Siljansbygden är väl bekant. Hit till Sveriges hjärta kommer främlingar i tusental och här samlas också dalfolket då det är fest och högtid. Men Dalarna är ett stort landskap och dess mer än 250 000 innevånare bor vitt åtskilda från varandra. Långt inne i de stora skogarna stiger röken från ensliga stugor och långt borta från städer och samhällen bor tiotusentals människor. Så länge hälsan står dem bi klarar de sig utan den intima förbindelse med yttervärlden, som många av oss anser nödvändig. Men då sjukdom och ohälsa kommer på besök måste både den som bor långt borta och den som har nära till det moderna samhällets hjälpinstitutioner söka sig in till dessa. För att belysa hur sjukvården är ordnad, i Kopparbergs län har denna film genom Landstingets försorg upptagits. Förvaltningsutskottet, som är Landstingets verkställande organ och som mellan landstingen övervakar att vad som beslutats utföres har ett betydande ansvar vid förvaltningen av Landstingets till ett runt tal 11 miljoner kronor uppgående stat. Av dessa 11 miljoner går huvudparten, över 7 miljoner, till lasarett, sanatorier, sjukstugor och andra sjukvårdsinrättningar inom länet. Hälso- och sjukvårdsberedningen förbereder alla med sjukvården förknippade ärenden samt ny- och ombyggnader, moderniseringar etc. Från Landstingets expedition i Falun går trådarna liksom i ett vitt utgrenat telefonnät ut över länet till Landstingets alla inrättningar, till lasarett och sjukstugor, sanatorier och epidemisjukhus, hem för kroniskt sjuka och till anstalter för de sinnessjukas vård samt till många andra institutioner, som sorterar under Landstinget. Första veckan i september varje år sammanträder Landstinget, då skall alla papperen vara klara, alla ärenden förberedda. Landstinget bestämmer inte endast skatten utan också vårdavgifterna på länets alla sjukhus. Att varje skattdragare, var och en efter inkomst och förmögenhet, får bidraga till Landstingets utgifter gör att envar av länets innevånare, för en kostnad som väsentligen understiger självkostnaden, får den vård han behöver då sjukdomen kommer på besök till honom själv eller hans anförvanter. Där är många i Dalarna kända män som tillhör Landstinget. Alla är besjälade av önskan att komma fram till det för länets innevånare bästa resultatet. Att Bernhard Eriksson, i sin egenskap av länets hövding, ägnat Landstingets sammanträden stor uppmärksamhet säger sig självt. När vi nu startar en rundtur till en av länets sjukvårdsinrättningar börjar vi av naturliga skäl med lasarettet i Falun med dess 411 vårdplatser. Ett av de största i den svenska landsorten. Exteriören är ståtlig och lasarettet är väl beläget. I dess trevliga dagrum mötas besökarna och patienter, vars hälsotillstånd tillåter dem att vistas uppe och här fördrives tiden med samtal eller med studium av böcker och tidningar. Förr i tiden var det icke ovanligt att en så kallad allmän sal rymde tio, tolv ja, ända upp till tjugotalet patienter. Önskemålet att nedbringa antalet vård- platser på allmän sal har på lasarettet i Falun realiserats så långt möjligheterna lät medgiva. För närvarande är platsantalet normalt sex på varje sådan sal. Överbeläggning kan naturligtvis förekomma. Lasarettet, där den verkliga dagskostnaden per patient uppgår till mer än 9 kr men där vårdavgiften på allmän sal stannar vid 3 kr under de första tio dagarna, 2 kr till trettionde dagen och därefter 1,25 per dag, har ej endast medicinska, kirurgiska avdelningar utan också specialavdelningar. Röntgenavdelningen är en bland dessa och röntgendiagnostiken är numera ett av läkarvetenskapens tillförlitligaste instrument. Skärmbildsundersökningen spelar stor roll då det gäller att komma exempelvis tuberkulosen på spåren och tack vare röntgen kan man lokalisera och karaktärisera en mångfald inre sjukdomar, som kräver ett snabbt ingripande, kanske av kirurgen, kanske av medicinaren. Den framkallade röntgenplåten avslöjar sjukdomens art och belägenhet. En annan betydelsefull specialavdelning är ögonavdelningen. Den moderna ögonläkaren kan med hjälp av sina speciella instrument ej endast ta ut för ögat avpassade glasögon utan också konstatera andra eventuella fel som endast sakkunskapen kan bota eller lindra. Ibland, så som vid starr, medelst operativa ingrepp, ibland på annat sätt. Genom laboratorieundersökningar fastställas ofta vad det är för sjukdom som patienten inne hos läkaren lider av. Även mikroskopet spelar en viktig roll vid undersökningarna. Patienterna vid ett lasarett lever emellertid inte endast på medicin och tabletter det krävs också stadigare föda. Väldiga mängder av smör och bröd, potatis och grönsaker, kött och korv och annan ljuvlighet passerar dagligen genom kökslaboratoriet. Anrättas, kryddas och smaksättes innan patienterna bjudes på välfägnaden. Naturligtvis förekommer det att man klagar på maten. Patienterna kan emellertid vara förvissade om att sjukhuskosten i regel är bättre än maten i flertalet privata hem och att den blir väl tillagad. För det svarar både kokerskan och hennes medhjälpare i köket och de vet allt för väl att kritiken just inte är nådig om det som bjuds inte smakar precis så bra som man hoppats att det skulle göra. En viktig avdelning i ett stort sjukhus är också tvättavdelningen. Sängutrustningen som ständigt måste bytas, sköterskedräkter och arbetsrockar, handdukar och annan utrustning. Allt befinner sig på i en ständig vandring medan respektive avdelningar och tvätten som svarar för att allt är rent och prydligt. Och här i lasarettets tvättavdelning pågår ett evigt bykande och ett evigt vaskande. Ångmangeln ersätter klädstreck, blåsväder och strykjärn, den torkar och pressar på en gång allt vad man stoppar in i den samma och fyller sålunda, på ett hedersamt sätt, sin uppgift i det stora sjukhusmaskineriet. Vi lämnar emellertid Falun och gör ett besök i Ludvika vars lasarett med sina 106 platser visserligen inte i fråga om storlek kan mäta sig med centrallasarettet men som ändå spelar en viktig roll i länets sjukvård. En fransysk visit på lasarettets polikliniska avdelning låter oss förstå att även sådana patienter som kan vistas uppe och som således inte behöver stanna på lasarettet, erhåller den hjälp de behöver. Natt och dag står läkaren till patienternas förfogande. Det hänger ofta på minuterna, ibland på sekunderna, om ett kirurgiskt ingrepp ska lyckas. Här gäller operationen ett strumafall. Struman är som bekant en i Dalarna ganska ofta förekommande sjukdom. Ingen ska emellertid tro att lasarettet endast befolkas av sjuklingar och vårdare. De har också en utmärkt BB-avdelning där tjusiga unga damer och levnadsglada unga herrar välkomnas till världen. Den här bilden vittnar ju gott om nativiteten i gamla Dalarna och det förefaller ganska antagligt att en av landskapets kända söner, nämligen professor Myrdal, känner sig till freds med hemprovinsens bidrag till folkökningen och med de rara, små kullorna och masarna. Lasarettet i Mora är något större än lasarettet i Ludvika. Här finns 110 platser för medicinsk och kirurgisk behandling samt en BB-avdelning. Vi följer med läkarna då de går stora ronden och passar samtidigt på tillfället att se oss omkring. Lasarettet byggde 1912, nu är det moget för tillbyggnad och modernisering. Planerna är utarbetade och det är endast en tidsfråga då arbetena sättes igång. Läkarna gör sig som vanligt, underrättar om sina patienters tillstånd. Ett gott ord här och ett löfte om snar utskrivning där, bidrar verksamt till att hålla humöret uppe, vilket är viktigt. Mellan två- och tretusen patienter per år vårdas på Mora lasarett och dagskostnaden per patient belöper sig till ungefär 8 kr, patienten själv betalar 3 kr, I vissa fall endast 1,25, resten betalar Landstinget. Avesta lasarett, med 75 vårdplatser, togs i anspråk 1922. Ungefär 1500 patienter per år har fått sin vård här. Nu är lasarettet för litet. Avesta är stad, befolkningen har ökat, anspråken likaså och Landstinget har satt igång med att utbygga lasarettet så att det ska motsvara både stadens och bygdens anspråk. Man har som synes redan hunnit ett gott stycke på väg med tillbyggnaden och när arbetet är klart kommer det att finnas omkring ettusen vårdplatser på lasaretten i Kopparbergs län. Men vi lämnar lasaretten och gör en snabbvisit på sanatorierna. Landstinget har nära 400 sanatorie- platser till förfogande för dem som angripits av tuberkulos. Högbo, vid Falun har de flesta platserna eller 239. Förr i tiden härjade tuberkulosen svårt, i synnerhet bland den fattigare och mera trångbodda delen av befolkningen. Smittorisken var stor och nya fall hörde så att säga till ordningen för dagen. Den moderna vården, i vilken sanatorierna är av stor betydelse, har förändrat situationen. De av tbc angripna upptäckes ofta genom dispensärerna och får på sanatorierna den vård som återigen gör dem till arbetsföra och levnadsglada människor. Att vistas på ett sanatorium är förövrigt nyttigt, inte endast för lungorna. Programmet upptager vila bl.a. i ligghallarna, sällskaplig samvaro, ”möen mad och god mad”, som skåningarna brukar säga, frisk luft som tuberkelbacillerna inte älskar. Vi har redan sett bilder från ligghallarna och samlingsrummet. Just nu gästar vi matsalen och kan konstatera att det inte är något fel på humöret, ej heller på aptiten. Varje patient kostar sanatoriet mellan 5 och 6 kr per dag men patienterna från länet betalar endast 1 kr per dag, resten betalas av Landstinget och staten gemensamt. Till sanatoriet hör också en barnavdelning där småttingar som angripits av sjukdomen får den vård som de behöver. Det är av stor vikt att barn från hem med tbc-smitta, blir undersökta av läkare och så snart som möjligt, om detta är av behovet påkallat, erhåller sanatorievård. Ibland dröjer man tyvärr allt för länge och patienten är mer än lovligt svag då läkaren och hans medhjälpare får hand om den sjuke. Men den moderna utrustning som sanatorierna numera äger bidrar till att vården i det övervägande flertalet fall går till hälsa. För övrigt är det väl sörjt för att även de små patienterna ska trivas och finna sig till rätta och inte sakna far och mor och syskon alltför mycket. Lekrummet är som ett sagorike som det kanske rent av en vacker dag kan vara svårt att lämna. Till slut följer vi Högbo-patienterna på en skogspromenad. Utsikten är vacker och sällskapet är trevligt. Vem vet om inte även en och annan av patienterna i avskedets stund tycker att det är trist att lämna det som under månader varit ens hem och alla de glada kamraterna. Det andra sanatoriet i länet är Solbacken i närheten av Hedemora. Det ägdes förut av Livförsäkringsbolagen men övertogs 1940 av Kopparbergs läns landsting och har 102 vårdplatser. Övriga 80 vårdplatser för tuberkulösa är fördelade på de s.k. bygdesanatorierna, som även de är modernt utrustade och som arbetar efter samma principer som centralsanatorierna. Bilderna här är från bygdesanatoriet i Svärdsjö. Det är inte alltid som patienter som behöver vård kan föras till lasaretten. För dennes skull har Landstinget inrättat 14 sjukstugor av vilka den senast tillkomna är sjukstugan i Hedemora. Denna som är modernt utrustad har 15 vårdplatser. Till utrustningen hör bl.a. röntgenanläggningen och kardiografen som användes vid undersökning av diverse hjärtåkommor. Läkaren finner snart om hjärtverksamheten är normal eller inte. På sjukstugorna får läkaren ofta lappa ihop medmänniskor som råkat ut för olycksfall. Det kan som här vara fråga om ett benbrott eller något annat, ibland av svårare, ibland av enklare natur. Huvudsaken är att fallet snart och utan allt för långa transporter kommer under sakkunnig behandling. I sjukstugans trevliga dagrum mötas både patienter och friska för att fördriva en och annan stund tillsammans, vilket man också gärna gör. Men då ronden går måste de som åtnjuter vård vara på sin plats för att doktorn skall få veta, både hur det står till och vad man har på hjärtat. Det finns inalles 228 vårdplatser på sjukstugorna i Kopparbergs län och Landstingets anslag till denna gren av sjukvården belöper sig till nära en halv miljon per år. En av de största sjukstugorna är den i Grängesberg med 27 vårdplatser. Närmast i storleksordning är sjukstugan i Domnarvet med 20 vårdplatser. Den är emellertid otillräcklig och olämpligt belägen och Landstinget har för att bättre kunna tillgodose vårdbehovet beslutat om uppförandet av en ny sjukstuga vilket arbete påbörjats och snart torde vara fullföljt. Det är emellertid inte endast de kroppsligt sjuka som Landstinget intresserar sig för. Även de psykiskt sjuka är i behov av vård. Förr stuvade man i regel in dessa olyckliga medmänniskor på fattigvårdsanstalterna, där det förbittrade livet för åldringarna och ofta nog även för sig själva. Hovgårdens vårdanstalt för lättskötta sinnessjuka med 116 vårdplatser är ett exempel på hur man nu för tiden tar hand om psykiskt sjuka. Här sysselsättes de intagna med diverse arbeten och det är, i förbigående sagt, ofta förvånande vilket intresse som arbetet tillvinner sig och vilken yrkesskicklighet som många av patienterna visar prov på. Till de psykiskt sjuka hör som bekant också de sinnesslöa. Ofta är det svårt för hemmen att skiljas från familjemedlemmar som på ena eller andra sättet är abnorma. Men har man väl hunnit övertyga sig om att vården på Haggården med dess 175 vårdplatser är den allra bästa och att man där under humana former söker hjälpa patienterna till rätta inser man också välsignelsen med anstalter av detta slag. I Landstingets hem för kroniskt sjuka finns nära 100 vårdplatser. Ett av dessa är hemmet i Hedemora. Ett annat är hemmet i Krylbo. För sjuka åldringar och för sjuka som drabbats av obotliga, ibland förlamande sjukdomar liksom för hemmen är den kroniska sjukvården av betydande värde. Utanför barnavårdscentralen i Falun är det som synes gott om barnvagnar, vilket tyder på att mödrarna gärna söker sig dit för att få sina förhoppningsfulla telningar undersökta av farbror doktorn och det är naturligtvis alldeles i sin ordning. Den förebyggande vården är bättre och i regel billigare än den vård som erfordras, sedan en sjukdom som kunnat förebyggas utbrutit. Då kan det hända att man får göra flera turer till läkaren och det kan också hända att man kommer för sent. Barnavårdscentralernas undersökningar är kostnadsfria liksom vissa läkemedel. De kloka gubbarnas och de kloka gummornas tid borde nu vara slut, framförallt när det gäller barnen. Barnavårdscentralerna är bättre. En annan gren av Landstingets vårdverksamhet omfattar friska barn från tuberkulösa familjer. Vid Dalhems barnhem i Sundborn mottagas barn från tuberkulöst infekterade familjer. Var och en som känner den risk som barnen i sådana hem är utsatta för förstår också betydelsen av att barnen kan komma till ett hem där de få lapa sol, luft och kosten består av närande föda istället för det kaffeblask som tyvärr ofta nog får en alldeles för stor plats på barnens matsedel i fattiga hem. Och att ungarna trivs och glädjas åt tillvaron, framgår av våra bilder. När de sätter sig till matbordet för att vara med om blåbärskalaset är det med den sanna andakten. Bordsskicket är visserligen viktigt, men om man blir lite blåare om munnen än vad som är alldeles nödvändigt är det ingen som säger något för det. Det är nämligen inte endast småttingarna som är snälla och rara, även tanterna som har hand om dem, förtjänar samma vitsord. Centraldispensären i Borlänge är, liksom centraldispensären i Mora, utrustad med röntgenanläggning och hit eller till någon av de 29 distriktsdispensärerna remiteras alla fall som kan tänkas vara av tuberkulös natur. Visar undersökningarna positivt resultat får patienterna, som bilderna visar, den vård som kräves eller remitteras de vidare till något av länets sanatorier. Dispensärvården som drar en kostnad av ungefär 110 000 kr om året, av vilka hälften betalas av staten, har haft en oerhörd betydelse vid bekämpandet av tuberkulosen. Undersökningar är kostnadsfria. Epidemisjukhuset i Borlänge är ett av de sju epidemisjukhusen i länet. Landstingets kostnader för epidemivården uppgår till över 300 000 kr om året. Vi har nu sett några glimtar av Landstingets sjukvårdande verksamhet men Landstinget har fler strängar på sin lyra. Tyvärr medger inte tiden att vi sysslar med alla verksamhetsgrenarna. Men utöver vad vi förut nämnt ska vi ägna någon minut åt folkhögskolorna. Fornby folkhögskola tillhör Landstinget, som också lämnar anslag åt övriga fyra folkhögskolor inom länet. Vid Dalarnas folkhögskola, som Fornbyskolan heter officiellt, har det unga Dalarna ett fäste för allmän och medborgerlig bildning. En högklassig skola för utbildning i praktiska färdigheter och kunskaper. Här får eleverna både teoretisk och praktisk utbildning, vi ser dem på skolbänken, vi ser dem vid vävstolen, vi ser dem i systugan och vi ser dem i full färd med att tillämpa en härlig gymnastik som skänker kroppen spänst och sinnet glädje. Och till sist följer vi dem till badstranden, där det svalkande badet får avsluta arbetsdagens möda. Och så slutar vi vår resa med ännu några glimtar av vårt vackra landskap. Vi hoppas att vi genom denna film, i någon mån, lyckats ge en bild av den välsignelsebringande verksamhet som vårt Landsting utövar. Den andra oktober 1950 öppnades Kopparbergs läns landsting i Medborgarhuset i Falun av ålderspresidenten, riksdagsman Gustav Hällbacken, som i huvudsak yttrade följande: "Då årets landsting i dag sammanträder förelägges Landstinget av dess förvaltningsutskott ett statförslag slutande på en summa av 20 758 416 kr, vilket med 1 903 562 kr överstiger den stat som fastställdes av förra årets landsting. Nu berörda förhållanden manar till stor sparsamhet vid beviljande av anslag för att undgå höjning av skatten. Med dessa ord hälsar jag här landshövdingen och tingets ledamöter välkomna till 1950-års lagtima landstingsmöte. Slutligen uttalar jag den förhoppningen att de ärenden som förelägges Landstinget skola prövas med omsorg, saklighet och oväld. Med dessa ord förklarar jag 1950-års landsting öppnat." Så övertog ordföranden, redaktör Arvid Hallberg klubban för att leda Landstingets förhandlingar med riksdagsman Anders Olsson, i Mora, som vice ordförande. Herr Hallberg har ordet: "Jag tackar Landstinget för det visade förtroendet att omvälja mig till ordförande och riksdagsman Anders Olsson till vice ordförande. Jag instämmer med ålderspresidenten Hällbacken i hans maning till sparsamhet med utgifter, särskilt när det gäller nya sådana. Ökningen av skattekronornas antal har minskat, men skatten behöver icke höjas för 1951 och kanske inte heller för 1952. Men hur det kan gå sedan är mycket osäkert. Den ekonomiska ställningen är god och Landstinget behöver icke uppta några nya lån. Jag kan också nämna för Landstingets ledamöter att med det här årets utgång så har Landstinget möjlighet att avveckla sitt sista lån. Landstinget går alltså till sitt arbete under det nya budgetåret skuldfritt." Efter någon timma var första dagens sammanträde avklarat och Landstingets ledamöter tog en paus för att sedan ta itu med de olika utskottsförhandlingarna. Allmänna utskottet sammanträdde under ordförandeskap av Johan Falk, i Linghed. På föredragningslistan stod ärenden om inköp av fastighet till Malungs folkhögskola, tillsättande av trafiknämnd, statförslag för barnhemmen och anslag till sjukkassorna mm. Med riksdagsman Anders Olsson, i Mora, som ordförande, sammanträdde undervisningsutskottet för att behandla frågan om uppförande av lantmanna- och lanthushållsskolor i Rättvik samt om anslag till folkhögskolorna och många andra ärenden. I finansutskottet förde riksdagsman Hällbacken ordförandeklubban. Här gällde det olika finans-, löne- och pensionsärenden. Första sjukvårdsutskottet sammanträdde under ledning av Einar Lindberg, i Borlänge. Bland ärenden som dryftades var frågor om en specialavdelning för öron-, näs- och halssjukdomar vid Ludvika lasarett, om en läkarbefattning för psykisk rådgivning vid Falu lasarett, om den andliga vården vid sjukhusen samt statförslagen till de olika sjukhusen. Andra sjukvårdsutskottets förhandlingar leddes av riksdagsman Jones Erik Andersson, i Ovanmyra. Här avhandlades bl.a. frågor sammanhängande med barnmorskeväsendet, distriktssjukvården, mödra- och barnavården, dispensär- verksamheten och folktandvården. Hälso- och sjukvårdsberedningen med Einar Lindberg, i Borlänge, som ordförande, hade att ta ställning till frågor om ny- och ombyggnader samt moderniseringar av lasarett, sanatorier, sjukstugor och andra sjukvårdsinrättningar inom länet. Förvaltningsutskottet, med redaktör Hallberg som ordförande, är Landstingets verkställande organ, som ser till att allt utföres som beslutats vid Landstingets sammanträden. Det är förvaltningsutskottet som har ansvaret för den av Landstinget beslutande staten på över 18 000 000 kr. Vid sin sida har förvaltningsutskottet Landstingets sekreterare och landstingsdirektören samt Landstingets kanslipersonal. Nyligen har Landstinget förvärvat en stor och trevlig villa i Falun, där hela Landstingets kansli är inrymt. Landstinget har en betydande omfattning och landstingskansliet har mycket att bestyra. En av Landstingets viktigaste angelägenheter är sjukhusvården. Falu lasarett har utökats med barnavdelning, gynekologisk avdelning, BB-avdelning, mödra- och barnavårdscentral samt centraltandpoliklinik. Torsdagen den 6 oktober 1950 invigdes de nya byggnaderna. Länets hövding hälsade Landstingets ledamöter och gäster välkomna och uttryckte sin glädje över att byggnaderna nu var klara att tas i bruk. "Falu lasarett", sade landshövdingen, "har byggts ut i etapper och inte minst den sista kunde Landstinget vara stolt över." Generaldirektör Axel Höjer, i medicinalstyrelsen, sade i sitt tal: "Att historien lärt av dalkarlarna kommit sent in i Sveriges hävder men när de har kommit så har de gjort det med besked." Han lyckönskade Dalarnas folk till de nya institutionerna och förklarade dem och personalbostäderna invigda. Landstingets ordförande, redaktör Hallberg, erinrade om att det uppfördes ett sjukhus i Falun 1639, som brann ner 1761 och att det sen gick 15 år innan stommen till Falu lasarett kom till. "Det var angenämt för Landstinget", sade han, "att nu kunna överlämna de nytillkomna byggnaderna till direktionen för Falu lasarett". Landshövding Gustav Andersson övertog sjukhuset och lasarettsdirektionens vägnar och uttalade sin tillfredsställelse över tillkomsten av de nya klinikerna. Så steg slutligen lasarettets styrelseman doktor Arthur Engel upp och inbjöd till visning av de nya byggnaderna. På nedre botten i Falu lasarettet ligger den moderna tandpolikliniken. Först kommer man in till tandsköterskan, som gör sina anteckningar, innan man kommer in till doktor Karl Molander, chefen för kliniken. Här lägger man särskilt märke till lustgas- apparaten som används för patienter som inte tål vanlig bedövningsspruta eller som har för svagt hjärta. Falun är en av de få platser i vårt land där lustgasapparat för närvarande används inom tandvården. Tandpolikliniken har också en hypermodern operationsavdelning. Barnavårdscentralen har visat sig vara av utomordentlig betydelse för den förebyggande barnavården. Under tio års perioden 1938 till 1948 sjönk spädbarnsdödligheten i Kopparbergs län från 3,58 till 2,1%. Ett särskilt barnvagnsgarage står till mödrarnas förfogande och i väntrummet har varje mor sin hytt där barnet kan göras i ordning vid ett särskilt skötbord. Sen tar en sjuksyster hand om barnet, väger det, och gör en förundersökning innan det kommer in till överläkaren, Bertil Hamne, som gör en grundlig undersökning och som här calmettvaccinerar ett barn. I kuvösen får de för tidigt födda barn en jämn värme och kan därigenom räddas till livet. Det här barnet föddes två månader för tidigt och vägde då 1000 gram. Här är det 1 månad gammalt och har nu ökat i vikt till 1500 gram. Att det finns gott om munnar som ska mättas på spädbarnsavdelningen förstår man vid en titt genom glasrutan till mjölkköket, här är det full sysselsättning dagen i ända. Äta, sova och skötas, det är dags- programmet för spädbarnen. På det nya BB har det sörjts för att barnen kan döpas på sjukhuset. Här tas det vackra och stämningsfulla doprummet i bruk för första gången. Komminister Nils Marvick invigde doprummet och fem barn fördes till dopet vid detta tillfälle. En teknisk finess att lägga märke till är högtalaranläggningen som gör det möjligt för mammorna på salarna att få vara med vid den högtidliga akten. Genom det här lekrummet är det väl sörjt för att de äldre barnen på Falu lasarett ska trivas och inte sakna föräldrar och syskon allt för mycket. Nya och rymliga lokaler har inrättats för kvinnokliniken. Hit kan sjukdomsfall som är i behov av specialistvård remitteras från andra sjukvårdsinrättningar i länet och av praktiserande läkare. På laboratoriet tar syster blodprov och sänka och sådant innan doktor Thorén tar itu med undersökningen av patienten. I operationssalen på kvinnokliniken pågår just förberedelserna till en operation av doktor Thorén. Den gamla sjukstugan i Domnarvet har befunnits vara otillräcklig och olämpligt belägen och därför har Landstinget låtit uppföra en ny sjukstuga. Domnarvets nya sjukstuga har 30 vårdplatser och är en av de största i länet. Chefsläkare här är doktor Thibblin. Han gör sig noga underrättad om alla patienters tillstånd när han går ronden. Här finns inga stora salar, de största rymmer bara fyra sängar. Sjukstugan är modernt utrustad. Röntgendiagnostiken har varit många läkare till stor nytta och skärmbildsundersökningen har varit till stor välsignelse i den förebyggande tuberkuloskampen. Men det är inte bara förebyggande undersökningar som görs på sjukstugan. Nej, det mesta arbetet för doktor Thibblin och hans assistenter är att plåstra om och hela uppkomna skador från svårare olycksfall till en vrickad fot. En viktig faktor för patienternas tillfrisknande är trivseln på en sjukstuga och för den är det väl sörjt här i Domnarvet. För de som får gå uppe står ljusa och trevliga dagrum till förfogande. Men även för personalens bästa är det väl sörjt, särskilda personalbostäder har uppförts i närheten av sjukstugan. Sjuksköterskorna och eleverna har sina egna rum med sovalkov och tillgång till kök. Ja, sådana här rum skulle man ha på hotellen, här bör syster kunna koppla av från arbetet. Bredvid Domnarvets nya sjukstuga ligger kroniska sjukhemmet. Det är avsett för vården av de mestadels gamla personer som drabbats av obotlig eller svårbotlig kroppssjukdom. I Dalarna finns det åtta sådana hem med sammanlagt 201 vårdplatser. Men det räcker inte på långt när. 24 platser har emellertid tillkommit sedan föredetta bygdesanatoriet Bergebo i Domnarvet nu öppnats som hem för kroniskt sjuka. Långshyttans sjukstuga har 15 vårdplatser med sjukavdelningarna på nedre botten och personalbostäderna en trappa upp. Sjukstugan ligger så väl avskild från bebyggelsen och järnbruket att den lugn och ro som varje patient så väl behöver inte störs. Ljust och trevligt är väntrummet där man samlas i väntan på undersökning eller behandling. Trots att det är väl sörjt för skyddet mot olycksfall här vid bruket så går det här som annorstädes inte att undvika olyckor. I behandlingsrummet tycks det också vara gott om arbete. Doktor Atterblom är själv med vid omläggningarna och ser till att allt görs för patienternas tillfrisknande. Det är dock inte alltid som skadan är av så lindrig art att bara hjälper med förband och medikamenter. Det kan vara en så svår skada att doktor Atterblom får ta operationsbordet till hjälp. En patient som varit på specialundersökning transporteras här tillbaks till sjuksalen. De ljusa och luftiga sjuksalarna rymmer vardera högst fyra sängar och patienterna behöver sålunda inte som förr samsas med 15 till 20 andra patienter i samma sjuksal. Det är även väl sörjt för den nya generationen. På BB-avdelningen får de nya världs- medborgarna omsorgsfull vård och skötsel. Skönt är det för syster Karin att efter en jäktad arbetsdag få dra sig tillbaks till sitt eget rum och koppla av eller prata bort en stund med någon kamrat. Sjuksystrarna och eleverna har dessutom ett trevligt samlingsrum till sitt förfogande. Malung är en stor socken i Kopparbergs län med över 7 000 innevånare och den har också en sjukstuga. Den är nybyggd och rymmer 18 vårdplatser. Här anländer en av Landstingets 14 ambulanser till Malungs sjukstuga med en blivande mor. Allt är väl förberett och ordnat för att de nya medborgarna ska trivas. Ja, så har den stora dagen kommit då de stolta fäderna får komma på besök på BB och gratulera sina fruar. Sjukstugan här har en modern röntgenutrustning. Chefsläkare är doktor Stendahl, som är provinsialläkare också och därför har mycket att stå i. När han inte är på sjukbesök träffas han på sitt mottagningsrum på sjukstugan. Vägg i vägg med mottagningsrummet ligger operationssalen där doktor Stendahl just är sysselsatt med en operation. Patienterna lever ju inte bara av medikamenter. Kokerskan är också en viktig funktionär, god och bra mat är hennes paroll. Men det viktigaste är i alla fall att man trivs på sjuksalen och det bör man väl göra i ett sådant här ljust och trevligt rum med bara två sängplatser. Glad blir patienten att få vistas uppe och säkert går tiden fortare i ett hemtrevligt inrett dagrum. Klart är att personalen ska trivas. Glatt och gemytligt är det i sjuksystrarnas och elevernas samlingsrum där man förnöjer sig med kaffedrickning, stickning, läsning eller allsång. Lima sjukstuga hör till de mindre inom Landstinget med 6 vårdplatser och 2 BB-platser. Centralt bredvid Lima sjukstuga ligger personalbostäderna och på samma tomt ligger även epidemisjukstugan med 11 platser. En annan gren av Landstingets stora verksamhet är undervisningsväsendet. I Dalarna finns fem folkhögskolor varav Landstinget äger tre. För Malungs folkhögskola har Landstinget förvärvat ytterligare en byggnad. Folkhögskolornas betydelse för främjandet av folkbildningsarbetet i länet kan inte nog uppskattas. Dalarnas- och Värmlands Bildningsförbund har anordnat en gemensam kurs i Malungs folkhögskola med deltagare från båda sidor länsgränsen. I kursen ingick föredrag, diskussioner och samkväm. Här talar Artur Olsson om sina erfarenheter från en 6 månaders vistelse i Förenta Staterna. I spetsen för bildningsverksamheten står numera en av Landstinget tillsatt bildningskonsulent Henry Olofsson. Han lämnade vid kursen en orientering om Landstingets anslag till studiecirkelverksamheten och gav kursdeltagarna goda råd för planeringen av studierna under den förestående studieterminen. Malungs folkhögskola har två årskurser och en fortsättningskurs. Här bibringas eleverna praktiska kunskaper och färdigheter, men de bokliga studierna förbises inte. Även den lekamliga hungern ska mättas på en folkhögskola. Efter en dag fylld av diskussioner och föredrag smakar maten bra. Landstingets verksamhet omfattar också yrkesutbildning. Här ser vi ritningarna till den centrala verkstadsskola som tänkes förlagd invid Hälsinggården utanför Falun. Verkstadsskolan är planerad för omkring 215 elever och ska omfatta inte mindre än 13 yrken. År 1950 utgick 133 400 kr till olika undervisningsändamål. Här ser vi medlemmar av ABF som samlats på Medborgarhuset i Falun för att studera en kurs i barnpsykologi och barnuppfostran, som Landstinget gett anslag till. Ja, det är ett av de många uttrycken för Landstingets strävan att verka för länets förkovran i olika avseenden. Alla som bygger och bor i Kopparbergs län kan vara övertygade om att de av Landstinget förvaltade skattemedlen används med uteslutande ett mål för ögonen: Länets utveckling och länsbornas bästa. Det är midsommar i Dalarna hos Anders Diös, där en brokot skara bär fest i klädseln och fest i sinnet. Dalarna är ett Sverige i miniatyr. Här finns allt av svensk natur, från vilt forsande bäckar och väldiga panoramor, där fjällkammarna bildar mäktig bakgrund. Här möter oss skogsklädd bergslagsnatur och leende bygd i sjöars hägn. Här skär älvarna djupa fåror och här breder slättbygderna ut sina fantastiska täcken i en dalajord, som vänligt inbjuder sina bebyggare till ett framgångsrikt jordbruk. Modernäringen livnär en ansenlig del av länets befolkning. Det är ett modernt, rationaliserat jordbruk som Kopparbergs Läns Landsting stöder i sina lantmannaskolor. Här är den i Vassbo, där dalaungdomen, både i teorin och praktiken, får lära hur man effektivt tillgodogör sig jordens håvor. Och i lanthushållsskolan i Snöån, får länets döttrar vidgad förståelse för modernäringens betydelse och blir därigenom fastare rotade vid sin hembygd. Att brottas med och lösa socialt viktiga problem, det är Landstingets vitala verksamhetsfält. Och från landstingshuset i Falun dirigeras de tusen och en detaljerna i denna verksamhet. Det är en ansvarsfull uppgift vars tyngd mest faller på Landstingets verkställande organ, förvaltningsutskottet. FU:s största arbetsområde är otvivelaktigt länets sjukvård och på denna front blir det aldrig några andningspauser. Här gäller det ett ständigt restaurerande, moderniserande, utbyggande och fulländande. Här måste man hålla jämna steg med vetenskapens landvinningar för folkhälsan och det betyder ett till synes evigt förbättrande. Dalarnas sjukvårdsfront står i Landstingets regi utomordentligt väl rustad i kampen mot sjukdomar. Här har vi t.ex. lasarettet i Mora, i Avesta, Ludvikas lasarett och länslasarettet i Falun, där man år från år utvidgar i takt med utvecklingens krav. De vetenskapliga framstegen kan man direkt avläsa innanför lasarettsmurarna. De finns där, i de för var dag mer avancerade och mer betryggande operationsmetoderna, som möjliggör ingrepp där man förr stått tvekande som inför ett vågspel. Lekmannen spårar framstegen än mer påtagligt i den ultramoderna utrustningen, varav vi här ser en detalj, som väl kan anses vara funktionalistisk. Efteroperationsvården, i exempelvis Faluns lasarett, kan nog sägas stå som ett mönster. Må hela den dalska sjukhusmiljön skapa trivsel för patienterna och arbetslust för läkarna och alla deras medhjälpare av alla de slag, i det gemensamma, uppoffrande arbetet, för att återge medmänniskor hälsan. En sjukhusfront, som täcker än större regioner än lasaretten, är de femton sjukstugorna, varav vi här presenterar sjukstugan i Hedemora samt den i Domnarvet, för att så hamna i Smedjebacken, vars sjukstuga har ett dominerande och praktfullt läge i denna köping. Det är ganska missvisande att här tala om sjukstugor för man har fortfarande en känsla av att vara på ett lasarett, om även i mindre format. Här saknas inga moderniteter och i kampen mot sjukdomar har man i sina händer fått vapen som står i paritet med vetenskapens senaste rön. I sin strävan att skapa trivsel har Landstinget även konstnärliga ambitioner och lämnar årligen bidrag till konstnärlig utsmyckning av sina skilda institutioner. Och man tillgodoser även sjukvårdspersonalens anspråk på privat komfort i personalbostäder, som helt är i samklang med nuets krav. Kronikergården har varit ett bekymmersamt kapitel men nu ljusnar det även på den fronten eller vad sägs om detta ultramoderna kronikerhem i Malung, där man blir ombonad och får vård. Municipalsamhället Malung är ganska specifikt för där förekommer i stort sett endast ett enda hantverk nämligen skinnarnas gamla hedervärda yrke. Ja, det vill säga att hantverket nu blivit storindustri fördelat på ett fyrtiotal skinn- och pälsfabriker. Men skinnets lov sjunges inte bara i fabrikerna. En stor del av råvaran hämtas från fabrikerna för att bearbetas i hemmen, så skinnbetonat är Malung. Om vi fortsätter ner genom det storslagna Älvdalen så får vi lyssna till en annan specifik arbetsmelodi. Vi har hamnat i dragharmonikernas förlovade dalaverkstad från vilken dragspel finner sin marknad ut över hela världen. Peer och Gocken Jobs i Leksand har skapat sin egen konstnärliga front, som i de skönaste textiltryck för det svenska namnet med den äran över gränserna mellan länderna. Här blommar färgglädjen. Något av sin inspiration har Jobsarna lånat av från det s.k. dalmåleriet. En bygdekonstart där Carl XIV Johan ofta spelar huvudrollen i bibliska sammanhang, bland dalklädda skaror. När en engelsman eller amerikan hör ordet ”Dalecarlia” sammanbinder han det nog ofta med dalahemslöjd och i synnerhet då med de färggranna trähästarna, som har världsrykte. På den turistande spinnesidan dras man nog ner till den förnämliga textila hemslöjden, en konstart, som även Landstinget uppmuntrar genom sin ambulerande yrkesskola i sömnad och vävnad. Mora är centrum för Österdalarna. När man nämner ortsnamnet Mora får man många visioner och absolut en speciell, nämligen den av Anders Zorn, konstnären och prototypen för en dalkarl, vars vackra hem i Mora står i orubbat skick, öppet för allmänheten. På främmande kontinenter målade Zorn in sitt namn i den internationella konstens historia. Men mest inspirerat förde han sin pensel i ateljén hemma i Mora, där han förevigade dalfolket i dess egen miljö. I Zornmuseet får man direkt kontakt med denne geniale konstnär, som inte bara behärskade måleriets sköna sfär, utan även var en skulptör av rang. I samarbete med professor Gerda Boëthius och professor Ragnar Östberg, skapade fru Emma Zorn detta museum. Och allt sedan museets tillkomst har professor Boëthius lagt ner hela sin eldsjäl och sitt konstnärliga kunnande i den vällovliga avsikten att föra allmänheten närmare Anders Zorns konst och att ytterligare berika museet, som även omfattar verk av andra kända konstnärer och kulturhistoriska samlingar. Zorn levde upp i den nya tiden kring sekelskiftet och kände mycket för dess moderna puls men i sitt innersta var han trogen den gamla bondekulturen, som ännu på sina ställen lever kvar i Dalarna. Den borne konstnärens färgsprakande palett behärskar även Zornkollegan och vännen Carl Larsson. Ett vördat namn inom vår målarkonst och en hela den svenska familjens egen konstnär genom de strålande verk om familjelivet på Sundborn som han skänkte sin samtid och eftervärlden. Det finns mycket av månghundraårig tradition i Dalarna, som här t.ex. i Norrboda by i Ore, där livet haft sin lugna och gilla gång sedan 1600-talet. I vårt moderna samhälle kan det ha sina besvärligheter bo för långt från allfarvägen och därmed komma i periferin av den sociala cirkeln. Om sjukdom drabbar någon i en sådan gård får man sätta tillit till distriktssköterskan. Landstinget svarar för ett nittiotal distrikts- sköterskor och ett femtiotal barnmorskor runt länet. Deras sjukvårdstjänst kan ibland bli ganska strapatsrik och deras barmhärtighetsverk kan inte skattas nog högt. Genom särskilda barnhem förmår Landstinget att skifta förutbestämda mollackord över i dur. En del av dessa små, kanske saknar både far och mor men det är många hjälpande händer som vill ersätta den förlusten och bana väg för en ljusnande framtid. Och här i Brunnahemmet ser man till att efterblivna barn får sin vård och uppfostran. För de partiellt arbetsföra har man ordnat ett arbetsträningsinstitut i Borlänge. På detta fält har utomordentliga resultat nåtts. Hämningar suddas ut och arbetsglädjen får fritt spelrum. Ytterligare en gren av Landstings- verksamheten, hörselvården. Försvagad hörsel betyder ofta även nedsatt talförmåga. Handikapp som numera kan elimineras helt eller delvis genom nya vetenskapliga metoder. Att gå till tandläkaren var något som man förr drog sig åtskilligt för. Men nu är det slut med den skräckpsykosen. Detta kan man konstatera i den, i Landstingets regi drivna Folktandvården, som är förgrenad över hela länet. Högbo heter detta sanatorium och det är ett betecknande namn för här uppifrån har man hänförande utsikt över sjön Runn. Som ett glädjande tecken kan man i Dalarna konstatera att tuberkulosen har drivits på kraftig reträtt och den tendensen verkar att hålla i sig. I det glada tecknet tar vi del av denna bildkavalkad från Högbo, som talar ett ungdomligt, optimistiskt språk. Men nu till Falun. Redan vid infarten märker man att man kommer till en gammal bergslagsstad. Där Engelbrekts-monumentet talar om historisk frihetskamp. Falun är Dalarnas residensstad, ett modernt dalacentrum, som dock bevarat det mesta av sitt gamla, vackra ansikte. Vackrast bevarat är den lilla idyllen som vilar i orubbat bo uppe på en gruvlave vid Falu gruva. Dalarna har mycket som minner om den gamla bergslagstiden. Märkligast är Stora Stöten i Falu gruva, som uppstod genom ett jätteras år 1687. Då bröts här ur världens rikaste koppar- fyndigheter och rekordet noterades år 1650 då gruvan lämnade 3 800 ton råkoppar. Men ännu öser Stora Kopparbergs Bergslag, Sveriges äldsta industriföretag, rikedomar ur gruvan. Rikedomar som vi känner till i form av Falu Rödfärg, kopparvitriol och ättika, i Falujungfruns tecken. Den största malmbrytningen i Dalarna sker numera i Grängesberg, Mellansveriges största malmfält. Och en stor del av malmen från Grängesberg går till Domnarvets Järnverk, Bergslagets jättelika anläggning, Nordens största i sitt slag. Domnarvets årsproduktion rör sig om drygt 400 000 ton och består till lika delar av, å ena sidan, plåt och den andra av stångstål och tråd. Balkar och räls hör också till järnverkets stora produkter, som nästan helt säljes på den inhemska marknaden. Bergslaget har internationellt rykte och det har även skidkungen Mora-Nisse. Så det var ingalunda märkligt när världsmästerskapen på skidor förlades till Dalarna och Falun. Då var Falun blickfånget för det internationella idrottsintresset och tog emot gäster från hela världen. Vi kastar oss mitt in VM-händelserna och börjar i Källviksbacken. Ja, det myllrade av folk i Källviksbacken och det gjorde det även i Lugnets Skidstadion, där Sveriges stora idrottsledare Prins Bertil var hedersgäst. Här ska vi inte försöka ge något referat av tävlingarna. Finnar, ryssar, italienare, norrmän, svenskar, japaner. Ja, all världens skidhjältar stormade fram genom skidspåren. Alla kan inte vinna men här kämpade alla väl och det är huvudsaken. Låt blickarna med välbehag vila på dessa finska och ryska flickors ettrigt, vackra stafettstrid. Och följ sedan med till en annan skidfront i Dalarna, till Grövelsjön, ett vintereldorado mellan svenska och norska fjäll. Här kan man njuta av vinterfröjderna även långt efter det att våren börjat sjunga i vattendragen, som då öppnar sin famn för att ta emot väldiga rikedomen på timmer. Då har den stora härskaran flottare kämpaduster med skogens jättar, som efter vattenvägarna ska dirigeras ned till bearbetning och förädling. Den förnämsta formen av kulturell uppbyggnad på bred front bjuder Landstinget i sina folkhögskolor. Här gästar vi Fornby i Stora Tuna. Men förutom denna folkhögskola driver Landstinget ytterligare två och ger bidrag till tre andra. Landstinget har samlats till rådslag i medborgarhusets festsal i Falun. Det är många trådar som löper samman i Landstinget och det är många problem som ska lösas. Här, som i alla större församlingar, kan givetvis åsikterna skifta men de uppgifter i de allmännas tjänst som åvilar Landstinget är av sådan naturnödvändig art att de inverkar samlande och enande. Det gäller ju att ge skattebetalarna valuta för skattekronorna i social välfärd över klasskrankorna. Landstingets problem kan närmast sammanfattas så här: Vad är nödvändigast och vad har vi råd med? För att få en bakgrund till den problemställningen ska vi i koncentrat titta på landstingsstapeln. Varsågod mina damer och herrar, det här är siffror som talar för sig själv. Men nu ut på fältet igen, till Landstingets sjuksköterskeskola i Falun, där man utbildar nya krafter för den väldiga personalstab som sjukvården kräver. Skolans betydelse kan direkt avläsas i den stora tillströmningen av elever, som känner dragning till detta så krävande yrke. Och så kommer då den dag då de utexaminerade sjuksköterskorna, under högtidliga former, i Kopparbergs kyrka, invigas till sitt kall. Många och vackra är Dalarnas kyrkor. En av de vackraste är den i Vika innanför vars åldriga murar man möter en kyrkokonst av sällsynt skönhet från länge sedan flydda tider. Dalaskalden framför andra, Erik Axel Karlfeldt, har i sin diktning även gett en glimt från Vika kyrka. ”Heliga oxe i Sjöga! Heliga äro dina horn. Helig är svansen du lyfter i dansen upp mot kyrkans torn. Heliga äro dina klövar, som trampar Kanans mark. Bland pelarträd du strövar, stor, sträng, stark.” Erik Axel Karlfeldt var rotad i sin dalabygd och han hade vinden från hembygdens fala och ed i sinnet då han skrev om träslottet, hans moders barndomshem. ”Men väl ska jag drömmande tänka ibland på ditt bondeslott och dig, min vårögda fränka, som går där min moder gått.” I en svart parad tolkar en annan dalaskald Dan Andersson sin barndomsbygd. ”Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt. Hören - något går och viskar, går och lockar mig och beder: kom till oss ty denna jorden den är icke riket ditt.” Men nog var Dalarna Dan Anderssons rike, ett rike som vi här bara fått några glimtar av. Glimtar som dock kanske talat något om detta förvisso underbara Dalarna. - Nej säger jag och åter nej. Jag vill inte tillbringa min semester med att åka runt i det vackra Dalarna och bara titta på museer och sjukhus och sociala inrättningar. - Ja men Edvard då, ska du inte tänka ett enda dugg på din brorsdotter, som har kommit hit ända från Amerika och du bara tänker på dig själv. - Jag är här för att ha semester och inte någon sorts privatchaufför åt min fru och brorsdotter. Förlåt att jag lägger mig i er lilla privata uppgörelse men jag förstår att herrskapet är turister här. Byggmästare Svensson förstår jag? Och fru Svensson, jaha? Och fröken Ingrid från Amerika? Och nu kan ni tydligen inte enas om vad det är som ni ska titta på här i vårt vackra och intressanta Dalarna. Herr Svensson är tydligen mest intresserad av, ja, av naturen förstås, fiske och sport och friluftsliv och sådant. Men, men, men jag undrar om det inte också finns en liten, liten svaghet för gammaldans och äkta folkmusik. Ja, jag kunde just tro det. Och fru Aina är, skulle jag tro, mera intresserad av konst och gammal fin dalakultur. Jaha. Och fröken Swanson, javisst ja, ni är ju väldigt socialt intresserad och vill skriva en artikelserie för Amerika om den höga svenska sociala standarden. Bara ni kunde få er farbror lite medgörligare. Hur ska vi nu kunna ordna det då? Ja, det är inte lätt när intressena går isär och det finns onekligen mycket som lockar och drar här uppe i Dalarna. Landskapet t.ex. är onekligen mycket intressant, titta bara på naturen. I söder där har vi den typiska jordbruksbygden. Sen kommer den kuperade terrängen med de små sjöarna och skogen och skänker mera liv åt landskapet, ger det ett stänk av speciell skönhet. Och så där uppe i nordväst, de obrutna skogspartierna med sina himmelshöga höjder och hisnande raviner. Vattendrag med klarblåa sjöar och breda, strida älvar. Och fjällens Dalarna, högst där uppe i norr, med samer och renar. Jaha, jag sade faktiskt samer och renar för titta här ska ni få se. Vi här i Dalarna kan faktiskt skryta med att, innanför våra gränser, hysa Sveriges sydligaste sameläger. Och renskiljningen på senvintern är faktiskt något som man aldrig glömmer. Hit har det kommit samer, inte bara från Dalarna och Jämtland, utan också från Norge. Det är bortemot 5 000 renar som timme efter timme, i ett våldsamt tempo, jagar runt i den stora rendansen. Men trots det så kan man, hur otroligt det än kan låta, fritt vandra omkring inne bland renarna utan att bli nertrampad. Ja, utan att överhuvudtaget touchas av en ren. I Dalarna har naturen formats till ett mycket variationsrikt landskap. Vi har fjällterräng och högst vanliga skidbackar för oss vardagsåkare och så har vi naturligtvis Källviksbacken i Falun som visserligen inte är formad helt av naturens egen hand men som i alla fall är en av landets bästa hoppbackar och hit förläggs bl.a. Skidspelen varje år. Det är en dala-attraktion av stora mått må ni tro. För att inte tala om Vasaloppet. Ett sportevenemang som är känt långt utanför vårt lands gränser och visst är det en härlig syn när alla löparna startar och ger sig iväg på en gång, det är i alla fall mer än tusen tävlande. Men kanske har Dalarna ännu mer att bjuda på sommartid, när fäbodlivet börjar och de annars öde fäbodarna blir befolkade. Det ursprungliga fäbodlivet existerar kanske inte på så många platser numera men i stället har turisterna kommit, rustat upp de gamla fäbodarna, plockat fram forna traditioner och blåst nytt liv i fäbodromantiken. Och vi har städerna med deras blandning av gammal och modern bebyggelse. Och i allt detta, idyllen som här, med fruktbärande apelsinträd. Dalarna har med rätta blivit kallat ett Sverige i sammandrag. Visst är Sverige ett industriland och visst är Dalarna ett landskap med differentierat näringsliv. På järnhanteringssidan kan vi nämna namn som Vikmanshyttan, Avesta och Domnarvet, som förresten är ett av Sveriges största järnbruk. Gäller det papper så har vi namn som Kvarnsveden och Grycksbo. Talar vi om industri så kan vi inte gå förbi de större eller mindre företag som ligger spridda runt om i Dalarna. I Malung tillverkar man skinnkläder och sportartiklar och i Sågmyra väver man filtar. Ja, jag kan fortsätta att prata än en god stund om alla sevärdheter men vi ska höra om familjen Svensson har enats än. -Sjukhus och sjukhus det har de väl hemma i Minnesota som du kan titta på och skriva om. - Ja men onkel det är inte samma sak förstår du. - I Amerika kostar det en hel förmögenhet att ligga på sjukhus och här i Sverige kostar det knappt ett enda dugg. - Det är sånt jag vill tala om för folket i Amerika. - Ja men ser du. Du kan inte resa tillbaka till Amerika utan att först ha dansat en äkta dalpolska. - Polska mig hit och polska mig dit. Om inte du vill göra ditt till så att din egen brorsdotter kan få skriva lite grann om Sverige så tar vi bilen själva och reser runt i Dalarna. - Ha, ha, ha. Ni åka runt i Dalarna själva, jo, det skulle jag vilja se. - Ni kan ju inte ens klara dialekten. - Kan inte vi. Nog klarar vi den lika bra som du alltid. - Hur var det förra året i Älvdalen den där regnvädersdagen, minns du det? - Hallå där uppe min gode man, kan ni säga mig hur jag ska åka för att komma till byn Klitten? - Tack, tack. - Begrep du vad han sa? - Begrep, jag begrep vartenda dugg, vänta ska du se. - Nu ska vi åka som han sa. Man måste kunna dialekten för att klara sig. - Jasså du din pratmakare, du begrep vad han sa. - Hörru, ge dig ut och prata med de här. - Det språket begriper du säkert lika bra som älvdalsmålet. - Nej du Edvard, håll du på med ditt polskande så tar Ingrid och jag bilen. - Vi kan i alla fall inte klara dalmålet sämre än du. - Men kära barn hur gick det? - Oj, oj, oj ta det försiktigt. Det är nog den där gamla skadan i foten. - Oj, oj, oj. - Du Oskar, ring efter ambulansen. - Vad ska du med den där till, släpp den. - Nämen kära, älskade barn. Hur är det med dig? - Jo tack, det är bara bra. - Kära farbror. - Hur länge måste du ligga här nu då? - Ja, en vecka tar det nog. - Och kära nån. Hur ska vi göra nu då? - Jo. Medan jag ligger kvar här så tar ni båda bilen och åker omkring och tittar på museer och sjukhus och skolor och allt vad det nu är va, så kan ju du Ingrid skriva din artikel och mamma får sin dagliga dos kultur. - Åh, Edvard. - Och sedan efter en vecka så kommer ni och hämtar mig så åker vi dit, dit jag vill. - Akta, akta foten. - Ursäkta mig men jag kommer med Svenssons mat. - Jaha. Ja, så löstes sig dagens problem på ett sätt som väl kanske inte var det bästa för alla parter. Men jag kan garantera, det kommer inte att gå någon som helst nöd på Edvard Svensson. Han har blivit inlagd på ett av de fyra lasarett som tillhör Kopparbergs läns landsting, nämligen Mora. Vare sig lasarettet ligger här, i den gamla gruvstaden Falun, i någon av industristäderna Avesta eller Ludvika, så gäller samma sak. Den tekniska utrustningen och personalens kunnande är verkligen av högsta klass. Och här finns inget undantag, man kan inte pruta av på de krav som man ställer på de tekniska hjälpmedlen och man kan heller inte göra några eftergifter vad de anställdas kunnande beträffar. EEG, elektrokardiograf och röntgen, det är ord som vi vanliga människor alltid har kommit i kontakt med någon gång. Vi har väl aldrig reflekterat närmare över vad som döljer sig bakom sådana termer. De har bara fått stå som symboler för en mycket avancerad läkarvetenskap. Men i själva verket är det komplicerade och dyrbara apparater som fordrar kvalificerat yrkesfolk för att rätt kunna utnyttjas. Visst har vi kommit långt, men den moderna läkarvetenskapen har redan börjat dra nytta av kärnfysikens möjligheter när det gäller att bota och bekämpa sjukdomar. Ett utmärkt komplement till lasaretten är Landstingets 15 sjukstugor. Av dessa ligger en i Smedjebacken, en i Domnarvet, med en förtjusande utsikt ner över samhället och en tredje finns i det sägenomspunna och omdiktade Nås. En sådan här sjukstuga är i sanning ett effektivt lasarett i miniatyr. Personalens kvalifikationer lämnar självfallet inget i övrigt att önska och den tekniska utrustningen är och måste vara av modernaste slag, även i köket. I Borlänge har Landstinget en centraldispensär där fall av tuberkulos undersöks och om så skulle behövas sedan kan remitteras till något sanatorium. Kan förresten ett sanatorium ha ett lämpligare namn än Högbo. Det heter i alla fall det centralsanatorium som ligger strax utanför Falun. Och här försöker man att med alla moderna metoder driva sjukdomen på flykten. Att tuberkulosen är på stadig tillbakagång är väl ett faktum som bl.a. får tillskrivas de nya, moderna behandlingsmetoderna. Solen och den friska, klara luften gör sitt till för att öka trevnaden. Förresten, jag undrar hur det kan stå till med vår vän Edvard Svensson. Underligt, inte finns han där han borde vara. Vänta, jag tror jag vet. Här ska ni få se, på en högst animerad eftermiddagskonsert. Kanske var det en äkta dalaschottis som exekverades eller varför inte en polska. Och de gamla melodierna lockar fram gamla minnen, för när man blir äldre så är det så väldigt svårt att hinna med och fatta allt det nya. Ja, ålderdomen och åldrandet bjuder sannerligen på många problem, bl.a. sjukvårdsproblem som Landstinget känner som sin plikt att lösa. En lösning heter vårdhem för långvarigt sjuka. Landstinget driver ett tjugotal sjukhem varav ett ligger i Domnarvet, ett i Ludvika och ett i Smedjebacken, i anslutning till sjukstugan. Och interiören är i sanning ljus och modern. Väggarna är prydda med konst och med textilier som i vissa fall patienterna själva har skapat. Har man varit sjuk och vårdats på ett lasarett och är på bättringsvägen så är inte lasarettet den enda rätta platsen för tillfrisknande. Landstinget driver ett konvalescenthem i Sundborn, där patienterna kan få vila sig efter sjukhusvistelsen och låta kroppen bygga upp nya krafter. Även om krocketspel inte tillhör de vanliga rekommendationerna för ett snabbt tillfrisknande så ger det i alla fall motion och vill man inte själv delta så kan man applådera, det ger motion det också. När vi var små och drabbades av scharlakans- feber eller någon annan smittosam sjukdom så minns vi alla att det gällde att så fort som möjligt komma iväg till epidemisjukhuset. Visst kändes det lite isolerat att inte få gå ut men så hade man ju så mycket roligare inomhus. Numera talar man inte om epidemisjukhus utan om infektionssjukhus och ett nybyggt sådant ligger i anslutning till centrallasarettet i Falun. Men infektionssjukhuset är inte bara till för barn, här vårdas patienter i alla åldrar med infektiösa sjukdomar. Visst är det en välsignelse med alla lasarett och sjukstugor dit man kan komma med sina krämpor och få bot för sina sjukdomar. Men bor man vid sidan av allfarvägen och har man lite besvärligt att ta sig in till distriktssköterskans mottagning så kan det ha sina problem. Det blir då, som i det här fallet, syster Ingrid eller någon annan av de 85 distriktssköterskorna runt om i länet, som får ta sig ut till den som behöver hjälp. Det går väl an när det är sommar och väder och vind är nådiga, men på vintern kan det vara nog så besvärligt att ta sig fram till många gånger mycket avlägsna gårdar. Man vet aldrig från ena timmen till den andra på vilket sätt man kommer att förflytta sig. Gäller det att snabbt komma fram till en sjuk så tillgriper man helikopterhjälp och det måste vara tryggt att veta för de människor som bor i isolerade trakter att alla kommer i åtnjutande av den omvårdnad som Landstinget ger. Avstånd och vägbeskaffenhet spelar ingen roll i det fallet. - Nu ska vi ta en annan, som handlar om en liten, liten gris förstår ni. - Det var en gång en liten, liten gris, som bodde i en liten, liten spis. - Han åt en pepparkaka varje dag, för grisen var i pepparkakor glad. Ja, genom andra roar man sig själv och kan man ha ett tacksammare auditorium är barn. Barn ja, de ligger naturligtvis Landstinget mycket varmt om hjärtat och vad gör vi nu för dem. Det finns sannerligen en hel del att göra och visst är det tacksamt att göra någonting för de små. Varje lasarett har ju självfallet sin BB-avdelning och där sjuder det verkligen av liv, precis som det ska vara och pappan är alltid sig lik på vilket BB man än hamnar, men det är väl också som det ska vara. På mödra- och barnavårdscentralen blir den blivande mamman undersökt och får goda råd om hur hon på bästa sätt ska pyssla om den lille när det blir så dags. Och hit kommer också mammorna med de små och får dem undersökta och vaccinerade. Tyvärr finns det barn som saknar både far och mor och det blir då Landstingets uppgift att hjälpa dem till rätta men det är ingen betungande uppgift, åtminstone anser man inte det på Landstingets spädbarnhem i Falun. Det är inte så lätt som det ser ut. Det fordras verkligen handlag för att på rätt sätt hantera sådana här småttingar. Om fröken Swanson skulle försöka sig på det här och visa sig vara lite valhänt i sina rörelser så beror det naturligtvis på att hon varken har praktik eller teori bakom sig. Men på Landstingets barnsköterskeskola i Falun får man lära sig allt som man behöver kunna för att rätt handskas med barn och oavsett om man efter skolan drar nytta av sina kunskaper på ett barnsjukhus, eller som mor och husmor i egen familj, så är det självklart att kunskaperna är till ovärderlig nytta. För att avhjälpa bristen på sjuksköterskor och för att lättare få insikt i sjukvården så håller sig Landstinget med en egen sjuksköterskeskola i anslutning till Falu lasarett. Och här liksom på barnsköterskeskolan så pendlar undervisningen mellan teori och praktik och det är sannerligen inte lite som en svensk utexaminerad sjuksköterska måste kunna. Examen når sin höjdpunkt i Stora Kopparbergs gamla anrika kyrka, där de nyexaminerade, inför allmänheten, får bevis på sin kompetens. Förr var ju vården av psykiskt efterblivna ett svårlöst kapitel. Men på de sista åren har det hänt en hel del på det området. På Backa skol- och yrkeshem för psykiskt efterblivna, det ligger strax utanför Hedemora, kommer eleverna under sakkunnig vård och outtröttbar ledning och de något av underverk som man har gjort på den skolan. Här skolas eleverna i olika yrken allt efter ålder och färdighet. Och titta bara på det här provet. Nog vittnar det om ett odiskutabelt anlag hos dess skapare. Förr var också hörselskador, medfödda eller förvärvade, orsak till många människors misslyckanden här i livet. Men det var då det. Nu finns det i Falun en förskola för hörsel- skadade barn i åldern 5 till 7 år. Här får barnen lära sig att iaktta, att helt enkelt lyssna med ögonen, för att sedan själva åstadkomma samma ljud, samma ord. Vi reagerar alltid känslomässigt inför ett barn som har nedsatt hörsel. Men när vi kommer i kontakt med en äldre person, med dålig hörsel, då reagerar vi inte alls på samma sätt, det liksom hör åldern till och det ska så vara. Men ska det verkligen det? Det anser man inte på Landstingets hörcentral i Falun. Här har man tagit vara på de nya rön som forskare har kommit fram till när det gäller hörteknik. Och hit ska man gå om man har nedsatt hörsel och här får man hjälp med att prova ut en hörapparat som man kan få ta med sig hem och prova under en tid innan man bestämmer sig. Vid hörcentralen har man också en mycket omfattande rådgivningsverksamhet med tanke på alla de problem som de hörsel- skadade människorna har att kämpa emot. Men Landstingets hörselvård omfattar många olika områden. Varje år undersöks bortemot 12 000 barn av två audiometriser som reser runt till alla skolorna i länet. De barn och ungdomar som vid dessa prov visar någon hörselnedsättning sänds till en mera noggrann undersökning. Ja, Landstinget lämnar t o m bidrag för inköp av hörapparater till vettiga priser. Så tänk på det, har ni nedsatt hörsel vinka inte bort det och skyll på åldern, det är en dålig motivering. Den här lilla flickan går med jämna mellanrum till distriktstandpolikliniken i Falun och får sina tänder omsedda. Men det är inte bara barn som är välkomna till tandvårdsklinikerna. Åldern spelar ingen roll i det fallet och de flesta av Landstingets folktandvårdskliniker är utrustade med toppmoderna laboratorier där man har alla möjligheter att utföra t o m ett så komplicerat arbete som tillverkning av proteser. Vi har vid flera tillfällen nämnt ordet Landstinget, men vad innebär det namnet. Jo, Landstinget är egentligen en stor kommun som omfattar hela länet. Men när vi talar om Landsting så menar vi ofta själva landstingsmötet. Landstinget, som är en stor förvaltningsapparat, med över 3000 anställda, har sitt säte i Falun och består av 70 ledamöter, alla folkvalda på fyra år. Det är viktiga och ansvarsfulla uppgifter som dessa män och kvinnor har att svara för och det gäller att besluta med omtanke och att alltid sikta framåt, för dagens problem är också i allra högsta grad morgondagens. Men de förmåner som vi här i Dalarna åtnjuter via vårt Landsting, vad kostar det oss i reda pengar? Ja, låt oss börja med sjukvården. Den kostar 50 milj. kr. Undervisnings- och bildningsverksamheten kostar oss årligen omkring 4 milj. kr. För kapitalbildande ändamål sätter vi undan 10 milj. och bidragsverksamheten kostar oss 9 milj. kr om året. Landstingets utgiftsstat slutar alltså på ett belopp av omkring 73 milj. kr. Då har vi redan dragit ifrån de omkring 1½ milj. kr som utgör ränteinkomsten på det undansatta kapitalet. Landstingets styrelse kallas förvaltningsutskott och består av 11 ledamöter. Kansliet, eller centralförvaltningen, som det också kallas förestås av en landstingsdirektör och kanslipersonalen uppgår till ungefär 25 personer. Inom Landstinget finns också en hälso- och sjukvårdsstyrelse på 7 ledamöter och därifrån dirigeras tusen och en detaljer. Ja, jag ljuger inte när jag säger tusen och en detaljer. Titta bara på Falu lasarett. Där pågår, år efter år, ständig byggnadsverksamhet. Det är gamla lokaler som har blivit för små och som måste utvidgas och kompletteras. De är komplex som måste rivas och lämna plats för nya, men det är som det ska vara. När det gäller hälso- och sjukvården får aldrig någonting bli gammalt och omodernt. Nej, jag undrar vart fru Svensson har tagit vägen. I Mora borde hon vara, med största sannolikhet, för att kunna besöka sin man varje dag. Här är hon. Ja, det är Zorn som står där uppe, så det är bara att stiga in på museet och beundra denne, i sanning framstående målare och konstnär. Anders Zorn kände sig som en riktig dalkarl trots att han for världen över och målade världsliga furstar på främmande kontinenter. Men de största och mest kända verken, tavlorna med dalamotiven, skapade han dock i sin hembygd. Vi har en annan dalason, Erik Axel Karlfeldt, Dalarnas skald framför andra och i hans morföräldrahem finns minnen bevarade från den gamla bygdekulturen. Och vi har Dan Andersson, den i särklass mest säregne skald Dalarna sett födas. Och Carl Larsson, en målare som tycks bli mer och mer populär för varje år som går. Kanske ligger hans popularitet i hans folkliga genre och den blick som han hade för detaljer. Tillbaka till Mora, men inte till Zornmuseet utan till en skola som Zorn gjorde allt för att understödja. Jag tänker på Mora folkhögskola, en av de tre folkhögskolor som Landstinget driver. En skola ligger alltså i Mora, en i Malung och en i Fornby, Stora Tuna. Dessutom lämnar Landstinget bidrag till tre andra sådana skolor inom länet. En folkhögskola är en bildningsskola för vuxen ungdom. Den lägger inte huvudvikten vid något särskilt ämne utan vill ge en orientering om samhället, dess utveckling och uppgifter och vill intressera eleverna för deras personliga problem. Skolan vill helt enkelt vara ett samhälle i miniatyr. Och ämnesgrupperna växlar, här får pojkarna studera allt från utrikespolitik till träslöjd. Och för flickorna står ämnen som samhällslära, psykologi, sömnad, vävning och gymnastik på schemat. En av skolans viktigaste uppgifter är att lära eleverna samarbete, mellan kamrater, mellan lärare och elever, i nöje och friluftsliv. Strax utanför Rättvik ligger Landstingets skogs- och lantmannaskola med en förtjusande utsikt ner över Siljan. Och här som i Landstingets skolor överhuvudtaget råder ingen brist på elever. Förutom de rent praktiska lektionerna, ute på fälten, så får man också delta i övningskörning med traktor och inne i klassrummet får man de teoretiska kunskaperna om hur en traktor fungerar. Detta ämne heter rätt och slätt maskinlära. Kunskap om skogen är nog så viktig i ett skogslandskap som Dalarna. Skogsundervisningen sker till största delen ute i skogen under ledning av en jägmästare men också rent teoretiskt inne på skolan. Ja, den här skolan är alltså för pojkar men strax intill ligger en liknande skola för flickor. Fröken Swanson, försöka duger, men att mjölka för hand är sannerligen inte det lättaste och på vilken sida om kon ska man egentligen sitta. Den som inte visste det förut får bl.a. lära sig det på Rättviks lanthushållsskola. Och det vill jag säga till er pojkar att om fästmön och den blivande frun har gått igenom den här skolan så kommer det inte att gå någon nöd på er i framtiden, för vad man inte får lära sig här, det är inte värt att veta för en modern husmor. Matlagning, bakning. konservering, hemvård, sömnad och vävning, husdjursskötsel och mycket, mycket annat. Vi lämnar Rättvik och ställer kosan mot Falun igen, närmare bestämt till Haraldsbo, där Landstingets centrala verkstadsskola för 250 elever ligger. Hur en sådan skola verkar är väl allt för välkänt för att behöva beskrivas i detalj, men säg något yrke som man inte kan utbilda sig till här. Här kan man bli smed, svetsare, målare, bilmekaniker. Här finns ett starkströmslaboratorium för dem som har valt att bli elektriker. Här finns en skola för blivande radio- och tevereparatörer, skola för verktygsmakare och målare och mycket, mycket annat. Det är också den första yrkesskola i länet som ger ungdomarna möjlighet att utbilda sig till både herr- och damfrisör. I en särskild byggnad har man undervisning för flickor i sömnadslära, man har t o m en heltidsanställd konsulent som tar hand om eleverna på deras fritid. Kom inte sedan och säg att Landstinget inte är mångsidigt. En institution som till verksamheten är ganska lik den centrala verkstadsskolan är Landstingets arbetsträningsverkstad i Borlänge. Här gäller det att återinföra människor i produktionen. Människor som av en eller annan orsak har kommit bort från det vanliga arbetet. Det kan vara en lång tids sjukdom som är orsaken till att man blir föremål för behandling här på arbetsträningsverkstaden. Så verksamheten här kan inrymmas i ett enda förklarande ord, livsrehabilitering, det ordet säger allt. - Ha den äran lilla Edvard, i dag blir du utskriven. - Vad är det frågan om? Vilka är ni? - Jag trodde det var Edvard Svensson som låg här. - Edvard Svensson, han är borta på dansbanan. - Du ska börja med till att sätta i vänster. Åh, 1-2-3, 1-2-3. - Ja, hä går bra hä, nu kan vi ta musiken snart. - Är ni klara nu gubber? - Ja, vi klämmer igång bara ni säg tä. - Oj, vilka tokiga turister. - Kläm i då gubber. - Och nu Edvard, ska vi huppa. - Åh nej, det blir inge huppa av nu inte. Kom!