Vi har utvecklats med verktyg,
och verktygen har utvecklats med oss.
Våra förfäder skapade de här handyxorna
för 1,5 miljoner år sedan,
och de skapades inte bara
för att passa uppgiften
utan också deras händer.
Med åren har verktyg
blivit mer och mer specialiserade.
Dessa skulpteringsverktyg
har utvecklats genom att användas,
och var och en har olika form
som matchar deras funktion.
Och de ger oss större fingerfärdighet
för att kunna manipulera objekt
med större precision.
Men allt eftersom verktyg
har blivit mer och mer komplexa
behöver vi allt mer komplexa styrsystem
för att kontrollera dem.
Så designers har blivit kunniga i
att skapa gränssnitt
som låter en manipulera parametrar
medan man ägnar sig åt annat,
som att ta ett foto och byta fokus
eller justera bländaren.
Men datorn har i grunden ändrat
hur vi tänker på verktyg
eftersom datorberäkningar är dynamiska.
Så den kan göra en miljon olika saker
och köra en miljon olika applikationer.
Men datorer har samma fasta fysiska form
för alla dessa olika tillämpningar
och samma statiska element
i gränssnittet också.
Jag tror att det är
ett grundläggande problem,
eftersom det inte låter oss
interagera med händerna
och använda den fulla rörlighet
som vi har i våra kroppar.
Jag tror att vi behöver
nya typer av gränssnitt
som kan fånga våra avancerade förmågor,
anpassa sig till oss
och låta oss interagera på nya sätt.
Och det är vad jag har gjort
på MIT Media Lab
och nu vid Stanford.
Tillsammans med mina kollegor
Daniel Leithinger och Hiroshi Ishii
har vi skapat inFORM,
där gränssnittet faktiskt
kan ligga utanför skärmen
och man kan påverka det rent fysiskt.
Eller så kan man visualisera
3D-information fysiskt
och röra den och känna på den
för att förstå den på nya sätt.
Man kan också interagera genom gester
och genom att ändra form på den
för att skulptera digital lera.
Andra gränssnittselement
kan dyka upp ur ytan
och förändras om man vill det.
Tanken är att den fysiska formen
ska kunna anpassas för varje tillämpning.
Det här står för ett nytt sätt
att interagera med information,
genom att göra den fysisk.
Så frågan är, hur kan vi använda det här?
Stadsplanerare och arkitekter
har brukat bygga fysiska modeller
av städer och byggnader
för att förstå dem bättre.
Så jag och Tony Tang på Media Lab
skapade ett gränssnitt byggt i inFORM
för att stadsplanerare skulle kunna
designa och se hela städer.
Nu kan man gå omkring i den,
men den är dynamisk, den är fysisk,
och man kan interagera med den.
Man kan också anta olika perspektiv,
till exempel befolkning
eller trafikinformation,
men den är fysisk.
Vi tror att de här dynamiska formerna
verkligen kan förändra
sättet som vi samarbetar
med varandra på distans.
När vi samarbetar intill varandra
tittar jag inte bara på ditt ansikte
utan jag använder också gester
och manipulerar olika objekt,
vilket är svårt att göra
med verktyg som Skype.
Med inFORM går det
att sträcka sig utanför skärmen
och röra vid saker på avstånd.
Vi använder stavarna i gränssnittet
för att representera människors händer,
vilket gör att de faktiskt kan röra
och manipulera objekt på distans.
Man kan också manipulera och samarbeta
kring 3D-visualiseringar av data
så att man kan gestikulera runt dem
och manipulera dem.
Det ger människor möjlighet
att samarbeta kring 3D-information
på ett mer komplext sätt
än med traditionella verktyg.
Man kan också ta in existerande objekt,
de kan fångas på ena sidan
och skickas till den andra.
Det går också att länka ett objekt
mellan två ställen,
så när jag flyttar en boll på ena sidan
så flyttar den sig också
på det andra stället.
Vi gör det här genom att läsa in
den användare som sitter på distans
med en djupkänslig kamera,
som liknar Microsoft Kinect.
Du kanske undrar
hur allt det här fungerar,
och det handlar i grunden om
900 linjära ställdon
som är länkade till mekaniska kopplingar
som låter en rörelse här nere
spridas till stavarna ovanför.
Så det är inte så komplext
om man jämför med vad som händer på CERN,
men det tog oss lång tid att bygga,
vi behövde faktiskt bygga det.
Vi började med en enda motor,
ett enda ställdon,
och sen fick vi designa ett nytt kretskort
för att kunna kontrollera dem.
Och sen fick vi göra många sådana.
Problemet med att ha 900 av någonting
är att man måste
göra varje steg 900 gånger.
Det betydde mycket jobb för oss.
Vi ställde i ordning
en liten låglönefabrik på Media Lab
och tog in studenter
som vi övertalade att "forska" -
(Skratt)
Det blev många sena kvällar
med film och pizza
då vi skruvade i tusentals skruvar.
Ni vet - forskning.
(Skratt)
Vi var iallafall väldigt uppspelta
inför det som inFORM kunde göra.
Vi använde mobila enheter mer och mer,
och vi interagerade i farten.
Men mobila enheter används,
precis som datorer,
till många olika saker.
Man använder dem till att ringa,
surfa, spela spel, ta bilder
och en miljon andra saker.
Men de har samma fysiska form
för alla tillämpningar.
Vi vill se om vi kunde ta
några av de interaktioner
som vi utvecklat för inFORM
och föra över dem till mobila enheter.
Så på Stanford skapade vi
en haptisk display i kanten
vilket är en mobil enhet
med en uppsättning linjära ställdon
som kan byta form,
så att man kan känna i handen
var man är när man läser en bok.
Eller så kan man känna andra typer
av taktil information i fickan
som säger mer än vibrationer.
Knappar kan dyka upp från sidan
som låter dig interagera
från det ställe du vill.
Man kan spela spela spel
och faktiskt ha riktiga knappar.
Vi lyckades göra detta
genom att lägga in 40 pyttesmå
linjära ställdon inuti enheten
som inte bara låter dig röra dem,
utan också trycka tillbaka dem.
Vi har också tittat på andra sätt
att skapa mer komplexa formförändringar.
Vi har använt luft som pådrivare
för att skapa en enhet som förvandlas
där något först kan se ut som en mobil...
och sedan bli ett armband
när man ska iväg.
Tillsammans med Ken Nakagaki på Media Lab
skapade vi en ny högupplöst version
som använder en uppsättning servomotorer
för att förvandlas
från ett interaktivt armband
till en touchenhet
till en telefon.
(Skratt)
Vi är också intresserade
av att undersöka
hur användare kan deformera gränssnitt
för att forma dem till enheter
som de själva vill använda.
Man kan göra något
som är en slags spelkontroll,
och systemet förstår vilken form den har
och ändrar beteende efter det.
Vart för det här oss?
Vart ska vi ta vägen nu?
Jag tror att vi idag
befinner oss i en ny tid
med sakernas internet,
där vi har datorer överallt -
i våra fickor, i våra väggar,
de kommer finnas i nästan alla saker
som vi köper de kommande fem åren.
Men om vi slutade tänka på enheter
och istället tänkte på miljöer?
Hur kan vi skapa smarta möbler
eller smarta rum eller smarta miljöer
eller städer som fysiskt
kan anpassa sig till oss,
och tillåta oss att samarbeta
med människor på nya sätt
och utföra nya typer av uppgifter?
Så vi skapade TRANSFORM
till designveckan i Milano.
Det är en interaktiv bordsversion
av dessa former,
som kan flytta fysiska objekt
på ytan, och till exempel
påminna dig om att ta med nycklarna.
Men den kan också omvandlas
för att passa olika sätt att interagera.
Så om du vill arbeta
kan det förändras för att liksom
skapa ditt arbetssystem.
Och när du tar dit en enhet
skapar den alla hjälpmedel du behöver
och tar dit andra objekt
för att hjälpa dig uppnå dina mål.
Så, för att sammanfatta
tycker jag att vi behöver tänka
på ett nytt och annorlunda sätt
att interagera med datorer.
Vi behöver datorer
som kan anpassa sig till oss rent fysiskt
och anpassa sig till de sätt
som vi vill använda dem på
och verkligen dra nytta
av rörligheten i våra händer,
och vår förmåga att tänka spatialt
om information genom att göra den fysisk.
Om vi tänker framåt tror jag
att vi behöver tänka bortom det här,
bortom enheter,
och istället tänka på nya sätt
där vi kan föra människor samman,
och ta ut vår information i världen
och tänka ut smarta miljöer
som kan anpassa sig till oss fysiskt.
Det var allt jag ville säga.
Tack så mycket.
(Applåder)