Vår kampanj för att förbjuda plastpåsar på Bali

Plastpåsar är i stort sett oförstörbara, men ändå använder vi dem och slänger dem utan eftertanke. De flesta hamnar i havet där de förorenar vattnet och skadar det marina livet. Resten bränns upp på soptippar och släpper ut skadliga dioxiner i atmosfären.

Melati och Isabel Wijsen är på ett uppdrag där de vill stoppa plastpåsar från att kväva deras vackra ö Bali. Deras insatser – med namninsamlingar, strandstädningar och till och med hungerstrejk – gav resultat när de övertalade guvernören att lova ett Bali fritt från plastpåsar år 2018.

"Låt aldrig någon säga att du är för ung eller att du inte kan förstå", säger Isabel till andra aktivister. "Vi säger inte att det är enkelt, vi säger att det är värt det."

Melati Wijsen: Bali, gudarnas ö.

Isabel Wijsen: Ett grönt paradis.

MW: Eller...

ett förlorat paradis.

Bali, en ö full av avfall.

IW: På Bali bildas
680 kubikmeter plastavfall

varje dag.

Det är som en
14 våningar hög byggnad.

Och vad gäller plastpåsar
återvinns mindre än fem procent.

MW: Vi vet att det här
förändrar er bild av vår ö.

Vår bild förändrades också
när vi fick veta det här;

när vi fick veta att nästan alla
plastpåsar på Bali

hamnar i avloppen,

ut i våra floder

och till slut ut i havet.

Och de som inte tar sig till havet

bränns upp eller ligger och skräpar.

IW: Så vi bestämde oss
för att göra något åt det.

Vi har arbetat i nästan tre år

med att försöka säga nej
till plastpåsar på vår ö.

Och vi har gjort några
betydelsefulla framsteg.

MW: Vi är systrar

och vi går på den bästa skolan i världen:

Green School, Bali.

Green School sticker inte bara ut
för att den är byggd av bambu,

utan också för hur den lär ut.

Vi lär oss att bli dagens ledare,

något som en vanlig bok inte kan göra.

IW: En gång hade vi en lektion
om betydelsefulla personer,

som Nelson Mandela,

prinsessan Diana,

och Mahatma Gandhi.

När vi gick hem insåg vi
att vi också ville vara betydelsefulla.

Varför vänta tills vi är vuxna
för att kunna vara betydelsefulla?

Vi ville göra något nu.

MW: När vi satt i soffan den kvällen
pratade vi om alla problem på Bali

och en sak som stack ut var plastavfall.

Men det är ett enormt problem.

Så vi undersökte vad som var
ett realistiskt mål för oss barn:

plastpåsar.

Och vår idé föddes.

IW: Vi började undersöka
och ju mer vi lärde oss

insåg vi att det inte finns
något bra med plastpåsar.

Och vet ni?

Vi behöver dem inte ens.

MW: Vi inspirerades av insatser

som säger nej till plastpåsar
på många andra ställen,

från Hawaii till Rwanda

och till flera städer
som Oakland och Dublin.

IW: Så vår idé blev början till
"Bye Bye Plastic Bags".

MW: Under åren som vi har lett vår kampanj

har vi lärt oss mycket.

Lärdom nummer ett:

man kan inte göra allt på egen hand.

Man behöver en grupp
av likasinnade barn,

så vi skapade en
Bye Bye Plastic Bags-grupp.

I volontärgruppen finns barn från hela ön,

från både internationella
och lokala skolor.

Tillsammans med dem
påbörjade vi ett mångfacetterat arbete

med namninsamlingar,

lärorika och inspirerande
föredrag på skolor,

vi väcker uppmärksamhet på marknader,
festivaler, strandstädningar.

Och sist men inte minst
delar vi ut alternativa påsar,

som nätpåsar,

återvunna tidningspåsar,

eller påsar av 100 procent
organiskt material.

Alla görs av lokala initiativtagare på ön.

IW: Vi har en försöksby
där det bor 800 familjer.

Byns borgmästare blev vår första vän,

han älskade våra t-shirtar,
så det hjälpte.

Vi fokuserade på
att uppmärksamma kunderna

eftersom det är där
förändringen måste ske.

Byn är redan två tredjedelar på vägen
mot att bli fri från plastpåsar.

Vårt första försök
att få med Balis regering

misslyckades.

Så vi tänkte:

"Hmm, en namninsamling
med en miljon underskrifter,

de kan inte ignorera oss, eller hur?"

MW: Precis!

IW: Men vem hade anat

att en miljon underskrifter
är liksom tusen gånger tusen?

(Skratt)

Vi fastnade lite

tills vi lärde oss lärdom nummer två:

tänk utanför ramarna.

Någon sa

att Balis flygplats hanterar 16 miljoner
ankomster och avgångar varje år.

MW: Men hur kommer vi åt flygplatsen?

Det leder oss till lärdom nummer tre:

envishet.

Vi tog oss till flygplatsen.

Vi tog oss förbi vaktmästaren.

Och sedan hans chefs chef,

sedan vice kontorschefen,

och sedan kontorschefen,

och sedan...

åkte vi ner två nivåer och tänkte:

"nu får vi prata med vaktmästaren igen".

Efter att ha knackat dörr i flera dagar

och bara varit barn på ett uppdrag

träffade vi till slut
Bali flygplats handelschef.

Vi gav honom vårt
"Bali och plastpåsar"-tal

och snäll som han var sa han:

[härmar en mansröst]
"Jag förstår knappt att jag säger det här,

men jag tänker ge er tillåtelse
att samla underskrifter bakom tullarna".

(Skratt)

(Applåder)

IW: Under våra första 90 minuter där
fick vi nästan 1000 underskrifter.

Hur coolt är inte det?

Lärdom nummer fyra:

man behöver förkämpar
från alla samhällsnivåer,

från elever till handelschefer,
till kända personer.

Tack vare Green School
hade vi tillgång till många kändisar.

Ban Ki Moon lärde oss

att generalsekreterare på FN
inte skriver under namninsamlingar –

(Skratt)

även om barn frågar snällt.

Men han lovade att sprida ordet

och nu samarbetar vi med FN.

MW: Jane Goodall lärde oss vikten
av att ha ett nätverk.

Hon började med bara en
Roots & Shoots-grupp

och nu har hon 4000 grupper
runt om i världen.

Vi är en av dem.

Hon är verkligen en inspiration.

Om du är en Rotary-medlem,
trevligt att träffas.

Vi är Interactors:

den yngsta verksamhetsgrenen
inom Rotary International.

IW: Men vi har också lärt oss
mycket om tålamod,

MW: hur man hanterar frustrationer,

IW: ledarskap,

MW: samarbete,

IW: vänskap,

MW: vi lärde oss mer
om balineserna och deras kultur,

IW: och vi lärde oss
vikten av förpliktelse.

MW: Det är inte alltid lätt.

Ibland är det svårt att stå för sin sak.

IW: Men förra året gjorde vi just det.

Vi åkte till Indien för att föreläsa
och våra föräldrar tog oss

till Mahatma Gandhis
före detta privata hus.

Vi lärde oss om hungerstrejkerna
han gjorde för att nå sina mål.

Ja, i slutet av resan,
när vi träffade våra föräldrar igen,

hade vi bestämt oss och sa:
"Vi ska börja hungerstrejka!"

(Skratt)

MW: Och ni kan nog tänka er
hur de reagerade.

Det krävdes mycket övertalning

och inte bara av våra föräldrar,

utan också av våra vänner och lärare.

Isabel och jag var seriösa med detta.

Vi träffade en dietist
och kom fram till ett avtal:

vi skulle inte äta mellan soluppgång
och solnedgång varje dag

tills Balis guvernör gick med på
att träffa oss och prata om

hur vi kan stoppa plastpåsar på Bali.

IW: Vår "mogak makan",
som det heter på bahasa, började.

Vi bad om stöd på sociala medier

och redan på andra dagen

började polisen komma hem
till oss och till skolan.

Vad gjorde de här två tjejerna?

Vi visste att vi inte gav
en så bra bild av guvernören

med den här hungerstrejken –

vi kunde ha hamnat i fängelse.

Men det fungerade.

Tjugofyra timmar senare
blev vi hämtade från skolan

och skjutsade till guvernörens kontor.

MW: Och där stod han...

(Applåder)

... och väntade på att få träffa oss,

han var stöttande och tacksam

för att vi ville ta hand om
Balis skönhet och miljö.

Han skrev ett löfte

om att hjälpa Balis invånare
att säga nej till plastpåsar.

Och nu är vi vänner

och vi påminner honom regelbundet
om löftet han har gjort.

Och ja, nyligen fastslog han

att Bali ska vara
fritt från plastpåsar vid 2018.

(Applåder)

IW: Vid Balis flygplats planerar också
en av våra sympatisörer

att starta en "fri från plastpåsar"-policy

till 2016.

MW: "Sluta ge ut gratis plastpåsar
och använd din återvinningsbara påse"

är vårt nästa budskap
för att ändra folks beteende.

IW: Vår kortsiktiga kampanj,
"One Island / One Voice",

handlar om det.

Vi kontrollerar och identifierar
butiker och restauranger

som säger att de är
en zon fri från plastpåsar

och sätter det här klistermärket
på deras dörrar

och publicerar deras namn
på sociala medier

och i stora tidningar på Bali.

Och omvänt utmärker det alla
som inte har klistermärket.

(Skratt)

MW: Så varför berättar vi det här?

Dels för att vi är stolta
över resultaten som vi,

tillsammans med vår grupp, har fått.

Men också för att vi på vägen
har lärt oss att barn kan göra saker.

Vi kan få saker att hända.

Isabel och jag var bara 10 och 12 år

när vi började.

Vi hade aldrig en affärsplan,

eller en tydlig strategi,

eller någon dold agenda.

Bara en idé framför oss

och vänner som arbetade med oss.

Allt vi ville var att stoppa plastpåsar
från att omsluta och kväva

vårt vackra hem.

Barn har mycket energi och motivation

till att vara den förändring
världen behöver.

IW: Så alla barn i denna vackra
men utmanande värld,

kör på!

Gör en förändring.

Vi säger inte att det är enkelt,

vi säger att det är värt det.

Vi barn är bara 25 procent
av världens invånare,

men vi är 100 procent av framtiden.

MW: Vi har fortfarande mycket arbete kvar

men vi kommer inte att ge upp

förrän första frågan
på Balis flygplats är:

Båda: "Välkommen till Bali,

har du några plastpåsar att lämna in?"

(Skratt)

"Om shanti shanti shanti om".

Tack.

(Applåder)