Chapter 01 - The Metamorphosis by Franz Kafka

Chapter 1. Classic Literature VideoBook with synchronized text, interactive transcript, and closed captions in multiple languages. Audio courtesy of Librivox. Read by David Barnes.

Playlist for The Metamorphosis by Franz Kafka: http://www.youtube.com/playlist?list=PL7A6D6EEC645742AC

The Metamorphosis free audiobook at Librivox: http://librivox.org/the-metamorphosis-by-franz-kafka/

The Metamorphosis free eBook at Project Gutenberg: http://www.gutenberg.org/ebooks/5200

The Metamorphosis at Wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/The_Metamorphosis

View a list of all our videobooks: http://www.ccprose.com/booklist

KAPITEL I.

En morgon när Gregor Samsa vaknade upp från oroliga drömmar, upptäckte han att i

sängen hade han bytt till ett monstruöst NEDLUSAD bugg.

Han låg på sin rustning, hårda rygg och såg, när han lyfte upp huvudet lite, hans bruna,

välvda buken delas upp i styv båge-liknande avsnitt.

Från denna höjd filten, bara beredd att glida av helt, kan knappast

stanna på plats.

Sina många ben, sorgligt tunn i jämförelse med resten av hans

omkrets, fladdrade hjälplöst inför hans ögon.

"Vad har hänt mig", tänkte han.

Det var ingen dröm. Hans rum, en riktig plats för en människa,

bara något för liten, låg stilla mellan de fyra välkända väggar.

Ovanför bordet, som en uppackad samling av varor prov tyg spreds

ut - Samsa var en handelsresande - hängde den bild som han hade låtit hugga ut en

illustrerade tidningen en liten stund sedan och ligger i en vacker guldram.

Det var en bild av en kvinna med en pälsmössa och en päls boa.

Hon satt upprätt det, lyfta upp i riktning mot betraktaren en solid päls muff

där hennes hela underarmen hade försvunnit.

Gregor blickar vände sig då till fönstret.

Den dystra vädret - regnet droppar föll hörbart ner på metallen fönster

kunskap - gjorde honom ganska melankolisk.

"Varför jag inte håller sova en stund längre och glömma allt detta

dårskap ", tänkte han.

Men detta var helt opraktiskt, ty han var van att sova på hans högra sida och

i sitt nuvarande skick han inte kunde få in sig i denna position.

Oavsett hur hårt han kastade sig på hans högra sida, rullade han alltid igen på

ryggen.

Han måste ha provat det hundra gånger och slöt ögonen så att han inte skulle ha

att se slingrar benen och gav upp först när han började känna en ljus, dov smärta i

hans sida som han aldrig hade känt förut.

"O Gud", tänkte han, "vad ett krävande jobb jag har valt!

Dag ut och dag in, på vägen.

Den betonar att sälja är mycket större än det arbete som pågår på huvudkontoret, och

utöver det måste jag klara av problemen med resor, bekymmer

om tågförbindelser, oregelbunden dåligt

mat, tillfälliga och ständigt föränderliga mänskliga relationer, som aldrig kommer från

hjärtat. Åt helvete med allt! "

Han kände en lätt klåda på toppen av hans buk.

Han sköt sakta sig själv på ryggen närmare till sängen efter så att han kunde lyfta sitt

huvudet lättare, fann kliande delen, som var helt täckt med små vita

platser - han inte vet vad de ska göra av dem och ville känna på plats med ett ben.

Men han tillbaka den omedelbart, för kontakten kändes som en kall dusch över hela

honom.

Han gled tillbaka in i hans tidigare ståndpunkt.

"Det blir upp tidigt," tänkte han, "gör en människa ganska idiotiskt.

En man måste ha sömnen.

Andra resande försäljare leva som harem kvinnor.

Till exempel, för att när jag kommer tillbaka till värdshuset under morgonen skriver

upp de nödvändiga order, är dessa herrar sitter bara ner till frukosten.

Om jag skulle försöka det med min chef, jag skulle kastas ut på plats.

Ändå vet vem om det kanske inte är riktigt bra för mig?

Om jag inte hålla tillbaka för mina föräldrars skull, skulle jag ha slutat för länge sedan.

Jag skulle ha gått till chefen och berättade precis vad jag tycker från botten av mitt

hjärta.

Han skulle ha fallit direkt från sitt skrivbord! Hur konstigt det är att sitta vid det bordet och

prata ner till den anställde från vägen upp dit.

Chefen har svårt att höra, så arbetstagaren har att öka ganska nära honom.

Hur som helst, jag har inte helt gett upp hoppet ännu.

När jag har fått ihop pengar för att betala av mina föräldrars skuld till honom - som ska ta

ytterligare fem eller sex år - jag ska göra det säkert.

Då ska jag göra stora genombrott.

I vilket fall, just nu måste jag stiga upp. Mitt tåg går klockan fem. "

Han tittade på väckarklockan tickar bort av byrå.

"Bra Gud!" Tänkte han.

Det var halv sex, och händerna gick tyst på.

Det var förbi halv timme, redan nästan kvart.

Kan larmet har misslyckats med att ringa?

Man såg från sängen att den är korrekt fastställdes till klockan fyra.

Visst det hade ringt. Ja, men var det möjligt att sova hela

att buller som gjorde möblerna skaka?

Nu är det sant att han inte hade sovit lugnt, men tydligen hade han sovit allt djupare.

Fortfarande, vad ska han göra nu? Nästa tåg vänstra klockan sju.

För att fånga den där, skulle han behöva gå i en galen kapplöpning.

Provsamlingen har inte packat upp ännu, och han verkligen inte kände sig särskilt

frisk och aktiv.

Och även om han fångade tåget, var det ingen undvika ett slag upp med chefen,

eftersom företagets springpojke skulle ha väntat på 5:00 tåget och

rapporterade nyheten om hans frånvaro för länge sedan.

Han var chefens skyddsling, utan ryggrad eller intelligens.

Nåväl, tänk om han rapporterats i sjuk?

Men det skulle vara extremt pinsamt och misstänksam, eftersom det under hans fem

års tjänstgöring Gregor hade inte varit sjuk en enda gång.

Chefen skulle säkert komma med läkaren från hälso försäkringsbolaget

och skulle klandra sina föräldrar för deras lata son och kortklippt alla invändningar med

försäkringen läkarens kommentarer, för honom

alla var helt frisk men verkligen lat på jobbet.

Och dessutom skulle läkaren i detta fall helt fel?

Bortsett från en riktigt överdriven dåsighet efter den långa sömnen, Gregor faktiskt kände

ganska bra och även hade en riktigt stark aptit.

När han tänkte allt detta över i största hast, utan att kunna göra

beslutet att komma ur sängen - väckarklockan var som visar exakt kvart i

sju - det var en försiktig knackning på dörren av chefen för sängen.

"Gregor", en röst som heter - det var hans mor - "det är kvart i sju.

Vill du inte att vara på väg? "

Den mjuka röst! Gregor var överraskad när han hörde hans röst

svarar.

Det var klart och otvetydigt hans tidigare röst, men det var blandade, som om

underifrån, en irrepressibly smärtsamma gnisslande, som lämnade orden positivt

distinkt bara i första stund och

förvrängd dem i efterklangen, så att man inte visste om man hade hört

korrekt.

Gregor ville svara i detalj och förklara allt, men i dessa

omständigheter han nöjde sig med att säga "Ja, ja, tack mamma.

Jag får upp direkt. "

På grund av den trädörren förändringen i Gregor röst var inte riktigt märkbar

utanför, så hans mamma lugnat ner med denna förklaring och blandas bort.

Men som en följd av det korta samtalet, de övriga familjemedlemmarna

blev medveten om att Gregor var oväntat fortfarande hemma, och redan hans far var

knackar på en sidodörr, svagt men med knytnäven.

"Gregor, Gregor," ropade han, "vad händer?"

Och efter en kort stund, uppmanade han honom igen i en djupare röst: "Gregor!"

Gregor! "På andra sidan dörren, men hans syster

knackade lätt på.

"Gregor? Är du okej?

Behöver du någonting? "Gregor riktade svar i båda riktningarna,

"Jag ska vara redo direkt."

Han gjorde ett försök med den mest försiktiga artikulation och genom att sätta in långa pauser

mellan de enskilda ord för att ta bort allt anmärkningsvärt från hans röst.

Hans far vände tillbaka till sin frukost.

Men viskade syster "Gregor, öppna dörren - Jag ber dig."

Gregor hade ingen avsikt att öppna dörren, men gratulerade sig själv på sin

försiktighetsåtgärd, förvärvade från att resa, att låsa alla dörrar under natten, även vid

hemma.

Först ville han stå upp tyst och ostört, har klä, framför allt

frukost, och först därefter överväga ytterligare åtgärder, för - han märkte detta tydligt - genom

tänka över saker i sängen att han inte skulle nå en rimlig slutsats.

Han mindes att han redan ofta kände en lätt smärta eller andra i sängen, kanske

resultatet av en obekväm liggande ställning, som senare visade sig vara rent

imaginära när han stod upp, och han var

ivriga att se hur hans nuvarande fantasier gradvis skulle försvinna.

Att förändringen i hans röst var ingenting annat än uppkomsten av en riktig kyla, ett

arbetssjukdom av kommersiella resenärer, för att han inte

minsta tvekan.

Det var mycket lätt att kasta undan filten.

Han behövde bara trycka upp sig lite, och den föll av sig själv.

Men för att fortsätta var svårt, särskilt eftersom han var så ovanligt bred.

Han behövde armar och händer att skjuta sig själv upprätt.

Istället för dessa, men hade han bara många små lemmar som oupphörligt rörde sig

med mycket olika rörelser och som dessutom kunde han inte kontrollera.

Om han ville att böja en av dem, då var det den första att förlänga sig, och om han

äntligen lyckats göra vad han ville med denna delgrund, under tiden alla andra,

som om de lämnas fria, flyttas runt i en alltför smärtsam agitation.

"Men jag får inte stanna i sängen ingen nytta", säger Gregor för sig själv.

Först ville han komma ur sängen med den nedre delen av kroppen, men detta lägre

del - som förresten hade han ännu inte tittat på och som han dessutom inte kunde

bilden tydligt - visat sig vara för svår att flytta.

Försöket gick så långsamt.

När, efter att ha blivit nästan desperata, kastade han slutligen sig framåt med all sin

kraft och utan att tänka valde han hans ledning fel, och han slog den undre

sängstolpen hårt.

Den våldsamma smärtor han kände sig avslöjade för honom att nedre delen av hans kropp var på

ögonblicket förmodligen den mest känsliga.

Därför försökte han få sin överkropp ur sängen första och vände huvudet försiktigt

mot kanten av sängen.

Han lyckades göra det enkelt, och trots sin bredd och tyngd hans kropp massa

sista långsamt följde svarvning av hans huvud.

Men när han slutligen höjde huvudet utanför sängen i det fria, blev han orolig

om att flytta fram ytterligare på detta sätt, för om han lät sig

så småningom minska med denna process är det

skulle ta ett mirakel för att hindra huvudet från att bli skadade.

Och till varje pris han får inte tappa medvetandet just nu.

Han föredrog att stanna kvar i sängen.

Men efter en liknande insats, medan han låg där igen, suckar som tidigare, och

en gång såg hans lilla ben slåss med varandra om något värre än tidigare,

och inte ser någon möjlighet att införa tysta

och ordning på detta godtyckliga rörelse, sa han igen att han inte kunde

eventuellt kvar i sängen och att det kan vara det mest rimliga sak att offra

allt om det fanns minsta lilla

hopp om att få sig själv upp ur sängen i processen.

I samma stund, men han glömmer inte påminna sig själv från tid till

av det faktum att lugna - faktiskt den lugnaste - reflektion kan vara bättre än de flesta

förvirrad beslut.

Vid sådana tillfällen, riktade han blicken så exakt som han kunde mot fönstret,

men tyvärr fanns det inte mycket säker heja att vara hade från en blick på

morgondimman, som dolde även på andra sidan den smala gatan.

"Det är redan sju," sade han själv senast slående av larm

klocka ", redan sju-tiden och fortfarande en sådan dimma."

Och för en stund låg han tyst med svag andning, som om kanske

väntar på normala och naturliga förutsättningar för att återuppstå ur den fullständiga stillheten.

Men sedan sade han till sig själv, "Innan det slår kvart över sju, oavsett

händer Jag måste vara helt ur sängen.

Dessutom då någon från kontoret kommer att komma för att fråga om mig, eftersom

kontoret kommer att öppna innan sju. "

Och han gjorde en ansträngning för att sedan klippa hela hans kroppslängd ur sängen med en

likformig rörelse.

Om han lät sig falla ur sängen på detta sätt, huvudet, som under

hösten han avsåg att lyfta upp kraftigt, skulle förmodligen att förbli oskadda.

Ryggen såg ut att vara svårt, ingenting skulle egentligen hända att som ett resultat av

falla.

Hans största reservation var en oroa sig för högt ljud som faller måste skapa

och som förmodligen skulle väcka, om inte skräck, så åtminstone oro på den andra

sidan av alla dörrar.

Dock hade det prövas.

Som Gregor var i färd med att lyfta sig själv halv ur sängen - den nya metoden var

mer av ett spel än en insats, han behövde bara rock med en konstant rytm - det

slog honom hur lätt allt detta vore om någon skulle komma till hans hjälp.

Två starka människor - han tänkte på sin far och pigan - skulle ha varit ganska

tillräcklig.

De skulle bara ha haft för att driva sina vapen under hans välvd rygg för att få honom ut ur

sängen, att böja sig ner med sin last, och då bara för att utöva tålamod och omsorg som

avslutade han luckan på golvet, där

hans lilla ben skulle då, hoppades han, skaffa ett syfte.

Nu, alldeles bortsett från det faktum att dörrarna var låsta, ska han ringa egentligen

på hjälp?

Trots alla hans nöd, kunde han inte undertrycka ett leende på denna idé.

Han hade redan fått till en punkt där, genom att gunga starkare behöll han sitt

jämvikt med svårighet, och mycket snart skulle han äntligen har att besluta i

fem minuter det skulle bli en kvart över sju.

Sedan var det en ring på dörren till lägenheten.

"Det är någon från kontoret", sa han själv, och han nästan frös medan hans

små ben dansade bara runt hela snabbare.

För ett ögonblick allt fortfarande kvar.

"De är inte öppna," Gregor sade till sig själv, fast i en del absurda hopp.

Men naturligtvis så, som vanligt, gick pigan med sin fasta trampa till dörren

och öppnade den.

Gregor behövde höra bara det första ordet i besökarens hälsning till igen

genast vem det var, chefen själv.

Varför var Gregor den enda dömda att arbeta i ett företag där, vid minsta

förfaller, någon lockade omedelbart de största misstänksamhet?

Var alla anställda då kollektivt, en och alla, skurkar?

Bland dem fanns då inte riktigt hängiven person som, om han misslyckades med att använda bara en

par timmar på morgonen för kontorsarbete, skulle bli onormala från kval

samvete och verkligen inte i stånd att komma ur sängen?

Var det verkligen inte nog att låta en lärling att göra förfrågningar, om sådana

ifrågasättande var ens nödvändigt?

Måste chefen själv kommer, och i processen måste det visas till

Hela oskyldig familj att undersökningen av denna misstänkta

omständighet kunde anförtros endast till intelligens driftsledare?

Och mer som en följd av den glada stat där denna idé lade Gregor än som

ett resultat av en faktisk beslut, svängde han sig med all sin kraft ur sängen.

Det var en högljudd duns, men inte en riktig krasch.

Fallet togs upp något av mattan och dessutom var hans tillbaka mer

elastiska än Gregor hade trott.

Av den anledningen tråkig buller var inte fullt så framträdande.

Men han hade inte höll upp huvudet med tillräcklig omsorg och hade slagit den.

Han vred på huvudet, irriterad och i smärta, och gned den på mattan.

"Någonting har fallit in där", sade chefen i nästa rum till vänster.

Gregor försökte föreställa sig själv om något som liknar vad som hände med

honom idag kunde också ha hänt någon gång till chefen.

Minst en var tvungen att medge möjligheten av en sådan sak.

Men som för att ge en grov svar på denna fråga, chef nu, med en

squeak av hans polerade stövlar, tog några bestämda steg i rummet bredvid.

Från det angränsande rummet till höger syster var viska att informera Gregor:

"Gregor, är chef här." "Jag vet", sa Gregor för sig själv.

Men han vågade inte göra sin röst högt nog så att hans syster kunde höra.

"Gregor", sa hans far nu från den angränsande rummet till vänster, "Mr Chef

har kommit och frågar varför du inte har kvar på det tidiga tåget.

Vi vet inte vad vi ska säga till honom.

Dessutom vill han också tala till dig personligen.

Så snälla öppna dörren. Han kommer att vara tillräckligt bra för att förlåta röran

i ditt rum. "

I mitten av allt detta, som kallas chef på ett vänligt sätt, "Bra

morgon, Mr Samsa. "

"Han är inte bra", sa hans mor till chefen, medan hans far var fortfarande talar

vid dörren: "Han är inte bra, tro mig, Mr Manager.

Annars hur skulle Gregor missar ett tåg?

Den unge mannen har ingenting i huvudet förutom affärer.

Jag är nästan arg att han aldrig går ut på natten.

Just nu har han varit i staden åtta dagar, men han har varit hemma varje kväll.

Han sitter här med oss vid bordet och läser tidningen tyst eller studier hans resa

scheman.

Det är en ganska en skenmanöver för honom att syssla med NÄTMÖNSTER.

Till exempel, skar han ut en liten ram under loppet av två eller tre kvällar.

Du skulle bli förvånad över hur vackert det är.

Det hänger rätt inne i rummet. Du ser det direkt, så snart som

Gregor öppnar dörren. Hur som helst, jag är glad att du är här, mr

Manager.

Själva, skulle vi aldrig ha gjort Gregor öppna dörren.

Han är så envis, och han är definitivt inte bra, även om han förnekade att detta

morgonen. "

"Jag kommer direkt", sa Gregor långsamt och medvetet och inte röra sig, så att inte

att förlora ett ord av samtalet.

"Min kära fru, jag kan inte förklara det för mig själv på något annat sätt", sade chefen;

"Jag hoppas att det är inget allvarligt.

Å andra sidan måste jag också säga att vi företagare, lyckligtvis eller olyckligtvis,

Men man ser på det, väldigt ofta helt enkelt måste övervinna en lätt illamående för

affärsmässiga skäl. "

"Så kan Mr chef komma att se dig nu?" Frågade hans far otåligt och

knackade åter på dörren. "Nej", sade Gregor.

I det angränsande rummet till vänster en smärtsam stillhet härstammade.

I det angränsande rummet till höger syster började snyfta.

Varför inte hans syster gå till andra?

Hon hade nog bara kommit upp ur sängen nu och hade inte ens börjat klä

ännu. Varför grät hon?

Eftersom han inte fick upp och var inte låta chefen i, eftersom han var i

riskerar att förlora sin position, och för då hans chef skulle grävling hans föräldrar en gång

igen med den gamla krav?

Det var förmodligen onödiga bekymmer just nu.

Gregor var fortfarande här och tänkte inte alls om att överge sin familj.

Just nu han låg just där på mattan, och ingen som visste om hans

skick skulle ha allvar krävde att han lät chefen i.

Men Gregor skulle inte vara lättvindigt avfärdas rätt sätt på grund av denna lilla

oartighet, som han skulle finna en enkel och lämplig ursäkt senare.

Det verkade till Gregor att det kan vara mycket mer rimligt att lämna honom i fred vid

För närvarande istället för att störa honom med gråt och samtal.

Men det var mycket osäkerhet som bekymrade de andra och ursäktade sina

beteende. "Mr Samsa, "chefen var nu skrika,

hans röst upp, "vad är det?

Du är barrikadera dig i ditt rum, svara med bara ett ja och ett nej, gör

allvarliga och onödiga problem för dina föräldrar, och försumma (jag nämner detta

endast i förbigående) dina kommersiella arbetsuppgifter på ett verkligt okända sätt.

Jag talar här i namn av dina föräldrar och din arbetsgivare, och jag

begär du på fullaste allvar för en omedelbar och tydlig förklaring.

Jag är förvånad.

Jag är förvånad. Jag trodde jag kände dig som en lugn, rimlig

person, och nu tycks plötsligt vill börja paraderar runt i konstiga stämningar.

Chefen visade mig tidigare i dag en möjlig förklaring till din

vanvård - det gällde insamlingen av pengar som anförtrotts dig en kort tid sedan -

men i verkligheten jag gav honom nästan mitt ord på

heder och samvete att denna förklaring inte kunde vara korrekt.

Men nu ser jag här en ofattbar gris yrsel, och jag är helt förlora

önskan att tala för dig det minsta.

Och din position är inte alls den säkraste.

Ursprungligen jag ville nämna detta för dig privat, men eftersom du låter

jag slösa min tid här ingen nytta, jag vet inte varför saken inte skulle komma till

uppmärksamhet av dina föräldrar.

Produktiviteten har också varit mycket otillfredsställande nyligen.

Naturligtvis är det inte den tid på året att göra exceptionella verksamhet, inser vi

det, men en tid på året för att bedriva någon verksamhet, det finns inget sådant alls,

Mr Samsa, och något sådant får aldrig vara. "

"Men Mr Manager" kallas Gregor, utom sig, och i hans agitation, glömma

allt annat, "Jag öppnar dörren omedelbart, detta ögonblick.

En lätt illamående, en yr stava, har hindrat mig från att stiga upp.

Jag är fortfarande i sängen just nu. Men jag är ganska pigg igen.

Jag är mitt uppe i att komma ur sängen.

Bara ha tålamod för en kort stund! Saker kommer inte så bra som jag trodde.

Men saker är bra. Hur plötsligt kan det komma någon!

Endast igår kväll gick allt bra med mig.

Mina föräldrar vet säkert det. Faktiskt bara igår kväll hade jag en

liten föraning.

Människor måste ha sett det i mig. Varför har jag inte rapporterat det till kontoret?

Men folk tror alltid att de ska komma över sjukdom utan att behöva bo på

hemma.

Mr Manager! Ta det lugnt på mina föräldrar!

Det finns egentligen ingen grund för den kritik som ni nu gör mot mig, och

verkligen ingen har sagt ett ord till mig om det.

Kanske har du inte läst den senaste order som jag levererats.

Dessutom nu är jag iväg på min resa på 8:00 tåget, de få timmar

Resten har gjort mig starkare.

Mr Manager, stanna inte. Jag kommer att vara på kontoret i personen rätt

bort. Ha godheten att säga att och att

förmedla min avseenden chefen. "

Medan Gregor var snabbt blurting allt detta, knappt medveten om vad han sade, han

hade flyttat nära byrå utan ansträngning, förmodligen som en följd av

praktiken han redan haft i sängen, och nu

han försökte resa sig upp på det. Egentligen ville han öppna dörren.

Han ville verkligen låta sig ses av och tala med chefen.

Han var angelägen att bevittna vad de andra ber nu om honom skulle säga när de såg

honom. Om de var förvånade, då Gregor hade ingen

mer ansvar och kan vara lugn.

Men om de accepterade allt tyst, då han skulle ha någon anledning att bli upphetsad

och om han fick en gå vidare, skulle verkligen vara på stationen vid åttatiden.

Vid första han gled ner några gånger på den släta byrå.

Men till sist gav han sig själv en sista sväng och stod upprätt där.

Han var inte längre alls medveten om smärtor i nedre delen av kroppen, oavsett hur de kan

fortfarande sting.

Nu lät han sig falla mot baksidan av en närliggande stol, på kanten som han

stagade sig med sin tunna lemmar.

Genom att göra detta fick han kontroll över sig själv och höll tyst, för han kunde nu

hör chef.

"Har du förstått ett enda ord?" Chefen frågade föräldrar ", spelar han

dåren med oss? "

"För Guds skull", ropade modern redan i tårar ", kanske han är mycket sjuk och vi

upprörande honom. Grete!

Grete! "Hon skrek på den punkten.

"Mamma?" Kallas syster från den andra sidan.

De var att göra sig förstådd genom Gregor rum.

"Du måste gå till läkare direkt.

Gregor är sjuk. Skynda till doktorn.

Har du hört Gregor tala ännu? "

"Det var ett djur röst", sade chefen, anmärkningsvärt tyst i jämförelse

till moderns skrik. "Anna!

Anna! "Skrek fadern genom hallen in i köket, klappade händerna,

"Hämta en låssmed direkt!"

De två unga kvinnorna var redan körs genom salen med svischande kjol - hur

hade hans syster klädde sig så snabbt? - och slet öppna dörrarna till

lägenhet.

Man kunde inte höra dörrarna stänger alls. De förmodligen hade lämnat dem öppna, vilket är

brukligt i en lägenhet där en stor olycka har ägt rum.

Dock hade Gregor blivit mycket lugnare.

Okej, hade folk förstår inte hans ord längre, även om de verkade klara

nog för honom, tydligare än tidigare, kanske för att hans öron hade vant sig

dem.

Men åtminstone personer tyckte nu att det var inte okej med honom och var

beredd att hjälpa honom.

Det förtroende och säkerhet som den första arrangemang hade genomförts

fick honom att må bra.

Han kände sig inkluderade en gång i kretsen av mänskligheten och väntade från

både läkare och låssmed, utan att skilja mellan dem med någon verklig

precision, vackra och överraskande resultat.

För att få en så tydlig röst som möjligt för det kritiska samtalet

som var nära förestående, hostade han lite, och definitivt gjorde sig besväret att göra detta

i en riktigt dämpad sätt, eftersom det var

möjligt att även detta ljud lät som något annat än en människa hosta.

Han inte längre betrodda sig att besluta något mer.

Under tiden i rummet bredvid det hade blivit riktigt tyst.

Kanske hans föräldrar satt med chefen vid bordet viskande, kanske

de alla lutar sig mot dörren och lyssnade.

Gregor tryckte sig sakta mot dörren, med hjälp av fåtölj, låt

gå på det där, kastade sig mot dörren, höll sig upprätt mot den -

bollar av hans små ben hade lite klibbig

grejer på dem - och vilade det ett ögonblick från hans ansträngning.

Sedan gjorde han ett försök att vrida om nyckeln i låset med munnen.

Tyvärr verkade det som han hade inga riktiga tänder.

Hur då skulle han ta tag i nyckeln?

Men för att kompensera för att hans käkar var naturligtvis mycket stark, med deras hjälp han

lyckades få nyckeln verkligen rör sig.

Han märkte inte att han uppenbarligen var att tillfoga någon skada på sig själv, för en

brun vätska kom ut ur hans mun, flödade över nyckeln och droppade ner på golvet.

"Bara lyssna en stund", sade chefen i rummet bredvid, "han är att vrida på

nyckeln. "För Gregor som var en stor uppmuntran.

Men alla borde ha ropade till honom, inklusive hans far och mor, "Kom igen,

Gregor, "De borde ha ropat," fortsätt, fortsätt arbeta på låset ".

Att föreställa sig att alla hans ansträngningar följs med spänning, lite han ner

frenetiskt på knappen med all den kraft han kunde uppbåda.

Som den viktigaste vände mer, dansade han runt låset.

Nu höll han sig upprätt endast med hans mun, och han var tvungen att hänga på

knappen eller tryck ner den igen med hela tyngden av sin kropp, om det behövs.

De ganska distinkt klick på låset när det slutligen brast verkligen vaknade Gregor upp.

Andas tungt sade han till sig själv, "Så jag inte behöver låssmed", och han satte sin

huvudet mot handtaget för att öppna dörren helt.

Eftersom han var tvungen att öppna dörren på detta sätt, var det öppet redan mycket brett utan

honom är ännu inte riktigt syns.

Han hade först vända sig sakta runt kanten av dörren, mycket noga, av

Självklart, om han inte ville falla tafatt på rygg precis vid ingången till

rum.

Han var fortfarande upptagna med detta svåra rörelse och hade inte tid att betala

uppmärksamhet åt något annat, när han hörde chefen utropa ett högt "Åh!" - det

lät som vindens vinande - och nu är han

såg honom, närmast dörren, trycker sin hand mot sin öppna mun och rörliga

långsamt tillbaka, som om en osynlig konstant kraft drev bort honom.

Hans mor - trots närvaro av chefen stod hon här med sitt hår

sticker upp på slutet, fortfarande en röra från natten - såg på sin far med henne

händerna knäppta.

Hon gick då två steg mot Gregor och kollapsade mitt i hennes

kjolar, som var utspridda runt omkring henne, ansiktet sjunkit på hennes bröst,

helt dold.

Hans pappa knöt handen med ett fientligt uttryck, som om han ville driva Gregor

tillbaka till sitt rum, då såg osäkert runt i vardagsrummet, täckt sina ögon

med sina händer och grät så att hans väldiga bröst skakade.

På denna punkt Gregor inte tog ett steg in i rummet, men lutade sig hans kropp från

insida mot ordentligt fastskruvade flygel dörren så att endast halva hans kropp var

synlig, liksom hans huvud, lutas

sidled, med vilken han tittade över på andra.

Under tiden hade det blivit mycket ljusare.

Stående tydligt från andra sidan av gatan var en del av det ändlösa grå-

svart hus beläget mitt emot - det var ett sjukhus - med dess stränga vanliga fönster

bryta upp fasaden.

Regnet var fortfarande på väg ner, men bara i stora enstaka droppar synligt och fast

kastades ner en efter en på marken.

Den frukosträtter stod staplade runt på bordet, eftersom det för sin far

frukosten var den viktigaste måltiden på dagen, som han längre i timmar med

läser olika tidningar.

Direkt över på den motsatta väggen hängde ett fotografi av Gregor från tiden för hans

militärtjänst, det var en bild av honom som en löjtnant, som han, ler och oro

fri, med handen på sitt svärd, krävde respekt för sitt lager och uniform.

Dörren till hallen var på glänt, och sedan dörren till lägenheten var också öppen,

man kunde se ut i landningen av lägenheten och början av trappan

går ner.

"Nu", sa Gregor, väl medveten om att han var den ende som hade hållit sitt lugn.

"Jag klär direkt, packa ihop insamling av prover, och iväg.

Du låter mig ut på min väg, kommer du inte?

Du ser, Mr Manager, jag är inte tjurskalliga, och jag är glad att arbeta.

Att resa är utmattande, men jag kunde inte leva utan den.

Vart ska du, Mr Manager? Till kontoret?

Verkligen?

Kommer ni att rapportera allt sanningsenligt?

En person kan vara arbetsoförmögen ett ögonblick, men det är just den bästa

tid att minnas tidigare resultat och att anse att senare, efter

hinder har knuffat undan den

person kommer att arbeta ännu mer ivrigt och intensivt.

Jag är verkligen så tacksamhetsskuld till Mr Chief - vet du mycket väl.

Å andra sidan är jag bekymrad över mina föräldrar och min syster.

Jag är i en fix, men jag ska arbeta mig ur den igen.

Gör inte saker och ting svårare för mig än de redan är.

Tala för min räkning på kontoret! Folk tycker inte om resande försäljare.

Jag vet det.

Folk tror de tjänar krukor av pengar och således leda ett fint liv.

Folk har inte ens någon särskild anledning att tänka igenom denna dom mer

tydligt.

Men du, Mr Manager har du ett bättre perspektiv på vad det innebär än andra

människor, även, säger jag totalt förtroende, ett bättre perspektiv än Mr

Ordförande själv, som i sin egenskap av

Arbetsgivaren kan låta sin dom att göra tillfälliga misstag på bekostnad av en

anställd.

Ni vet också mycket väl att den resande säljare som är utanför

kontoret nästan hela året kan bli så lätt ett offer för skvaller, tillfälligheter,

och ogrundade klagomål, mot vilka

det är omöjligt för honom att försvara sig, eftersom för det mesta att han inte hör

om dem alls och endast då när han är utmattad efter att ha avslutat en resa och på

hem kommer till känna i sin egen kropp de otäcka

konsekvenser, som inte kan grundligt utforskas tillbaka till sitt ursprung.

Mr Manager, lämna inte utan att tala ett ord talar om för mig att du åtminstone

medge att jag är lite i rätt! "

Men Gregor första ord chefen hade redan vänt sig bort, och nu tittade han tillbaka

på Gregor över hans rycker på axlarna med hopknipna läppar.

Under Gregor tal han var inte stilla en stund men höll sig bort mot

dörr, utan att ta blicken från Gregor, men egentligen gradvis, som om det fanns ett

Hemligheten förbudet att lämna rummet.

Han var redan i hallen, och med tanke på plötslig rörelse med vilken han till slut

drog foten ut ur vardagsrummet, kunde man ha trott att han just hade bränt

sulan på foten.

I hallen, men sträckte han sin högra hand ut från hans kropp mot

trappan, som om några verkligt övernaturliga lättnad väntade på honom

där.

Gregor insåg att han inte under några omständigheter tillåta förvaltaren att försvinna

i denna sinnesstämning, som i synnerhet om hans position i företaget var inte placeras

i den största fara.

Hans föräldrar förstod inte allt detta mycket väl.

Under många år hade de utvecklat den övertygelsen att Gregor bildades för livet

i hans firma och dessutom hade de så mycket att göra nuförtiden med sin nuvarande

problem att allt förutseende var främmande för dem.

Men Gregor hade denna framsynthet. Chefen måste hållas tillbaka, lugnat ner sig,

övertygad, och slutligen vann över.

Framtiden för Gregor och hans familj berodde egentligen på det!

Om bara syster hade varit där! Hon var smart.

Hon hade redan grät medan Gregor fortfarande låg stilla på rygg.

Och chefen, denna vän av damerna, skulle säkert låta sig vägledas av

henne.

Hon skulle ha stängt dörren till lägenheten och pratade honom ur hans skräck

i hallen. Men systern var inte ens där.

Gregor måste hantera det själv.

Utan att tänka att han ännu inte visste något om hans nuvarande förmåga att röra

och att hans tal kanske - ja förmodligen - återigen hade inte varit

förstod lämnade han flygel dörren,

knuffade sig genom öppningen, och ville gå över till chef, som var

redan innehar tight på ledstången med båda händerna på landning i en

löjligt sätt.

Men när han letade efter något att hålla fast vid, med ett litet skrik Gregor

omedelbart föll ner på sina många små ben.

Knappt hade detta hänt, när han kände för första gången den morgonen en allmän

fysiska välbefinnande.

De små benen hade fast golvet under dem, de lydde perfekt, då han märkte att hans

glädje och strävade efter att bära honom framåt i den riktning han ville.

Genast han trodde att den slutliga förbättring av alla hans lidande var

omedelbart till hands.

Men just i det ögonblick när han låg på golvet gunga på ett återhållsamt sätt ganska

nära och mittemot hans mor, som uppenbarligen hade helt sjunkit ner

själv, sprang hon plötsligt rätt upp med

armarna spridit sig långt ifrån varandra och hennes fingrar längre och ropade "Hjälp, för Guds

skull, hjälp! "

Hon höll huvudet nedböjt, som om hon ville se Gregor bättre, men sprang

vettlöst tillbaka, motsäger att gest, glömma att bakom henne stod

bordet med alla rätter på den.

När hon nådde bordet, satte hon sig tungt på den, som om frånvarande, och

verkade inte märka alls som bredvid henne kaffe var att hälla ut på

matta i en full ström från välte stor behållare.

"Mamma, mamma", sa Gregor tyst och såg över mot henne.

Chefen ögonblick hade försvunnit helt från hans sinne.

Vid åsynen av det strömmande kaffe Gregor kunde inte sluta sig knäppte med käkarna i

luften några gånger.

På att hans mamma skrek igen, skyndade från bordet, och kollapsade i

armar av sin far, som rusade mot henne.

Men Gregor hade inte tid just nu för sina föräldrar - föreståndaren hade redan på

trappa. Hakan nivå med räcke, den

chef såg tillbaka för sista gången.

Gregor tog en inledande rörelse för att hinna upp till honom om möjligt.

Men chefen måste ha misstänkt något, eftersom han gjorde ett språng ner över

ett par trappor och försvann, fortfarande skrek "Va!"

Ljudet ekade i hela trapphuset.

Nu, tyvärr flykt chefen verkade också förvirra sin far

helt.

Tidigare hade han varit relativt lugn, för i stället för att springa efter chefen

själv eller åtminstone inte hindra Gregor från hans strävan, med sin högra hand han

grep tag i chefens sockerrör, som

han hade lämnat bakom med sin hatt och överrock på en stol.

Med sin vänstra hand, tog hans far upp en stor tidning från bordet och,

stampade på golvet, började han köra Gregor tillbaka in i hans rum genom att

viftar med käppen och tidningen.

Ingen begäran av Gregor talet var till någon nytta, ingen begäran skulle ens förstås.

Oavsett hur villig han skulle vända på huvudet respektfullt, stampade hans far bara

alla hårdare med fötterna.

Tvärs över rummet från honom hans mor hade dragit öppna ett fönster, trots det svala

väder, och lutar sig med händerna på hennes kinder, sköt hon sitt ansikte långt utanför

fönstret.

Mellan gränden och trapphuset en stark utkast kom upp, gardinerna på

fönstret flög runt, susade tidningarna på bordet, och de enskilda skivorna

fladdrade ner över golvet.

Fadern pressade obevekligt framåt, trycka ut sibilants, som en vild man.

Nu hade Gregor ingen övning alls i går bakåt - det var verkligen mycket långsam väg.

Om Gregor bara hade fått vända sig omkring, skulle han ha varit i sin

rum direkt, men han var rädd för att göra sin far otåliga av tidskrävande

Processen att vända runt, och varje ögonblick

han stod inför hotet om ett dödligt slag på ryggen eller huvudet från sockerrör i hans

faders hand.

Slutligen Gregor hade inget annat val, för han märkte med fasa att han inte

förstår ännu inte hur man kan behålla sin ledning att gå bakåt.

Och så började han, mitt ständigt ängsliga blickar åt sidan i sin faders ledning,

att vända sig runt så snabbt som möjligt, men i sanning detta bara var

sker mycket långsamt.

Kanske hans far lade märke till hans goda avsikter, för att han inte stör Gregor

i denna rörelse, men med spetsen av sockerrör på avstånd han även riktade

Gregor roterande rörelse här och där.

Om bara hans far inte hade väste så outhärdligt!

På grund av att Gregor förlorade helt huvudet.

Han var redan nästan helt vände, då, alltid med den här fräsande i

hans öra, gjorde han bara ett misstag och vände sig tillbaka lite.

Men när han äntligen lyckades få huvudet i framför dörren

öppning, stod det klart att hans kropp var för bred för att gå igenom längre.

Naturligtvis hans far, i hans nuvarande psykiska tillstånd, hade ingen aning om att öppna den andra

flygel dörren lite för att skapa en lämplig passage för Gregor att ta sig igenom.

Hans enda fasta tanke var att Gregor måste få in i hans rum så fort som

möjlig.

Han skulle aldrig ha gjort det möjligt utarbeta förberedelser som Gregor krävs för att orientera

sig själv och därmed kanske komma in genom dörren.

Tvärtom, som om det inte fanns några hinder och med en säregen buller, nu är han

körde Gregor framåt.

Bakom Gregor ljudet på denna punkt inte längre som en röst för en enda

far.

Nu var det verkligen inte längre ett skämt, och Gregor tvingade sig, vad som kan,

in i dörren. Ena sidan av hans kropp lyftes upp.

Han låg i en vinkel i dörröppningen.

Hans ena flanken var öm med skrapning. På den vita dörren fula fläckar kvar.

Snart var han fastnade snabbt och hade inte kunnat röra sig mer på egen hand.

De små benen på ena sidan hängde ryckningar i luften ovanför, och de som å andra

sidan drevs smärtsamt i golvet.

Sedan hans far gav honom en riktigt stark befriande knuff bakifrån, och han

kilade, blödning allvarligt, långt in i det inre av hans rum.

Dörren slog igen med käpp, och slutligen var det tyst.