Part 2 - Chapter 01 - Gulliver's Travels by Jonathan Swift

DEL II. En resa till Brobdingnag.

KAPITEL I.

En stor storm som beskrivs, den långa båten som skickas att hämta vatten, författaren går med det för att

upptäcka landet.

Han är kvar på stranden, är gripen av en av de infödda, och transporteras till en bonde

huset. Hans mottagning, med flera olyckor som

hände där.

En beskrivning av invånarna.

Efter att ha dömts, av naturen och förmögenhet, till aktiv och rastlös liv, i

två månader efter min återkomst, lämnade jag igen mitt hemland, och tog sjöfarten i

Downs, den 20 dagen i juni, 1702, i

Adventure, kapten John Nicholas, en Cornish man, chef, på väg till Surat.

Vi hade ett mycket välmående storm, tills vi anlände till Godahoppsudden, där vi

landade på färskt vatten, men att upptäcka ett läckage, unshipped vi våra varor och övervintrade

där, för kaptenen att insjukna i en

frossa, kunde vi inte lämna Kap till slutet av mars.

Vi satte sedan segel, och hade en bra resa tills vi passerat sundet i Madagaskar;

men efter att ha fått norr om den ön, och till cirka fem grader sydlig bredd,

vindarna, som i dessa hav observeras

att blåsa en konstant lika kuling mellan norr och väster, från början av

December till början av maj, den 19 april började att blåsa med mycket

mer våld och mer västlig än

vanligt, fortsätter så i tjugo dagar tillsammans: under vilken tid, vi var drivna

lite öster om Moluckerna och cirka tre grader norrut

av linjen, som vår kapten hittades av en

observation tog han den 2 maj, då vinden lade sig, och det var en

fullständigt lugn, hvaråt jag inte var lite glad.

Men han, som är en människa väl erfaren i navigeringen av dessa hav, bjuder oss alla

förbereda mot en storm, som därmed hänt dagen efter: för

Southern Wind, som kallas den sydliga monsunen, började ställa in

Hitta det var sannolikt att overblow tog vi i vår Sprit-segel, och stod förbi för att hand

focken, men gör dåligt väder, såg vi kanonerna var alla snabbt, och lämnade

the Mizen.

Fartyget låg mycket bred avstängd, så vi tyckte det bättre skeda innan havet, än

försöker eller Hulling.

Vi revat focken och ställa honom och halade akter i förgrunden ark, rodret var

hårt väder. Fartyget hade modigt.

Vi belagd i förgrunden ned-drag, men seglet delades och vi halade ner på gården, och

fick segla in i fartyget, och obundna allt klara av det.

Det var en mycket våldsam storm, havet bröt främmande och farligt.

Vi halade upp på FYRSNÖRE av piskan-personal, och hjälpte mannen vid rodret.

Vi skulle inte få ner våra Topmast, men låt allt stå, eftersom hon scudded innan

havet är mycket bra, och vi visste att det övre masten är väders, var skeppet

sundare och gjorde bättre sätt genom havet, ser vi havet rum.

När stormen var över, satte vi focken och storseglet, och förde fartyget till.

Då kan vi ställa Mizen, huvud-topp-segel, och i förgrunden-top-segel.

Vår kurs var öst-nordost, var vinden till sydväst.

Vi fick styrbords nubb ombord, kastade vi bort våra väder-hängslen och hissar, vi ligger i

lä-hängslen, och halade fram av väder-bowlings och halade dem tight,

och belagd dem och halade över Mizen

tack i lovart, och höll henne fullt och med så nära som hon skulle ljuga.

Under denna storm, som följdes av en stark vind väst-syd-väst, vi var

transporteras genom mina beräkningar, omkring femhundra mil österut, så att

äldsta sjöman ombord kunde inte berätta i vilken del av världen vi var.

Vår bestämmelser höll ut bra, vårt fartyg var ståndaktig, och vår besättning alla vid god hälsa;

men vi låg i yttersta nöd för vatten.

Vi tyckte det var bäst att hålla samma kurs, snarare än tur mer nordlig,

som kan ha fört oss till den nordvästra delen av Stora Tartaren, och in i

Frysta havet.

Den 16: e dagen i juni, 1703, en pojke på upptäckte högsta masten mark.

Den 17, kom vi i full syn på en stor ö eller kontinent (för vi visste inte

om;) på den södra sidan varav var en liten landtunga som skjuter ut i

havet, och en bäck för grunt för att hålla ett fartyg på över hundra ton.

Vi kastade ankar i en klass för denna vik, och vår kapten skickade ett dussin av hans

män beväpnade väl i det långa båten, med fartyg för vatten, om någon kunde hittas.

Jag önskade honom tillåtelse att gå med dem, att jag kan se landet, och göra vad

upptäckter jag kunde. När vi kom i land såg vi ingen flod eller

våren, och inte heller några tecken på invånare.

Våra män vandrade alltså på stranden för att ta reda på lite färskt vatten nära havet, och

Jag gick ensam omkring en mil på andra sidan, där jag observerade landet alla

karg och stenig.

Jag började nu bli trötta, och ser inget för att underhålla min nyfikenhet, återvände jag

sakta ner mot ån, och havet är full i mina ögon, såg jag våra män

redan kommit in i båten och rodde för livet till fartyget.

Jag tänkte Holla efter dem, även om det hade varit lite syfte, när jag

observerade en enorm varelse gå efter dem i havet, så fort han kunde: han vadade

inte mycket djupare än hans knän, och tog

oerhörda framsteg: men våra män hade i början av honom en halv ligan, och havet

däromkring är full av spetsiga stenar, var monstret inte kan köra om

båten.

Detta var jag efteråt höra, för jag vågade inte stanna för att se frågan om äventyret, men

sprang så fort jag kunde så jag gick först, och sedan klättrade uppför en brant backe,

som gav mig några utsikter av landet.

Jag fann det helt odlas, men det som först förvånade mig var hur lång

gräs, som i dessa grunder som verkade vara som hålls för hö, var omkring tjugo fot

hög.

Jag föll i en hög väg, så jag tog det vara, även om det serveras till invånarna

endast som en mul-väg genom ett fält av korn.

Här har jag gick på en tid, men kunde se lite på båda sidor, är det nu

nära skörden och säden stigande minst fyrtio meter.

Jag var en timme att gå till slutet av detta område, vilket var inhägnad med en säkring av

minst 120 meter hög, och träden så höga att jag kunde göra någon

beräkning av deras höjd.

Det fanns en stil att gå från detta område till nästa.

Det hade fyra steg, och en sten att gå över när du kom till den översta.

Det var omöjligt för mig att klättra denna stil, eftersom varje steg var sex fot

hög, och den övre stenen tjugotal.

Jag strävar efter att hitta någon lucka i häcken, när jag upptäckte en av de

invånare i nästa fält, framåt mot den stilen, av samma storlek med

honom som jag såg i havet fullfölja vår båt.

Han verkade lika lång som en vanlig spira torn, och tog ungefär tio meter vid varje

steg, så nära som jag kunde gissa.

Jag slogs med största rädsla och förvåning, och sprang för att gömma mig i

majs, varifrån jag såg honom på toppen av stättan titta tillbaka in i nästa fält på

höger hand, och hörde honom kalla in en

röst många grader högre än ett talar-trumpet: Men ljudet var så högt i

luften, att jag först verkligen trodde att det var åska.

Varpå syv monster, som han själv, kom emot honom med skörda-krokar i

sina händer, varje krok om storhet av sex liar.

Dessa människor var inte så bra klädd som det första, vars anställda eller arbetare som de

verkade vara, för att på vissa ord han talade, gick de att skörda majs i

område där jag låg.

Jag behöll från dem på så långt avstånd som jag kunde, men var tvungen att flytta med

mycket besvärlig, för stjälkarna av majs ibland inte över en fot

avlägsen, så att jag knappt kunde pressa min kropp betwixt dem.

Men, jag gjorde en förskjutning för att gå framåt, tills jag kom till en del av området där

majs hade lagts av regn och vind.

Här var det omöjligt för mig att avancera ett steg, för stjälkarna var så sammanvävda,

att jag inte kunde krypa igenom, och skägg av de fallna öronen så stark och

påpekade, att de genomborrade mina kläder i mitt kött.

Samtidigt hörde jag skördemännen inte ett hundra meter bakom mig.

Ganska Vara nedslagen med möda, och helt överväldigad av sorg och förtvivlan, jag lägger

ner mellan två åsar och hjärtligt önskade jag att det kan sluta mina dagar.

Jag klagade över mitt öde änka och faderlösa barn.

Jag beklagade min egen dårskap och egensinne, i att försöka en andra resa, mot

råd från alla mina vänner och relationer.

I denna fruktansvärda sinnesrörelse, kunde jag inte låta bli att tänka på Lilliput, vars

invånarna såg på mig som den största underbarn som någonsin dök upp i världen;

där jag kunde rita en kejserlig flotta

i min hand och utföra de andra åtgärder som kommer att spelas in för evigt i

The Chronicles of som imperium, skall samtidigt eftervärlden knappt tro dem,

även styrks av miljoner.

Jag funderade vad en späkning det måste bevisa för mig, att framstå som obetydliga i

denna nation, skulle som en enda Lilleputtlandet vara bland oss.

Men det jag tänkt skulle bli det minsta av mina olyckor, för, som mänskliga varelser är

observerades vara mer vilda och grymma i förhållande till deras bulk, vad kan jag

förväntar sig men att vara en bit i munnen på

den första bland dessa enorma barbarer som ska hända för att gripa mig?

Otvivelaktigt filosofer är i rätt, när de säger att ingenting är stort eller

lite annat sätt än genom jämförelse.

Det kan ha nöjda förmögenhet, att ha låta Lilleputtarnas hitta några nation, där

folket var lika liten i förhållande till dem, som de var för mig.

Och vem vet, men att även denna oerhörda ras dödliga kan vara lika

möter övermäktigt motstånd i någon avlägsen del av världen, varav vi har ännu inte upptäckt.

Rädd och förvirrad som jag var, kunde jag inte låta bli att gå vidare med dessa reflektioner,

när en av skördemännen närmar sig inom tio meter av åsen där jag låg, gjorde mig

uppfatta att med nästa steg jag skulle

vara klämd till döds under foten, eller klipp i två med sin skörd luren.

Och därför, när han var åter på väg att flytta, skrek jag så högt rädsla kan göra

mig: varpå den enorma varelsen trampade kort, och ser runt omkring under honom för några

tid, äntligen espied mig när jag låg på marken.

Han ansåg stund med försiktighet hos den som strävar efter att hålla fast på en liten

farliga djur på ett sådant sätt att den inte skall ges möjlighet att antingen repa eller bita

honom, liksom jag själv har ibland gjort med en vessla i England.

Till sist vågade han ta mig bakom, i mitten, mellan hans pekfingret och

tumme, och förde mig inom tre meter från hans ögon, att han kunde se min form

mer perfekt.

Jag gissade hans mening, och min lycka gav mig så mycket sinnesnärvaro att jag

beslöt att inte kämpa det minsta när han höll mig i luften ovanför tjugo meter från

marken, även om han nöp allvarligt

mina sidor, av rädsla för jag skulle slinka igenom fingrarna.

Allt jag vågade var att höja mina ögon mot solen, och placera mina händer

tillsammans i en bedjande ställning, till och tala några ord i en ödmjuk melankoli

tonen, lämplig för de villkor som jag då var

i: för jag grips varje ögonblick att han skulle rusa mig mot marken, som vi

brukar göra något lite hatiskt djur, som vi har ett sinne för att förstöra.

Men min goda stjärna skulle ha det, att han verkade nöjd med min röst och

gester, och började betrakta mig som en kuriositet, mycket undrande att höra mig

uttala artikulera ord, även om han inte kunde förstå dem.

Under tiden jag kunde inte underlåta stönande och fäller tårar, och vända min

huvudet mot mitt håll, att låta honom veta, liksom jag kunde, hur grymt jag blev sårad av

trycket av tummen och fingret.

Han verkade uppfatta min mening, för, lyfta upp lappet av rocken, satte han

mig försiktigt in i den, och genast sprang med mig till sin herre, som var en

betydande bonde, och samma person som jag först hade sett i fält.

Bonden har (som jag antar att deras diskussion) fick ett sådant konto av mig som sin

tjänare kunde ge honom, tog en bit av ett litet halm, ungefär storleken av en promenad-

personal och därmed lyfte upp lappets

i min rock, vilket det verkar han tros vara någon form av täcker som naturen givit

mig. Han blåste mitt hår åt sidan för att ta en bättre

syn på mitt ansikte.

Han kallade sitt Hinds om honom, och frågade dem, som senare fick jag veta, oavsett om de

någonsin sett inom varje liten varelse som liknade mig.

Han placerade mig sedan mjukt på marken på alla fyra, men jag fick genast upp och

gick långsamt bakåt och framåt, att låta dessa människor ser jag inte hade någon avsikt att köra

bort.

De satte sig alla ner i en ring omkring mig, desto bättre för att observera mina rörelser.

Jag drog av mig hatten och bugade mot bonden.

Jag föll på knä och lyfte upp mina händer och ögon och talade flera ord så högt

jag kunde: Jag tog en börs av guld ur min ficka, och ödmjukt presenterade den för honom.

Han fick det på handflatan, tillämpas sedan det nära ögat att se

vad det var, och efteråt visade det flera gånger med spetsen på en pinne

(Som han tog ur ärmen,) men skulle kunna göra någonting av det.

Varpå jag gjorde ett tecken att han skulle placera sin hand på marken.

Jag tog sedan handväska, och, öppna den, hällde allt guld i hans handflata.

Det fanns sex spanska bitar av fyra pistoler var, vid sidan av tjugo eller trettio

mindre mynt.

Jag såg honom våt spetsen av sitt lillfinger på hans tunga, och ta upp en av mina

största bitar, och sedan en annan, men han verkade vara helt okunniga vad de

var.

Han gjorde mig ett tecken att sätta in dem igen i min handväska och plånbok igen i min ficka,

som efter att erbjuda det till honom flera gånger, tänkte jag det bäst att göra.

Bonden, vid denna tid, var övertygad om att jag måste vara en rationell varelse.

Han talade ofta till mig, men ljudet av hans röst genomborrade mina öron likt ett vatten-

kvarn, men hans ord var artikulera nog.

Jag svarade så högt jag kunde på flera språk, och han ofta lade sitt öra inom

två meter av mig: men allt förgäves, för vi var helt obegripliga för varandra.

Han skickade då sina tjänare till sitt arbete och med näsduken ur sin

ficka, fördubblade han och sprida det på sin vänstra hand, som han placerade platt mot

marken med handflatan uppåt, vilket gör mig till en

tecken till steg in i den, som jag lätt skulle kunna göra, för det var inte över en fot i tjocklek.

Jag tyckte det min del att lyda, och av rädsla för att falla, lade mig raklång på

näsduken, och resten som han slickade mig upp till huvudet för

ytterligare säkerhet, och på detta sätt förde mig hem till hans hus.

Där kallade han sin hustru, och visade mig för henne, men hon skrek och sprang tillbaka, som

kvinnor i England gör vid åsynen av en padda eller en spindel.

Men när hon hade ett tag sett mitt beteende, och hur väl jag observerade

skyltar hennes man gjorde, hon var snart försonad, och efterhand växte mycket

anbud av mig.

Det var ungefär tolv på dagen, och en tjänare förde i middagen.

Det var bara en stor tallrik med kött (passar för slättens tillstånd en

åkermannen,) i en skål på ca fyra och tjugo fot diameter.

Företaget var, bonden och hans hustru, tre barn och en gammal mormor.

När de var satte sig ner, placerade bonden mig på visst avstånd från honom på bordet,

som var trettio meter hög från golvet.

Jag var i en fruktansvärd skräck, och hålls så långt jag kunde från kanten, av rädsla för

faller.

Hustrun malet lite kött, sedan smulad bröd på en skärmaskin, och

placerade den framför mig.

Jag gjorde henne en djup bugning, tog fram min kniv och gaffel, och föll för att äta, vilket gav dem

överstiger glädje.

Gumman skickade henne piga för en liten snaps kopp, som höll ungefär två liter, och

fyllde den med dricka, jag tog upp fartyget med stora svårigheter i båda händerna, och i

ett mycket respektfullt sätt drack för henne

nåds hälsa, uttrycker ord så högt jag kunde på engelska, vilket gjorde

Företaget skratta så hjärtligt, att jag nästan blev döva med buller.

Denna sprit smakade som en liten cider och var inte obehagligt.

Då befälhavaren gjorde mig ett tecken att komma till hans kedjegrävare sida, men när jag gick på

bord, är i stor överraskning hela tiden, eftersom överseende läsaren lätt

utforma och ursäkt, råkade jag snubbla

mot en skorpa, och föll platt på mitt ansikte, men fick inget ont.

Jag gick upp direkt, och observera goda människor att vara i mycket oro, tog jag

min hatt (som jag höll under armen av gott uppförande,) och viftar med den över mitt huvud,

gjorde tre huzzas, visa att jag har inga hyss av min höst.

Men avancera framåt mot min herre (som jag hädanefter ska kalla honom,) hans yngsta

son, som satt bredvid honom, en båge pojke på omkring tio år gammal, tog mig upp av

ben och höll mig så högt i luften, som

Jag darrade varje lem: men hans pappa ryckte mig från honom, och på samma gång

gav honom en sådan ruta på vänster öra, skulle som ha fällt en europeisk trupp

häst till jorden, befallde honom att tas från bordet.

Men att vara rädd för pojken kanske är skyldig mig en trots, och väl minnas hur busig

Alla barn mellan oss är naturligtvis sparvar, kaniner, kattungar och valpar

hundar, föll jag på knä, och pekar på

pojken gjorde min herre att förstå, liksom jag kunde, att jag önskade hans son

kan benådas.

Fadern efterlevs, och gossen tog sin plats igen, varpå jag gick till honom och

kysste hans hand, som min herre tog och gjorde honom stroke mig försiktigt med det.

Mitt i middagen, hoppade min älskarinna favorit katt i hennes knä.

Jag hörde ett ljud bakom mig likt ett dussin strumpa-vävare i arbetet, och svarvning

mitt huvud, jag hittade det utgick från de spinnande av detta djur, som verkade vara

tre gånger större än en oxe, som jag

beräknas av syn på sitt huvud och en av hennes tassar, medan hennes matte var utfodring

och strök henne.

Den häftighet av denna varelses ansikte discomposed helt och hållet mig;

om jag stod vid bortre ändan av bordet, över femtio meter bort, och även om

matte höll fast henne, av rädsla hon

kan ge en fjäder, och ta mig i hennes klor.

Men det hände var det ingen fara, för katten tog inte det minsta notis om mig

när min herre satte mig inom tre meter från henne.

Och som jag har alltid sagt, och funnit äkta av erfarenhet av mina resor, att

flygande eller upptäcka rädsla inför en hård djur, är ett sätt att göra det föra

eller attackerar dig, så jag beslöt, i detta

farliga läge, för att visa någon slags oro.

Jag gick med intrepidity fem eller sex gånger innan själva huvudet på katten och kom

inom en halv gård i henne, varpå hon drog sig tillbaka, som om hon var mer

rädd för mig: jag hade mindre oro

om hundarna kom varav tre eller fyra i rummet, eftersom det är vanligt i

böndernas hus, varav ett var en mastiff, lika i bulk till fyra elefanter,

och en annan en vinthund, något längre än mastiff, men inte så stor.

När middagen nästan var klar kom sköterskan in med ett barn i ett år i famnen,

som spionerade mig genast och började det nyss att du kanske har hört från

London Bridge till Chelsea, efter sedvanlig

oratory av spädbarn, för att få mig en leksak.

Modern, av ren njutning, tog mig upp och satte mig mot barnet, som

närvarande grep mig i mitten, och fick mitt huvud i hans mun, där jag vrålade så

högt att den pojken var frighted, och låt

mig droppe, och jag skulle ofelbart ha brutit nacken, om mamman inte hade haft henne

förkläde under mig.

Sköterskan, att tysta hennes babe, använde sig av en skallra som var en slags ihålig fartyg

fylld med stora stenar, och fast med en kabel till barnets midja: men alla i

fåfäng, så att hon var tvungen att tillämpa den senaste åtgärda genom att ge den suger.

Jag måste erkänna att inget objekt någonsin äcklade mig så mycket som åsynen av hennes monstruösa

bröst, som jag inte kan berätta vad man ska jämföra med, för att ge den nyfikne läsaren en

uppfattning om sin bulk, form och färg.

Det stod framstående sex fot och kunde inte vara mindre än sexton i omkrets.

Bröstvårtan var ungefär hälften av bigness av mitt huvud, och nyansen både av den och grävde,

så omväxlande med fläckar, finnar och fräknar, kunde att ingenting verkar mer

illamående: för jag hade ett nära syn på henne,

hon sitter ner, desto mer bekvämt att ge suga, och jag stod på bordet.

Detta fick mig att reflektera över det verkliga skinn av våra engelska damer, som verkar så vacker

till oss, bara för att de är av vår egen storlek, och deras brister inte synas, men

genom ett förstoringsglas, där vi finner

av experiment som de mjukaste och vitaste skinn ser grov, och grova, och

dåligt färgad.

Jag minns när jag var på Lilliput, hy av dessa diminutiva människor

uppenbarade sig för mig den skönaste i världen, och talar om detta ämne med en person

av lärande finns, som var en intim

vän till mig sa han att mitt ansikte dök mycket rättvisare och smidigare när han

tittade på mig från marken, än det gjorde på en närmare uppfattning, när jag tog upp honom i

min hand och förde honom nära, som han

bekände var först en mycket chockerande syn.

Han sa, "han kunde upptäcka stora hål i min hud, att stubbarna i mitt skägg var

tio gånger starkare än borst av en galt, och min hy består av flera

färger helt obehagligt: "Även

Jag måste be att få säga till mig själv att jag är så rättvis som de flesta av mitt kön och land,

och mycket lite solbränd av alla mina resor.

På andra sidan, discoursing av damerna i kejsarens hov, brukade han

Säg mig, "en hade fräknar, en annan för bred mun, en tredje för stor näsa,"

ingenting som jag kunde urskilja.

Jag bekänner denna reflektion var uppenbart nog, som dock kunde jag inte

underlåta, kanske så att läsaren tror att de stora varelserna faktiskt var deformerade: för

Jag måste göra dem rättvisa att säga, de är

en vacker ras av människor, och särskilt på min herres ansikte,

trots att han bara var en bonde, när jag såg honom från höjden av tjugo meter, föreföll

mycket bra proportioner.

När middagen var klar, gick min herre ut till sin arbetare, och som jag kunde upptäcka genom

hans röst och gest, gav sin hustru strikt ansvar att ta hand om mig.

Jag var mycket trött och bortskaffas att sova, som min älskarinna uppfatta, hon

satte mig på hennes egen säng, och täckt mig med en ren vit näsduk, men större och

grövre än storseglet på en man-of-war.

Jag sov ungefär två timmar, och drömde att jag var hemma med min fru och barn, vilket

förvärras mina sorger när jag vaknade och fann mig själv ensam i ett stort rum, mellan

två och tre hundra meter bred, och framför

200 hög, liggande i en säng tjugo meter bred.

Min matte var borta om hennes hushåll frågor, och hade låst in mig

Sängen var åtta meter från golvet.

Vissa naturliga nödvändigheter mig att komma ner, jag vågade förmodar inte att ringa, och om jag

hade, skulle det ha varit förgäves, med en sådan röst som min, vid ett så stort avstånd

från rummet där jag låg i köket där familjen hålls.

Medan jag var under dessa omständigheter, kröp två råttor upp gardiner, och sprang

lukta fram och tillbaka på sängen.

En av dem kom nästan mitt ansikte, varpå jag reste i en skräck, och drog ut

min hängare att försvara mig.

Dessa hemska djur hade modet att attackera mig på båda sidor, och en av dem

höll fram-fötterna på min krage, men jag hade turen att slita upp hans mage innan

han kunde göra mig något ont.

Han föll ner på mina fötter, och den andra, ser öde hans kamrat, gjorde hans

fly, men inte utan en bra sår på ryggen, som jag gav honom när han flydde, och

gjorde blodet löper rann från honom.

Efter detta utnyttjar gick jag sakta av och an i sängen, att återhämta andan och

förlust av sprit.

Dessa varelser var av samma storlek som en stor mastiff, men oändligt mycket smidig och

våldsamma, så att om jag hade tagit av mig bältet innan jag somnade, måste jag ha

ofelbart slitits i stycken och slukade.

Jag mätte svansen på den döda råttan, och funnit den vara två meter lång, som vill ha en

tum, men det gick mot min mage att släpa kroppen ur sängen, där den låg

fortfarande blöder, jag observerade det hade ännu några

livet, men med en stark snedstreck över halsen, skickade jag grundligt det.

Strax efter min älskarinna kom in i rummet, som ser mig allt blodig, sprang och tog mig

upp i handen.

Jag pekade på den döda råttan, leende, och göra andra tecken för att visa att jag inte blev skadad;

hvaråt hon var väldigt glad och kallar pigan att ta upp de döda råttan med en

tång, och kasta ut den genom fönstret.

Hon satte mig på ett bord, där jag visade henne min hängare alla blodiga och torka den på

the lappet i min rock, gick tillbaka den till skidan.

Jag var pressade att göra mer än en sak som någon annan inte kunde göra för mig, och

därför strävat efter att göra min matte att förstå att jag ville vara som anges

på golvet, som efter att hon hade gjort, min

blyghet inte skulle lida mig att uttrycka mig längre, än genom att peka på

dörren och bugar flera gånger.

Den goda kvinnan, med stor svårighet, äntligen uppfattade vad jag skulle vara på, och

ta mig upp igen i sin hand, gick ut i trädgården, där hon satte ner mig.

Jag gick på den ena sidan cirka två hundra meter, och vinkade till henne att inte se eller

följa mig, gömde jag mig mellan två blad av ängssyra, och det beviljade

nödvändigheter i naturen.

Jag hoppas den milda läsaren ursäktar mig för bostad på dessa och liknande uppgifter,

som dock obetydliga de kan verka lismande vulgärt sinnen, kommer ändå

säkert hjälpa en filosof för att förstora sina

tankar och fantasi, och tillämpa dem till gagn för såväl offentliga som privata

liv, som var min enda design i att presentera detta och andra konton av mina

reser till världen, där jag har varit

främst flitig av sanning, utan att påverka några prydnader av lärande eller

stil.

Men hela scenen för denna resa gjorde så starkt intryck på mitt sinne, och är så

djupt fast i mitt minne, att i den åtog sig att papper jag inte utelämna en

materiella omständigheter: dock på en

noggrann granskning, utplånade jag ut flera passager.

Mindre ögonblick som var i min första kopian, av rädsla för att censureras så tråkig och

obetydliga, varav resenärerna ofta, kanske inte utan rättvisa, anklagade.