Att leva ett liv i hängivenhet

Vi vill alla leva meningsfulla liv, men var börjar man? I detta lysande, vittomfattande tal introducerar Jacqueline Novogratz oss för människor hon mött i sitt arbete med "tålmodigt kapital" - människor som har hängett sig åt saker, ett samhälle, en passion för rättvisa. Dessa mänskliga berättelser är starkt inspirerande.

Jag har tillbringat mycket tid

med att resa runt i världen,

där jag har pratat med grupper
av studenter och yrkesverksamma

och jag har märkt att överallt
hör jag liknande frågor.

Och ena sidan säger folk,

"Det är tid för förändring."

De vill vara en del av det.

De talar om att leva meningsfulla liv
med ett högre syfte.

Men och andra sidan,

hör jag människor tala om rädsla,

en känsla av motvilja mot att ta risker.

"Jag vill välja en livsväg med mening,

men jag vet inte hur jag ska börja.

Jag vill inte göra min familj
och vänner besvikna."

Jag arbetar med global fattigdom.

De säger, "Jag vill arbeta med fattigdom,

men vad innebär det för min karriär?

Kommer jag att marginaliseras?

Kommer jag tjäna tillräckligt med pengar?

Kommer jag bli gift och få barn?"

Och som en kvinna som inte
gifte sig förrän jag var äldre -

och jag är glad att jag väntade -

(Skratt)

och som inte har barn,

jag ser på de här
unga människorna och säger,

"Det är inte ditt jobb att vara perfekt.

Ditt jobb är att vara mänsklig.

Och det händer inget viktigt i livet

utan kostnad."

Dessa samtal reflekterar det som händer

på nationell och internationell nivå.

Våra ledare och vi

vill ha allt,

men vi talar inte om kostnaderna.

Vi talar inte om vad vi offrar.

Ett av mina favoritcitat från litteraturen

skrevs av Tillie Olsen,

den amerikanska författaren från Södern.

I en kort novell som heter "Oh Yes,"

berättar hon om en vit kvinna på 50-talet

som hade en dotter

som blir vän med en afroamerikansk flicka,

och hon ser på sitt barn med stolthet,

men undrar också,

vilket pris hon kommer att få betala?

"Bättre att hänge sig helt

än att leva livet oberört."

Men den verkliga frågan är,

Vad är priset för att inte våga?

vad är priset för att inte försöka?

Jag har varit så priviligierad i mitt liv

att få känna extraordinära ledare

som valt att hänge sina liv.

En kvinna jag kände var en kollega

i ett projekt för Rockefeller Foundation

som hette Ingrid Washinawatok.

Hon var ledare för Menomineestammen,

en amerikansk ursprungsbefolkning.

och när vi kollegor träffades,

så fick hon oss att fundera på

hur åldermännen i indiankulturen

fattade beslut.

Att de bokstavligt talat visualiserade

ansiktena på barnen

sju generationer in i framtiden,

som tittade på dem från Jorden,

och de såg på dem som förvaltare

för framtiden.

Ingrid förstod att vi är sammanlänkade,

inte endast som mänskliga varelser,

utan till varje levande del av planeten.

Och tragiskt nog, år 1999,

när hon var i Colombia

och arbetade med U'wa folket,

inställd på att bevara
deras kultur och språk,

blev hon och två kollegor bortförda

och torterade och dödade av FARC-gerillan.

Och var gång vi samlade
kollegorna efter det,

så lämnade vi en tom stol
till hennes ande.

Och mer än ett årtionde senare,

när jag träffar frivilligorganisationer,

antingen i Trenton, New Jersey
eller i Vita huset,

och vi talar om Ingrid,

säger alla att de försöker
integrera hennes visdom

och hennes anda

och verkligen bygga på hennes ofärdiga

livsverk.

Och när vi tänker på arv,

så finns det få så kraftfulla,

trots hur kort hennes liv blev.

Jag har blivit berörd av
Kambodjanska kvinnor,

vackra kvinnor,

kvinnor som höll fast vid traditionen
med klassisk dans i Kambodja.

Jag träffade dem tidigt på 90-talet.

Under 1970-talet, under Pol Pot-regimen,

dödade de Röda Khmererna
över en miljon människor,

och de siktade in sig på eliten
och de intellektuella,

artisterna, dansarna.

Och vid krigsslutet

fanns det endast 30 klassiska
dansare kvar i livet.

Och de kvinnorna, som jag hade
privilegiet att få möta

när det fanns tre överlevare,

berättade att de legat i sina sängar

i flyktinglägren.

De sa att de brukade anstränga sig

att komma ihåg de olika delarna av dansen,

och hoppades att andra också levde
och gjorde samma sak.

Och en kvinna stod där
med en perfekt hållning

och händerna längs sidorna,

och hon talade om

återföreningen av dessa 30 efter kriget

och hur speciellt det var.

och stora tårar föll längs hennes kinder

men hon lyfte inte handen
för att torka bort dem.

Och kvinnorna beslutade
att de skulle lära upp

inte nästa generation med flickor,
eftersom de redan var för gamla,

utan nästa generation.

Och jag satt där i studion

och såg på när de klappade händerna

vackra rytmer,

när dessa små sagoféer

dansade runt dem,

iklädda vackert färgade sidenkläder.

Och jag tänkte, efter all denna grymhet,
är detta hur mänskliga varelser

verkligen ber.

För de fokuserade på att hedra

det vackraste i vårt förflutna

och att infoga det i

löftet om vår framtid.

Det som dessa kvinnor insåg

är att ibland är det viktigaste som vi gör

och lägger vår tid på

de sakerna som vi inte kan mäta.

Jag har också blivit berörd

av den mörka sidan av makt och ledarskap,

Och jag har lärt mig att makt,

speciellt i dess absoluta form,

ger stora möjligheter.

1986 flyttade jag till Rwanda,
och jag arbetade

med en liten grupp rwandska kvinnor

för att starta deras
första mikrolånsbank.

En av kvinnorna var Agnes,

längst till vänster,

hon var en av de tre första

kvinnliga parlamentarikerna i Rwanda,

och hennes eftermäle borde varit

att bli en landsmoder till Rwanda.

Vi strävade efter social rättvisa,

jämställdhet mellan könen,

idén att skapa möjligheter för kvinnor.

Men Agnes brydde sig mer om makten

än om principer på slutet.

Även då hon varit del av uppbyggnaden
av det liberala partiet,

ett politiskt parti

med fokus på diversitet och tolerans.

så bytte hon parti
tre månader före folkmorden,

och anslöt sig till det extrema
partiet, Hutu Power

och blev justitieminister

under folkmordsregimen

och blev känd för att hetsa männen
att döda snabbare

och sluta uppföra sig som kvinnor.

Hon blev dömd

för folkmord av första graden.

Och jag brukade besöka henne i fängelset,

där vi satt sida vid sida,

och jag fick medge för mig själv

att det finns ett monster i oss alla,

men det är kanske inte bara är monster,

utan trasiga delar av oss själva,

nedstämdhet, hemlig skam,

och slutligen är det enkelt
för agitatorer

att kasta sig över dessa delar,

man kan kalla det fragment,

och få oss att se på andra varelser,
mänskliga varelser

som mindre värda än oss själva ...

och i extrema fall
utföra fruktansvärda handlingar.

Och det finns ingen grupp

som är mer sårbar för sådan manipulation

än unga män.

Jag har hört att det farligaste djuret
på planeten är tonårspojken.

Så på en sammankomst

där vi fokuserar på kvinnor,

när det är så viktigt att vi
investerar i våra flickor

och vi jämnar ut spelplanen

och vi hittar sätt att hedra dem

så måste vi komma ihåg
att dessa kvinnor och flickor

är mest isolerade och kränkta

och utsatta och osynliggjorda

i just dessa samhällen

där våra män och pojkar

känner sig maktlösa,

oförmögna att försörja.

Och detta, när de sitter i gathörn

och allt de kan se i framtiden

är inga jobb, ingen utbildning,

inga möjligheter,

ja, då är det lätt att förstå

hur den största källan till status

kan komma från en uniform

och ett vapen.

Ibland kan en väldigt liten investering

frisätta enorm, obegränsad potential

som finns inom oss alla.

En av Acumenfondens medarbetare
i min organisation, Suraj Sudhakar,

har det vi kallar moralisk fantasi -

förmågan att se från andras synvinkel

och leda utifrån det perspektivet.

Och han har arbetat
med dessa grupper av unga män

som kommer från
världens största slum, Kibera.

Och de är otroliga killar.

Tillsammans har de startar en bokklubb

för hundra människor i slummen,
och de läser många TED-författare

och gillar det.

Och sedan ordnade de
en affärsplanstävling.

Och sedan bestämde de att de
skulle göra TEDx-evenemang.

Och jag har lärt mig så mycket

från Chris och Kevin

och Alex och Herbert

och alla de här unga männen.

Alex, han sa det allra bäst.

"Vi brukade känna som om vi var ingen

men nu känner vi oss som någon."

Och jag tror att vi har missuppfattat det

när vi tror att inkomsten är länken

Det vi verkligen behöver som människor

är att bli synliggjorda inför varandra

Och orsaken till varför dessa unga män

gör dessa TEDx-evenemang

är för att de är så trötta på

att de enda workshops
som kommer till slummen

är de som fokuserar på HIV,

eller i bästa fall, mikrofinans.

Och de ville hylla

det som är vacker med Kibera och Mathare -

fotograferna och de kreativa,

grafittikonstnärerna,
lärarna och entreprenörerna.

Och de gör det.

Jag lyfter hatten för er i Kebera.

Mitt eget arbete fokuserar

på att göra välgörenheten mer effektiv

och kapitalismen mer inkluderande.

På Acumenfonden
tar vi välgörenhetsresurser

och vi investerar tålmodigt kapital -

pengar som investeras i entreprenörer
som ser de fattiga

inte som passiva mottagare av välgörenhet,

utan fullt ut som aktörer för förändring

som vill lösa sina egna problem

och fatta sina egna beslut.

Vi lämnar ut våra pengar i 10-15 år,

och när det lämnas tillbaka,
återinvesteras de med fokus på förändring.

Jag vet att det fungerar.

Vi har investerat mer än
50 miljoner dollar i 50 företag,

och dessa företag har gett
ytterligare 200 miljoner dollar

till dessa bortglömda marknader.

Och bara i år har de levererat
40 miljoner tjänster

som mödrahälsovård och bostäder,

akuthjälp, solenergi,

så att människor kan få mer värdighet

när de löser sina problem.

Tålmodigt kapital är obekvämt

för de som söker enkla lösningar,

enkla kategorier,

eftersom vi inte fokuserar på vinst.

Men vi hittar de entreprenörer

som sätter jordens människor

före profit.

Och ytterst vill vi vara
en del av den rörelse

som handlar om att värdera inverkan,

värdera vad som är viktigast för oss.

Och min dröm är att vi en dag har en värld

där vi inte endast hedrar
de som tar emot pengar

för att tjäna mer pengar,

utan att vi hittar de
som tar emot våra resurser

och använder dem till att förändra världen

på de mest positiva sätten.

Och det är endast när vi hedrar dem

och uppmärksammar dem och ger dem status

som världen verkligen
kommer att förändras.

I maj månad hade jag 24 fantastiska timmar

då jag såg två visioner av världen

existera sida vid sida -

en baserad på våld

och den andra på överskridande.

Jag råkade befinna mig i Lahore, Pakistan

den dagen som två moskéer blev attackerade

av självmordsbombare.

Och anledningen till attackerna

var att de som ber i dem

var från en speciell gren av islam

som fundamentalister
inte anser vara helt muslimskt.

Och inte nog med att självmordsbombarna

tog hundratals liv,

de gjorde mer,

eftersom de skapade mer hat
mer ursinne, mer rädsla

och definitivt förtvivlan.

Men mindre än 24 timmar senare,

var jag 2 mil bort från moskéerna,

och besökte en av Acumens investerare,

en fantastisk man, Jawad Aslam,

som vågar leva ett hängivet liv.

Han är född och uppväxt i Baltimore,

han studerade och arbetade
inom fastighetsmarknaden,

och efter 11:e september reste han
till Pakistan för att göra en skillnad.

Under två år tjänade han
knappt några pengar,

men han var lärling
hos en fantastisk byggnadsentreprenör

som hette Tasneem Saddiqui.

Han drömde om
att bygga ett bostadsområde

på den här karga plätten mark

med hjälp av tålmodigt kapital,

men han fortsatte att betala ett pris.

Han hade hög moral

och vägrade betala mutor.

Det tog honom nästan två år
bara för att registrera marken.

Men jag såg hur den moraliska standarden

kan höjas genom en persons handlande.

Idag bor 2 000 personer i 300 hus

i detta vackra bostadsområde.

Och det finns skolor,
vårdcentraler och affärer där.

Men det finns endast en moské.

Och jag frågade Jawad,

"Hur klarar ni av att navigera?
Samhället har så stor mångfald.

Vem får använda moskén på fredagar?"

Han sa, "Lång historia.

Det var svårt, det var en svår resa,

men slutligen samlades områdets ledare,

och insåg att vi har bara varandra.

Och vi beslutade att vi skulle välja

de tre mest respekterade imamerna,

och de imamerna skulle turas om,

att hålla fredagsbönen.

Men hela samhället,

alla olika inriktningar,
inklusive Shia och Sunni,

skulle vara tillsammans och be."

Vi behöver moraliskt ledarskap och mod

i världen.

Världen konfronteras med stora frågor -

finanskrisen,

global uppvärmning

och den växande rädslan och utanförskap.

Och varje dag ställs vi inför ett val.

Vi kan ta den enklare vägen,

den mer cyniska vägen,

vilket är den vägen som bygger på

drömmar om ett förflutet
som ibland aldrig existerat,

en rädsla för varandra,

avståndstagande och skuldbeläggande.

Eller så kan vi ta en svårare stig

av förändring och överskridna gränser,

medkänsla och kärlek,

men också med ansvarstagande och rättvisa.

Jag hade den stora äran

att arbeta med barnpsykologen
Dr. Robert Coles,

som tog ställning för förändring

under medborgarrättsrörelsen i USA.

Och han berättar en fantastisk historia

om när han arbetade med en sexårig flicka,
Ruby Bridges, det första barn

som desegregerade skolorna i Södern -

i det här fallet i New Orleans.

Och han sa att varje dag

kom denna sexåring,
klädd i sin fina klänning,

gående med värdighet

genom grupper av vita människor

som skrek ilsket, kallade henne monster,

hotade med att förgifta henne,

förvridna ansikten.

Och varje dag betraktade han henne,

det såg ut som om hon pratade till dem.

Han brukade fråga, "Ruby, vad säger du?"

Och hon sa, "Jag pratar inte."

Till slut sa han, "Jag ser att du pratar.

Vad säger du?"

Och hon sa, "Dr Cole, jag pratar inte;

jag ber."

Och han sa, "Okej, vad ber du?"

Hon svarade, "Jag ber Fader förlåt dem,

för de vet inte vad de gör."

Vid sex års ålder,

levde det här barnet
ett liv i hängivenhet,

och hennes familj betalade priset för det.

Men hon blev en del av historien

och öppnade upp för denna idé

att alla ska ha tillgång till utbildning.

Min sista historia
är om en ung, vacker man

som hette Josephat Byaruhanga,

som också var en kollega
från Acumenfonden,

som kommer från Uganda,
ett jordbrukarsamhälle.

och vi placerade honom
i ett företag i västra Kenya,

bara 30 mil bort.

Och han sa till mig vid slutet av sitt år,

"Jacqueline, det gjorde mig ödmjuk,

eftersom jag trodde
att som jordbrukare och afrikan

skulle jag begripa
hur man överbryggar kulturer.

Men särskilt när jag talade
med de afrikanska kvinnorna,

gjorde jag ibland misstag ...

Det var så svårt att lära mig lyssna."

Han sa, "Jag drog slutsatsen
att på flera sätt

liknar ledarskap en risvippa.

Eftersom under högsäsongen,

då livskraften står på toppen,

är den vacker, den är grön,
den ger näring åt världen,

den sträcker sig mot himlen."

Och han sa, "Men precis före skörden,

böjer den sig

med tacksamhet och ödmjukhet

för att vidröra marken där den kom ifrån."

Vi behöver ledare.

Vi behöver själva leda

från en plats som har djärvheten

att tro att vi själva kan

vidga det grundläggande antagandet

att alla människor är skapade jämlika

med varje man, kvinna och barn
på den här planeten.

Och vi måste ha ödmjukheten att inse

att vi inte kan göra det ensamma.

Robert Kennedy sa en gång

att "få av oss har förmågan
att påverka hela vår historia,

men var och en av oss kan arbeta på

att förändra några händelser."

Och det är inför summan
av dessa handlingar

som vår generations historia
kommer att skrivas.

Våra liv är så korta,

och vår tid på den här planeten

är så dyrbar,

och det enda vi har är varandra.

Så må var och en av er

leva ett liv i hängivenhet.

Det kommer inte nödvändigtvis
att vara enkla liv,

men i slutändan är det endast det
som kan hålla oss vid liv.

Tack.

(Applåder)