En flykt från fattigdom

Jacqueline Novogratz berättar en rörande historia om ett möte i Nairobis slum med Jane, en före detta prostituerad, vars dröm om att fly fattigdomen, om att bli läkare och att gifta sig, uppfylldes på ett oväntat sätt.

Jag har arbetat med fattigdomsfrågor

i över 20 år,

så det är ironiskt att problemet
och frågan som jag främst brottas med

är hur man faktiskt definierar fattigdom.

Vad betyder det?

Oftast ser vi på det i dollartermer-

de som tjänar mindre
än 1, 2 eller 3 dollar per dag.

Men ändå gör komplexiteten
i fattigdom att man måste se

inkomst endast som en variabel.

För det är så, att det
handlar om valmöjligheter,

och brist på frihet.

Och jag hade en erfarenhet
som fördjupade och klarlade för mig

och gav den förståelse som jag nu har.

Det var i Kenya
och jag vill dela den med er.

Jag var med min vän
Susan Meiselas, fotografen,

i slummen i Mathare Valley.

Mathare Valley är ett
av de äldsta slumområdena i Afrika.

Det ligger en halv mil utanför Nairobi,

och är 1,6 km långt och 300 meter brett

och här bor över en halv miljon människor

hopträngda i små plåtskjul,

i generation efter generation, hyr dem,

ofta 8 till 10 personer i ett rum.

Det är känt för
prostitution, våld, droger,

en tuff plats att växa upp på.

När vi gick genom den trånga gränden,

var det omöjligt att inte kliva i

avloppsvattnet och soporna
brevid de små hemmen.

Men samtidigt var det även

omöjligt att inte se
den mänskliga vitaliteten,

längtan och ambitionen
hos människor som levde där:

kvinnor som tvättar barnen,
tvättar sina kläder, hänger dem på tork.

Jag mötte den här kvinnan, Mama Rose,

som har hyrt detta plåtskjul i 32 år,

där hon lever med sina sju barn.

Fyra sover i en dubbelsäng,

och tre sover på det leriga golvet.

Och hon håller dem alla i skolan
genom att sälja vatten från ståndet där,

och genom att sälja tvål
och bröd från sin lilla affär.

Det var dagen efter installationen,

och jag blev påmind om att Mathare
är ihopkopplad med världen.

Och jag såg barn i gathörnen

som sa "Obama är vår broder!"

Och jag sa "Obama är min broder,
så då måste du vara min broder också."

De såg frågande på mig,
och sen var det, "high five!"

(Skratt)

Det var här jag träffade Jane.

Det som genast slog mig, var snällheten
och vänligheten i hennes ansikte,

och jag bad henne
berätta sin historia för mig.

Hon berättade om sin dröm.
Hon sa, "Jag hade två.

Min första var att bli läkare,
och den andra var

att gifta mig med en bra man

som skulle stanna hos mig och min familj,

eftersom min mamma
var en ensamstående mamma,

och hade inte råd med skolavgifterna.

Så jag fick ge upp min första dröm,
och fokuserade på den andra."

Hon gifte sig när hon var 18
och fick genast ett barn.

Och när hon fyllde 20 var hon gravid
med ett andra barn,

hennes mamma dog
och hennes man lämnade henne -

för en annan kvinna.

Så hon var tillbaka i Mathare, utan
inkomst, utan färdigheter, utan pengar.

Så slutligen tog hon utvägen
att bli prostituerad.

Det var inte organiserat
så som vi ofta tror.

Hon åkte till stan på kvällen
med ungefär 20 flickor,

leta efter jobb och kom ibland hem
med några få shilling,

eller bland helt utan, och hon sa:

"Fattigdomen var inte så hemsk.

Det var förödmjukelsen
och skammen med det hela."

År 2001 förändrades hennes liv.

Hon hade en väninna som hört talas om
en organisation, Jamii Bora,

som lånade ut pengar till folk,
oavsett hur fattig du var.

så länge du kunde bidra med
motsvarande belopp i besparingar.

Så hon ägnade ett år åt
att samla ihop 50 dollar,

och började låna och efter ett tag
kunde hon köpa en symaskin.

Hon började att sy.

Och det utvecklades till det hon gör idag,

vilket är att åka till
second hand-marknaden,

och för ungefär 3 dollar och 25 cent
kan hon köpa en gammal balklänning.

Kanske någon är en som du har skänkt.

Och hon gör om dem
med volanger och band,

och hon tillverkar överdådiga kreationer
som hon säljer till kvinnor

inför deras döttrars "Sweet 16"
eller konfirmation -

sådana milstolpar i livet
som folk vill fira

oavsett ekonomisk belägenhet.

Och hon gör riktigt bra affärer.

Jag studerade henne
när hon gick och sålde på gatorna.

Och helt plötsligt

hade kvinnor samlats runt henne
och köpte de här klänningarna.

Och jag tänkte, medan jag såg
hur hon sålde sina klänningar,

och även smycken som hon gjort själv,

att nu tjänade Jane
mer än 4 dollar per dag.

Och enligt många definitioner
är hon inte längre fattig.

Men hon bor fortfarande i Mathare,

och hon kan inte flytta därifrån.

Hon lever med all den osäkerheten,

och i januari, under de etniska upploppen,

blev hon jagad från sitt hem
och måste hitta ett nytt skjul

att bo i.

Jamii Bora inser detta och förstår

att när vi talar om fattigdom,

måste vi se människor
längs ett ekonomiskt spektrum.

Med uthålligt kapital från Acumen
och andra organisationer,

lån och investeringar som kommer
att löpa under lång tid,

har de byggt ett område
med billiga bostäder

ungefär en timme utanför Nairobis centrum.

Och det är utformat med utgångspunkt från

kunder som Jane.

med krav på ansvarstagande
och tillförlitlighet.

Hon måste satsa 10 procent av lånesumman,

av det totala värdet,
eller cirka 400 dollar i besparingar.

Och de avväger hennes avbetalningar
mot vad hon betalade för sitt skjul.

Om någon vecka, kommer hon att bli

bland de första 200 familjerna
som flyttar in i det här området.

När jag frågade om hon
var orolig för någonting,

eller om hon skulle sakna något i Mathare,

sa hon, "Vad skulle jag vara rädd för

som jag inte redan har utsatts för?

Jag är HIV-positiv.
Jag har hanterat allt."

Och hon sa, "Vad skulle jag sakna?

Tror du jag kommer att sakna våldet
eller drogerna? Bristen på enskildhet?

Sakna att inte veta om mina barn
ska komma hem i slutet av dagen?

Om du gav mig 10 minuter

så skulle mina väskor varit packade."

Jag sa, "Hur är det med dina drömmar?"

Och hon sa, "Du ska veta,
mina drömmar ser inte precis ut

som jag trodde,
när jag var en liten flicka.

Men när jag tänker på det,
jag trodde jag ville ha en man,

men det jag verkligen ville ha
var en familj som var kärleksfull.

Och jag älskar mina barn
och de älskar mig tillbaka."

Hon sa, "Jag trodde jag ville bli läkare,

med det jag ville var att bli någon

som hjälpte och helade och botade.

Och jag känner mig så välsignad
med allt jag har,

så två dagar i veckan
är jag kurator för HIV-patienter.

Och jag säger, "Se på mig. Du är inte död.

Du lever fortfarande. Och om du lever
så måste du hjälpa andra."

Och hon sa, "Jag är ingen läkare
som delar ut piller.

Men jag kanske ger något bättre

eftersom jag ger dem hopp."

Och mitt i den här ekonomiska krisen,

när så många av oss är benägna att backa

av rädsla, tycker jag det är lämpligt
att vi tar efter Jane

och sträcker ut en hjälpande hand,

och är medvetna om att vara fattig
inte innebär att man är ordinär.

För när systemen faller samman,

så som vi ser omkring oss i världen,

så är det en möjlighet
för kreativitet och nytänkande.

Det är en möjlighet att bygga en värld

där vi kan utöka tjänster och produkter

till alla människor, så de kan

fatta beslut och göra egna val.

Jag tror verkligen
att det är då värdighet skapas.

Vi är skyldiga alla Jane ute i världen.

Och lika viktigt,
vi är skyldiga oss själva det.

Tack så mycket.

/Applåder)