Jag är son till en terrorist. Så här valde jag fred.

Om man är uppfostrad i en anda av hat och dogmatiska regler, går det att välja en annan väg? Zak Ebrahim var bara sju år när hans far 1993 deltog i planerna för bombningen av World Trade Center. Hans historia är chockerande, kraftfull och inspirerande.

Den 5 november 1990

gick en man som heter El-Sayyid Nosair

in på ett hotell på Manhattan

och mördade rabbinen Meir Kahane,

ledaren av Jewish Defense League.

Nosair förklarades först
oskyldig till mordet,

men medan han satt i fängelse
för ett mindre brott

började han och några andra män
att planera attacker

mot ett antal landmärken i New York,

inklusive tunnlar, synagogor

och Förenta Nationernas högkvarter.

Som tur var blev dessa planer

omkullkastade av en FBI-informatör.

Sorgligt nog stoppades inte bombningen

av World Trade Center 1993.

Nosair skulle senare dömas

för sin inblandning i planen.

El-Sayyid Nosair är min far.

Jag föddes 1983
i Pittsburgh, Pennsylvania,

som son till honom, en egyptisk ingenjör,

och en kärleksfull amerikansk mor
som var lågstadielärare.

Tillsammans gjorde de sitt bästa

för att ge mig en lycklig barndom.

Det var inte förrän jag var sju år

som vår familjesituation
började förändras.

Min far utsatte mig för en sida av islam

som få människor,
inklusive de flesta muslimer,

någonsin får se.

Min erfarenhet är att när människor

interagerar med varandra,

inser de för det mesta ganska fort

att de vill ha ut
ungefär samma saker av livet.

Men inom varje religion,
i varje befolkning,

finns det en liten grupp människor

som har så starka åsikter

att de känner att de kan
göra vad som helst

för att få andra att leva
på samma sätt som de gör.

Ett par månader innan han blev arresterad

satte han sig ner med mig och berättade

att han och några vänner hade åkt

till en skjutbana på Long Island
de senaste helgerna

för att öva prickskytte.

Han sa att jag skulle få
följa med honom nästa morgon.

Vi kom till Calvertons skjutbana,

som utan att vår grupp visste om det

var övervakad av FBI.

När det var min tur att skjuta

hjälpte min far mig
att hålla geväret mot axeln

och förklarade hur jag skulle
sikta mot målet

som låg cirka 30 meter bort.

Den sista kulan jag sköt den dagen

träffade den lilla orange lampan
som satt ovanför måltavlan

och till allas förvåning, speciellt min,

började hela måltavlan att brinna.

Min farbror vände sig mot de andra männen

och sa på arabiska, ibn abuh;

"sådan far, sådan son".

De verkade alla skratta gott
åt den kommentaren,

men det var inte förrän ett par år senare

som jag verkligen förstod
vad de hade tyckt var så roligt.

De tyckte att de såg
samma förmåga till förstörelse i mig

som min far var kapabel till.

Dessa män skulle senare komma att fällas

för att ha placerat en skåpbil
fylld med 700 kg sprängämnen

i källargaraget till det norra
World Trade Center-tornet,

vilket orsakade en explosion
som dödade sex personer

och skadade över 1 000 andra.

Det här var män som jag såg upp till.

Det var dessa män som jag kallade ammu,
vilket betyder farbror.

När jag fyllde 19

hade jag redan flyttat
20 gånger i mitt liv,

och den instabila uppväxten

gav mig inte någon egentlig chans

att skaffa många vänner.

Varje gång som jag började lita på någon

var det dags att packa
och flytta till nästa stad.

Eftersom jag ständigt
var den nya killen i klassen

blev jag ofta mobbarnas utvalda offer.

Jag berättade inte vem jag var
för mina klasskamrater

för att slippa bli utsatt,

men det visade sig att det räckte
mer än väl att vara

den tysta, knubbiga, nya killen i klassen.

Så jag tillbringade den mesta tiden hemma

och läste böcker, tittade på TV,

eller spelade dataspel.

På grund av detta hade jag stora problem

att umgås med andra.

Och min trångsynta uppväxt

hade inte förberett mig
på den verkliga världen.

Jag hade fostrats att döma människor

efter godtyckliga faktorer,

som en persons ras eller religion.

Vad fick mig då att öppna ögonen?

En av de första upplevelserna

som utmanade det här sättet att tänka

kom under presidentvalet år 2000.

Genom ett högskoleförberedande program

fick jag delta

på National Youth Convention
i Philadelphia.

Min grupp skulle fokusera på ungdomsvåld,

och eftersom jag varit mobbad
större delen av mitt liv

var det ett ämne som jag kände starkt för.

Medlemmarna i gruppen
kom från många olika miljöer.

En dag i slutet av kongressen

fick jag veta att en av dem
som jag blivit vän med

var judisk.

Det hade tagit flera dagar

innan den detaljen kom upp

och jag insåg att det inte fanns
någon naturlig fiendskap

mellan oss.

Jag hade aldrig haft en judisk vän förut,

och jag kände mig ärligt talat stolt

över att ha tagit mig över en barriär

som jag större delen av livet
hade trott var omöjlig att komma över.

En annan viktig vändpunkt kom

när jag fick ett sommarjobb
på Busch Gardens,

en nöjespark.

Där träffade jag människor
från olika kulturer och med olika tro,

och den upplevelsen
visade sig vara avgörande

för min personlighetsutveckling.

Större delen av mitt liv
hade jag fått höra

att homosexualitet var en synd,
och att homosexuella därför

hade negativt inflytande.

Av en slump fick jag tillfälle att jobba

med några homosexuella artister

i en show där

och märkte snart att många av dem
var de vänligaste,

minst dömande personer
jag någonsin hade träffat.

Att ha blivit mobbad som barn

gjorde att jag kände stark empati

för andras lidande,

och det är väldigt onaturligt för mig

att behandla vänliga människor

på ett annat sätt än jag själv
skulle vilja bli behandlad.

På grund av den känslan

kunde jag utmana de stereotyper
jag hade fått lära mig som barn

med riktiga livsupplevelser och utbyten.

Jag vet inte hur det är
att vara homosexuell,

men jag vet hur det är att bli utdömd

för något som jag inte har kontroll över.

Sen fanns också "The Daily Show".

Varje kväll tvingade Jon Stewart mig

att vara intellektuellt ärlig
och se min trångsynthet i vitögat

och hjälpte mig att inse
att en persons ras,

religion eller sexuella läggning

inte har något att göra
med hans eller hennes karaktär.

Han var på många sätt
en fadersfigur för mig

när jag var i desperat behov av en.

Inspiration kan ofta komma
från oväntat håll,

och det faktum att en judisk komiker

har gjort mer för att påverka
min världssyn i positiv riktning

än min egen extremistiske far

var inget som gick mig förbi.

En gång när jag pratade med min mor

om hur min världsbild började förändras,

sa hon något

som jag inte kommer att glömma

så länge jag lever.

Hon såg på mig med trötta ögon,

som någon som hade upplevt

tillräckligt med dogmatism
för en livstid, och sa,

"Jag är trött på att hata människor."

I det ögonblicket förstod jag
hur mycket negativ energi

det krävs för att hålla hatet inom sig.

Zak Ebrahim är inte mitt riktiga namn.

Jag ändrade det när min familj
bestämde sig för

att bryta kontakten med min far

och börja ett nytt liv.

Så varför visar jag mig här

och utsätter mig själv för risker?

Det är enkelt.

Jag gör det för att

någon som är redo att ta till våld

kanske en dag hör min historia och inser

att det finns ett bättre sätt,

att även om jag har blivit utsatt

för den här våldsamma,
intoleranta ideologin,

har jag inte blivit fanatisk.

Istället väljer jag
att använda min upplevelse

för att kämpa mot terrorism,

mot trångsynthet.

Jag gör det för dem
som utsatts för terrorism

och deras närstående,

för den fruktansvärda smärta och förlust

som terrorismen
har tvingat in i deras liv.

Jag höjer rösten
mot de här vettlösa handlingarna

för att hedra terrorismens offer

och fördöma vad min far har gjort.

Och jag står här som ett bevis på

att våld inte är inbyggt
i ens religion eller ras,

och att sonen inte behöver följa

i faderns fotspår.

Jag är inte min far.

Tack. (Applåder)

Tack allihop. (Applåder)

Tack alla. (Applåder)

Tack så mycket. (Applåder)