Steven Levitt om bilbarnstolar

Steven Levitt delar med sig av data som visar att bilbarnstolar inte är bättre än bilbälten på att skydda barn från att dö i bilar. Men, under frågestunden presenterar han en allvarlig invändning.

En gång för länge sedan, fanns en hemsk sjukdom som drabbade barn.

Faktum var, att bland de sjukdomar som fanns i detta land,

var den hemskast utav alla. Den dödade flest barn.

Då dök det upp en begåvad uppfinnare, en vetenskapsman,

som kom på ett sätt att delvis bota sjukdomen.

Och botemedlet var inte perfekt. Många barn dog fortfarande,

men det var definitivt bättre än det de hade tidigare.

Och en av botemedlets fördelar var att det var gratis,

nästan gratis, och var väldigt lättanvänt.

Men den största nackdelen var att man inte kunde använda det

på de yngsta barnen, på spädbarn, och på ettåringar.

Så som en följd av detta, några år senare,

kom en annan forskare - en forskare som kanske

inte var riktigt lika begåvad som sin föregångare,

men som baserat på den förstes uppfinning --

skapade ett andra botemedel.

Och det fantastiska med det andra botet botet för den här sjukdomen

var att det kunde användas på nyfödda och på ettåringar.

Och problemet med det här botemedlet var att det var väldigt dyrt,

och det var väldigt svåranvänt.

Och fastän föräldrarna gjorde sitt bästa för att använda det på rätt sätt,

använde nästan alla det på fel sätt i slutändan.

Så vad de så klart gjorde, eftersom det här var så komplicerat och dyrt,

var att enbart använda det på nollåringarna och ettåringarna.

Och de fortsatte använda botemedlet de redan hade

på tvååringar och äldre.

Detta fortgick en längre tid. Människor var glada.

De hade sina två botemedel. Tills en särskild mamma,

vars barn som nyss fyllt två dog av den här sjukdomen.

Och hon tänkte för sig själv, "Mitt barn fyllde just två,

och innan barnet fyllde två, så hade jag alltid använt

det här komplicerade, dyra botemedlet, du vet, den här behandlingen.

Och sedan fyllde barnet två, och jag började använda

den billiga och enkla metoden, och jag undrar..."

Och hon undrade, såsom alla föräldrar som förlorar ett barn undrar,

"...om det inte finns någonting jag hade kunnat göra,

som att fortsätta använda det där komplicerade, dyra botemedlet."

Och hon talade till alla de andra, och hon sa,

"Hur kan det vara så att någonting

som är billigt och enkelt fungerar lika bra som någonting

som är komplicerat och dyrt?"

Och människorna tänkte, "Hörru du, du har rätt.

Det vore nog inte rätt att byta

till den billiga och enkla lösningen."

Och regeringen, de hade hört hennes berättelse, hört de andra,

och de sa, "Det stämmer, du har rätt, vi ska lagstifta.

Vi ska förbjuda den här billiga och enkla behandlingen

och inte låta någon använda den på sina barn."

Och mäniskorna var glada, de var nöjda.

Detta fortgick i många år, och allt var som det skulle.

Men då trädde en enkel ekonom fram, som själv hade barn,

och han använde den dyra och komplicerade behandlingen.

Men han kände till den billiga och enkla.

Och han tänkte till, och den dyra behandlingen

tycktes inte så fantastisk. Så han tänkte,

"Jag vet ingenting om vetenskap, men jag vet en del om data,

så jag kanske borde ta en titt på tillgänglig data

och se ifall den här dyra och komplicerade behandlingen

verkligen fungerar bättre än den billiga och enkla."

Och mycket riktigt, när han gick igenom data

såg han att det inte tycktes som att den dyra, komplicerade

lösningen alls var bättre än den billiga.

Åtminstone för de barn som var två år eller äldre --

den billiga fungerade fortfarande inte på de yngre barnen.

Så han talade till folket och sade,

"Jag har gjort en underbar upptäckt,

det ser ut som att vi bara behöver använda den här billiga och enkla lösningen.

Och därigenom kan vi spara 300 miljoner dollar om året,

och kunna använda de pengarna på barnen på andra sätt."

Och föräldrarna var inte alls nöjda, och de sade,

"Det här är något hemskt, för hur kan den billiga och enkla saken

vara lika bra som den krångliga saken?" Och regeringen var väldigt upprörd,

och framför allt var människorna som hade skapat den här dyra lösningen

väldigt upprörda, för de tänkte,

"Hur ska vi kunna konkurrera med något som praktiskt taget är gratis?

Vi skulle förlora hela vår marknad."

Och folk var väldigt arga, och de kallade honom hemska saker.

Och han tänkte att han kanske skulle lämna landet

några dagar, och leta upp några smartare,

öppensinnade människor på en plats som hette Oxford,

och försöka berätta sagan på den platsen.

Och hursomhelst, här är jag. Det är ingen saga.

Det är en sann berättelse om dagens USA,

och sjukdomen jag syftar på är faktiskt

motorfordonsolyckor för barn.

Och det kostnadsfria botemedlet är vuxnas bilbälten, och det dyra --

300 miljoner dollar om året-botemedlet -- är bilbarnstolar för barn.

Och det jag vill prata med er om idag

är några av de bevis som jag menar visar att:

för barn, två år och äldre,

finns ingen egentlig fördel -- bevisad fördel -- med bilstolar,

trots den massiva mängd energi

som har satsats på att utöka lagstiftningen

och att göra det socialt oacceptabelt

att spänna fast dina barn med bälten. Och sedan vill jag prata om

varför, vad är det som gör detta sant?

Och till sist prata lite om ett tredje sätt,

om en annan teknologi, som troligen är bättre än någonting vi har,

men som inte visats någon större entusiasm

just för att folk är så förtjusta i

den nuvarande situationen för bilstolar. Okej.

Så, ofta när man försöker forska på data,

så beskriver det komplicerade historier. Det är svårt att hitta i data --

det är inte fallet när man tittar på bilbälten jämfört med bilstolar.

USA lagrar en mängd data

innehållandes alla olyckor med dödlig utgång sedan 1975.

Så i varje bilolycka där minst en person dör,

har de information om alla personer.

Så om man tittar på den informationen --

på Trafiksäkerhetsverkets webbplats.

Man kan titta på rådata,

och få en känsla av den begränsade mängd information

som stödjer bilstolar för tvååringar och äldre barn.

Här är alltså informationen. Här har jag, bland två- till sexåringar --

alla över sex, de använder sällan bilstolar,

så man kan inte jämföra. 29,3 procent av barnen som inte är fastspända

i en olycka där minst en person dör, dör i olyckan.

Om man sätter barnet i en bilstol dör 18,2 procent av barnen.

Om de använder trepunktsbälte, i vårt rådata,

dör 19,4 procent. Och intressant nog, med tvåpunktsbälte,

dör 16,7 procent. Och teorin säger faktiskt,

att tvåpunktsbältet måste vara sämre

än trepunktsbältet. Och det är bara en påminnelse

om att det i rådata finns hundratals

förvillande variabler som kan komma i vägen.

Så det vi gör i den här studien -- och det här är bara att presentera

samma information, men presenterad grafiskt för enkelhets skull.

Den gula stapeln representerar alltså bilstolar,

den orange är trepunktsbälten, och den röda tvåpunktsbälten.

Och det här är relativt icke fastspända.

Ju större bil, desto bättre. Okej.

Så det här är data jag nyss visade, okej?

Och den högsta stapeln är alltså det man försöker slå.

Man kan kontrollera efter grundläggande saker, såsom hur hård krashen var,

vilken stol barnet satt i, etcetera. Barnets ålder.

Och det är de där staplarna i mitten.

Så man kan se att tvåpunktsbältena

inte framstår som lika bra när man börjar göra det.

Och slutligen, den sista gruppen staplar,

som i själva verket kontrollerar utifrån allting

man någonsin kan tänka sig gällande olyckan.

Femtio, sjuttiofem, 100 olika egenskaper hos olyckan.

Och det man finner är att bilstolarna och trepunktsbältena,

vad gäller att rädda liv, så ser dödsfallen exakt lika ut.

Och felspannet kring dessa uppskattingar är också relativt litet.

Och det här gäller inte bara sammantaget. Det är väldigt robust

oavsett vad du vill titta på.

En sak som är intressant: om du tittar på frontalkrockar --

när bilen krashar så åker fronten in i något --

så ser man verkligen att bilstolar ser lite bättre ut.

Och jag tror inte det bara är slump.

För att en bilstol ska godkännas,

måste man möta vissa federala kriterier,

som alla inbegriper att smälla bilen i en direkt frontalkrock.

Men när man tittar på andra typer av olyckor, som krockar bakifrån,

så gör bilstolen faktiskt inte lika bra ifrån sig.

Och jag tror att det beror på att de optimerats för att godkännas,

såsom vi alltid förväntar oss att folk gör,

att optimeras utifrån tydliga regler

gällande hur effektiv bilen ska vara.

Och det andra argumentet man kan föra fram är,

tja, att bilstolar har förbättras en hel del över tid.

Så om vi tittar på nyliga olyckor --

vår data sträcker sig över nästan 30 år --

så syns detta inte i de nyliga olyckorna. De nya bilstolarna är klart bättre.

Men det är så, att i nyliga olyckor klarar sig trepunktsbälten,

faktiskt, än bättre än bilstolarna.

De säger, "Nå, det är omöjligt, så kan det inte vara."

Och resonemanget går, om man frågar föräldrar,

"Men bilstolar är så dyra och komplicerade,

och har ett stort nystan av låsmekanismer,

hur skulle de någonsin kunna vara sämre än bilbälten,

då de är så dyra och komplicerade?"

Det är ett ganska intressant resonemang,

tycker jag, som folk använder. Och det andra resonemanget, som de använder,

"Tja, regeringen hade inte sagt att vi inte får använda bältena

ifall inte stolarna var mycket bättre."

Men det intressanta är att regeringens uppmaning

faktiskt inte är särskilt välgrundad.

Den är faktiskt baserad på några känslosamma vädjanden från föräldrar

vars barn dog efter två års ålder,

och som lett till att alla dessa lagar stiftats -- inte särskilt mycket baserat på data.

Så man lyckas inte fullt ut, i min mening, att måla upp en bild

genom användandet av abstrakt statistik.

Jag hade vänner över på middag, och jag frågade --

det var en grillfest -- jag frågade dem om råd

att bevisa min tes. De sa, "Varför inte genomföra några krocktester?"

Så jag svarade, "Det är en fantastisk idé."

Så vi försökte faktiskt styra upp några krocktester.

Och när vi ringde runt till de oberoende krocktestföretagen

runt om i landet, visade det sig

att inget av dem ville genomföra vårt krocktest,

för de sa -- somliga explicit, andra mindre explicit --

"Alla våra kunder är bilbarnstoltillverkare.

Vi kan inte riskera att stöta oss med dem genom att testa bälten gentemot stolar."

Men, till slut, ställde ett upp. Med krav på anonymitet,

var de villiga att genomföra vårt test.

Så anonymitet, och 1.500 dollar per krockat säte.

Så vi åkte till Buffalo i New york,

och här är förutsättningarna.

Här är krockdockorna

i väntan på sin tur i rampljuset

Och så här fungerar krocktestet.

Man krockar ju inte en faktisk bil --

det lönar sig inte att förstöra en hel bil för testets skull.

Så de använder bara dessa bänkar med säten,

och fäster stolarna och säkerhetsbältet på den.

Jag ville bara att ni skulle se det här.

Jag tror att det ger en bra bild av varför föräldrar tror

att bilstolar är så bra. Titta på barnet i bilstolen.

Ser han inte nöjd ut, redo att åka,

som om han kunde överleva vad som helst? Om man sedan tittar på ungen där bak,

ser det ut som att han stryps innan olyckan ens inträffat.

När man ser det här är det svårt att tro att

den där ungen i bak kommer att klara sig väldigt bra i en olycka.

Så detta kommer vara en krock

där de smäller rakt in i en vägg

i femtio km/h för att se vad som händer. Okej?

Så låt mig visa er vad som händer.

Det här är treåringsdockorna förresten.

Så här -- det här är bilstolen. Titta nu efter två saker.

Notera hur huvudet far framåt,

och praktiskt taget träffar knäna, detta i bilstolen.

Notera också hur stolen flyger slungas upp i luften på tillbakavägen.

Bilstolen kastas runt omkring.

Tänk på att detta säger oss två saker.

Det här är en bilstol som installerats av någon

som installerat 1.000 bilstolar, som visste precis hur det skulle göras.

Det visade sig också att dessa bänkstolar

är det allra bästa sättet att installera bilstolar på.

Den platta ryggen underlättar en hel del.

Så det här är ett test som ger bilstolen en stor fördel,

okej? Så den där pojken i testet klarade sig riktigt bra.

Enligt federala bestämmelser

måste man ha en testpoäng under 1.000

för att godkännas som bilstol för den här krocken,

i en måttenhet som vi inte går in på närmare.

Den här krocken hade resulterat i ungefär 450 poäng.

Så den här stolen var faktiskt bättre än genomsnittet

i tidningen Consumer Reports, och klarade sig riktigt bra.

Så härnäst, det här är barnet, samma krock,

som sitter med säkerhetsbälte. Han förflyttas knappt alls, faktiskt,

i jämförelse med det andra barnet. Det roliga är,

att bilden blir förfärlig då den anpassats

efter bilstolarna, så det går inte ens att

flytta kameran för att se ungen på tillbakavägen.

Hursomhelst, det visar sig att i de två krockarna,

klarar sig faktiskt treåringen något sämre. Han får ungefär 500

av, ni vet, på den här skalan, att jämföras med 400 någonting.

Men ändå, om man bara visar data från den krocken

för den federala regeringen, och säger, "Jag har uppfunnit en ny bilstol.

Jag skulle vilja att ni godkänner den för försäljning."

så skulle de säga "Det här är en fantastisk ny bilstol, den fungerar utmärkt."

Den fick bara 500, den hade kunnat få så högt som 1 000.

Och ändå klarat testet med bravur

och blivit godkänd som bilstol.

Så en sak detta säger oss,

det är inte bara det att folk installerar sina bilstolar fel,

och därmed utsätter barn för risk. Det är bara det att i grund och botten,

så gör inte bilstolarna stor skillnad.

Här har vi krocken. Dessa två är synkroniserade.

Så ni ser att med bilstolen tar det längre tid --

rörelsen bakåt tar mycket längre tid,

men barnet med bilbälte upplever klart mindre rörelse.

Så jag ska visa krockarna med sexåringar också.

Sexåringen sitter i en bilstol, och det visar sig --

det ser hemskt ut, men det går väldigt bra. Det där är cirka 400, okej?

Så det barnet skulle klara sig fint i krocken.

Inget alls skulle medföra problem för barnet.

Här har vi då sexåringen med bilbältet,

och de hamnar faktiskt inom, liksom,

inom en eller två poäng från varandra. Så för sexåringen,

gör bilstolen faktiskt ingen skillnad alls.

Det är ytterligare bevis, men ändå --

Jag kritiserades av en forskare som sa, "Du kan aldrig publicera

en undersökning med ett n på 4", syftandes på de fyra krockarna.

Så jag skrev tillbaka, "Vad sägs om ett n på 45 004?"

Eftersom jag hade de andra 45 000 krockarna från verkligheten.

Och jag tycker det är intressant att

användandet av verkliga olyckor, som verkligen är något

ekonomer skulle tycka var rätt metod,

är något som forskare faktiskt inte, vanligtvis tycker --

de skulle hellre använda ett labb,

väldigt oprecis forskning på dockor,

än att faktiskt titta på data som observerats under 30 års tid

med barn och bilbarnstolar.

Så jag tror att svaret på den här gåtan

är att det finns en mycket bättre lösning

som inte exalterat någon, eftersom alla

är så tillfreds med hur bilstolar antas fungera.

Och utifrån ett designperspektiv,

om att börja om från början, och säga,

"Jag vill bara skydda barnen i baksätet."

så tror jag ingen i det här rummet skulle säga,

"Tja, man bör starta med att

konstruera fantastiska bilbälten för vuxna.

Och sedan bygger vi en väldigt stor mackapär

som man måste fästa i den här kopplingsanordningen."

Jag menar, varför inte börja -- vem sitter i baksätet egentligen, förutom barn?

Men i stort sett, gör något åt det här hållet,

som jag inte vet exakt hur dyrt det skulle bli,

men jag kan inte se varför

det här skulle vara klart dyrare än ett standardsäte.

De är faktiskt bara -- den här viks upp, ser ni -- bakom sätet.

Man har ett standardsäte för vuxna, och sedan viks det ner,

så att barnet sitter ovanpå, i en integrerad lösning.

Jag tror inte det här kan vara en särskilt dyr lösning,

och det måste bara fungera bättre än dagens.

Så frågan är, kan man hoppas at något liknande kan anammas,

och därmed antagligen rädda massor av liv?

Och jag tror att svaret, måhända, finns i en berättelse.

Svaret både på varför bilstolen har varit så framgångsrik,

och varför det här kanske eller kanske inte anammas en dag,

finns i en berättelse min pappa berättade, om när han var läkare

i det amerikanska flygvapnet i England. Och det här var länge sedan.

Man kunde göra saker då man inte kan göra idag.

Min pappa tog emot patienter

som han inte trodde var sjuka.

Och han hade en stor burk placebopiller som han gav dem,

och han sa, "Kom tillbaka om en vecka om du inte känner dig bättre."

Okej, de flesta kom inte tillbaka,

men några gjorde det.

Och när de kom tillbaka, hade han, fortfarande övertygad om deras friskhet,

en annan burk piller. En burk ful av enorma hästpiller.

De var nästan omöjliga att svälja.

För mig är de pillren analogin till bilstolarna.

Folk tog en titt på dem och sa, "Alltså, den här är så stor

och så svår att svälja. Om jag inte mår bättre efter ett sånt,

så alltså, vad kan då hjälpa?"

Och det visade sig att de flesta kom inte tillbaka

eftersom det fungerade. Men ibland hände det,

att en patient fortfarande var övertygad om att han var sjuk,

så han kom tillbaka. Så min pappa hade en tredje pillerburk.

Och han sa att den burken innehöll

de minsta piller han kunde få tag på,

så små att de knappt syntes.

Så han sa, "Du, jag vet att jag gav dig det där jättelika pillret,

det där komplicerade, svårsvalda pillret innan,

men nu har jag ett så kraftfullt,

att det är riktigt pluttigt och litet och nästan osynligt,

nästan som den här saken är, som du inte ens kan se".

Och det visade sig att aldrig någonsin,

bland alla de tillfällen då min pappa gav någon det lilla miniatyrpillret,

hände det att någon kom tillbaka och fortfarande beklagade sin sjukdom.

För min pappa var det hela tiden bevis

för att det här lilla, puttiga, kraftfulla pillret

hade den ultimata placeboeffekten. Och på sätt och vis, om berättelsen

är relevant, tror jag att integrerade bilstolar kommer att, väldigt snabbt,

bli något alla har. Den andra möjliga slutsatsen är att,

tja, kanske att efter tre besök hos min pappa,

hemskickad med placebo, kände han sig fortfarande sjuk,

och gick till en annan doktor.

Och det är fullt möjligt. Och om så är fallet,

så tror jag att vi får dras med klassiska bilstolar en lång tid framöver.

Tack så mycket.

(Applåder)

(Publiken: Jag skulle bara vilja fråga, när vi har bilbälten på oss

så har vi dem inte nödvändigtvis för att rädda liv,

utan också för att motverka svåra kroppsskador.

Din data gäller dödsfall. Den säger inget om svåra skador.

Finns det data som visar att barnstolar

faktiskt är mindre effektiva, eller precis lika effektiva som bilbälten

vad gäller svåra skador? För det skulle stärka din argumentation.)

Ja, det är en väldigt bra fråga. I mina data, och i andra datasamlingar

jag analyserat för olyckor i New Jersey,

hittar jag mycket små skillnader för skador.

Så i dessa data, finns en statistiskt insignifikant skillnad

vad gäller skador mellan bilstolar och trepunktsbälten.

I data från New Jersey, som skiljer sig

eftersom det inte bara gäller dödsolyckor,

utan alla olyckor som rapporterats i New Jersey,

så visar det sig att det finns en skillnad i skador på 10%,

men det är framförallt mindre allvarliga skador.

Så, en intressant sak, ett litet förbehåll,

det finns medicinsk litteratur som är väldigt svår att förklara med detta andra data

som antyder att bilstolar är klart bättre.

Och de använder en helt annan metodik som innefattar --

efter en olycka får de via försäkringsbolagen

namnen på de inblandade personerna,

så de ringer upp dem,

och frågar vad som hände.

Och jag kan inte lösa, än så länge,

och jag skulle vilja arbeta ihop med dessa medicinska forskare

för att försöka förstå hur dessa skillnader kan uppstå

då de är helt motsägelsefulla.

Det här är givetvis en viktig fråga.

Frågan är till och med om -- finns det tillräckligt många svåra skador

för att göra den här lösningen kostnadseffektiv? Det är rätt klurigt.

Även om de är bra, är det inte självklart

att det är särskilt kostnadseffektiva.