Selfies - en visuell analys | Elizabeth Urbanski | TEDxNavesink

I föredraget “Selfies”, täcker Elizabeth A. Urbanski in det fascinerande och ibland förbryllande fenomenet att offentligen publicera ögonblickssjälvporträtt tagna med mobiltelefoner. Hon undersöker dessa egenredigerade bilder genom en konsthistorikers ögon och försöker sig på att kategorisera och analysera, likväl som förstå dem i förhållande till stora verk inom den västerländska konsthistorien.

Hej allihop,

idag ska vi prata om selfies.

Selfies är ett väldigt modernt sätt
för folk att dela bilder av sig själva.

Men vi har delat bilder
av oss själva i tusentals år.

Så, i det här föredraget ska vi titta på

förhållandet mellan vad vi gör nu

och vad vi tidigare har gjort.

Låt oss säga att du inte vet
vad en selfie är,

du har inte en 10-12-åring
som har Instagram.

Jag kan berätta att en selfie
är ett ögonblickssjälvporträtt

som du tar med en mobiltelefon,

du sträcker ut din arm och tar bilden.

Det är bara du,

det finns ingen professionell fotograf,
ingen redaktör

ingen curator.

Sen laddar du direkt upp den på internet,
tillgänglig för hela världen.

Så ditt privatliv visas upp
där alla kan se det.

Som selfie-skapare

så är du både upphovsman
och objekt, och du koreograferar

hur du ska se ut på din selfie:
du bestämmer över kroppsspråk,

avståndet till kameran,
vart du ska rikta blicken,

vilka kläder du har,

den omgivande miljön och,
allra viktigast, ditt ansiktsuttryck.

Själva mediet har i sig
en väldigt specifik estetik.

För det första ha de flesta selfies
ett kvadratiskt format,

de ses ofta på väldigt nära håll,

kanske på en telefon
eller en annan mobil enhet.

De har en väldigt specifik bilddistorsion

vilken vanligtvis är på en armlängds

avstånd från kameralinsen,

vilket kan förvränga ditt ansikte
eller kanske delar av bakgrunden,

och återigen på grund av
armlängdsavståndet

kan själva bilden få en ganska
platt och sammansmält känsla av rymd.

Många selfies,

kanske beroende på expertis eller så,
blir suddiga inuti själva bilden,

och till sist har många selfies
en nästan mjuk, omättad sepiaton

som ger dem en nästan nostalgisk kvalitet.

Många avfärdar selfies som narcissistiska,
ja många av dem är det,

men de flesta kan inte låta bli
att titta på sig själva.

Jag menar, om du går förbi en spegel

slänger nästan alla ett öga
för att se hur saker utvecklas.

(Skratt)

Låt oss tänka på selfies
i relation till konsthistoria.

Är de traditionella,
eller är de revolutionära?

Traditionellt sett
har folk låtit porträtt fotas

eller målas

av en konstnär,

därmed har de setts
genom en konstnärs ögon.

Här har vi Louis XIV som Solkungen,
konstnären har sakkunnigt

uttryckt hans världsuppfattning,
fångat hur han ville uttrycka sig.

Ibland,

även om du är
världens mäktigaste person

och du kontrakterar den bästa konstnären,

så var porträtten inte alltid
särskilt smickrande.

Men nu har vi gjort oss av med konstnären
som mellanled, som förmedlare.

Och alla är konstnärer,

så de kan bestämma
hur de vill utmärka sig.

Och med varje bild kan de ändra

sitt varumärke, sin bild, mot omvärlden,

marknadsföra sig mot omvärlden.

Din person är ett väldigt flytande koncept
som ständigt kan flyttas

och utvecklas till skillnad från
porträttet av Louis XIV,

vars budskap vi nu hundratals år senare
fortfarande känner till.

Låt oss tänka på självporträtt,

traditionellt ses självporträtt...

Vi tänker på Dürer här som en
hemmasnickrad spjuver,

han tog idéer...

Sin vilja, sin tro och sina idéer
stoppade han in i en målning.

Här jämställer Dürer
sitt konstnärliga geni

med en nästan Kristus-lik skapare.

Och sen har vi den moderna selfien

där han visar sin överlägsenhet
med sitt allvetande ansiktsuttryck.

(Skratt)

Låt oss fundera över selfies som passar in
i andra traditionella kategorier.

Låt oss titta på kroppsspråk.

Här har vi en senator,
denna romerska senator

Publiken: Åh!

som med ett väldigt rakt ansiktsuttryck,

ett orörligt uttryck,

tittar rakt in i kameran.

Också idag, när man vill
förmedla kraft i sin bild,

använder man precis samma kroppsspråk.

Låt oss fundera på... Här har vi en
hellenistisk Afrodite,

henne huvud är böjt i en blyg flört,

alltmedan hon flörtar
med satyren bredvid.

Och om och om igen i moderna selfies

har vi exakt samma kroppsspråk.

Många gånger -
(Skratt)

Här har vi Herkules.

han huvud är nedböjt,

hans armar hålls ut från kroppen,

så att vi kan se hans starka,
muskulösa, mäktiga överkropp,

därför att detta definierar honom
som den han är, hans roll.

Och om och om igen, i moderna selfies,
återkommer samma idé.

Till och med i detta moderna arbete,

objektets huvud är till och med
förvrängt av kameralinsen,

det är långt bak och suddigt
för att fokus ligger

på hans finmejslade fysik.

Så hans iögonfallande fysik
blir ett uttryck för vem han är.

Här har vi Rembrandt som ung konstnär:

hans ögon är insjunkna och mörka,
djupa och kärva,

han snörper på munnen,

hans hår i ett gyllene blänkande svall,

och vi har den här moderna selfien

som försöker uttrycka
precis samma poetiska ångest

och pinan av att vara ung och talangfull.

Vi hittar inte referenser

enbart i konsthistorien,

utan också i Hollywood.

Här har vi Mary Pickford i en
särskild sorts flickroll

med guldlockigt hår, rådjursögon
och en "det fixar vi"-attityd,

och vi har den moderna selfien
där hon visar upp

nästan exakt samma grundtanke.

Inte bara handlar selfies om att

visa upp något,
utan också om att visa vem du är,

var du har varit.

Oavsett vem du är så vill de
att du ska veta var de har varit

och de vill kanske
att du ska vara avundsjuk.

Så titta inte bara på var jag är,
titta också på vad jag har.

(Skratt)

Värdesätter du vad jag har?

Dömer du mig utifrån vad jag har?

Låt mig visa dig vad jag har.

Titta vem jag hänger med.

Oavsett vem du är,
oavsett hur stark du är,

så vill du ändå legitimera ditt varande

genom att visa upp att du umgås med
någon av vikt.

Vi lever i en värld där vi ständigt
dokumenteras och dokumenterar.

Därför har vi blivit självmedvetna
i den fotografiska processen

Så som gensvar,

när vi tar selfies,
gör många människor

väldigt överdrivna ansiktsuttryck,

fryser uttrycket och tar sen bilden.

För att de vill vara säkra på

att du vet att de har koreograferat
det där ögonblicksuttrycket.

Självfallet vill de inte fångas på bild
när de faktiskt är mitt i

det där föga smickrande, äkta ögonblicket.

Hollywood har visat oss

hur man poserar för bilder,
hur man ler för bilder,

men nu har den här medvetenheten
kring konstant dokumentation

skapat ett helt nytt uttryck
som är väldigt specifikt för selfies

och som har döpts till "duck face".

Selfies är en del av hela

"se och bli sedd"-historien.

Varje selfie är ett sätt
att visa upp dig själv.

Varje selfie är en sorts
inåtvänd fönstertittning.

Låt oss betrakta blicken
i några av bilderna.

Här har vi Olympia av Manet.

Hon utmanar oss

medan vi betraktar hennes nakenhet.

Hon betraktar oss
medan vi betraktar henne.

Och vi har den här moderna selfien,

som intar samma pose,
som använder samma ögonkontakt,

all är väldigt avsiktligt
och meningsfullt.

Ett annat sätt att se på blicken
är när objektet tittar bort.

Då blir objektet en del av omgivningarna,

en del i ett stillastående liv,
en sak att beundra,

utan att låta åskådaren veta
att denne är betraktad.

Så ytterst, vem är den visuelle
konsumenten av en selfie

och hur förstår vi bilder

när de tas ur sitt innehåll
och sitt sammanhang?

En person kanske
läser det här på ett sätt,

och en annan person på ett annat sätt.

Så vad vi gör är att

vi lägger vår personliga uppfattning

och våra personliga upplevelser

och perspektiv ovanpå bilden,
och det skapar en mängd varianter,

en mängd berättelser.

För att ytterst är selfies ett skarpt

exempel på att folk hungrar
efter erkännande,

de hungrar efter
att bli ihågkomna, validerade.

Det här är ett försök
att åstadkomma allt detta.

Men i det här mediet kan du titta på
så många bilder

på en gång som kan jämföras, kontrasteras,

avfärdas, sammanställas,

och varje objektkreatör
söker efter originalitet

när de skapar sina bilder.

Vi måste tänka,

när vi tittar på de här delarna...

När du tittar på en selfie
eller du tar en selfie,

så måste du tänka, hur passar jag in
i det historiska sammanhanget?

Tack!

(Applåder)