Vardagliga stunder, fångade i tid

Billy Collins kombinerar torr humor med konstnärligt djup när han delar med sig av ett projekt där flera av hans dikter omvandlades till underbara, animerade filmer i samarbete med Sundance Channel. Fem av dem ingår i det här underbart underhållande och rörande talet - och missa inte den dråpliga dikten i slutet!

Jag är här för att ge er

ert rekommenderade dagliga intag

av poesi.

Och jag kommer göra det

genom att presentera

fem animationer

av fem av mina dikter.

Och låt mig berätta lite
om hur det blev så här.

Eftersom blandningen av dessa två

är en slags onaturlig
eller onödig handling.

Men när jag var USA:s hovpoet -

och jag älskar att säga det.

(Skratt)

Det är ett fantastiskt sätt
att börja meningar på.

När jag var honom då

blev jag kontaktad av J. Walter Thompson,
annonsföretaget

och de anställdes typ

av Sundance Channel.

Och tanken var att jag skulle
spela in några av mina dikter

och sedan skulle de hitta animatörer

för att animera dem.

Till en början var jag emot det

för jag tror att poesi

kan stå för sig självt.

Försök med att blanda min poesi med musik

har gett katastrofala resultat

i samtliga fall.

Och dikten, om den skrivs med örat

har redan fått sin egen verbala musik

så som den blivit komponerad.

Och säkert är det så, om ni läser en dikt

som nämner en ko

behöver ni inte på framsidan

en teckning av en ko.

Jag menar, låt läsaren få arbeta lite.

Men jag mjuknade eftersom
det verkade vara en intressant möjlighet

och jag är dessutom
nördigt intresserad av tecknade serier

sedan barndomen.

Mer inverkan

än Emily Dickinson eller
Coleridge eller Wordsworth

på min fantasi

har Warner Brothers, Merrie Melodies

och Loony Tunes cartoons haft.

Snurre Sprätt är min musa.

På så sätt kunde poesin hitta en ingång
till teven, av alla ställen.

Och jag är i princip helt för
poesi på allmänna platser,

poesi på bussar, poesi på tunnelbanor,

på anslagstavlor, på flingpaket.

När jag var hovpoet, återigen,

jag kan inte hjälpa det, det är sant,

(Skratt)

skapade jag en poesikanal
på Delta Airlines

som varade i ett par år.

Man kunde lyssna på poesi medan man flög.

Och vad jag vill komma till är

att det är bra att få
poesin bort från bokhyllorna

och mer in i samhällslivet.

Börja ett möte med en dikt.
Det kunde vara en tanke att ta med dig.

När man får en dikt på en anslagstavla
eller på radion

eller på flingpaketet eller något annat

händer det så plötsligt

att man inte har tid

att avfyra sina
antipoesi-deflektorskärmar

som installerades under gymnasietiden.

Så låt oss börja med den första.

Det är en liten dikt som kallas "Budapest"

och i den avslöjar jag

eller låtsas avslöja

hemligheterna bakom kreationsprocessen.

(Video) Berättande. "Budapest."

Min penna rör sig längs med pappret

som nosen på ett konstigt djur

formad som en mänsklig arm

och klädd i ärmen

av en ledig grön tröja.

Jag ser den sniffa papperet oavbrutet

koncentrerad som en jägare

som inte har något i tankarna

utom de larver och insekter

som låter den leva ytterligare en dag.

Den vill bara vara här imorgon

möjligen klädd

i ärmen av en rutig skjorta

med nosen tryckt mot papperet

skrivandes några fler plikttrogna rader

medan jag blickar ut genom fönstret

och föreställer mig Budapest

eller någon annan stad

som jag aldrig besökt.

BC: Så det får det att se lite enklare ut.

(Applåder)

Att skriva är inte riktigt
så enkelt för mig.

Men jag gillar att låtsas att det är lätt.

En av mina elever kom fram till mig
efter en introduktionskurs

hon sa, "Poesi är svårare än att skriva"

vilket jag fann både felaktigt
och djupsinnigt.

(Skratt)

Jag tycker om att åtminstone låtsas
att det bara strömmar ut.

En mina vänner har en slogan;
han är en annan poet.

Han säger,
"Om du inte lyckas till en början

göm alla bevis
på att du någonsin försökt."

(Skratt)

Nästa dikt är också ganska kort.

Poesi säger bara
några saker på olika sätt.

Och jag tror man kan reducera
denna dikt till att mena

"Vissa dagar äter du björnen,
andra dagar äter björnen dig."

Och den använder bildspråket

hos dockhusmöbler.

(Video) Berättande: "Vissa dagar."

Vissa dagar

lägger jag människorna på plats vid bordet

böjer deras ben vid knäna

om de kommer med den funktionen

och placerar dem
i de pyttesmå trästolarna.

Hela eftermiddagen tittar de på varandra

mannen i brun kostym

kvinnan i blå klänning

helt orörliga, uppför sig perfekt.

Men andra dagar är jag den

som lyfts vid revbenen

och sedan sänks ner
i en matsal i ett dockhus

för att sitta med de andra vid långbordet.

Väldigt roligt.

Men vad skulle du tycka

om du aldrig visste,
från en dag till en annan

om du skulle tillbringa den

med att kliva runt som en levande gud

med axlarna bland molnen

eller med att sitta där nere

bland tapeten

och stirra rakt fram

med ditt lilla plastansikte?

(Applåder)

BC: Det finns en skräckfilm
där någonstans.

Nästa dikt kallas "Glömska"

och det är typ bara en poetisk uppsats

på ämnet mental glidning.

Och dikten börjar

med en viss typ av glömska

som någon kallade

litterär amnesi,

med andra ord, att glömma vad man läst om.

(Video) Berättande: "Glömska."

Namnet på författaren
är det första som försvinner

lydigt följt

av titeln, handlingen

det hjärtkrossande slutet

hela romanen

vilken plötsligt blir en
som du aldrig läst

aldrig hört talas om.

Det är som om de, en och en

de minnen du brukade hysa

beslutade sig för att dra sig tillbaka
till den södra hemisfären i hjärnan

till en liten fiskeby

där det inte finns några telefoner.

För länge sedan

kysste du adjö
till namnen på de nio muserna

och du såg hur den kvadratiska ekvationen

packade sin väska.

Till och med nu

när du memorerar planeternas ordning

glider något annat undan

en landskapsblomma kanske

adressen till en farbror

Paraguays huvudstad.

Vad det än är

kämpar du för att minnas

det balanserar inte på din tunga

döljer sig inte ens

i något dunkelt hörn

i din mjälte.

Det har flutit iväg

längs en mörk, mytologisk flod

vars namn börjar på L

såvitt du kan minnas

på egen god väg mot glömska

där du kommer träffa dem

som till och med glömt hur man simmar

och hur man cyklar.

Inte undra på att du går upp mitt i natten

för att slå upp datumet för ett känt slag

i en bok om krig.

Inte undra på att månen i fönstret

verkar ha glidit ur en kärleksdikt

som du förr kunde utantill.

(Applåder)

BC: Nästa dikt kallas "Landet"

och den baseras på

att när jag gick på college

träffade jag en kurskamrat
som fortfarande är min vän.

Han bodde, och bor ännu,
ute på landet i Vermont.

Jag bodde i New York City.

Vi brukade hälsa på varandra.

Och när jag åkte ut på landet

lärde han mig saker som att jaga hjort

vilket i princip betyder
att gå vilse med ett vapen

(Skratt)

och forellfiske och sådant.

Sedan åkte han till New York City

där jag lärde honom vad jag kunde

vilket till största delen var
att röka och dricka.

(Skratt)

Och på det sättet utbytte
vi kunskap med varandra.

Dikten som kommer

är baserad på när han
försöker berätta något

om husetikett

i att bo ute på landet

som jag hade väldigt svårt
att smälta i början.

Den heter "Landet."

(Video) Berättande: "Landet."

Jag var orolig för dig

när du sa att jag aldrig skulle lämna

en tändsticksask

någonstans i huset

för att mössen kunde komma åt dem

och starta en eld.

Men ditt ansikte var helt orörligt

när du skruvade av locket

på den runda burken

där tändstickorna, som du sa,
alltid förvaras.

Vem skulle kunna sova den natten?

Vem skulle kunna vifta bort tanken

på den osannolika musen

som tassar längs ett kallt vattenrör

bakom den blommiga tapeten

greppande en tändsticka

mellan sina nålar till tänder?

Vem skulle inte kunna se honom
vända runt ett hörn

den blå spetsen skrapandes
mot en grovhuggen balk

den plötsliga flamman

och varelsen, i en ljus, skinande stund

plötsligt tränga sig före sin tid -

nu en pyroman

nu en fackelbärare

i en bortglömd ritual

liten brun druid

belysande en forntida natt?

Och vem skulle kunna missa

upplyst i den flammande isoleringen

de små blickarna av förundran

på sina musvänners ansikten -

engångs-invånare

i vad som en gång var ditt hus på landet?

(Applåder)

BC: Tack.

(Applåder)

Tack. Den sista dikten heter "De döda."

Jag skrev den här efter en väns begravning

men inte så mycket om vännen som om
något griftetalaren pratade om

som alla griftetalare brukar göra,

vilket är hur glad
den avlidne skulle varit

om hen tittade ner
och såg oss alla samlade.

Och det var för mig
en dålig start på livet efter döden,

att behöva bevittna sin egen begravning
och känna sig tillfredsställd.

Så den lilla dikten heter "De döda."

(Video) Berättande: "De döda."

De döda tittar alltid ner på oss

säger de.

Medan vi tar på oss skorna
eller brer en smörgås

tittar de ner

genom himlens glasbotten-båtar

medan de sakta ror sig själva

genom evigheten.

De ser våra hjässor

när de rör sig där nere på jorden.

Och när vi ligger ner

på ett fält eller på en soffa

kanske drogade

av en varm kvälls sorl

tror de att vi tittar tillbaka på dem

vilket får dem att lyfta sina åror

och tystas ner

och vänta som föräldrar

på att vi ska blunda.

(Applåder)

BC: Jag vet inte om andra dikter
kommer animeras.

Det tog lång tid -

Jag menar, det är rätt ovanligt att ha
det här giftermålet -

en lång tid att få ihop de två.

Men å andra sidan tog det lång tid
att få ihop hjulet och resväskan.

(Skratt)

Jag menar, vi hade haft hjulet ett tag.

Och att kånka är en uråldrig
och hedervärd konst.

(Skratt)

Jag har bara tid

att läsa upp en färskare dikt för er.

Om den har ett ämne

så är ämnet ungdom.

Och den är riktad till en viss person.

Den heter
"Till min favorit-17-åriga-gymnasietjej."

Inser du att om du hade
börjat bygga Parthenon

den dagen du föddes

skulle du vara helt färdig om bara ett år?

Givetvis skulle du inte ha
kunnat göra det helt själv.

Så glöm det;

du är bra så som du är.

Du är älskad för att du är du.

Men visste du att i din ålder

tjänade Judy Garland
150 000 dollar per film,

Jeanne d'Arc ledde
den franska armén mot seger

och Blaise Pascal hade städat sitt rum -

nej vänta, jag menar att han
hade uppfunnit räknedosan?

Givetvis kommer det finnas tid
för allt det där

senare i ditt liv

efter att du kommit ut ur ditt rum

och börjat blomstra

eller åtminstone plockat upp
dina strumpor.

Av någon anledning kommer jag på

att Lady Jane Grey
var drottning av England

när hon bara var 15.

Men sedan halshöggs hon,
så glöm henne som förebild.

(Skratt)

Några århundraden senare

när han var i din ålder,

diskade Franz Schubert åt sin familj

men det hindrade inte honom

från att komponera två symfonier,
fyra operor

och två kompletta mässor som ung.

(Skratt)

Men det var ju i Österrike

under höjden av den romantiska lyriken

inte här i utkanten av Cleveland.

(Skratt)

Uppriktigt sagt, vem bryr sig

om Annie Oakley var en mästarskytt vid 15

eller om Maria Callas
debuterade som Tosca vid 17?

Vi tycker att du är speciell
bara för att du är du

som leker med din mat
och stirrar ut i tomma intet.

(Skratt)

Förresten,

jag ljög om att Schubert diskade,

men det betyder inte att han aldrig
hjälpte till där hemma.

(Skratt)

(Applåder)

Tack. Tack.

(Applåder)

Tack.

(Applåder)