Formbytande teknik kommer att förändra vårt arbete | Sean Follmer | TEDxCERN

Hur kommer världen se ut när vi förflyttar oss bortom tangentbordet och musen? Interaktionsdesignern Sean Follmer bygger en framtid med maskiner som får information att komma till liv under ens fingrar när man jobbar med den. I det här talet kan du se prototyper för ett föränderligt 3D-bord, en mobil som blir till ett armband, en spelkontroll som kan deformeras och annat som kan förändra hur vi lever och arbetar.

Det här föredraget hölls vid ett TEDx-evenemang som arrangerades av en lokal förening efter TED:s riktlinjer. Läs mer på http://ted.com/tedx

Vi har utvecklats med verktyg,
och verktygen har utvecklats med oss.

Våra förfäder skapade de här handyxorna
för 1,5 miljoner år sedan,

och de skapades inte bara
för att passa uppgiften

utan också deras händer.

Med åren har verktyg

blivit mer och mer specialiserade.

Dessa skulpteringsverktyg
har utvecklats genom att användas,

och var och en har olika form
som matchar deras funktion.

Och de ger oss större fingerfärdighet

för att kunna manipulera objekt
med större precision.

Men allt eftersom verktyg
har blivit mer och mer komplexa

behöver vi allt mer komplexa styrsystem
för att kontrollera dem.

Så designers har blivit kunniga i
att skapa gränssnitt

som låter en manipulera parametrar
medan man ägnar sig åt annat,

som att ta ett foto och byta fokus

eller justera bländaren.

Men datorn har i grunden ändrat
hur vi tänker på verktyg

eftersom datorberäkningar är dynamiska.

Så den kan göra en miljon olika saker

och köra en miljon olika applikationer.

Men datorer har samma fasta fysiska form

för alla dessa olika tillämpningar

och samma statiska element
i gränssnittet också.

Jag tror att det är
ett grundläggande problem,

eftersom det inte låter oss
interagera med händerna

och använda den fulla rörlighet
som vi har i våra kroppar.

Jag tror att vi behöver
nya typer av gränssnitt

som kan fånga våra avancerade förmågor,

anpassa sig till oss

och låta oss interagera på nya sätt.

Och det är vad jag har gjort
på MIT Media Lab

och nu vid Stanford.

Tillsammans med mina kollegor
Daniel Leithinger och Hiroshi Ishii

har vi skapat inFORM,

där gränssnittet faktiskt
kan ligga utanför skärmen

och man kan påverka det rent fysiskt.

Eller så kan man visualisera
3D-information fysiskt

och röra den och känna på den
för att förstå den på nya sätt.

Man kan också interagera genom gester
och genom att ändra form på den

för att skulptera digital lera.

Andra gränssnittselement
kan dyka upp ur ytan

och förändras om man vill det.

Tanken är att den fysiska formen

ska kunna anpassas för varje tillämpning.

Det här står för ett nytt sätt

att interagera med information,

genom att göra den fysisk.

Så frågan är, hur kan vi använda det här?

Stadsplanerare och arkitekter
har brukat bygga fysiska modeller

av städer och byggnader
för att förstå dem bättre.

Så jag och Tony Tang på Media Lab
skapade ett gränssnitt byggt i inFORM

för att stadsplanerare skulle kunna
designa och se hela städer.

Nu kan man gå omkring i den,
men den är dynamisk, den är fysisk,

och man kan interagera med den.

Man kan också anta olika perspektiv,

till exempel befolkning
eller trafikinformation,

men den är fysisk.

Vi tror att de här dynamiska formerna
verkligen kan förändra

sättet som vi samarbetar
med varandra på distans.

När vi samarbetar intill varandra
tittar jag inte bara på ditt ansikte

utan jag använder också gester
och manipulerar olika objekt,

vilket är svårt att göra
med verktyg som Skype.

Med inFORM går det
att sträcka sig utanför skärmen

och röra vid saker på avstånd.

Vi använder stavarna i gränssnittet
för att representera människors händer,

vilket gör att de faktiskt kan röra
och manipulera objekt på distans.

Man kan också manipulera och samarbeta
kring 3D-visualiseringar av data

så att man kan gestikulera runt dem
och manipulera dem.

Det ger människor möjlighet
att samarbeta kring 3D-information

på ett mer komplext sätt
än med traditionella verktyg.

Man kan också ta in existerande objekt,

de kan fångas på ena sidan
och skickas till den andra.

Det går också att länka ett objekt
mellan två ställen,

så när jag flyttar en boll på ena sidan

så flyttar den sig också
på det andra stället.

Vi gör det här genom att läsa in
den användare som sitter på distans

med en djupkänslig kamera,
som liknar Microsoft Kinect.

Du kanske undrar
hur allt det här fungerar,

och det handlar i grunden om
900 linjära ställdon

som är länkade till mekaniska kopplingar

som låter en rörelse här nere
spridas till stavarna ovanför.

Så det är inte så komplext
om man jämför med vad som händer på CERN,

men det tog oss lång tid att bygga,

vi behövde faktiskt bygga det.

Vi började med en enda motor,

ett enda ställdon,

och sen fick vi designa ett nytt kretskort
för att kunna kontrollera dem.

Och sen fick vi göra många sådana.

Problemet med att ha 900 av någonting

är att man måste
göra varje steg 900 gånger.

Det betydde mycket jobb för oss.

Vi ställde i ordning
en liten låglönefabrik på Media Lab

och tog in studenter
som vi övertalade att "forska" -

(Skratt)

Det blev många sena kvällar
med film och pizza

då vi skruvade i tusentals skruvar.

Ni vet - forskning.

(Skratt)

Vi var iallafall väldigt uppspelta

inför det som inFORM kunde göra.

Vi använde mobila enheter mer och mer,
och vi interagerade i farten.

Men mobila enheter används,
precis som datorer,

till många olika saker.

Man använder dem till att ringa,

surfa, spela spel, ta bilder

och en miljon andra saker.

Men de har samma fysiska form

för alla tillämpningar.

Vi vill se om vi kunde ta
några av de interaktioner

som vi utvecklat för inFORM

och föra över dem till mobila enheter.

Så på Stanford skapade vi
en haptisk display i kanten

vilket är en mobil enhet
med en uppsättning linjära ställdon

som kan byta form,

så att man kan känna i handen
var man är när man läser en bok.

Eller så kan man känna andra typer
av taktil information i fickan

som säger mer än vibrationer.

Knappar kan dyka upp från sidan
som låter dig interagera

från det ställe du vill.

Man kan spela spela spel
och faktiskt ha riktiga knappar.

Vi lyckades göra detta

genom att lägga in 40 pyttesmå
linjära ställdon inuti enheten

som inte bara låter dig röra dem,

utan också trycka tillbaka dem.

Vi har också tittat på andra sätt
att skapa mer komplexa formförändringar.

Vi har använt luft som pådrivare
för att skapa en enhet som förvandlas

där något först kan se ut som en mobil...

och sedan bli ett armband
när man ska iväg.

Tillsammans med Ken Nakagaki på Media Lab

skapade vi en ny högupplöst version
som använder en uppsättning servomotorer

för att förvandlas
från ett interaktivt armband

till en touchenhet

till en telefon.

(Skratt)

Vi är också intresserade
av att undersöka

hur användare kan deformera gränssnitt

för att forma dem till enheter
som de själva vill använda.

Man kan göra något
som är en slags spelkontroll,

och systemet förstår vilken form den har

och ändrar beteende efter det.

Vart för det här oss?

Vart ska vi ta vägen nu?

Jag tror att vi idag

befinner oss i en ny tid
med sakernas internet,

där vi har datorer överallt -

i våra fickor, i våra väggar,

de kommer finnas i nästan alla saker
som vi köper de kommande fem åren.

Men om vi slutade tänka på enheter

och istället tänkte på miljöer?

Hur kan vi skapa smarta möbler

eller smarta rum eller smarta miljöer

eller städer som fysiskt
kan anpassa sig till oss,

och tillåta oss att samarbeta
med människor på nya sätt

och utföra nya typer av uppgifter?

Så vi skapade TRANSFORM
till designveckan i Milano.

Det är en interaktiv bordsversion
av dessa former,

som kan flytta fysiska objekt
på ytan, och till exempel

påminna dig om att ta med nycklarna.

Men den kan också omvandlas
för att passa olika sätt att interagera.

Så om du vill arbeta

kan det förändras för att liksom
skapa ditt arbetssystem.

Och när du tar dit en enhet

skapar den alla hjälpmedel du behöver

och tar dit andra objekt
för att hjälpa dig uppnå dina mål.

Så, för att sammanfatta

tycker jag att vi behöver tänka
på ett nytt och annorlunda sätt

att interagera med datorer.

Vi behöver datorer
som kan anpassa sig till oss rent fysiskt

och anpassa sig till de sätt
som vi vill använda dem på

och verkligen dra nytta
av rörligheten i våra händer,

och vår förmåga att tänka spatialt
om information genom att göra den fysisk.

Om vi tänker framåt tror jag
att vi behöver tänka bortom det här,

bortom enheter,
och istället tänka på nya sätt

där vi kan föra människor samman,
och ta ut vår information i världen

och tänka ut smarta miljöer
som kan anpassa sig till oss fysiskt.

Det var allt jag ville säga.

Tack så mycket.

(Applåder)