
varit ens hem och alla de glada kamraterna.

Det andra sanatoriet i länet är Solbacken
i närheten av Hedemora.

Det ägdes förut av Livförsäkringsbolagen men
övertogs 1940 av Kopparbergs läns landsting

och har 102 vårdplatser.

Övriga 80 vårdplatser för tuberkulösa är
fördelade på de s.k. bygdesanatorierna,

som även de är modernt utrustade
och som arbetar efter samma principer

som centralsanatorierna.

Bilderna här är från bygdesanatoriet
i Svärdsjö.

Det är inte alltid som patienter som
behöver vård kan föras till lasaretten.

För dennes skull har Landstinget inrättat
14 sjukstugor av vilka den senast tillkomna

är sjukstugan i Hedemora. Denna som är
modernt utrustad har 15 vårdplatser.

Till utrustningen hör bl.a. röntgenanläggningen
och kardiografen som användes

vid undersökning av diverse hjärtåkommor.

Läkaren finner snart om hjärtverksamheten
är normal eller inte.

På sjukstugorna får läkaren ofta lappa ihop
medmänniskor som råkat ut för olycksfall.

Det kan som här vara fråga om ett benbrott
eller något annat, ibland av svårare,

ibland av enklare natur.

Huvudsaken är att fallet snart och utan
allt för långa transporter kommer

under sakkunnig behandling.

I sjukstugans trevliga dagrum mötas
både patienter och friska för att fördriva

en och annan stund tillsammans,
vilket man också gärna gör.

Men då ronden går måste de som åtnjuter vård
vara på sin plats för att doktorn skall få veta,

både hur det står till
och vad man har på hjärtat.

Det finns inalles 228 vårdplatser på sjukstugorna
i Kopparbergs län och Landstingets anslag

till denna gren av sjukvården belöper sig
till nära en halv miljon per år.

En av de största sjukstugorna är den i
Grängesberg med 27 vårdplatser.

Närmast i storleksordning är sjukstugan i
Domnarvet med 20 vårdplatser.

Den är emellertid otillräcklig och olämpligt
belägen och Landstinget har för att bättre

kunna tillgodose vårdbehovet beslutat
om uppförandet av en ny sjukstuga

vilket arbete påbörjats och snart
torde vara fullföljt.

Det är emellertid inte endast de kroppsligt
sjuka som Landstinget intresserar sig för.

Även de psykiskt sjuka är i behov av vård.

Förr stuvade man i regel in dessa olyckliga
medmänniskor på fattigvårdsanstalterna,

där det förbittrade livet för åldringarna
och ofta nog även för sig själva.

Hovgårdens vårdanstalt för lättskötta
sinnessjuka med 116 vårdplatser är ett

exempel på hur man nu för tiden
tar hand om psykiskt sjuka.

Här sysselsättes de intagna med diverse
arbeten och det är, i förbigående sagt,

ofta förvånande vilket intresse som arbetet
tillvinner sig och vilken yrkesskicklighet

som många av patienterna visar prov på.

Till de psykiskt sjuka hör som
bekant också de sinnesslöa.

Ofta är det svårt för hemmen att
skiljas från familjemedlemmar

som på ena eller andra sättet är abnorma.

Men har man väl hunnit övertyga sig
om att vården på Haggården

med dess 175 vårdplatser är den allra
bästa och att man där under humana former

söker hjälpa patienterna till rätta inser man
också välsignelsen med anstalter av detta slag.

I Landstingets hem för kroniskt sjuka
finns nära 100 vårdplatser.

Ett av dessa är hemmet i Hedemora.

Ett annat är hemmet i Krylbo.

För sjuka åldringar och för sjuka som drabbats
av obotliga, ibland förlamande sjukdomar

liksom för hemmen är den kroniska
sjukvården av betydande värde.

Utanför barnavårdscentralen i Falun
är det som synes gott om barnvagnar,

vilket tyder på att mödrarna gärna söker sig
dit för att få sina förhoppningsfulla telningar

undersökta av farbror doktorn och det
är naturligtvis alldeles i sin ordning.

Den förebyggande vården är bättre och
i regel billigare än den vård som erfordras,

sedan en sjukdom som kunnat
förebyggas utbrutit.

Då kan det hända att man får göra flera
turer till läkaren och det kan också hända

att man kommer för sent.

Barnavårdscentralernas undersökningar
är kostnadsfria liksom vissa läkemedel.

De kloka gubbarnas och de kloka
gummornas tid borde nu vara slut,

framförallt när det gäller barnen.
Barnavårdscentralerna är bättre.

En annan gren av Landstingets vårdverksamhet
omfattar friska barn från tuberkulösa familjer.

Vid Dalhems barnhem i Sundborn mottagas
barn från tuberkulöst infekterade familjer.

Var och en som känner den risk som
barnen i sådana hem är utsatta för

förstår också betydelsen av att barnen kan
komma till ett hem där de få lapa sol, luft

och kosten består av närande föda istället
för det kaffeblask som tyvärr ofta nog

får en alldeles för stor plats på barnens
matsedel i fattiga hem.

Och att ungarna trivs och glädjas åt
tillvaron, framgår av våra bilder.

När de sätter sig till matbordet för att
vara med om blåbärskalaset

är det med den sanna andakten.

Bordsskicket är visserligen viktigt,
men om man blir lite blåare om munnen

än vad som är alldeles nödvändigt är
det ingen som säger något för det.

Det är nämligen inte endast småttingarna
som är snälla och rara,

även tanterna som har hand om dem,
förtjänar samma vitsord.

Centraldispensären i Borlänge är,
liksom centraldispensären i Mora,

utrustad med röntgenanläggning och hit
eller till någon av de 29 distriktsdispensärerna

remiteras alla fall som kan tänkas vara
av tuberkulös natur.

Visar undersökningarna positivt resultat
får patienterna, som bilderna visar,

den vård som kräves eller remitteras de
vidare till något av länets sanatorier.

Dispensärvården som drar en kostnad av
ungefär 110 000 kr om året,

av vilka hälften betalas av staten,
har haft en oerhörd betydelse

vid bekämpandet av tuberkulosen.
Undersökningar är kostnadsfria.

Epidemisjukhuset i Borlänge är ett av
de sju epidemisjukhusen i länet.

Landstingets kostnader för epidemivården
uppgår till över 300 000 kr om året.

Vi har nu sett några glimtar av Landstingets
sjukvårdande verksamhet men Landstinget

har fler strängar på sin lyra.

Tyvärr medger inte tiden att vi sysslar med
alla verksamhetsgrenarna.

Men utöver vad vi förut nämnt ska vi ägna
någon minut åt folkhögskolorna.

Fornby folkhögskola tillhör Landstinget,
som också lämnar anslag åt övriga fyra

folkhögskolor inom länet.

Vid Dalarnas folkhögskola, som Fornbyskolan
heter officiellt, har det unga Dalarna ett fäste

för allmän och medborgerlig bildning.

En högklassig skola för utbildning i praktiska
färdigheter och kunskaper.

Här får eleverna både teoretisk och praktisk
utbildning, vi ser dem på skolbänken,

vi ser dem vid vävstolen,

vi ser dem i systugan

och vi ser dem i full färd med att tillämpa

en härlig gymnastik som skänker kroppen
spänst och sinnet glädje.

Och till sist följer vi dem till badstranden,
där det svalkande badet

får avsluta arbetsdagens möda.

Och så slutar vi vår resa med ännu
några glimtar av vårt vackra landskap.

Vi hoppas att vi genom denna film,
i någon mån, lyckats ge en bild

av den välsignelsebringande verksamhet
som vårt Landsting utövar.

Den andra oktober 1950 öppnades
Kopparbergs läns landsting i

Medborgarhuset i Falun av ålderspresidenten,
riksdagsman Gustav Hällbacken,

som i huvudsak yttrade följande:

"Då årets landsting i dag sammanträder
förelägges Landstinget av dess

förvaltningsutskott ett statförslag slutande
på en summa av 20 758 416 kr,

vilket med 1 903 562 kr överstiger den stat
som fastställdes av förra årets landsting.

Nu berörda förhållanden manar till stor
sparsamhet vid beviljande av anslag

för att undgå höjning av skatten.

Med dessa ord hälsar jag här landshövdingen
och tingets ledamöter välkomna

till 1950-års lagtima landstingsmöte.

Slutligen uttalar jag den förhoppningen att de
ärenden som förelägges Landstinget

skola prövas med omsorg,
saklighet och oväld.

Med dessa ord förklarar jag
1950-års landsting öppnat."

Så övertog ordföranden, redaktör Arvid Hallberg
klubban för att leda Landstingets förhandlingar

med riksdagsman Anders Olsson, i Mora,
som vice ordförande.

Herr Hallberg har ordet:

"Jag tackar Landstinget för det visade
förtroendet att omvälja mig till ordförande

och riksdagsman Anders Olsson
till vice ordförande.

Jag instämmer med ålderspresidenten Hällbacken
i hans maning till sparsamhet med utgifter,

särskilt när det gäller nya sådana.

Ökningen av skattekronornas antal har minskat,
men skatten behöver icke höjas för 1951

och kanske inte heller för 1952.
Men hur det kan gå sedan är mycket osäkert.

Den ekonomiska ställningen är god och
Landstinget behöver icke uppta några nya lån.

Jag kan också nämna för Landstingets ledamöter
att med det här årets utgång så har

Landstinget möjlighet att avveckla
sitt sista lån.

Landstinget går alltså till sitt arbete
under det nya budgetåret skuldfritt."

Efter någon timma var första
dagens sammanträde avklarat

och Landstingets ledamöter tog en paus
för att sedan ta itu med de olika

utskottsförhandlingarna.

Allmänna utskottet sammanträdde under
ordförandeskap av Johan Falk, i Linghed.

På föredragningslistan stod ärenden om
inköp av fastighet till Malungs folkhögskola,

tillsättande av trafiknämnd, statförslag för
barnhemmen och anslag till sjukkassorna mm.

Med riksdagsman Anders Olsson, i Mora, som
ordförande, sammanträdde undervisningsutskottet

för att behandla frågan om uppförande av
lantmanna- och lanthushållsskolor i Rättvik

samt om anslag till folkhögskolorna
och många andra ärenden.

I finansutskottet förde riksdagsman
Hällbacken ordförandeklubban.

Här gällde det olika finans-, löne-
och pensionsärenden.

Första sjukvårdsutskottet sammanträdde
under ledning av Einar Lindberg, i Borlänge.

Bland ärenden som dryftades var frågor om
en specialavdelning för öron-, näs-

och halssjukdomar vid Ludvika lasarett,
om en läkarbefattning för psykisk rådgivning

vid Falu lasarett, om den andliga vården
vid sjukhusen samt statförslagen

till de olika sjukhusen.

Andra sjukvårdsutskottets förhandlingar
leddes av riksdagsman

Jones Erik Andersson, i Ovanmyra.

Här avhandlades bl.a. frågor sammanhängande
med barnmorskeväsendet, distriktssjukvården,

mödra- och barnavården, dispensär-
verksamheten och folktandvården.

Hälso- och sjukvårdsberedningen med
Einar Lindberg, i Borlänge, som ordförande,

hade att ta ställning till frågor om ny- och
ombyggnader samt moderniseringar

av lasarett, sanatorier, sjukstugor
och andra sjukvårdsinrättningar inom länet.

Förvaltningsutskottet,
med redaktör Hallberg som ordförande,

är Landstingets verkställande organ,
som ser till att allt utföres som beslutats

vid Landstingets sammanträden.

Det är förvaltningsutskottet som har ansvaret
för den av Landstinget beslutande staten

på över 18 000 000 kr.

Vid sin sida har förvaltningsutskottet
Landstingets sekreterare

och landstingsdirektören samt
Landstingets kanslipersonal.

Nyligen har Landstinget förvärvat en stor
och trevlig villa i Falun,

där hela Landstingets kansli är inrymt.

Landstinget har en betydande omfattning
och landstingskansliet har mycket att bestyra.

En av Landstingets viktigaste
angelägenheter är sjukhusvården.

Falu lasarett har utökats med barnavdelning,
gynekologisk avdelning, BB-avdelning,

mödra- och barnavårdscentral
samt centraltandpoliklinik.

Torsdagen den 6 oktober 1950
invigdes de nya byggnaderna.

Länets hövding hälsade Landstingets ledamöter
och gäster välkomna och uttryckte sin glädje

över att byggnaderna nu var klara
att tas i bruk.

"Falu lasarett", sade landshövdingen,
"har byggts ut i etapper och inte minst

den sista kunde Landstinget vara stolt över."

Generaldirektör Axel Höjer,
i medicinalstyrelsen, sade i sitt tal:

"Att historien lärt av dalkarlarna kommit sent
in i Sveriges hävder men när de har kommit

så har de gjort det med besked."

Han lyckönskade Dalarnas folk till de nya
institutionerna och förklarade dem

och personalbostäderna invigda.

Landstingets ordförande, redaktör Hallberg,
erinrade om att det uppfördes ett sjukhus

i Falun 1639, som brann ner 1761 och att
det sen gick 15 år innan stommen till

Falu lasarett kom till.

"Det var angenämt för Landstinget", sade han,
"att nu kunna överlämna de nytillkomna

byggnaderna till direktionen för Falu lasarett".

Landshövding Gustav Andersson övertog
sjukhuset och lasarettsdirektionens vägnar

och uttalade sin tillfredsställelse över
tillkomsten av de nya klinikerna.

Så steg slutligen lasarettets styrelseman
doktor Arthur Engel upp och inbjöd till

visning av de nya byggnaderna.

På nedre botten i Falu lasarettet ligger
den moderna tandpolikliniken.

Först kommer man in till tandsköterskan,
som gör sina anteckningar,

innan man kommer in till
doktor Karl Molander, chefen för kliniken.

Här lägger man särskilt märke till lustgas-
apparaten som används för patienter

som inte tål vanlig bedövningsspruta
eller som har för svagt hjärta.

Falun är en av de få platser i vårt land
där lustgasapparat för närvarande

används inom tandvården.

Tandpolikliniken har också en
hypermodern operationsavdelning.

Barnavårdscentralen har visat sig vara
av utomordentlig betydelse för den

förebyggande barnavården.

Under tio års perioden 1938 till 1948
sjönk spädbarnsdödligheten i

Kopparbergs län från 3,58 till 2,1%.

Ett särskilt barnvagnsgarage står
till mödrarnas förfogande

och i väntrummet har varje mor sin
hytt där barnet kan göras i ordning

vid ett särskilt skötbord.

Sen tar en sjuksyster hand om barnet,
väger det, och gör en förundersökning

innan det kommer in till överläkaren,
Bertil Hamne, som gör en grundlig

undersökning och som här
calmettvaccinerar ett barn.

I kuvösen får de för tidigt födda barn en jämn
värme och kan därigenom räddas till livet.

Det här barnet föddes två månader för tidigt
och vägde då 1000 gram.

Här är det 1 månad gammalt
och har nu ökat i vikt till 1500 gram.

Att det finns gott om munnar som
ska mättas på spädbarnsavdelningen

förstår man vid en titt genom
glasrutan till mjölkköket,

här är det full sysselsättning dagen i ända.

Äta, sova och skötas, det är dags-
programmet för spädbarnen.

På det nya BB har det sörjts för att
barnen kan döpas på sjukhuset.

Här tas det vackra och stämningsfulla
doprummet i bruk för första gången.

Komminister Nils Marvick invigde
doprummet och fem barn fördes

till dopet vid detta tillfälle.

En teknisk finess att lägga märke till är
högtalaranläggningen som gör det möjligt

för mammorna på salarna att få
vara med vid den högtidliga akten.

Genom det här lekrummet är det väl sörjt
för att de äldre barnen på Falu lasarett

ska trivas och inte sakna föräldrar
och syskon allt för mycket.

Nya och rymliga lokaler har inrättats
för kvinnokliniken.

Hit kan sjukdomsfall som är i behov av
specialistvård remitteras från andra

sjukvårdsinrättningar i länet
och av praktiserande läkare.

På laboratoriet tar syster blodprov och sänka
och sådant innan doktor Thorén tar itu med

undersökningen av patienten.

I operationssalen på kvinnokliniken pågår
just förberedelserna till en operation

av doktor Thorén.

Den gamla sjukstugan i Domnarvet har
befunnits vara otillräcklig och olämpligt belägen

och därför har Landstinget låtit uppföra
en ny sjukstuga.

Domnarvets nya sjukstuga har 30 vårdplatser
och är en av de största i länet.

Chefsläkare här är doktor Thibblin.

Han gör sig noga underrättad om alla
patienters tillstånd när han går ronden.

Här finns inga stora salar,
de största rymmer bara fyra sängar.

Sjukstugan är modernt utrustad.

Röntgendiagnostiken har varit många läkare
till stor nytta och skärmbildsundersökningen

har varit till stor välsignelse i den
förebyggande tuberkuloskampen.

Men det är inte bara förebyggande
undersökningar som görs på sjukstugan.

Nej, det mesta arbetet för doktor Thibblin
och hans assistenter är att plåstra om

och hela uppkomna skador från svårare
olycksfall till en vrickad fot.

En viktig faktor för patienternas
tillfrisknande är trivseln på en sjukstuga

och för den är det väl sörjt här i Domnarvet.

För de som får gå uppe står ljusa
och trevliga dagrum till förfogande.

Men även för personalens bästa är det
väl sörjt, särskilda personalbostäder

har uppförts i närheten av sjukstugan.

Sjuksköterskorna och eleverna har sina egna
rum med sovalkov och tillgång till kök.

Ja, sådana här rum skulle man ha på hotellen,
här bör syster kunna koppla av från arbetet.

Bredvid Domnarvets nya sjukstuga
ligger kroniska sjukhemmet.

Det är avsett för vården av de mestadels
gamla personer som drabbats av obotlig

eller svårbotlig kroppssjukdom.

I Dalarna finns det åtta sådana hem
med sammanlagt 201 vårdplatser.

Men det räcker inte på långt när.

24 platser har emellertid tillkommit sedan
föredetta bygdesanatoriet Bergebo i Domnarvet

nu öppnats som hem för kroniskt sjuka.

Långshyttans sjukstuga har 15 vårdplatser
med sjukavdelningarna på nedre botten

och personalbostäderna en trappa upp.

Sjukstugan ligger så väl avskild från
bebyggelsen och järnbruket

att den lugn och ro som varje
patient så väl behöver inte störs.

Ljust och trevligt är väntrummet där man samlas
i väntan på undersökning eller behandling.

Trots att det är väl sörjt för skyddet mot
olycksfall här vid bruket så går det här

som annorstädes inte att undvika olyckor.

I behandlingsrummet tycks det också
vara gott om arbete.

Doktor Atterblom är själv med vid
omläggningarna och ser till att allt görs

för patienternas tillfrisknande.

Det är dock inte alltid som skadan är av så
lindrig art att bara hjälper med förband

och medikamenter.

Det kan vara en så svår skada att doktor
Atterblom får ta operationsbordet till hjälp.

En patient som varit på specialundersökning
transporteras här tillbaks till sjuksalen.

De ljusa och luftiga sjuksalarna rymmer
vardera högst fyra sängar och patienterna

behöver sålunda inte som förr samsas med
15 till 20 andra patienter i samma sjuksal.

Det är även väl sörjt för den nya generationen.

På BB-avdelningen får de nya världs-
medborgarna omsorgsfull vård och skötsel.

Skönt är det för syster Karin att efter en jäktad
arbetsdag få dra sig tillbaks till sitt eget rum

och koppla av eller prata bort en stund
med någon kamrat.

Sjuksystrarna och eleverna har dessutom
ett trevligt samlingsrum till sitt förfogande.

Malung är en stor socken i Kopparbergs län
med över 7 000 innevånare och den har också

en sjukstuga.
Den är nybyggd och rymmer 18 vårdplatser.

Här anländer en av Landstingets 14 ambulanser
till Malungs sjukstuga med en blivande mor.

Allt är väl förberett och ordnat
för att de nya medborgarna ska trivas.

Ja, så har den stora dagen kommit då de
stolta fäderna får komma på besök på BB

och gratulera sina fruar.

Sjukstugan här har en modern röntgenutrustning.

Chefsläkare är doktor Stendahl, som är
provinsialläkare också och därför

har mycket att stå i.

När han inte är på sjukbesök träffas han
på sitt mottagningsrum på sjukstugan.

Vägg i vägg med mottagningsrummet ligger
operationssalen där doktor Stendahl

just är sysselsatt med en operation.

Patienterna lever ju inte bara
av medikamenter.

Kokerskan är också en viktig funktionär,
god och bra mat är hennes paroll.

Men det viktigaste är i alla fall att man trivs
på sjuksalen och det bör man väl göra

i ett sådant här ljust och trevligt rum
med bara två sängplatser.

Glad blir patienten att få vistas uppe
och säkert går tiden fortare i ett hemtrevligt

inrett dagrum.

Klart är att personalen ska trivas.

Glatt och gemytligt är det i sjuksystrarnas
och elevernas samlingsrum

där man förnöjer sig med kaffedrickning,
stickning, läsning eller allsång.

Lima sjukstuga hör till de mindre inom
Landstinget med 6 vårdplatser och 2 BB-platser.

Centralt bredvid Lima sjukstuga ligger
personalbostäderna och på samma tomt

ligger även epidemisjukstugan med 11 platser.

En annan gren av Landstingets stora
verksamhet är undervisningsväsendet.

I Dalarna finns fem folkhögskolor
varav Landstinget äger tre.

För Malungs folkhögskola har Landstinget
förvärvat ytterligare en byggnad.

Folkhögskolornas betydelse för främjandet
av folkbildningsarbetet i länet

kan inte nog uppskattas.

Dalarnas- och Värmlands Bildningsförbund
har anordnat en gemensam kurs i

Malungs folkhögskola med deltagare
från båda sidor länsgränsen.

I kursen ingick föredrag, diskussioner
och samkväm.

Här talar Artur Olsson om sina erfarenheter
från en 6 månaders vistelse i Förenta Staterna.

I spetsen för bildningsverksamheten står numera
en av Landstinget tillsatt bildningskonsulent

Henry Olofsson.

Han lämnade vid kursen en orientering om
Landstingets anslag till studiecirkelverksamheten

och gav kursdeltagarna goda råd för
planeringen av studierna

under den förestående studieterminen.

Malungs folkhögskola har två årskurser
och en fortsättningskurs.

Här bibringas eleverna praktiska kunskaper
och färdigheter,

men de bokliga studierna förbises inte.

Även den lekamliga hungern ska mättas
på en folkhögskola.

Efter en dag fylld av diskussioner
och föredrag smakar maten bra.

Landstingets verksamhet omfattar
också yrkesutbildning.

Här ser vi ritningarna till den centrala
verkstadsskola som tänkes förlagd invid

Hälsinggården utanför Falun.

Verkstadsskolan är planerad för omkring 215
elever och ska omfatta inte mindre än 13 yrken.

År 1950 utgick 133 400 kr till
olika undervisningsändamål.

Här ser vi medlemmar av ABF som samlats
på Medborgarhuset i Falun för att studera

en kurs i barnpsykologi och barnuppfostran,
som Landstinget gett anslag till.

Ja, det är ett av de många uttrycken
för Landstingets strävan

att verka för länets förkovran
i olika avseenden.

Alla som bygger och bor i Kopparbergs län
kan vara övertygade om

att de av Landstinget förvaltade skattemedlen
används med uteslutande ett mål för ögonen:

Länets utveckling och länsbornas bästa.

Det är midsommar i Dalarna hos Anders Diös,
där en brokot skara bär fest i klädseln

och fest i sinnet.

Dalarna är ett Sverige i miniatyr.

Här finns allt av svensk natur, från vilt
forsande bäckar

och väldiga panoramor,
där fjällkammarna bildar mäktig bakgrund.

Här möter oss skogsklädd bergslagsnatur
och leende bygd i sjöars hägn.

Här skär älvarna djupa fåror och här breder
slättbygderna ut sina fantastiska täcken

i en dalajord, som vänligt inbjuder sina
bebyggare till ett framgångsrikt jordbruk.

Modernäringen livnär en ansenlig del
av länets befolkning.

Det är ett modernt, rationaliserat jordbruk
som Kopparbergs Läns Landsting

stöder i sina lantmannaskolor.

Här är den i Vassbo, där dalaungdomen,
både i teorin och praktiken,

får lära hur man effektivt tillgodogör
sig jordens håvor.

Och i lanthushållsskolan i Snöån,
får länets döttrar vidgad förståelse

för modernäringens betydelse och blir
därigenom fastare rotade vid sin hembygd.

Att brottas med och lösa socialt viktiga problem,
det är Landstingets vitala verksamhetsfält.

Och från landstingshuset i Falun dirigeras
de tusen och en detaljerna i denna verksamhet.

Det är en ansvarsfull uppgift vars tyngd mest
faller på Landstingets verkställande organ,

förvaltningsutskottet.

FU:s största arbetsområde är otvivelaktigt
länets sjukvård och på denna front

blir det aldrig några andningspauser.

Här gäller det ett ständigt restaurerande,
moderniserande, utbyggande och fulländande.

Här måste man hålla jämna steg med
vetenskapens landvinningar för folkhälsan

och det betyder ett till synes
evigt förbättrande.

Dalarnas sjukvårdsfront står i Landstingets
regi utomordentligt väl rustad

i kampen mot sjukdomar.

Här har vi t.ex. lasarettet i Mora,

i Avesta,

Ludvikas lasarett

och länslasarettet i Falun,

där man år från år utvidgar i takt
med utvecklingens krav.

De vetenskapliga framstegen kan man
direkt avläsa innanför lasarettsmurarna.

De finns där, i de för var dag mer avancerade
och mer betryggande operationsmetoderna,

som möjliggör ingrepp där man förr
stått tvekande som inför ett vågspel.

Lekmannen spårar framstegen än mer
påtagligt i den ultramoderna utrustningen,

varav vi här ser en detalj,
som väl kan anses vara funktionalistisk.

Efteroperationsvården, i exempelvis Faluns
lasarett, kan nog sägas stå som ett mönster.

Må hela den dalska sjukhusmiljön skapa trivsel
för patienterna och arbetslust för läkarna

och alla deras medhjälpare av alla de slag,
i det gemensamma, uppoffrande arbetet,

för att återge medmänniskor hälsan.

En sjukhusfront, som täcker än större regioner
än lasaretten, är de femton sjukstugorna,

varav vi här presenterar sjukstugan
i Hedemora

samt den i Domnarvet,

för att så hamna i Smedjebacken, vars sjukstuga
har ett dominerande och praktfullt läge

i denna köping.

Det är ganska missvisande att här tala om
sjukstugor för man har fortfarande en känsla

av att vara på ett lasarett,
om även i mindre format.

Här saknas inga moderniteter och i kampen
mot sjukdomar har man i sina händer fått

vapen som står i paritet med
vetenskapens senaste rön.

I sin strävan att skapa trivsel har Landstinget
även konstnärliga ambitioner

och lämnar årligen bidrag till konstnärlig
utsmyckning av sina skilda institutioner.

Och man tillgodoser även sjukvårdspersonalens
anspråk på privat komfort i personalbostäder,

som helt är i samklang med nuets krav.

Kronikergården har varit ett bekymmersamt
kapitel men nu ljusnar det även på den fronten

eller vad sägs om detta ultramoderna kronikerhem
i Malung, där man blir ombonad och får vård.

Municipalsamhället Malung är ganska specifikt
för där förekommer i stort sett endast ett enda

hantverk nämligen skinnarnas gamla
hedervärda yrke.

Ja, det vill säga att hantverket
nu blivit storindustri

fördelat på ett fyrtiotal
skinn- och pälsfabriker.

Men skinnets lov sjunges inte bara i fabrikerna.

En stor del av råvaran hämtas från fabrikerna
för att bearbetas i hemmen,

så skinnbetonat är Malung.

Om vi fortsätter ner genom det storslagna
Älvdalen så får vi lyssna till

en annan specifik arbetsmelodi.

Vi har hamnat i dragharmonikernas
förlovade dalaverkstad från vilken dragspel

finner sin marknad ut över hela världen.

Peer och Gocken Jobs i Leksand har skapat sin
egen konstnärliga front, som i de skönaste

textiltryck för det svenska namnet med den
äran över gränserna mellan länderna.

Här blommar färgglädjen.

Något av sin inspiration har Jobsarna
lånat av från det s.k. dalmåleriet.

En bygdekonstart där Carl XIV Johan ofta
spelar huvudrollen i bibliska sammanhang,

bland dalklädda skaror.

När en engelsman eller amerikan hör ordet
”Dalecarlia” sammanbinder han det nog

ofta med dalahemslöjd och i synnerhet då
med de färggranna trähästarna,

som har världsrykte.

På den turistande spinnesidan dras man nog
ner till den förnämliga textila hemslöjden,

en konstart, som även Landstinget uppmuntrar
genom sin ambulerande yrkesskola

i sömnad och vävnad.

Mora är centrum för Österdalarna.

När man nämner ortsnamnet Mora
får man många visioner

och absolut en speciell, nämligen den av
Anders Zorn, konstnären och prototypen

för en dalkarl, vars vackra hem i Mora står
i orubbat skick, öppet för allmänheten.

På främmande kontinenter målade
Zorn in sitt namn i den

internationella konstens historia.

Men mest inspirerat förde han sin pensel
i ateljén hemma i Mora,

där han förevigade dalfolket i dess egen miljö.

I Zornmuseet får man direkt kontakt
med denne geniale konstnär,

som inte bara behärskade måleriets sköna sfär,
utan även var en skulptör av rang.

I samarbete med professor Gerda Boëthius
och professor Ragnar Östberg,

skapade fru Emma Zorn detta museum.

Och allt sedan museets tillkomst har
professor Boëthius lagt ner hela sin eldsjäl

och sitt konstnärliga kunnande i den vällovliga
avsikten att föra allmänheten närmare

Anders Zorns konst och att ytterligare berika
museet, som även omfattar verk av

andra kända konstnärer
och kulturhistoriska samlingar.

Zorn levde upp i den nya tiden kring sekelskiftet
och kände mycket för dess moderna puls

men i sitt innersta var han trogen
den gamla bondekulturen,

som ännu på sina ställen lever kvar i Dalarna.

Den borne konstnärens färgsprakande palett
behärskar även Zornkollegan och vännen

Carl Larsson.

Ett vördat namn inom vår målarkonst och en hela
den svenska familjens egen konstnär genom de

strålande verk om familjelivet på Sundborn
som han skänkte sin samtid och eftervärlden.

Det finns mycket av månghundraårig
tradition i Dalarna,

som här t.ex. i Norrboda by i Ore, där livet
haft sin lugna och gilla gång sedan 1600-talet.

I vårt moderna samhälle kan det ha sina
besvärligheter bo för långt från allfarvägen

och därmed komma i periferin
av den sociala cirkeln.

Om sjukdom drabbar någon i en sådan gård
får man sätta tillit till distriktssköterskan.

Landstinget svarar för ett nittiotal distrikts-
sköterskor och ett femtiotal barnmorskor

runt länet.

Deras sjukvårdstjänst kan ibland bli ganska
strapatsrik och deras barmhärtighetsverk

kan inte skattas nog högt.

Genom särskilda barnhem förmår Landstinget
att skifta förutbestämda mollackord över i dur.

En del av dessa små, kanske saknar både far
och mor men det är många hjälpande händer

som vill ersätta den förlusten
och bana väg för en ljusnande framtid.

Och här i Brunnahemmet ser man till att
efterblivna barn får sin vård och uppfostran.

För de partiellt arbetsföra har man ordnat
ett arbetsträningsinstitut i Borlänge.

På detta fält har utomordentliga resultat nåtts.

Hämningar suddas ut och arbetsglädjen
får fritt spelrum.

Ytterligare en gren av Landstings-
verksamheten, hörselvården.

Försvagad hörsel betyder ofta även
nedsatt talförmåga.

Handikapp som numera kan elimineras helt
eller delvis genom nya vetenskapliga metoder.

Att gå till tandläkaren var något som man
förr drog sig åtskilligt för.

Men nu är det slut med den skräckpsykosen.

Detta kan man konstatera i den,
i Landstingets regi drivna Folktandvården,

som är förgrenad över hela länet.

Högbo heter detta sanatorium och det är
ett betecknande namn för här uppifrån

har man hänförande utsikt över sjön Runn.

Som ett glädjande tecken kan man i Dalarna
konstatera att tuberkulosen har drivits

på kraftig reträtt och den tendensen
verkar att hålla i sig.

I det glada tecknet tar vi del av denna
bildkavalkad från Högbo,

som talar ett ungdomligt, optimistiskt språk.

Men nu till Falun.

Redan vid infarten märker man att man
kommer till en gammal bergslagsstad.

Där Engelbrekts-monumentet talar om
historisk frihetskamp.

Falun är Dalarnas residensstad,

ett modernt dalacentrum, som dock bevarat
det mesta av sitt gamla, vackra ansikte.

Vackrast bevarat är den lilla idyllen som vilar i
orubbat bo uppe på en gruvlave vid Falu gruva.

Dalarna har mycket som minner
om den gamla bergslagstiden.

Märkligast är Stora Stöten i Falu gruva,
som uppstod genom ett jätteras år 1687.

Då bröts här ur världens rikaste koppar-
fyndigheter och rekordet noterades år 1650

då gruvan lämnade 3 800 ton råkoppar.

Men ännu öser Stora Kopparbergs Bergslag,
Sveriges äldsta industriföretag,

rikedomar ur gruvan.

Rikedomar som vi känner till i form av
Falu Rödfärg,

kopparvitriol

och ättika, i Falujungfruns tecken.

Den största malmbrytningen i Dalarna sker numera
i Grängesberg, Mellansveriges största malmfält.

Och en stor del av malmen från Grängesberg
går till Domnarvets Järnverk,

Bergslagets jättelika anläggning,
Nordens största i sitt slag.

Domnarvets årsproduktion rör sig om drygt
400 000 ton och består till lika delar av,

å ena sidan, plåt och den andra
av stångstål och tråd.

Balkar och räls hör också till järnverkets
stora produkter, som nästan helt säljes

på den inhemska marknaden.

Bergslaget har internationellt rykte
och det har även skidkungen Mora-Nisse.

Så det var ingalunda märkligt när
världsmästerskapen på skidor förlades

till Dalarna och Falun. Då var Falun blickfånget
för det internationella idrottsintresset

och tog emot gäster från hela världen.

Vi kastar oss mitt in VM-händelserna
och börjar i Källviksbacken.

Ja, det myllrade av folk i Källviksbacken
och det gjorde det även i Lugnets Skidstadion,

där Sveriges stora idrottsledare
Prins Bertil var hedersgäst.

Här ska vi inte försöka ge något referat
av tävlingarna.

Finnar, ryssar, italienare, norrmän,
svenskar, japaner.

Ja, all världens skidhjältar stormade fram
genom skidspåren.

Alla kan inte vinna men här kämpade
alla väl och det är huvudsaken.

Låt blickarna med välbehag vila på dessa
finska och ryska flickors ettrigt,

vackra stafettstrid.

Och följ sedan med till en annan skidfront
i Dalarna, till Grövelsjön,

ett vintereldorado mellan svenska
och norska fjäll.

Här kan man njuta av vinterfröjderna
även långt efter det att våren börjat

sjunga i vattendragen, som då öppnar sin famn
för att ta emot väldiga rikedomen på timmer.

Då har den stora härskaran flottare kämpaduster
med skogens jättar, som efter vattenvägarna

ska dirigeras ned till bearbetning
och förädling.

Den förnämsta formen av kulturell uppbyggnad
på bred front bjuder Landstinget

i sina folkhögskolor.

Här gästar vi Fornby i Stora Tuna.

Men förutom denna folkhögskola driver
Landstinget ytterligare två

och ger bidrag till tre andra.

Landstinget har samlats till rådslag i
medborgarhusets festsal i Falun.

Det är många trådar som löper samman
i Landstinget och det är många problem

som ska lösas.

Här, som i alla större församlingar,
kan givetvis åsikterna skifta

men de uppgifter i de allmännas tjänst
som åvilar Landstinget är av sådan

naturnödvändig art att de inverkar
samlande och enande.

Det gäller ju att ge skattebetalarna valuta
för skattekronorna i social välfärd

över klasskrankorna.

Landstingets problem kan närmast
sammanfattas så här:

Vad är nödvändigast och vad har vi råd med?

För att få en bakgrund till den
problemställningen ska vi i koncentrat

titta på landstingsstapeln.

Varsågod mina damer och herrar,
det här är siffror som talar för sig själv.

Men nu ut på fältet igen, till Landstingets
sjuksköterskeskola i Falun, där man utbildar

nya krafter för den väldiga personalstab
som sjukvården kräver.

Skolans betydelse kan direkt avläsas i den
stora tillströmningen av elever,

som känner dragning till detta
så krävande yrke.

Och så kommer då den dag då de
utexaminerade sjuksköterskorna,

under högtidliga former, i Kopparbergs kyrka,
invigas till sitt kall.

Många och vackra är Dalarnas kyrkor.

En av de vackraste är den i Vika innanför
vars åldriga murar man möter en kyrkokonst

av sällsynt skönhet från länge sedan
flydda tider.

Dalaskalden framför andra, Erik Axel Karlfeldt,
har i sin diktning även gett en glimt

från Vika kyrka.

”Heliga oxe i Sjöga! Heliga äro dina horn.
Helig är svansen du lyfter i dansen

upp mot kyrkans torn. Heliga äro dina klövar,
som trampar Kanans mark.

Bland pelarträd du strövar,
stor, sträng, stark.”

Erik Axel Karlfeldt var rotad i sin dalabygd
och han hade vinden från hembygdens fala

och ed i sinnet då han skrev om träslottet,
hans moders barndomshem.

”Men väl ska jag drömmande tänka ibland på
ditt bondeslott och dig, min vårögda fränka,

som går där min moder gått.”

I en svart parad tolkar en annan dalaskald
Dan Andersson sin barndomsbygd.

”Det är något bortom bergen,
bortom blommorna och sången,

det är något bakom stjärnor,
bakom heta hjärtat mitt.

Hören - något går och viskar,
går och lockar mig och beder:

kom till oss ty denna jorden
den är icke riket ditt.”

Men nog var Dalarna Dan Anderssons rike,
ett rike som vi här bara fått några glimtar av.

Glimtar som dock kanske talat något
om detta förvisso underbara Dalarna.

- Nej säger jag och åter nej.
Jag vill inte tillbringa min semester

med att åka runt i det vackra Dalarna
och bara titta på museer och sjukhus

och sociala inrättningar.

- Ja men Edvard då, ska du inte tänka ett
enda dugg på din brorsdotter,

som har kommit hit ända från Amerika
och du bara tänker på dig själv.

- Jag är här för att ha semester och inte
någon sorts privatchaufför åt min fru

och brorsdotter.

Förlåt att jag lägger mig i er lilla privata
uppgörelse men jag förstår att herrskapet

är turister här.

Byggmästare Svensson förstår jag?

Och fru Svensson, jaha?

Och fröken Ingrid från Amerika?

Och nu kan ni tydligen inte enas om vad
det är som ni ska titta på här i vårt vackra

och intressanta Dalarna.

Herr Svensson är tydligen mest intresserad av,
ja, av naturen förstås, fiske och sport

och friluftsliv och sådant.

Men, men, men jag undrar om det inte
också finns en liten, liten svaghet

för gammaldans och äkta folkmusik.

Ja, jag kunde just tro det.

Och fru Aina är, skulle jag tro, mera intresserad
av konst och gammal fin dalakultur.

Jaha. Och fröken Swanson, javisst ja,
ni är ju väldigt socialt intresserad

och vill skriva en artikelserie för Amerika
om den höga svenska sociala standarden.

Bara ni kunde få er farbror lite medgörligare.

Hur ska vi nu kunna ordna det då?

Ja, det är inte lätt när intressena går isär
och det finns onekligen mycket

som lockar och drar här uppe i Dalarna.

Landskapet t.ex. är onekligen mycket intressant,
titta bara på naturen.

I söder där har vi den typiska
jordbruksbygden.

Sen kommer den kuperade terrängen
med de små sjöarna och skogen

och skänker mera liv åt landskapet,
ger det ett stänk av speciell skönhet.

Och så där uppe i nordväst,

de obrutna skogspartierna med sina
himmelshöga höjder och hisnande raviner.

Vattendrag med klarblåa sjöar och breda,
strida älvar.

Och fjällens Dalarna, högst där uppe i norr,
med samer och renar.

Jaha, jag sade faktiskt samer och renar
för titta här ska ni få se.

Vi här i Dalarna kan faktiskt skryta med att,
innanför våra gränser,

hysa Sveriges sydligaste sameläger.

Och renskiljningen på senvintern är
faktiskt något som man aldrig glömmer.

Hit har det kommit samer, inte bara från
Dalarna och Jämtland, utan också från Norge.

Det är bortemot 5 000 renar som timme
efter timme, i ett våldsamt tempo,

jagar runt i den stora rendansen.

Men trots det så kan man, hur otroligt det än
kan låta, fritt vandra omkring inne bland renarna

utan att bli nertrampad.
Ja, utan att överhuvudtaget touchas av en ren.

I Dalarna har naturen formats till ett
mycket variationsrikt landskap.

Vi har fjällterräng och högst vanliga
skidbackar för oss vardagsåkare

och så har vi naturligtvis Källviksbacken
i Falun som visserligen inte är formad

helt av naturens egen hand men som
i alla fall är en av landets bästa hoppbackar

och hit förläggs bl.a. Skidspelen varje år.

Det är en dala-attraktion
av stora mått må ni tro.

För att inte tala om Vasaloppet.

Ett sportevenemang som är känt
långt utanför vårt lands gränser

och visst är det en härlig syn när alla
löparna startar och ger sig iväg på en gång,

det är i alla fall mer än tusen tävlande.

Men kanske har Dalarna ännu mer att
bjuda på sommartid, när fäbodlivet börjar

och de annars öde fäbodarna blir befolkade.

Det ursprungliga fäbodlivet existerar kanske
inte på så många platser numera

men i stället har turisterna kommit,
rustat upp de gamla fäbodarna,

plockat fram forna traditioner och blåst
nytt liv i fäbodromantiken.

Och vi har städerna med deras blandning
av gammal och modern bebyggelse.

Och i allt detta, idyllen som här,
med fruktbärande apelsinträd.

Dalarna har med rätta blivit kallat
ett Sverige i sammandrag.

Visst är Sverige ett industriland
och visst är Dalarna ett landskap

med differentierat näringsliv.

På järnhanteringssidan kan vi nämna namn
som Vikmanshyttan, Avesta och Domnarvet,

som förresten är ett av Sveriges
största järnbruk.

Gäller det papper så har vi namn som
Kvarnsveden och Grycksbo.

Talar vi om industri så kan vi inte gå förbi
de större eller mindre företag

som ligger spridda runt om i Dalarna.

I Malung tillverkar man skinnkläder
och sportartiklar

och i Sågmyra väver man filtar.

Ja, jag kan fortsätta att prata än en
god stund om alla sevärdheter

men vi ska höra om familjen Svensson
har enats än.

-Sjukhus och sjukhus det har de väl hemma i
Minnesota som du kan titta på och skriva om.

- Ja men onkel det är inte samma sak
förstår du.

- I Amerika kostar det en hel förmögenhet
att ligga på sjukhus

och här i Sverige kostar det knappt
ett enda dugg.

- Det är sånt jag vill tala om för
folket i Amerika.

- Ja men ser du.
Du kan inte resa tillbaka till Amerika

utan att först ha dansat en äkta dalpolska.

- Polska mig hit och polska mig dit.
Om inte du vill göra ditt till så att din egen

brorsdotter kan få skriva lite grann om Sverige
så tar vi bilen själva och reser runt i Dalarna.

- Ha, ha, ha. Ni åka runt i Dalarna själva,
jo, det skulle jag vilja se.

- Ni kan ju inte ens klara dialekten.

- Kan inte vi.
Nog klarar vi den lika bra som du alltid.

- Hur var det förra året i Älvdalen den
där regnvädersdagen,

minns du det?

- Hallå där uppe min gode man,

kan ni säga mig hur jag ska åka
för att komma till byn Klitten?

- Tack, tack.
- Begrep du vad han sa?

- Begrep, jag begrep vartenda dugg,
vänta ska du se.

- Nu ska vi åka som han sa.
Man måste kunna dialekten för att klara sig.

- Jasså du din pratmakare,
du begrep vad han sa.

- Hörru, ge dig ut och prata med de här.

- Det språket begriper du säkert lika bra
som älvdalsmålet.

- Nej du Edvard, håll du på med ditt polskande
så tar Ingrid och jag bilen.

- Vi kan i alla fall inte klara dalmålet
sämre än du.

- Men kära barn hur gick det?

- Oj, oj, oj ta det försiktigt.
Det är nog den där gamla skadan i foten.

- Oj, oj, oj.
- Du Oskar, ring efter ambulansen.

- Vad ska du med den där till,
släpp den.

- Nämen kära, älskade barn.
Hur är det med dig?

- Jo tack, det är bara bra.
- Kära farbror.

- Hur länge måste du ligga här nu då?
- Ja, en vecka tar det nog.

- Och kära nån.
Hur ska vi göra nu då?

- Jo.

Medan jag ligger kvar här så tar
ni båda bilen och åker omkring

och tittar på museer och sjukhus
och skolor och allt vad det nu är va,

så kan ju du Ingrid skriva din artikel
och mamma får sin dagliga dos kultur.

- Åh, Edvard.

- Och sedan efter en vecka så kommer ni
och hämtar mig så åker vi dit, dit jag vill.

- Akta, akta foten.

- Ursäkta mig men jag kommer
med Svenssons mat.

- Jaha.

Ja, så löstes sig dagens problem på ett sätt
som väl kanske inte var det bästa för alla parter.

Men jag kan garantera, det kommer inte att gå
någon som helst nöd på Edvard Svensson.

Han har blivit inlagd på ett av de fyra lasarett
som tillhör Kopparbergs läns landsting,

nämligen Mora.

Vare sig lasarettet ligger här,

i den gamla gruvstaden Falun,

i någon av industristäderna Avesta

eller Ludvika, så gäller samma sak.

Den tekniska utrustningen och personalens
kunnande är verkligen av högsta klass.

Och här finns inget undantag, man kan inte
pruta av på de krav som man ställer

på de tekniska hjälpmedlen och man
kan heller inte göra några eftergifter

vad de anställdas kunnande beträffar.

EEG, elektrokardiograf och röntgen,
det är ord som vi vanliga människor

alltid har kommit i kontakt med någon gång.

Vi har väl aldrig reflekterat närmare över
vad som döljer sig bakom sådana termer.

De har bara fått stå som symboler för
en mycket avancerad läkarvetenskap.

Men i själva verket är det komplicerade
och dyrbara apparater

som fordrar kvalificerat yrkesfolk
för att rätt kunna utnyttjas.

Visst har vi kommit långt, men den moderna
läkarvetenskapen har redan börjat dra nytta

av kärnfysikens möjligheter när det gäller
att bota och bekämpa sjukdomar.

Ett utmärkt komplement till lasaretten
är Landstingets 15 sjukstugor.

Av dessa ligger en i Smedjebacken,

en i Domnarvet, med en förtjusande
utsikt ner över samhället

och en tredje finns i det sägenomspunna
och omdiktade Nås.

En sådan här sjukstuga är i sanning
ett effektivt lasarett i miniatyr.

Personalens kvalifikationer lämnar självfallet
inget i övrigt att önska och den tekniska

utrustningen är och måste vara av
modernaste slag, även i köket.

I Borlänge har Landstinget en centraldispensär
där fall av tuberkulos undersöks

och om så skulle behövas sedan kan
remitteras till något sanatorium.

Kan förresten ett sanatorium ha ett
lämpligare namn än Högbo.

Det heter i alla fall det centralsanatorium
som ligger strax utanför Falun.

Och här försöker man att med alla moderna
metoder driva sjukdomen på flykten.

Att tuberkulosen är på stadig tillbakagång är
väl ett faktum som bl.a. får tillskrivas de nya,

moderna behandlingsmetoderna.

Solen och den friska, klara luften gör sitt
till för att öka trevnaden.

Förresten, jag undrar hur det kan stå till
med vår vän Edvard Svensson.

Underligt, inte finns han där han borde vara.
Vänta, jag tror jag vet.

Här ska ni få se,
på en högst animerad eftermiddagskonsert.

Kanske var det en äkta dalaschottis som
exekverades eller varför inte en polska.

Och de gamla melodierna lockar fram
gamla minnen, för när man blir äldre

så är det så väldigt svårt att hinna med
och fatta allt det nya.

Ja, ålderdomen och åldrandet bjuder
sannerligen på många problem,

bl.a. sjukvårdsproblem som Landstinget
känner som sin plikt att lösa.

En lösning heter vårdhem för långvarigt sjuka.

Landstinget driver ett tjugotal sjukhem
varav ett ligger i Domnarvet, ett i Ludvika

och ett i Smedjebacken,
i anslutning till sjukstugan.

Och interiören är i sanning ljus och modern.

Väggarna är prydda med konst och med textilier
som i vissa fall patienterna själva har skapat.

Har man varit sjuk och vårdats på ett lasarett
och är på bättringsvägen så är inte lasarettet

den enda rätta platsen för tillfrisknande.

Landstinget driver ett konvalescenthem i
Sundborn, där patienterna kan få vila sig

efter sjukhusvistelsen och låta kroppen
bygga upp nya krafter.

Även om krocketspel inte tillhör
de vanliga rekommendationerna

för ett snabbt tillfrisknande så ger det
i alla fall motion och vill man inte själv delta

så kan man applådera,
det ger motion det också.

När vi var små och drabbades av scharlakans-
feber eller någon annan smittosam sjukdom

så minns vi alla att det gällde att så fort som
möjligt komma iväg till epidemisjukhuset.

Visst kändes det lite isolerat att inte få gå ut
men så hade man ju så mycket roligare inomhus.

Numera talar man inte om epidemisjukhus
utan om infektionssjukhus

och ett nybyggt sådant ligger i anslutning
till centrallasarettet i Falun.

Men infektionssjukhuset är inte bara till
för barn, här vårdas patienter i alla åldrar

med infektiösa sjukdomar.

Visst är det en välsignelse med alla lasarett
och sjukstugor dit man kan komma

med sina krämpor och få bot
för sina sjukdomar.

Men bor man vid sidan av allfarvägen
och har man lite besvärligt att ta sig in

till distriktssköterskans mottagning
så kan det ha sina problem.

Det blir då, som i det här fallet, syster Ingrid
eller någon annan av de 85

distriktssköterskorna runt om i länet,
som får ta sig ut till den som behöver hjälp.

Det går väl an när det är sommar och
väder och vind är nådiga,

men på vintern kan det vara nog så
besvärligt att ta sig fram

till många gånger mycket avlägsna gårdar.

Man vet aldrig från ena timmen till den andra
på vilket sätt man kommer att förflytta sig.

Gäller det att snabbt komma fram till en sjuk
så tillgriper man helikopterhjälp

och det måste vara tryggt att veta för de
människor som bor i isolerade trakter

att alla kommer i åtnjutande av den
omvårdnad som Landstinget ger.

Avstånd och vägbeskaffenhet
spelar ingen roll i det fallet.

- Nu ska vi ta en annan, som handlar om en
liten, liten gris förstår ni.

- Det var en gång en liten, liten gris,

som bodde i en liten, liten spis.

- Han åt en pepparkaka varje dag,

för grisen var i pepparkakor glad.

Ja, genom andra roar man sig själv och kan
man ha ett tacksammare auditorium är barn.

Barn ja, de ligger naturligtvis Landstinget mycket
varmt om hjärtat och vad gör vi nu för dem.

Det finns sannerligen en hel del att göra och visst
är det tacksamt att göra någonting för de små.

Varje lasarett har ju självfallet sin BB-avdelning
och där sjuder det verkligen av liv,

precis som det ska vara och pappan är
alltid sig lik på vilket BB man än hamnar,

men det är väl också som det ska vara.

På mödra- och barnavårdscentralen blir den
blivande mamman undersökt och får goda råd

om hur hon på bästa sätt ska pyssla
om den lille när det blir så dags.

Och hit kommer också mammorna med de små
och får dem undersökta och vaccinerade.

Tyvärr finns det barn som saknar både far
och mor och det blir då Landstingets uppgift

att hjälpa dem till rätta men det är ingen
betungande uppgift, åtminstone anser man

inte det på Landstingets spädbarnhem i Falun.

Det är inte så lätt som det ser ut.

Det fordras verkligen handlag för att på
rätt sätt hantera sådana här småttingar.

Om fröken Swanson skulle försöka sig på
det här och visa sig vara lite valhänt

i sina rörelser så beror det naturligtvis på att
hon varken har praktik eller teori bakom sig.

Men på Landstingets barnsköterskeskola i Falun
får man lära sig allt som man behöver kunna

för att rätt handskas med barn och oavsett om
man efter skolan drar nytta av sina kunskaper

på ett barnsjukhus, eller som mor och husmor
i egen familj, så är det självklart att

kunskaperna är till ovärderlig nytta.

För att avhjälpa bristen på sjuksköterskor
och för att lättare få insikt i sjukvården

så håller sig Landstinget med en
egen sjuksköterskeskola

i anslutning till Falu lasarett.

Och här liksom på barnsköterskeskolan så
pendlar undervisningen mellan teori och praktik

och det är sannerligen inte lite som en svensk
utexaminerad sjuksköterska måste kunna.

Examen når sin höjdpunkt i Stora Kopparbergs
gamla anrika kyrka,

där de nyexaminerade, inför allmänheten,
får bevis på sin kompetens.

Förr var ju vården av psykiskt efterblivna
ett svårlöst kapitel.

Men på de sista åren har det hänt en hel del
på det området.

På Backa skol- och yrkeshem för psykiskt
efterblivna, det ligger strax utanför Hedemora,

kommer eleverna under sakkunnig vård och
outtröttbar ledning och de något av underverk

som man har gjort på den skolan.

Här skolas eleverna i olika yrken
allt efter ålder och färdighet.

Och titta bara på det här provet. Nog vittnar
det om ett odiskutabelt anlag hos dess skapare.

Förr var också hörselskador, medfödda eller
förvärvade, orsak till många människors

misslyckanden här i livet.
Men det var då det.

Nu finns det i Falun en förskola för hörsel-
skadade barn i åldern 5 till 7 år.

Här får barnen lära sig att iaktta,
att helt enkelt lyssna med ögonen,

för att sedan själva åstadkomma
samma ljud, samma ord.

Vi reagerar alltid känslomässigt inför ett barn
som har nedsatt hörsel.

Men när vi kommer i kontakt
med en äldre person, med dålig hörsel,

då reagerar vi inte alls på samma sätt,
det liksom hör åldern till och det ska så vara.

Men ska det verkligen det? Det anser man
inte på Landstingets hörcentral i Falun.

Här har man tagit vara på de nya rön
som forskare har kommit fram till

när det gäller hörteknik.

Och hit ska man gå om man har nedsatt
hörsel och här får man hjälp med att prova ut

en hörapparat som man kan få ta med sig
hem och prova under en tid

innan man bestämmer sig.

Vid hörcentralen har man också en
mycket omfattande rådgivningsverksamhet

med tanke på alla de problem som de hörsel-
skadade människorna har att kämpa emot.

Men Landstingets hörselvård omfattar
många olika områden.

Varje år undersöks bortemot 12 000 barn
av två audiometriser som reser runt

till alla skolorna i länet.

De barn och ungdomar som vid dessa
prov visar någon hörselnedsättning

sänds till en mera noggrann undersökning.

Ja, Landstinget lämnar t o m bidrag för inköp
av hörapparater till vettiga priser.

Så tänk på det, har ni nedsatt hörsel
vinka inte bort det och skyll på åldern,

det är en dålig motivering.

Den här lilla flickan går med jämna mellanrum
till distriktstandpolikliniken i Falun

och får sina tänder omsedda.

Men det är inte bara barn som är välkomna
till tandvårdsklinikerna.

Åldern spelar ingen roll i det fallet och de
flesta av Landstingets folktandvårdskliniker

är utrustade med toppmoderna laboratorier
där man har alla möjligheter att utföra t o m

ett så komplicerat arbete som
tillverkning av proteser.

Vi har vid flera tillfällen nämnt ordet Landstinget,
men vad innebär det namnet.

Jo, Landstinget är egentligen en stor kommun
som omfattar hela länet.

Men när vi talar om Landsting så menar
vi ofta själva landstingsmötet.

Landstinget, som är en stor förvaltningsapparat,
med över 3000 anställda,

har sitt säte i Falun och består av 70 ledamöter,
alla folkvalda på fyra år.

Det är viktiga och ansvarsfulla uppgifter som
dessa män och kvinnor har att svara för

och det gäller att besluta med omtanke
och att alltid sikta framåt,

för dagens problem är också
i allra högsta grad morgondagens.

Men de förmåner som vi här i Dalarna
åtnjuter via vårt Landsting,

vad kostar det oss i reda pengar?

Ja, låt oss börja med sjukvården.
Den kostar 50 milj. kr.

Undervisnings- och bildningsverksamheten
kostar oss årligen omkring 4 milj. kr.

För kapitalbildande ändamål
sätter vi undan 10 milj.

och bidragsverksamheten kostar oss
9 milj. kr om året.

Landstingets utgiftsstat slutar alltså
på ett belopp av omkring 73 milj. kr.

Då har vi redan dragit ifrån de omkring
1½ milj. kr som utgör ränteinkomsten

på det undansatta kapitalet.

Landstingets styrelse kallas förvaltningsutskott
och består av 11 ledamöter.

Kansliet, eller centralförvaltningen, som det
också kallas förestås av en landstingsdirektör

och kanslipersonalen uppgår
till ungefär 25 personer.

Inom Landstinget finns också en hälso-
och sjukvårdsstyrelse på 7 ledamöter

och därifrån dirigeras tusen och en detaljer.

Ja, jag ljuger inte när jag säger tusen och
en detaljer. Titta bara på Falu lasarett.

Där pågår, år efter år,
ständig byggnadsverksamhet.

Det är gamla lokaler som har blivit för små
och som måste utvidgas och kompletteras.

De är komplex som måste rivas och lämna
plats för nya, men det är som det ska vara.

När det gäller hälso- och sjukvården får
aldrig någonting bli gammalt och omodernt.

Nej, jag undrar vart fru Svensson
har tagit vägen.

I Mora borde hon vara, med största sannolikhet,
för att kunna besöka sin man varje dag.

Här är hon.

Ja, det är Zorn som står där uppe, så det är
bara att stiga in på museet och beundra denne,

i sanning framstående målare och konstnär.

Anders Zorn kände sig som en riktig
dalkarl trots att han for världen över

och målade världsliga furstar
på främmande kontinenter.

Men de största och mest kända verken,
tavlorna med dalamotiven,

skapade han dock i sin hembygd.

Vi har en annan dalason, Erik Axel Karlfeldt,
Dalarnas skald framför andra

och i hans morföräldrahem finns minnen
bevarade från den gamla bygdekulturen.

Och vi har Dan Andersson, den i särklass
mest säregne skald Dalarna sett födas.

Och Carl Larsson, en målare som tycks bli
mer och mer populär för varje år som går.

Kanske ligger hans popularitet i hans folkliga
genre och den blick som han hade för detaljer.

Tillbaka till Mora, men inte till Zornmuseet
utan till en skola som Zorn gjorde allt

för att understödja.

Jag tänker på Mora folkhögskola, en av de
tre folkhögskolor som Landstinget driver.

En skola ligger alltså i Mora,

en i Malung

och en i Fornby, Stora Tuna.

Dessutom lämnar Landstinget bidrag till
tre andra sådana skolor inom länet.

En folkhögskola är en bildningsskola
för vuxen ungdom.

Den lägger inte huvudvikten vid något särskilt
ämne utan vill ge en orientering om samhället,

dess utveckling och uppgifter och vill intressera
eleverna för deras personliga problem.

Skolan vill helt enkelt vara
ett samhälle i miniatyr.

Och ämnesgrupperna växlar,

här får pojkarna studera allt
från utrikespolitik till träslöjd.

Och för flickorna står ämnen som samhällslära,
psykologi, sömnad, vävning

och gymnastik på schemat.

En av skolans viktigaste uppgifter är att
lära eleverna samarbete, mellan kamrater,

mellan lärare och elever,
i nöje och friluftsliv.

Strax utanför Rättvik ligger
Landstingets skogs- och lantmannaskola

med en förtjusande utsikt ner över Siljan.

Och här som i Landstingets skolor
överhuvudtaget råder ingen brist på elever.

Förutom de rent praktiska lektionerna, ute på
fälten, så får man också delta i övningskörning

med traktor och inne i klassrummet
får man de teoretiska kunskaperna om

hur en traktor fungerar.
Detta ämne heter rätt och slätt maskinlära.

Kunskap om skogen är nog så viktig
i ett skogslandskap som Dalarna.

Skogsundervisningen sker till största delen
ute i skogen under ledning av en jägmästare

men också rent teoretiskt inne på skolan.

Ja, den här skolan är alltså för pojkar men
strax intill ligger en liknande skola för flickor.

Fröken Swanson, försöka duger, men att mjölka
för hand är sannerligen inte det lättaste

och på vilken sida om kon
ska man egentligen sitta.

Den som inte visste det förut får bl.a.
lära sig det på Rättviks lanthushållsskola.

Och det vill jag säga till er pojkar att om
fästmön och den blivande frun har gått

igenom den här skolan så kommer det
inte att gå någon nöd på er i framtiden,

för vad man inte får lära sig här, det är inte
värt att veta för en modern husmor.

Matlagning, bakning. konservering, hemvård,
sömnad och vävning, husdjursskötsel

och mycket, mycket annat.

Vi lämnar Rättvik och ställer kosan mot
Falun igen, närmare bestämt till Haraldsbo,

där Landstingets centrala verkstadsskola
för 250 elever ligger.

Hur en sådan skola verkar är väl allt för
välkänt för att behöva beskrivas i detalj,

men säg något yrke som man inte
kan utbilda sig till här.

Här kan man bli smed, svetsare,
målare, bilmekaniker.

Här finns ett starkströmslaboratorium
för dem som har valt att bli elektriker.

Här finns en skola för blivande radio-
och tevereparatörer, skola för verktygsmakare

och målare och mycket, mycket annat.

Det är också den första yrkesskola i länet som
ger ungdomarna möjlighet att utbilda sig

till både herr- och damfrisör.

I en särskild byggnad har man undervisning
för flickor i sömnadslära,

man har t o m en heltidsanställd konsulent
som tar hand om eleverna på deras fritid.

Kom inte sedan och säg att Landstinget
inte är mångsidigt.

En institution som till verksamheten är
ganska lik den centrala verkstadsskolan

är Landstingets arbetsträningsverkstad
i Borlänge.

Här gäller det att återinföra människor
i produktionen.

Människor som av en eller annan orsak
har kommit bort från det vanliga arbetet.

Det kan vara en lång tids sjukdom som är
orsaken till att man blir föremål för

behandling här på arbetsträningsverkstaden.

Så verksamheten här kan inrymmas
i ett enda förklarande ord,

livsrehabilitering, det ordet säger allt.

- Ha den äran lilla Edvard,
i dag blir du utskriven.

- Vad är det frågan om?
Vilka är ni?

- Jag trodde det var Edvard Svensson
som låg här.

- Edvard Svensson,
han är borta på dansbanan.

- Du ska börja med till att sätta i vänster.
Åh, 1-2-3, 1-2-3.

- Ja, hä går bra hä, nu kan vi ta musiken snart.

- Är ni klara nu gubber?
- Ja, vi klämmer igång bara ni säg tä.

- Oj, vilka tokiga turister.

- Kläm i då gubber.

- Och nu Edvard, ska vi huppa.

- Åh nej, det blir inge huppa av nu inte.

Kom!