Hur många liv kan man leva? | Sarah Kay | TEDxEast

Sarah Key, grundare av V.O.I.C.E-projektet framför och diskuterar att leva genom historieberättande och att lära sig att sluta skynda.

(Sjunger) Jag ser månen. Månen ser mig.

Månen ser någon som jag inte ser.

Gud signe månen, och Gud signe mig,

och Gud signe den någon som jag inte ser.

Om jag kommer till himlen,
innan du gör det,

ska jag göra ett hål
och dra dig igenom det.

Och jag ska skriva ditt namn,
på varje stjärna,

och därför ska världen

ändå kännas nära.

Astronauten kommer inte till jobbet idag.

Han har sjukskrivit sig.

Han har stängt av sin mobil, sin laptop,
sin sökare, sin väckarklocka.

Det ligger en fet gul katt
och sover på hans soffa,

regndroppar mot fönstret,

och inte ens en antydan
till kaffe i köksluften.

Alla är upptrissade.

Ingenjörerna på 15:e våningen
har slutat arbeta med sin partikelmaskin.

Antigravitationsrummet läcker,

till och med den fräknige pojken
med glasögon,

vars enda jobb är
att ta ut soporna, är nervös,

fumlar med påsen, tappar ett bananskal
och en pappersmugg.

Ingen märker.

De är alltför upptagna med att räkna ut
hur mycket tid som förlorats.

Hur många galaxer tappar vi i sekunden.

Hur lång tid innan vi kan
skjuta upp en ny raket, någonstans.

En elektron flyger från sitt energimoln.

Ett svart hål har brutit ut.

En mor dukar färdigt middagsbordet.

Ett Law & Order-maraton startar.

Astronauten sover.

Han har glömt att stänga av sin klocka,

som tickar, likt en metallpuls
mot hans handled.

Han hör det inte.

Han drömmer om korallrev och plankton.

Hans fingrar finner kuddvaret
som seglingsmaster.

Han vänder sig på sidan,
öppnar sina ögon genast.

Han tänker att dykare måste ha
det mest fantastiska jobbet på jorden.

Så mycket vatten att glida genom!

(Applåder)

Tack.

När jag var liten kunde jag
inte förstå konceptet

att man bara kan leva ett liv.

Jag menar inte metaforiskt.

Jag menar att jag faktiskt trodde
att jag skulle få göra

allt som fanns att göra

och vara allt som fanns att vara.

Det var bara en tidsfråga.

Och det fanns inga begränsningar
baserade på ålder, eller kön,

eller ras, eller ens rätt tidsålder.

Jag var säker på att jag faktiskt
skulle få uppleva

hur det kändes att vara ledare
för medborgarrättsrörelsen,

eller en tioårig pojke på en gård
när torkan slog till,

eller en kejsare av Tang-dynastin i Kina.

Min mamma säger
att när folk frågade mig

vad jag ville bli när jag blev stor,

var mitt svar

en prinsess-ballerina-astronaut.

Och vad hon inte förstår är att jag
inte försökte uppfinna ett nytt superyrke.

Jag listade saker som jag skulle få vara:

Prinsessa, ballerina och astronaut.

Och jag är ganska säker på
att listan inte slutade där.

Jag blev oftast avbruten.

Det var aldrig frågan om huruvida jag
skulle göra något, det var frågan om när.

Och jag var säker på
att om jag skulle göra allt,

så var jag nog tvungen att sätta fart,

för det fanns så mycket att göra.

Så mitt liv befann sig
i ständigt skyndande.

Jag var alltid rädd för att hamna efter.

Och eftersom jag växte upp
i New York, så tyckte jag

att skyndsamhet var rätt normalt.

Men när jag växte upp
gick det sakta upp för mig,

att jag inte skulle få leva
något mer än ett liv.

Jag visste bara hur det kändes
att vara en tonårstjej

i New York City,

inte en tonårskille på Nya Zeeland,

inte en baldrottning i Kansas.

Jag fick bara se det genom mina ögon
och det var ungefär här

som jag blev besatt av berättelser,

därför att det var genom berättelser
som jag kunde se

genom någon annans ögon,
oavsett hur kortvarigt eller ofullkomligt.

Och jag började törsta efter att få höra
om andra människor upplevelser

för att jag var så avundsjuk på
att det fanns hela liv

som jag aldrig skulle få leva,
och jag ville höra

om allt som jag missade.

Och genom transitiva egenskaper, insåg jag

att vissa människor skulle aldrig
få uppleva hur det känns

att vara en tonårstjej i New York City.

Vilket betydde att de inte skulle få veta

hur tunnelbaneresan
efter den första kyssen känns

eller hur tyst det blir när det snöar,

och jag ville att de skulle få veta,
jag ville berätta

och det blev fokus för min besatthet.

Jag sysselsatte mig med berättande,
att dela berättelser och samla dem.

Och det är bara alldeles nyligen
som jag insåg

att jag inte alltid kan skynda på poesi.

I april är det nationella poesimånaden,
där finns en utmaning som

många poeter i poesigemenskapen deltar i,

och den kallas för 30/30-utmaningen.

Tanken är att man ska skriva en dikt
varje dag i hela april månad.

Förra året provade jag för första gången
och jag blev exalterad

av effektiviteten i min poesiproduktion.

Men i slutet av månaden
tittade jag tillbaka

på de 30 dikter jag hade skrivit,

och upptäckte att de alla försökte
säga samma sak,

det hade bara tagit 30 försök att lista ut
hur det ville bli sagt.

Och jag insåg att det antagligen är lika
med andra berättelser på en större skala.

Jag har berättelser som jag
har försökt berätta i flera år,

jag skriver om och skriver om
och söker ständigt efter rätt ord.

En fransk poet,
en essäist vid namn Paul Valery

sa att en dikt blir aldrig färdig,
den blir bara övergiven.

Och det här skrämmer mig,
därför att det skulle innebära att

jag kan redigera och skriva om i evigheter
och det är upp till mig att avgöra

när en dikt är färdig
och när jag kan lämna den.

Och det här går rakt emot
min fanatiska natur

att hitta rätt svar, de perfekta orden,
och den rätta formen.

Och jag använder poesi i mitt liv,
som ett sätt att navigera

och jobba igenom saker.

Men bara för att jag avslutar dikten,
betyder inte det att jag har löst

vad det nu var jag försökte lista ut.

Jag tycker om att återbesöka gamla dikter,

för att de visar mig
precis var jag var i det ögonblicket.

Och vad jag försökte navigera genom

och orden som jag valde till min hjälp.

Jag har en berättelse
som jag har snubblat över i åratal

och jag är inte säker på
om jag har hittat den perfekta formen,

eller om det här bara är ett försök

som jag kommer att försöka
skriva om senare

i jakten på ett bättre sätt
att berätta den.

Men jag vet att sen, när jag ser tillbaka

så kommer jag att veta
att det här är var jag var

i det här ögonblicket, och det här är
vad jag försökte navigera genom,

med de här orden, här,
i det här rummet, med er.

Så...

Le.

Det har inte alltid fungerat så här.

Det fanns en tid när du behövde
få lite skit under naglarna.

När du var i mörkret, för det mesta,
var fumlande självklart,

och du behövde mer kontrast, mer mättnad,

mörkare mörka, och ljusare ljusa.

De kallade det för utökad utveckling.

Du ägnade längre tid åt
att inhalera kemikalier,

längre tid upp till handlederna.

Det var inte alltid lätt.

Farfar Stewart var marinfotograf.

Ung, rödkindad med uppkavlade ärmar,

nävar med fingrar som tjocka myntrullar,

han såg ut som Karl-Alfred, personifierad.

Snett leende, tuss av brösthår,

han dök upp vid andra världskriget,
med ett smil och en hobby.

När de frågade om han
kunde mycket om fotografi,

ljög han.

Lärde sig läsa Europa som en karta,

upp och ner,
från höjden i ett stridsflygplan,

kamera knäppande, ögonlock fladdrande,
de mörkaste mörka

och de ljusaste ljusa.

Han lärde sig krig som om
han kunde läsa sig ända hem.

När andra män återvände,
la de sina vapen till vila,

men han tog objektiven
och kamerorna med sig hem.

Öppnade en butik,
gjorde den till ett familjeföretag.

Min pappa föddes in
i den här världen av svart och vitt.

Hans baskethänder lärde sig
de små klicken och glidningarna

av objektiv in i ram, film in i kamera,

kemikalier ner i plastbytta.

Hans pappa kände utrustningen,
men inte konsten.

Han kände de mörka men inte de ljusa.

Min pappa lärde sig magin,
la sin tid på att följa ljus.

En gång reste han tvärs över landet
för att följa en skogsbrand,

jagade den med sin kamera i en vecka.

"Följ ljuset," sa han.

"Följ ljuset."

Det finns delar av mig som jag bara
känner igen från bilder.

På loftet på Wooster street
med de knakande hallgångarna,

de fyra meter höga taken,
de vita väggarna och kalla golven.

Det här var min mammas hem
innan hon var mamma,

innan hon var fru, var hon konstnär.

Och de enda två rummen i huset,

med väggar som räckte ända upp till taket,

och dörrar som öppnades och stängdes,

var badrummet och mörkrummet.

Mörkrummet byggde hon själv,
med specialgjorda

rostfria vaskar,
ett 8 x 10 förstoringsbord

som kunde höjas och sänkas
med en gigantisk handvev,

en bank av färgbalanserade lampor,

en vit glasvägg för att titta på trycken,

ett torkställ som rörde sig
in och ut mot väggen.

Min mamma byggde sig själv ett mörkrum.

Gjorde det till sitt hem.

Blev kär i en man med baskethänder,

i sättet han såg på ljus.

De gifte sig. Fick ett barn.

Flyttade till ett hus nära en park.

Men de behöll loftet på Wooster street

för födelsedagskalas och skattjakter.

Barnet tippade gråskalan.

Fyllde sina föräldrars fotoalbum
med röda ballonger

och gul glasyr.

Barnet växte upp
till en flicka utan fräknar,

med ett snett leende,

som inte förstod varför hennes vänner
inte hade mörkrum i sina hus,

som aldrig såg sina föräldrar kyssas,

som aldrig såg dem hålla handen.

Men en dag, dök ett annat barn upp.

Ett med perfekt rakt hår
och tuggummikinder.

De döpte honom till Sötpotatis

och när han skrattade,
skrattade han så högt,

att han skrämde duvorna på brandtrappan.

Och de fyra bodde
i det där huset nära parken.

Flickan utan fräknar,
och sötpotatispojken,

basketpappan,
och mörkrumsmamman.

Och de tände sina ljus,
och de bad sina böner,

och hörnen på fotografierna
rullade ihop sig.

En dag föll några torn

och huset nära parken
blev ett hus under aska, så de flydde.

I ryggsäckar, på cyklar till mörkrum,
men loftet på Wooster street

var byggt för en konstnär,
inte en duvfamilj

och väggar som inte når taket

håller inte skrikandet inne

och en man med baskethänder
la sina vapen till vila.

Han kunde inte slåss i det här kriget
och inga kartor pekade hem.

Hans händer
passade inte längre hans kamera,

passade inte längre hans frus,

passade inte längre hans kropp.

Sötpotatispojken mosade in
sina nävar i sin mun

tills han inte hade mer att säga.

Så flickan utan fräknar
gick på skattjakt för sig själv.

Och på Wooster street, i byggnaden
med de knakande hallgångarna,

och loftet med fyrameterstak

och mörkrummet med för många vaskar

under färgbalanslampan,
hittade hon en lapp,

häftad vid väggen med ett häftstift,
kvarlämnad från tiden före tornen,

från tiden före barnen.

På lappen stod: "En kille älskar verkligen
en tjej som jobbar i mörkrummet."

Det tog ett år innan min pappa
tog upp en kamera igen.

Första gången han gick ut
följde han juleljusen

som prickade sig genom
träden i New York City.

Små prickar med ljus, som blinkade
ut mot honom, ut från det mörkaste mörka.

Ett år senare reste han tvärs över landet
för att följa en skogsbrand,

stannade i en vecka
och jagade den med sin kamera,

den härjade på västkusten

och åt 18-hjulslastbilar i sin framfart.

På andra sidan landet,

gick jag till skolan och skrev en dikt
i marginalen på min anteckningsbok.

Vi har båda lärt oss konsten att fånga.

Kanske lär vi oss konsten att ta till oss.

Kanske lär vi oss konsten
att släppa taget.

Tack. (Applåder)