Muslimen på flygplanet | Amal Kassir | TEDxMileHighWomen

I nyheterna ser det ut som att de etniska klyforna växer. Men hur ska vi kunna lösa dessa komplicerade problem om de olika sidorna är rädda för varandra? Svaret är enkelt, detta uttrycker Syrisk-Amerikanska poeten Amal Kassir - för allt böjar med "Vad heter du?"

Amal, en ung Muslim-Amerikan och lokal-Coloradobo fann en platfrom där hennes röst hördes när hon jobbade i familjeresturangen under uppväxten. Hon har författat poesi sedan hon varit ett barn och framfört dessa i åtta länder, såväl i ungdomsfängelser som i barnhem och flyktingläger.

Detta föredrag hölls på ett TEDx -event. Den använde TED-formatet, men organiserades av en egen, lokal, part. Se mer om TEDx på http://ted.com/tedx

När jag reser

tar jag alltid med mig en liten metallbox
av Altoid-mintpastiller,

för efter ett fyra timmar långt flyg kl 7
på morgonen har alla dålig andedräkt,

så nästan vem som helst är villig att ta
emot en mintpastill

från muslimen på flygplanet.

(Skratt)

Och jag vet att jag har lyckats
när grannen vänder sig om och frågar:

"Vad heter du då?"

Ni förstår, även om det fanns
en elefant i rummet,

så skulle jag vara elefanten i rummet.

(Jubel) Just det!

När en elefant erbjuder mintpastiller
i ett flygplan

förstår jag att det inte alltid är lätt
att ta emot,

så när den modiga till slut ställer
vad-heter-du frågan,

försöker jag göra det värt besväret.

(Skratt)

Jag heter Amal.

Det betyder "hopp" på arabiska.

För det mesta är jag servitör
på familjeresturangen i Damaskus,

en heltidsstuderande universitetsstudent
med råge,

ska plugga juridik,
är världsresenär, elva länder.

Mitt namn är att jag har framfört poesi
i åtta av dessa.

(Jubel) (Applåder)

Internationell spoken word-poet,
oursäktande muslimsk kvinna.

Syrier, amerikan, hijabi, aktivist,
förespråkar social rättvisa.

Mitt namn är skrivare, lärare,
Colorado-född Mile High baby!

(Skratt)

(Applåder)

Men på flygplatsen heter jag alltid
slumpmässig kontroll.

(Skratt)

Och på gatorna, där är jag en terrorist,

neger, turbannisse, förtryckt,

och på nyheterna är vi ISIS,

jihadister,

misstänkta,

radikala.

Där är jag: "Kan din muslimska granne
vara en extremist?"

Min mor, som bär slöjan,
den islamiska huvudbonaden,

blir ofta kallad:
"återvänd till ditt hemland",

men hon är från Iowa!

(Skratt)

Och hennes smeknamn är Lisa Pizza.

(Skratt)

Och det tar inte mer än ett par frågor

för att komma fram till att hennes land
är Council Bluffs majsfält.

(Skratt)

Men, hur skulle någon veta utan att fråga?

Man brukar säga att den kortaste vägen
mellan två människor är en historia.

Jag utvecklar detta genom att säga
att det största avståndet du kan resa

under kortast tid är genom
att fråga någon om deras namn.

Hur vi döper oss själva
reflekterar vilka vi är,

våra uttalanden, familjehistorier,
saker vi tror på,

de moraliska pelarna vi stödjer oss på,
våra hem, kulturer, förändringar.

Som hur Mohammed blev Mo
eller hur Lisa Pizza blev Iman.

Och hur vi döper andra, och hur, om,
vi tillåter andra att namnge sig själva

är en reflektion
över våra egna uttalanden,

av vår mod, och vår rädsla.

Formbarheten av en persons historia
måste avgöras av en själv,

komma från individens läppar,

inte nyhetsankaren, inte en megafon,

inte ens slöjan som täcker hennes huvud
eller melaninet i hans hud,

för ingen kan tala för miljarder
av människor med ett andetag,

förutom när man ber,

och oftast när vi generaliserar är det
inte på grund av att vi ber.

Och när vi inte frågar om deras namn
frågar vi inte heller om deras historia.

I massmedias världar
och med hejdlösa missförstånd

är det svårt för oss, inklusive mig själv,

att bryta ner alla de skrämmande
berättelser som vi hör.

Ibland, istället för att isolera
och individualisera dem,

tenderar vi att måla en grupp människor
med en bred borste,

tills plötsligt alla med en slöja på
är en turbannisse som behöver befrias,

eller alla med vit hud är rasister,

eller alla mörkhyade
är en faderlös nigger,

och alla som liknar min far
kommer att spränga flygplanet,

eller om mördaren hade ljus hy,
är han bara en mentalt bräcklig ensamvarg.

Och vi kommer till punkten

då vi inte känner behovet
av att fråga vad personen heter,

för vi har redan döpt dem.

I Europa pågår just nu ett enormt namnbyte

som helt har förändrat
det humanitära ansvaret.

Länder deporterar flyktingar,

men när vi tittar på nyheterna,

kallas dessa flyktingar för migranter.

För låt oss inse det,
att deportera migranter låter rimligare

än att deportera individer som tvingats
lämna sina hemländer

på grund av förföljelse, krig och våld -

det som FN definierar som en flykting.

(Applåder)

Och genom att namnge personer
på detta vis,

har vi tillskrivit dem ett val
istället för en omständighet,

en ekonomisk vinst i stället
för förtvivlan att fly från en krigszon.

Dessa små är flyktingar, inte migranter.

Jag tog det här fotot förra året
i ett flyktingläger

vid den syrisk-turkiska gränsen,
och i motsats till vad folk tror

är de inte giftiga.

De är inte här för att stjäla
vår demokrati

eller för att ta över våra grannskap.

De är människor,

familjer som önskar att de kunde åka hem

men har varit tvungna
att skapa ett hem någon annanstans.

Och vi har kommit till punkten
där ordet "migrant"

i huvudsak betyder högar av bruna,
utländsktalande människor,

och vi glömmer till slut att det fanns
en punkt där vissa människor

skulle ha ansett att de som såg ut så här

är migranter också.

(Applåder)

Är inte det så?

(Applåder)

Och det är i denna glömska som vi antar,

monopoliserar på människors berättelser,
tillskriver dem ras, social klass,

religioner, kläder till de namn
vi valde för dem.

Terrorism är tyvärr
ett fint modernt exempel.

Under de senaste åren

har så mycket våld spridits över vårt land

men när du tittar på nyheterna
finns det alltid en specifikation

om huruvida terrorism
var inblandat eller inte,

vilket jag tror att vi alla vet
betyder att mördaren såg ut så här.

[En arab]

Som...

(Skratt)

Han är en snygging!

Vilket måste betyda...

(Skratt)

Vilket måste innebära att mördaren
självklart lovar sin trohet till detta.

[ISIS]

Eller hur?

Men rätta mig om jag har fel, nyheterna
tenderar faktiskt att vara lite annorlunda

när terroristen ser ut så här.

[Robert Dear, Planned Parenthood-skytt]

(Applåder)

Och i slutändan har vi glömt
att terrorism,

per definition,

alltid har kommit i alla former

[Ku Klux Klan]

och färger.

[Timothy McVeigh, Oklahoma City-bombaren]

(Jubel) (Applåder)

Och vad som händer när vi begränsar
vissa namn till vissa bilder,

och felaktigt utesluter vissa
och inkluderar andra,

är att vi stänger in en massa människor
i namn som betyder "farligt",

även om de inte är ens i närheten av det.

Som när vi säger "buse"
i stället för 17-årigt mörkhyat barn.

[Trayvon Martin]

När vi säger 'främmande'
istället för 'invandrare'.

När vi säger "lata fattiga människor"

istället för "ojämn
förmögenhetsfördelning."

När vi säger "bomb" istället för "klocka".

[Ahmed Mohammad, klockuppfinnare]

(Applåder) (Jubel)

Den här mannen heter Craig Hicks.

Han kallas ofta för en parkeringstvist,

men hans riktiga namn är en man som sköt
och dödade tre amerikaner i sina hem,

sköt dem i huvudet, likt en avrättning,
eftersom de var muslimer.

Hans namn är hatbrott.

Deras namn är Deah, Yusor och Razan,

en 23-, 21- och 19-åring.

Deah och Yusor blev precis man och hustru,
de var nygifta,

och de tre var kända av sina nära och kära

som söner och döttrar, bröder,
systrar, studenter, aktivister,

Instagrammare, skattebetalare, amerikaner.

Men nu är deras namn
för unga för att ha mördats,

deras namn vilar i fred, Allah Yerhamo.

Hicks frågade inte om deras namn.

Han tilldelade dem namnen
när han tilldelade var och en en kula,

benämnde dem ett hot mot sitt Amerika,
och tog därför deras liv.

Detta är ett foto på Deah
och Yusors bröllopsdag.

Det är så vackert.

De dödades innan de ens kunde se detta.

Studier visar att den första berättelsen
under den senaste nyhetstäckningen

är den som fastnar,
även om den inte är sann.

Precis som under Parisattackerna,

när det talades om
att flyktingar var farliga

eftersom de hittade ett pass,

för att senare bekräfta att det inte var
några syrier eller flyktingar inblandade.

Men när vi har en sån enorm vana
att felbenämna människor,

är det lätt att förbise
denna typ av misstag.

Och detta är ett exempel på vad
som händer i en kultur med rädsla.

I ett samhälle där man inte frågar
varandra om namn,

blir det till slut nyhetsuppläsare

eller mynningen på en pistol
som sköter snacket.

Den 11 september 2001

gick jag i en privat islamisk K-8-skola,

och inom de första timmarna av tragedin

fick min skola två bombhot.

Ordet "terrorist" fanns inte
på min stavningslista,

men alla vi barn tog upp det
ganska snart efter.

Och när vi namngavs som terrorister
mitt i denna masstragedi

som också påverkade oss som amerikaner,

som Dalia Mogahed sade,

var vi inte bara sörjande,
utan vi var också misstänkta.

Men för några månader sedan

var jag och min väldigt vackra
white-boy-liknande bror, Usama,

på museet och köpte planetariumbiljetter,

och en äldre vit man
kom fram till mig och sa:

"Jag är ledsen för allt du måste
gå igenom just nu.

Alla amerikaner tror inte
på vad dessa gycklare säger."

(Applåder)

Ja, han använde ordet "gycklare!"

(Applåder)

Och han sa: "Jag vill att du ska veta
att vi står vid er."

Om jag inte hade haft en liten bit
av min identitet på huvudet,

skulle han inte ha vetat
att säga mig det här.

Och fastän han inte frågade vad jag hette,

så sa han sitt eget namn.

Jag har lärt mig av erfarenhet
att när någon verkligen vill veta,

så är de villiga
att gå över rädslotröskeln

och få reda på att mitt namn betyder hopp.

Och sedan kommer de att ha modet
att ställa de mycket viktigare frågorna

som förmodligen bara jag
kan svara på, som:

"Vad är det du har på dig?

Var du tvungen att bära den?

Är alla muslimer verkligen
våldsamma människor?

Säger Koranen verkligen
att ni ska döda oss alla?

Kan du snälla berätta vad som
händer med ISIS?"

Och dessa frågor, även om de tycks
vara obekväma,

är hur jag vet att jag har blivit
humaniserad,

och hur de modiga nyfikna vet
att jag egentligen bara

är så skrämmande som tystnadsskräcken.

När vi träffar någon ny
frågar vi vad de heter.

Vi tilldelar dem inte ett namn.

Och med det namnet får vi härkomst,

blodslinjer och dialekter,
böcker och dikter,

perspektiv, krig, kamp
och överlevnadshistorier.

"Vad heter du?"
är ett så kort avstånd att korsa,

men när du frågar mig, oj, vännen!

Jag tar dig från Kuala Lumpur
till Barcelona och Beirut.

Vi ska åka till Damaskus, Sydney,
till Trinidad och Tobago.

Jag ska visa dig Mekka,

min garderob med 70-plus
internationella slöjor,

gravarna av mina 31 familjemedlemmar
som har dödats i Syrien,

kaféet som jag hänger på
och gör mina läxor.

Men vi måste ha modet
att hävda vår nyfikenhet,

gå utöver allt vi någonsin visste,
allt vi någonsin fruktat.

Men det behövs två:

elefanten som erbjuder mintpastillen

och den som tar den.

(Applåder)

(Jubel)