Det finns skönhet i alla hudfärger

Angélica Dass är en fotograf som utmanar hur vi tänker om hudfärger och etnisk identitet. I detta personliga föredrag får du höra om inspirationen bakom hennes porträttprojekt Humanae och hennes strävan efter att dokumentera människors sanna färger i stället för de osanna färgerna vit, röd, svart och gul som associeras med ras.

Det har gått 128 år

sedan det sista landet i världen
avskaffade slaveri

och 53 år

sedan Martin Luther King
höll sitt "I have a dream"-tal.

Men vi lever fortfarande i en värld

där vår hudfärg inte bara
ger ett första intryck,

utan också ett intryck som kvarstår.

Jag föddes i en familj full av färg.

Min pappa är son till ett hembiträde

som han ärvde en intensiv,
mörk chokladaktig ton från.

Han blev adopterad av de
som jag kallar mina farföräldrar.

Matriarken, min farmor,

har porslinshud och bomullsliknande hår.

Min farfar var någonstans mellan vanilj
och jordgubbsyoghurt i tonen,

precis som min farbror och min kusin.

Min mamma är en kanelfärgad dotter
till en brasilianare

som har en nypa hasselnöt
och honung i tonen,

och en man som är en blandning
av kaffe med mjölk

men med mycket kaffe.

Hon har två systrar.

En har tonen som en rostad jordnöt

och den andra, också adopterad,

är mer åt det beige hållet,
som en pannkaka.

(Skratt)

När jag växte upp i min familj

var färg aldrig viktigt för mig.

Utanför hemmet däremot
blev det väldigt annorlunda.

Färg hade många andra betydelser.

Jag kommer ihåg
mina första ritlektioner i skolan

som en samling motstridiga känslor.

Det var spännande och kreativt,

men jag förstod mig aldrig på
den unika hudfärgade pennan.

Jag hade hud, men jag var inte rosa.

Min hud var brun
och folk sa att jag var svart.

Jag var sju år med en färgröra i huvudet.

Senare, när jag gick
med min kusin till skolan,

trodde folk att jag var barnflickan.

När jag hjälpte till i köket
på en kompis kalas

trodde folk att jag var hembiträdet.

Jag blev till och med behandlad
som en prostituerad

bara för att jag gick ensam på stranden
med europeiska vänner.

Och många gånger

när jag besökte min farmor
eller vänner i överklassbyggnader

fick jag inte använda hissen.

Eftersom jag i slutänden,
med denna färg och detta hår,

inte passar in på vissa ställen.

På ett sätt vänjer jag mig
och accepterar delar av det.

Men något inuti mig
fortsätter älta och kämpa.

Flera år senare gifte jag mig
med en spanjor.

Men inte vilken spanjor som helst,

utan en som ser ut som en hummer
när han blir solbränd.

(Skratt)

Sedan dess

har jag börjat älta en ny fråga.

Vilken färg kommer barnen att få?

Som ni förstå är detta
inget jag oroar mig över.

Men att tänka på det,

med min tidigare bakgrund,

ledde mig till att påbörja
mitt personliga projekt som fotograf.

Och det är så Humanae föddes.

Humanae strävar mot
att upplysa våra riktiga färger

snarare än de osanna
vit, röd, svart eller gul

som associeras med ras.

Det är ett försök att ifrågasätta
våra uppfattningar.

Det är ett projekt

från en personlig berättelse
till en global historia.

Jag ger modellerna en vit bakgrund.

Sedan väljer jag

en 11 pixlar stor ruta från näsan,

målar bakgrunden

och letar efter samma färg
i färgpaletten Pantone.

Jag började med familj och vänner,

sedan ville fler och fler människor
vara med på äventyret,

tack vare efterfrågningar
genom sociala medier.

Jag tänkte att internet var platsen
för mig att visa mitt arbete

eftersom jag vill ha
ett öppet koncept som bjuder in alla

att trycka på dela-knappen
på både datorn och i hjärnan.

Snöbollen började rulla.

Projektet välkomnades stort –

inbjudningar, utställningar,

fysiska format,

gallerior och museer –

det bara kom.

Och bland dem, min favorit:

när Humanae tar upp offentliga ytor

och syns på gatorna.

Det främjar en folklig debatt

och skapar känslan av samhörighet.

Jag har fotat över 3 000 människor

i 13 olika länder,

19 olika städer runt om i världen.

Jag ska nämna några av dem:

från någon som var med på Forbes lista

till flyktingar

som korsade Medelhavet med båt.

I Paris, från Unescos huvudkontor
till ett skyddshem.

Och studenter både i Schweiz
och i favelor i Rio de Janeiro.

Alla typer av tro,

könsidentiteter

eller fysiska nedsättningar –

en nyfödd eller kronisk sjuk –

alla vi bygger upp Humanae tillsammans.

Porträtten får oss att tänka om
på hur vi ser varandra.

När modern vetenskap
ifrågasätter raskonceptet –

vad innebär det för oss
att vara svart, vit, gul eller röd?

Är det ögonen, näsan, munnen, håret?

Eller har det att göra med vårt ursprung,

nationalitet

eller bankkonto?

Denna personliga utövning
blev en upptäckt.

Plötsligt insåg jag

att Humanae var användbart för många.

Det representerar en sorts spegel

för de som inte kan se
sig själva i något fack.

Det var fantastiskt

att folk började dela med sig
av sina tankar om arbetet med mig.

Jag har hundratals sådana,

jag ska berätta några för er.

En mamma...

En mamma till en 11-årig flicka

skrev till mig:

"Jättebra som verktyg för att jobba
med hennes självförtroende,

förra helgen sa en av hennes vänner

att hon inte passade in
och inte borde tillåtas att bo i Norge.

Så ditt arbete

har en särskild plats i mitt hjärta

och är väldigt viktigt för mig."

En kvinna delade sitt porträtt
på Facebook och skrev:

"I hela mitt liv

har folk från hela världen haft svårt
att placera mig i en grupp,

en stereotyp,

en låda.

Kanske borde vi sluta med det.

I stället för att sätta
en etikett på någon,

fråga personen:
"Vad vill du kalla dig själv?"

Då skulle jag säga:

"Hej, jag heter Massiel,
jag är dominikan-holländare,

jag växte upp i en blandad familj

och jag är bisexuell."

Förutom dessa oväntade
och rörande reaktioner

får Humanae nytt liv inom olika områden.

Jag ska visa några exempel:

Illustratörer och konststudenter

använder det som referens
i deras skisser och studier.

Det är en samling av ansikten.

Forskare inom antropologi,

fysik och neurovetenskap

använder Humanae
inom olika vetenskapområden

kopplat till mänsklig etnicitet,

optogenetik,

ansiktsigenkänning

eller Alzheimers.

En av projektets största framgångar

är att Humanae valdes ut
som omslag på Foreign Affairs,

en av de mest inflytelserika
politiska tidningarna.

Och på tal om utrikespolitik

har jag hittat de bästa
ambassadörerna för mitt projekt:

lärare.

De använder Humanae
som verktyg i sina utbildningar.

Deras passion sporrar mig
till att börja med målarkurser igen,

men som lärare denna gång.

Mina elever,

både vuxna och barn,

målar självporträtt

och försöker upptäcka
sin egen unika hudfärg.

Som fotograf

inser jag att jag kan vara en kanal
som får andra att kommunicera.

Som individ, som Angélica –

varje gång jag fotar –

känns det som om
jag sitter framför en psykolog.

All frustration, rädsla och ensamhet,

som jag en gång kände,

blir till kärlek.

Det sista landet –

det sista landet i världen
som avskaffade slaveri

är samma land som jag föddes i,

Brasilien.

Vi måste fortfarande jobba hårt
för att avskaffa diskriminering.

Det är fortfarande vanligt i hela världen

och det kommer inte
att försvinna av sig själv.

Tack.

(Applåder)

(Jubel)

Tack.