Hur vi kan låta altruismen guida oss

Vad är altruism? Enkelt uttryckt är det en önskan att andra människor ska vara lyckliga. Enligt Matthieu Ricard, forskare i lycka och buddhistmunk, är altruism också ett fantastiskt redskap för att fatta beslut, både kortsiktiga och långsiktiga, på arbetet och i livet.

Vi människor har en extraordinär potential
för goda handlingar,

men också en enorm förmåga
att orsaka skada.

Varje verktyg kan användas
för att bygga upp eller förstöra.

Det beror helt och hållet
på vår motivation.

Därför är det så väldigt viktigt

att utveckla en altruistisk motivation
snarare än en självisk.

Så nu står vi inför många
utmaningar idag.

De kan vara personliga utmaningar.

Vårt eget sinne kan vara vår bästa vän
eller vår värsta fiende.

Där finns också utmaningar i samhället;

fattigdom mitt i överflödet,
ojämlikhet, konflikt, orättvisa.

Och sedan finns det nya utmaningar,
som vi inte förväntat oss.

För 10 000 år sedan fanns ungefär
fem miljoner människor på jorden.

Vad de än gjorde,

kunde jorden snabbt hämta sig
från mänskliga aktiviteter.

Efter de industriella
och teknologiska revolutionerna

är det inte längre så.

Nu är det vi som påverkar jorden mest.

Vi är i Anthropocene,
människornas era.

Så om vi säger att vi behöver fortsätta
denna ändlösa tillväxt,

denna ändlösa förbrukning
av materiella resurser,

är det som om den här mannen sade,

och jag hörde ett tidigare statsöverhuvud,
jag säger inte vem, säga,

"För fem år sedan stod vi vid avgrunden.

Idag tog vi ett stort steg framåt."

Så denna avgrund är densamma
som vetenskapsmän har definierat

som jordens begränsningar.

Och inom dessa begränsningar
finns ett antal faktorer.

Vi kan fortfarande blomstra,
mänskligheten kan blomstra i 150 000 år

om vi behåller samma stabila klimat

som under Holocene-perioden
de senaste 10 000 åren.

Men detta är beroende av
att vi väljer en frivillig enkelhet,

en tillväxt i kvalitet, inte kvantitet.

Om vi ser på år 1900 höll vi oss väl
inom de säkra gränserna.

1950 kom den stora accelerationen.

Håll nu andan, inte för länge,
och föreställ er vad som kommer härnäst.

Nu har vi med råge överskridit
en del av jordens begränsningar.

Till exempel den biologiska mångfalden:
med dagens hastighet

har 30% av alla arter på jorden
försvunnit 2050.

Även om deras DNA sparas i något kylskåp
kan de inte återskapas.

Så här sitter jag,

framför en 7000 meter hög
glaciär i Bhutan.

Vid den tredje polen
smälter 2000 glaciärer fort,

fortare än i Arktis.

Så vad kan vi göra i den situationen?

Oavsett hur komplicerad,

- politiskt, ekonomiskt,
vetenskapligt - miljöfrågan är,

är det till slut en fråga om altruism
eller själviskhet.

Jag är marxist med Groucho-tendenser.

(Skratt)

Groucho Marx sade, "Varför ska jag bry mig
om framtida generationer?

Vad har de någonsin gjort för mig?"

(Skratt)

Dessvärre har jag hört
miljardären Steve Forbes

säga precis samma sak
på Fox News, men på allvar.

Han fick höra om havsnivåns stigning,

och han sade, "Jag finner det absurt
att förändra mitt beteende idag

på grund av något
som händer om hundra år."

Så om man inte bryr sig om
framtida generationer

är det bara att fortsätta.

Så en av de stora utmaningarna i vår tid

är att förena tre tidsskalor:

ekonomins kortsiktiga tidsskala,

hur det går upp och ned
på aktiemarknaden, årliga bokslut;

livskvaliténs medellånga tidsskala -

hur är vår livskvalité i varje ögonblick,
och över 10 och 20 år? -

och miljöns långsiktiga tidsskala.

När miljöaktivister talar med ekonomer

är det som en schizofren dialog,
fullständigt osammanhängande.

De talar inte samma språk.

I tio år nu har jag rest runt världen

och träffat ekonomer, vetenskapsmän,
neurologer, miljöaktivister,

filosofer och tänkare i Himalaya
och på många andra ställen.

För mig verkar det bara finnas ett koncept

som kan förena dessa tre tidsskalor.

Det är att helt enkelt
ha mer omtanke om andra.

Om man har mer omtanke om andra,
får man en omtänksam ekonomi,

där finansvärlden står i samhällets tjänst

och inte samhället i finansens tjänst.

Man spelar inte på kasino

med resurser andra människor
har anförtrott en.

Har man mer omtanke om andra

ser man till att åtgärda ojämlikhet,

att skapa någon sorts välbefinnande
inom samhället, inom utbildning,

på arbetsplatsen.

Om inte, en nation som är den
mäktigaste och rikaste

men där alla är olyckliga
- vad är poängen?

Och har man mer omtanke om andra

förstör man inte planeten vi har

i den här farten; vi har inte tre planeter
för att fortsätta på samma sätt.

Så frågan är,

okej, altruism är svaret,
inte bara ett originellt ideal,

men kan det vara en verklig,
pragmatisk lösning?

Och först av allt,
existerar den,

den sanna altruismen,
eller är vi så själviska?

En del filosofer har trott
att vi är obotligt själviska.

Men är vi alla verkligen sådana odågor?

Det är väl goda nyheter, eller hur?

Många filosofer, t ex Hobbes, har sagt så.

Men alla verkar inte vara odågor.

Eller är människan människans varg?

Men han här verkar inte så farlig.

Han är en av mina vänner i Tibet.

Han är väldigt snäll.

Så, vi älskar samarbete.

Det finns ingen större glädje än att
arbeta tillsammans, eller hur?

Det gäller inte bara människor.

Sedan finns förstås
kampen för överlevnad,

den bäst anpassades överlevnad,
social Darwinism.

(Skratt)

Men inom evolutionen -
även om konkurrens givetvis finns -

måste samarbetet vara mycket mer kreativt
för att uppnå mer komplexa nivåer.

Vi är super-samarbetare
och vi borde gå ännu längre.

Så nu, dessutom,
kvalitén i mänskliga relationer.

OECD gjorde en undersökning
bland 10 faktorer, inklusive inkomst.

Det människor sade
var viktigast för deras lycka

var kvalitén i sociala relationer.

Inte bara bland människor.

Och se på dessa mormorsmödrar.

Så idén att om vi ser djupt
inom oss själva

är vi obotligt själviska,

detta är inte riktig vetenskap.

Det finns inte en enda sociologisk studie,

eller psykologisk studie,
som någonsin har visat på detta.

Snarare motsatsen.

Min vän Daniel Batson
tillbringade ett helt liv

med att försätta människor
i komplexa situationer i ett laboratorium.

Givetvis är vi ibland själviska,
och en del mer än andra.

Men han fann systematiskt,
oavsett omständigheter,

att det finns ett stort antal människor

som handlar altruistiskt,
oavsett omständigheterna.

Om du ser någon svårt sårad,
i stort lidande,

hjälper du kanske till på grund av
empatiskt lidande,

du står inte ut, så det är bättre
att hjälpa till än att bara titta på.

Så efter studierna blev hans slutsats
att människor klart kan vara altruistiska.

Så det är goda nyheter.

Och dessutom bör vi se
på godhetens banalitet.

Se på oss här.

När vi går härifrån säger vi inte,
"Så fint - det blev inte slagsmål

när den här mobben tänkte på altruism."

Nej, vi förväntar oss det, eller hur?

Om det blev slagsmål
skulle vi prata om det i månader.

Så godhetens banalitet
är inte något uppseendeväckande,

men den existerar.

Se nu på det här.

Så, en del psykologer sade,

när jag berättade att jag leder
140 humanitära projekt i Himalaya

som ger mig så mycket glädje,

då sade de, "Åh, jag förstår,
du arbetar för den värmen du får.

Det är inte altruism. Det bara känns bra."

Tror ni att den här mannen,
när han hoppade ner framför tåget,

tänkte, "Det kommer att kännas så bra
när det här är över"?

(Skratt)

Men det är inte slutet på det.

De säger, men när du intervjuade honom

sade han, "Jag hade inget val.
Jag var tvungen att hoppa förstås."

Han hade inget val. Automatiskt beteende.
Varken själviskt eller altruistiskt.

Inget val?

Givetvis kommer han här
inte att fundera i en halvtimme,

"Ska jag sträcka ut en hand eller inte?"

Han gör det. Det finns ett val,
men det är givet, det är omedelbart.

Också här finns det ett val.

(Skratt)

Det finns människor som hade ett val,
som pastor André Trocmé och hans fru,

och alla i byn

Le Chambon-sur-Lignon i Frankrike.

Under hela andra världskriget
räddade de 3 500 judar,

gav dem beskydd, tog dem till Schweiz,

mot alla odds, och riskerade
sina egna och sina familjers liv.

Så altruism existerar.

Så vad är altruism?

Det är en önskan: Må andra bli lyckliga
och finna vägen till lycka.

Empati är den känslomässiga eller
kognitiva resonans som säger till oss,

den här personen är glad,
den här personen lider.

Men enbart empati räcker inte.

Om man fortsätter konfronteras
med lidande kan man drabbas

av empatiskt lidande, bli utbränd,

så man behöver en sorts bredare
kärleksfull godhet.

Ihop med Tania Singer
från Max Planck-institutet i Leipzig

visade vi att hjärnans nätverk för empati
och kärleksfull godhet är olika.

Allt det är bra,

så vi fick det genom evolutionen
från moderskärlek, föräldrakärlek,

men vi behöver utöka det.

Det kan även utökas till att omfatta
också andra arter.

Om vi nu vill ha ett mer altruistiskt
samhälle behövs två saker:

individuell förändring
och samhällsförändring.

Så är individuell förändring möjlig?

Två årtusenden av kontemplativa studier
säger att ja, det är den.

Nu har 15 års samarbete
med neurologisk vetenskap och epigenetik

visat att ja, våra hjärnor förändras
när vi tränar oss i altruism.

Så jag tillbringade 120 timmar
i magnetröntgen.

Det här är första gången,
efter två och en halv timme.

Sedan har resultaten publicerats
i många vetenskapliga uppsatser.

De visar otvetydigt
på strukturella förändringar

och funktionella förändringar i hjärnan
när man tränar sig i altruistisk kärlek.

Bara som ett exempel:

till vänster har vi en erfaren utövare
av meditation i vila,

och under meditation i medkänsla,
ni ser all aktivitet,

och sedan kontrollgruppen i vila,
ingenting händer,

och i meditation, ingenting händer.

De har inte fått träning.

Så behöver man 50 000 timmars meditation?
Nej, det behöver man inte.

Fyra veckor, 20 minuter om dagen,
av omtänksam mindfulness-meditation

skapar redan strukturella förändringar
i hjärnan jämfört med en kontrollgrupp.

Det är bara 20 minuter
om dagen i fyra veckor.

Till och med förskolebarn -
Richard Davidson gjorde det i Madison.

Ett åtta-veckors program: tacksamhet,
kärleksfull godhet, samarbete, andning.

Man kan säga, "De är bara förskolebarn".

Se, efter åtta veckor,

det sociala beteendet,
det är den blå kurvan.

Sedan kommer det slutliga
vetenskapliga testet; klistermärkestestet.

Först frågar man varje barn
vem som är deras bästa vän i klassen,

vilket barn de tycker minst om,
ett okänt barn, och ett sjukt barn,

och sedan ska de ge bort klistermärken.

Innan experimentet gav de
flest klistermärken till sin bästa vän.

Fyra- och femåringar,
20 minuter tre gånger i veckan.

Efter experimentet,
ingen mer diskriminering:

Lika många klistermärken
till den bästa vännen

och den de tyckte minst om.

Det är något vi borde göra
i alla skolor i världen.

Så hur går vi vidare?

(Applåder)

När Dalai Lama hörde det
sade han till Richard Davidson

"Gå till 10 skolor, 100 skolor,
FN, hela världen."

Så hur går vi vidare?

Individuell förändring är möjlig.

Måste vi vänta på att en altruistisk gen
utvecklas hos människan?

Det kommer att ta 50 000 år,
det är för långsamt för miljön.

Som tur är finns det kulturell evolution.

Experter har visat att kulturer
förändras fortare än gener.

Det är goda nyheter.

Se hur attityderna till krig
har förändrats dramatiskt genom åren.

Så individuell förändring
och kulturell förändring formar varandra,

och ja, vi kan uppnå
ett mer altruistiskt samhälle.

Så vad händer nu?

Själv reser jag tillbaka till Asien.

Nu behandlar vi 100 000 patienter
om året i våra projekt.

Vi har 25 000 barn i skolan,
fyra procent driftskostnader.

En del säger, "Nå, dina idéer
fungerar i praktiken,

men fungerar de i teorin?"

det finns alltid positiv avvikelse.

Så jag ska också återvända
till mitt kloster

för att finna de inre resurserna för att
bättre kunna tjäna andra.

Men på den mer globala nivån,
vad kan vi göra?

Vi behöver tre saker.

Förstärkt samarbete:

Att i skolan lära sig genom samarbete
istället för genom konkurrens,

Villkorslöst samarbete inom företag -

det kan finnas konkurrens
mellan företag, men inte inom dem.

Vi behöver hållbar harmoni.
Jag älskar den termen.

Inte hållbar tillväxt längre.

Hållbar harmoni innebär
att vi minskar ojämlikhet nu.

I framtiden gör vi mer med mindre,

och vi fortsätter att växa kvalitativt,
inte kvantitativt.

Vi behöver en omtänksam ekonomi.

Homo Economicus kan inte
lösa fattigdomen mitt i överflödet,

kan inte lösa problemen
med våra delade tillgångar

problemen med atmosfären, med haven.

Vi behöver en omtänksam ekonomi.

Om man säger att ekonomi
borde ha medkänsla

säger de, "Det är inte vårt jobb."

Men om man säger
att de inte bryr sig ser det illa ut.

Vi behöver lokalt engagemang,
globalt ansvar.

Vi behöver visa altruism
gentemot de andra 1,6 miljoner arterna.

Alla levande varelser
är medborgare här i världen,

och vi behöver modet
att vara altruistiska.

Så, länge leve
den altruistiska revolutionen.

(Spanska) Länge leve
den altruistiska revolutionen.

(Applåder)

Tack.

(Applåder)