Hans Rosling visar den bästa statistiken du någonsin sett

Statistik har aldrig tidigare presenterats på det här sättet. Med en sportkommentators inlevelse och intensitet spräcker statistikgurun Hans Rosling myter om de så kallade "utvecklingsländerna".

För ungefär tio år sedan tog jag mig an uppgiften att undervisa i global utveckling

för svenska högskolestudenter på grundnivå. Det var efter att jag tillbringat

ungefär 20 år med att studera hunger i Afrika tillsammans med afrikanska institutioner,

så jag förväntades liksom veta lite grann om världen.

Vid vårt medicinska universitet, Karolinska Institutet,

startade jag därför en kurs vid namn Global Hälsa. Men när man ges

en sådan möjlighet blir man också lite nervös. Jag tänkte,

"dessa studenter har de högsta betyg man kan få

i det svenska högskolesystemet" - så de kanske redan vet allt

jag tänkt lära ut till dem. Så jag gjorde ett snabbt test när de kom.

En av frågorna jag lärde mig mycket av var den här:

"Vilket land har den högsta barnadödligheten i dessa fem par?"

Och jag satte ihop dem, så att det i varje landspar fanns

ett land med dubbelt så hög dödlighet som i det andra. Med andra ord

är skillnaden betydligt större än den statistiska osäkerheten.

Jag ska inte testa er här, men först är det Turkiet

som är högst, Polen, Ryssland, Pakistan och Sydafrika.

Och så här blev resultaten för de svenska studenterna. Jag räknade ut

konfidensintervallet, som är ganska smalt, och blev förstås glad:

1,8 rätt av fem möjliga. Det betyder att

det fanns en plats för en professor i internationell hälsa

(Skratt) och för min kurs.

Men det var först en sen kväll, när jag höll på att sammanställa rapporten,

som jag verkligen insåg min upptäckt. Jag har visat att

svenska toppstudenter vet statistiskt avsevärt mindre

om omvärlden än vad schimpanser gör.

(Skratt)

En schimpans skulle svara hälften rätt om jag gav den

två bananer med Sri Lanka och Turkiet. I hälften av fallen skulle den ha rätt.

Men studenterna är inte där. Problemet för mig var inte okunskap,

det var förutfattade meningar.

Jag gjorde också en oetisk studie av professorerna vid Karolinska Institutet

(Skratt)

-- som delar ut Nobelpriset i medicin,

och de ligger ungefär lika med schimpanserna som ni ser.

(Skratt)

Det var här jag insåg att det verkligen fanns ett behov av att kommunicera,

eftersom uppgifterna kring vad som händer i världen

och barns hälsa i alla länder är väl kända.

Vi gjorde ett program som visar det så här: varje bubbla är ett land.

Landet här borta är Kina. Det här är Indien.

Bubblans storlek motsvarar befolkningsmängden, och på den här axeln har vi födelsetalen.

På grund av vad mina studenter sa

när de tittade på världen och jag frågade:

"Vad tycker ni egentligen om världen?"

Först upptäckte jag att kursboken i huvudsak var Tintin.

(Skratt)

Men de sa: "Världen är fortfarande 'vi' och 'dem'".

Och med "vi" menar vi västvärlden och "dem" är tredje världen.

"Och vad menar ni med västvärlden?" sa jag.

"Tja, lång livslängd och små familjer. I tredje världen kort livslängd och stora familjer."

Detta skulle jag kunna visa här. Här satte jag födelsetal i antal barn per kvinna:

ett, två, tre, fyra -- upp till ungefär åtta barn per kvinna.

Vi har mycket bra uppgifter från cirka 1960-1962 om familjestorleken i alla länder.

Felmarginalen är liten. Här satte jag förväntad livslängd vid födseln,

från 30 år i vissa länder upp till ungefär 70 år.

År 1962 fanns det faktiskt en grupp länder här,

industrialiserade länder med små familjer och lång livslängd.

Det här var utvecklingsländerna:

de hade stora familjer och levde relativt korta liv.

Så vad har hänt sedan 1962? Vi vill se förändringen.

Har studenterna rätt? Är det fortfarande två typer av länder,

eller har dessa utvecklingsländer mindre familjer och befinner sig här?

Eller har livslängden ökat och de befinner sig här?

Låt oss prova. Vi stannade världen där. Det här är all FN-statistik

som finns tillgänglig. Nu kör vi. Kan ni se här?

Här har vi Kina, som förbättras och rör sig mot bättre hälsa.

Alla de gröna latinamerikanska länderna rör sig mot mindre familjer.

De gula här är de arabiska länderna,

de får större familjer, men, nej, längre livslängd, inte större familjer.

De afrikanska är de gröna här nere. De är fortfarande kvar här.

Det här är Indien. Indonesien rör sig ganska fort.

(Skratt)

I början av åttiotalet låg Bangladesh kvar bland de afrikanska länderna där,

men nu, titta på Bangladesh, det sker ett mirakel under åttiotalet:

imamerna börjar förespråka familjeplanering.

De rör sig upp mot det där hörnet. På nittiotalet har vi den hemska HIV-epidemin

som för ned den förväntade livslängden i de afrikanska länderna

medan resten fortsätter upp i hörnet,

där vi har lång livslängd och små familjer, och vi har fått en helt ny världsbild.

(Applåder)

Låt mig göra en direkt jämförelse mellan USA och Vietnam.

1964: USA hade små familjer och lång livslängd;

Vietnam stora familjer och kort livslängd. Det här är vad som händer.

Uppgifterna under kriget pekar på att trots alla dödsoffer

förbättrades den förväntade livslängden. I slutet på året

inleddes familjeplanering i Vietnam och de riktade in sig mot mindre familjer.

USA är där uppe, på väg mot längre livslängd

med bevarad familjestorlek. Nu, på åttiotalet,

ger de upp kommunistisk planering och satsar på marknadsekonomi,

vilket t.o.m. sker snabbare än den sociala utvecklingen. Och idag har vi

samma förväntade livslängd och samma familjestorlek

här i Vietnam, år 2003, som i USA år 1974, i slutet av kriget.

Jag tror att vi alla, om vi inte tittar på dessa data,

underskattar den otroliga förändring i Asien, som först skedde

genom sociala förändringar innan vi såg den ekonomiska förändringen.

Låt oss gå vidare till en annan metod där vi kan visa

fördelningen av inkomst i världen. Det här är den globala inkomstfördelningen.

En dollar, tio dollar eller 100 dollar per dag.

Det finns inget gap mellan rik och fattig längre. Det är en myt.

Vi har en liten puckel här, men det finns människor längs hela vägen.

Tittar vi på vad inkomsten hamnar:

det här är 100 % av världens årliga inkomst. De rikaste 20 %

tar ungefär 74 % av denna. De fattigaste 20 %

tar ungefär 2 %. Det här visar att konceptet med

utvecklingsländer är extremt tveksamt. Vi tänker på bistånd som att

människorna här hjälper människorna här. Men i mitten,

där vi har den största delen av världens befolkning, där finns nu 24 % av inkomsten.

Vi har hört det i andra former. Vilka är dessa?

Var är de olika länderna? Jag kan visa er Afrika.

Det här är Afrika. 10 % av världens befolkning, de flesta lever i fattigdom.

Det här är OECD, de rika länderna. FN:s finrum.

De är här borta på den här sidan. En tydlig överlappning mellan Afrika och OECD.

Det här är Latinamerika. Här finns allt på denna jord,

från de fattigaste till de rikaste.

Ovanpå det kan vi lägga Östeuropa, Östasien

och Sydasien. Hur såg det ut om vi går bakåt i tiden,

till ungefär 1970? Då hade vi en större puckel,

och de flesta som levde under fattigdomsgränsen var asiater.

Problemet i världen var fattigdomen i Asien. Om jag nu låter världen gå framåt,

ser ni att medan befolkningsmängden ökar är det

hundratals miljoner i Asien som bryter sig ut ur fattigdomen, och vissa andra

som blir fattiga, och detta är det mönster vi har idag.

Den bästa projekteringen från Världsbanken är att detta kommer att hända,

så att vi inte längre kommer att ha en delad värld. Vi kommer att ha flest människor i mitten.

Detta är förstås en logaritmisk skala,

men vårt ekonomiska koncept är tillväxt i procent. Vi betraktar det

som en möjlighet till procentuell ökning. Om jag ändrar här, och väljer

BNP per capita istället för familjeinkomst, och jag förvandlar dessa

individuella uppgifter om bruttonationalprodukt till regionala,

och jag flyttar regionerna hit ned. Bubblans storlek är fortfarande befolkningen.

Ni har OECD-länderna här, subsahariska Afrika där,

och vi plockar bort Arabstaterna där,

som kommer både från Afrika och från Asien, och vi separerar dem,

så kan vi utöka den här axeln, och jag kan ge det en ny dimension här

genom att lägga till sociala värden här, barns överlevnad.

Nu har jag pengar på den här axeln, och möjligheten till barns överlevnad där.

I vissa länder överlever 99,7 % av alla barn till fem års ålder;

i andra, bara 70 %. Och här verkar det finnas ett gap

mellan OECD, Latinamerika, Östeuropa, Östasien,

Arabstaterna, Sydasien och subsahariska Afrika.

Linjäriteten mellan barns överlevnad och pengar är väldigt stark.

Men låt mig dela upp subsahariska Afrika. Vi har bättre hälsa högre upp.

Jag kan gå hit och dela upp subsahariska Afrika i dess länder.

När den delas motsvaras varje lands bubbla av dess befolkningsmängd.

Sierra Leone här nere, Mauritius där uppe. Mauritius var det första landet

som slopade handelsbarriärer, och därmed kunde de sälja sitt socker.

De kunde sälja sina textilier på samma villkor som människorna i Europa och Nordamerika.

Vi har enorma skillnader i Afrika. Ghana ligger här i mitten.

I Sierra Leone, humanitärt bistånd.

Här i Uganda, utvecklingsbistånd. Här är det läge att investera.

Dit kan man åka på semester. Det är otroliga variationer

inom Afrika som vi alltför ofta generaliserar bort.

Jag kan dela upp Sydasien här. Den stora bubblan i mitten är Indien.

Men det är en enorm skillnad mellan Afghanistan och Sri Lanka.

Jag kan dela upp Arabstaterna, hur är det med dem? Samma klimat, samma kultur,

samma religion. Enorm skillnad, även mellan grannländer.

Jemen, inbördeskrig. Förenade Arabemiraten, pengar som användes väl och ganska jämlikt.

Inte som i myten. Och det inkluderar alla barn till utländska arbetare i landet.

Statistik är ofta bättre än man tror. Många säger att statistik är dåligt,

att vi har en osäkerhetsmarginal, men vi kan se skillnaden här:

Kambodja, Singapore. Skillnaderna är mycket större

än den statistiska osäkerheten. Östeuropa:

den sovjetiska ekonomin under lång tid, men efter tio år ser det

väldigt annorlunda ut. Och där är Latinamerika.

Idag behöver vi inte åka till Kuba för att hitta ett välmående land i Latinamerika.

Om några år kommer Chile att ha en lägre barnadödlighet än Kuba.

Och här har vi höginkomstländerna i OECD.

Vi har ett världsmönster som mer eller mindre

ser ut så här. Om vi tittar på hur världen

ser ut -- det börjar röra sig år 1960.

Här är Mao Zedong. Han förde med sig hälsa till Kina. Sedan dog han.

Därefter kom Deng Xiaoping och förde med sig pengar, och tog tillbaka Kina in i huvudfåran.

Och vi har sett hur länder rör sig i olika riktningar på det här sättet,

så det är ganska svårt att hitta

ett exempelland som visar det globala mönstret.

Jag skulle vilja ta er tillbaka hit, till 1960.

Jag skulle vilja jämföra Sydkorea, som är den här, med Brasilien,

som är den här. Etiketten försvann för mig där. Och så vill jag jämföra med Uganda,

som är där. Vi kör framåt, så här.

Ni kan se hur Sydkorea avancerar väldigt, väldigt fort

medan Brasilien är mycket långsammare.

Och om vi går tillbaka igen, hit, och lägger till spår på dem, så här,

så kan vi återigen se att utvecklingstakterna

är väldigt olika och att länderna mer eller mindre rör sig

i samma takt som pengar och hälsa, men det verkar som att man kan gå framåt

betydligt snabbare om man har hälsan först än om man är rik först.

För att illustrera det kan man titta på Förenade Arabemiratens väg.

De kom härifrån, ett mineralrikt land. De utvann all olja,

de fick alla pengar, men hälsa kan inte köpas på snabbköpet.

Man måste investera i hälsa. Man måste låta barn gå i skolan.

Man måste utbilda vårdpersonal. Man måste utbilda befolkningen.

Schejk Zayed lyckades ganska bra med det,

och förde sitt land upp hit trots fallande oljepriser.

Vi har alltså en mycket mer integrerad värld,

där alla länder tycks använda sina pengar

bättre än vad de gjorde förr. Vi kan mer eller mindre se detta

om vi tittar på ländernas genomsnittsdata. De ser ut så här.

Det finns en fara med att använda snittdata, eftersom det är så pass

stor variation inom länderna. Så om jag går hit kan vi se

att Uganda idag är där Sydkorea låg 1960. Om jag delar upp Uganda,

har vi en ganska stor skillnad inom landet. Det här är Uganda i kvintiler.

De rikaste 20 % av ugandierna är där.

De fattigaste är där nere. Om jag delar upp Sydafrika ser det ut så här.

Slutligen, om jag går ned och tittar på Niger, där det rådde fruktansvärd svält,

ser det ut så här. De fattigaste 20 % i Niger är här ute

och de rikaste 20 % i Sydafrika är där,

och ändå diskuterar vi vilka lösningar som finns för Afrika.

Hela världen finns i Afrika. Man kan inte

diskutera universell tillgång till HIV-mediciner för kvintilen här uppe

med samma strategi som här nere. Hur världen ska förbättras

måste sättas i sitt sammanhang, och det är inte relevant

på regional nivå. Vi måste vara mycket mer specifika än så.

Vi har upptäckt att studenter blir väldigt engagerade av att kunna använda det här.

Fler beslutsfattare och företagssektorer vill se

hur världen förändras. Så varför sker inte detta?

Varför använder vi inte den data vi har? Vi har statistik inom FN,

på nationella statistiska centralbyråer,

på universitet och inom andra icke-statliga organisationer.

Jo, därför att uppgifterna ligger dolda nere i databaser.

Allmänheten finns där och Internet finns där, men fortfarande används de inte effektivt.

All den information vi såg förändras i världen

omfattar inte statligt finansierad statistik. Det finns vissa hemsidor

som tar näring nere från databaserna,

men folk sätter pris på dem -- dumma lösenord och tråkiga siffror.

(Skratt) (Applåder)

Det fungerar inte. Så vad behövs? Vi har databaserna.

Det är inte en ny databas vi behöver. Vi har fantastiska designverktyg,

och mer och mer läggs till här uppe. Så vi startade

ett ideellt projekt för att koppla ihop statistik och design

som vi kallar Gapminder, taget från Londons tunnelbana där de varnar en:

"mind the gap". Så vi tyckte att Gapminder var lämpligt.

Vi började skriva program som kunde koppla ihop statistiken på det här sättet.

Det var inte svårt. På några manår har vi skapat animationer.

Vi kan ta en datamängd och lägga den där.

Vi frigör uppgifterna från FN, några av dess organisationer.

Vissa länder accepterar att deras databaser sprids över världen,

men vad vi verkligen behöver är förstås en sökfunktion.

En sökmotor dit vi kan kopiera statistiken i ett sökbart format

och få ut den i världen. Och vad får vi höra?

Jag har gjort antropologiska undersökningar på de största statistikinstanserna. Alla säger:

"Det är omöjligt. Det kan inte genomföras. Vår information är så specifik

att den inte går att söka igenom på samma sätt som andra data.

Vi kan inte låta studenterna gratis ta del av dessa data, fritt till världens entreprenörer."

Men det är vad vi skulle vilja se, inte sant?

Den statligt finansierade statistiken är här nere.

Vi vill låta blommorna växa ut på nätet.

En av de avgörande punkterna är att göra dem sökbara, så att folk kan använda

de olika designverktygen och animera dem.

Men jag har ganska goda nyheter till er. Den goda nyheten är att den nya,

nuvarande chefen för FN:s statistik, säger inte att det är omöjligt.

Allt han säger är: "Vi kan inte göra det."

(Skratt)

En ganska smart kille, eller hur?

(Skratt)

Så vi förväntar oss mycket inom statistiken under de kommande åren.

Vi kommer att kunna betrakta inkomstfördelningar på helt nya sätt.

Det här är inkomstfördelningen i Kina, år 1970.

Det här är inkomstfördelningen i USA, år 1970.

Nästan ingen överlappning. Och vad har hänt?

Detta har hänt; Kina växer, det är inte lika jämlikt längre,

det dyker upp här, tittandes ned på USA.

Nästan som ett spöke, inte sant?

(Skratt)

Det är ganska läskigt. Men jag tror att det är väldigt viktigt att ha all denna information.

Vi behöver verkligen se den. Men istället för att titta på det här

skulle jag vilja runda av med att visa antalet Internetanvändare per 1000.

I den här programvaran har vi tillgång till ungefär 500 variabler från alla länder.

Det tar lite tid att ändra,

men på axlarna kan man enkelt få den variabel man vill ha.

Grejen vore ju att få upp dessa databaser gratis,

att göra dem sökbara, och med ett andra klick få dem

i grafiskt format som man omedelbart förstår.

Statistiker gillar förstås inte detta, de säger att

det inte kommer att spegla verkligheten; vi måste använda statistiska, analytiska metoder.

Med det här skapar hypoteser.

Jag avslutar med att visa världen. Där kommer Internet,

antalet Internetanvändare ökar så här. Det här är BNP per capita.

Det är en ny teknologi på ingång, men det är häpnadsväckande hur bra

den passar med ländernas ekonomi. Det är därför 100-dollarsdatorn

kommer att bli så viktig. Men det är en trevlig trend.

Det är som om världen håller på att plattas ut, inte sant? Dessa länder

rör sig uppåt snabbare än ekonomin, och det ska bli väldigt intressant

att följa detta över åren, som jag vill att man ska kunna göra

med all statligt finansierad statistik. Tack så mycket.

(Applåder)