En akutläkare om att triagera ditt "galet upptagna" liv

Hur håller sig läkare på akutmottagningen lugna och fokuserade mitt bland allt kaos? Från flera års erfarenhet delar akutläkaren Darria Long med sig av en enkel ram för att hjälpa dig ta tillbaka kontrollen och känna dig mindre överväldigad när livet börjar bli "galet upptaget."

Räck upp handen, och var ärlig,

om du har använt frasen "galet upptagen"

för att beskriva din dag,
din vecka, din månad.

Jag är läkare på akutmottagningen,

och "galet upptagen" är en fras
du aldrig kommer höra mig använda.

Och efter idag,

hoppas jag att även du
slutar använda den.

Detta är varför du inte har råd
att använda "galet"

för att beskriva att du är upptagen.

För när vi är i vad jag hänvisar till
som "galet upptagen"-läget

är vi helt enkelt mindre kapabla
att hantera upptaget.

Här är vad som händer.

Dina stresshormoner stiger
och stannar där,

Din verkställande funktion i det
prefontala cortexet sjunker

Det betyder att ditt minne, ditt omdöme,
din impulskontroll försämras,

och hjärnområdena för ilska
och ångest aktiveras.

Känner du det?

Så här är det.

Du kan vara lika upptagen
som en akutmottagning

utan känslan av att vara galet upptagen.

Hur?

Genom att använda samma
taktiker vi använder.

Våra hjärnor bearbetar stress
på samma grundläggande sätt.

Men hur vi reagerar på den

har genom forskning visat sig
kunna modifieras.

Vare sig det är nödsituationer eller
bara vardaglig, dag-in, dag-ut stress.

Skilj nu på "galet upptagen"-läget

och hur jag ser oss på akuten -
i redo-läge.

Redo-läge betyder att vad som än kommer
in genom de dörrarna,

vare sig det är en seriekrock,

eller en patient med bröstsmärta
som är fast i en hiss,

eller en annan patient med ett föremål
fast där det inte borde vara.

När du vet att du verkligen vill fråga.

(Skratt)

Även de dagar du kunde svära
på att du höll på att bli lurad

är vi inte rädda.

För vi vet att vad som än kommer in
genom akutens dubbeldörrar,

kan vi hantera.

Vi är redo.

Det är redo-läget

Vi har tränat inför det,

och det kan du också göra.

Detta är hur.

Steg ett från galet-läge till redo-läge

är att obevekligen triagera.

I galet-läget är du alltid upptagen,
alltid stressad,

för att du reagerar på varje situation
på samma sätt.

Skilj på det och redo-läget

där vi triagerar,

vilket betyder att vi prioriterar
utifrån medicinsk angelägenhetsgrad.

Detta är inte bara ett bra sätt
att göra klart din att göra-lista.

Arbete av dr Robert Sapolsky

visar att individer som inte kan
skilja på hot och icke-hot

och reagerar likadant på allt,

har dubbelt så hög nivå av stresshormoner.

Därför är det här är den
första färdigheten att lära sig.

Du kan inte ta hand om alla på samma gång,

men det behövs inte heller.

Eftersom vi triagerar.

Röd - direkt livshotande.

Gul - allvarligt, men inte
direkt livshotande.

Grön - smärre.

Och vi fokuserar först på de röda.

Hör nu detta.

En del av problemet med galet-läget

är att du reagerar på allt

som om det är rött.

Så börja med att triagera korrekt.

Ha koll på dina röda.

Det är de som är de viktigaste
och där du kan göra mest skillnad.

Det är enkelt att bli förvirrad av buller,

men det som är mest högljutt
är inte alltid det som är mest rött.

Faktum är att min svårt astmatiska patient
är i störst fara när han är tyst.

Men min patient här borta, som kräver
att jag ger henne smaksatt kaffegrädde,

hon är högljudd men hon är inte röd.

Jag ska ge er ett exempel
från mitt eget liv.

Förra våren blev mitt hus översvämmat,

min ettåring var på akuten,

jag skulle ha haft en välgörenhetsgala
på min fyraårings skola

och det sista kapitlet på min bok
var mer än försenat.

Kanske inte ironiskt,
det var kapitlet om stress.

(Skratt)

Mina röda uppgifter var
att få min ettåring frisk

och att avsluta min bok.

Det var det.

Kom ihåg, triagera obarmhärtigt.

Reparationen för husöversvämningen?

Tja, när vi hade stoppat och
stabiliserat skadan,

var den inte längre röd.

Den kändes röd,

men det var egentligen bara buller.

Nej, nej allvarligt,
det var ganska bullrigt,

Denna bild längst åt höger
är jag med proppar i öronen.

för att fokusera på min bok,

under tiden som golvet
mekaniskt torkades runt om mig.

Håll koll på dina röda,

och låt inte dina icke-röda
distrahera dig från dem.

Förresten, det är befriande
med en grön uppgift

för att ibland kunna

påminna dig själv:

"Det där är en grön uppgift.
Ingen kommer att dö."

(Skratt)

Det är okej om det inte är perfekt.

Det finns en sista triagenivå som vi
använder i de värsta scenarierna.

Och det är svart.

De patienter som vi inte
kan göra något för.

Där vi måste gå vidare.

Och fastän det känns hemskt,

nämner jag det,

för att ni har era egna motsvarigheter
till svarta uppgifter i era liv.

Det är saker som du
måste ta bort från din lista.

Och jag tror att många av er
vet vad jag pratar om.

För mig var det välgörenhetsgalan

Jag var tvungen att ta ett steg tillbaka.

För som vi på akuten vet,

om man försöker göra allt,

har man inget hopp om att rädda sina röda.

Steg två från galet-läget till redo-läget

är att förvänta sig galet
och konstruera för galet.

Hälften av att hantera galet
är hur du förberederdig inför det.

Så om vi triagerar på steg ett,

konstruerar vi för att göra de
uppgifterna enklare i steg två.

Vetenskap visar oss
att ju fler val vi har,

desto längre tid tar varje beslut.

Och ju fler beslut vi måste fatta,
desto mer uttröttad blir vår hjärna

och desto mindre kapabel är den
att fatta bra beslut.

Därför handlar steg två

om att hitta sätt att minska
dina dagliga beslut.

Här är fyra enkla exempel
på hur du kan använda det i vardagen.

Planera.

Planera alla veckans måltider på helgen,

så att klockan sex på onsdag kväll

när alla är hungriga, arga och
frågar efter pizza,

har du inga beslut att ta för att
duka fram en hälsosam måltid på bordet.

Automatisera.

Lämna aldrig något åt minnet
som du skulle kunna automatisera,

vare sig det är att schemalägga inköp
som frekventa eller i en lista för sparat.

Lokalisera.

Gällande träning,

förvara all utrustning du behöver
för en viss aktivitet tillsammans,

laddade och redo

så att du inte lägger energi
på att leta efter den.

Och minskad frestelse

för någon som drivs av sockersug.

Någon?

Säg aye, varsågod.

Det är i sig självt en form av galet-läge

och självmedicinering för galet-läget,

men sluta fresta på din viljestyrka.

Konstruera på ett annat sätt.

Om mat är utom räckhåll

så att du behöver använda en pall
för att nå den,

även när det gäller choklad,

åt studiedeltagare 70 procent mindre
utan att tänka på det.

Jag vet.

Låt det sjunka in i en sekund.

(Skratt)

Konstruera för att förenkla
de val du vill göra.

Vilket tar oss det tredje steget
från galet-läget till redo-läget

och det är att komma ut ur ditt huvud.

Kom med mig.

En ny berättelse.

Jag arbetar på en filial
till en akutmottagning

när en kvinna kommer in för förlossning.

Jag inser att navelsträngen
är virad runt barnets hals,

inte en, utan två gånger.

Och jag är den enda läkaren.

Jag var rädd.

Men jag kunde inte låta det
få mig ur balans.

Ni förstår, alla blir nervösa.

Alla blir rädda,

men det är vad du gör efter det
som spelar roll.

Den första känslan är inte problemet.

Det kan vara ett viktigt tecken.

Problemet kommer när vi låter
det få oss ur balans.

När den inre monologen börjar

och vi katastrofierar
och vi får sådant där tunnelseende.

Det är så du tänker
när du är i galet-läge,

och du kan inte lösa något på det sättet.

Jag lovar att återkomma till berättelsen,

men först, hur kommer jag
ut ur mitt eget huvud?

Det finns många taktiker
du kanske får höra.

Men jag finner det bäst att aktivt
lägga mitt fokus på någon annan.

Att medvetet få mig själv
att se personen framför mig,

se mig själv i arenan med dem -

vad behöver de, vad fruktar de

och hur kan jag hjälpa?

Detta kanske låter lite för
varmt och gosigt för dig,

men det är det inte.

Faktum är, forskning visar att
när man instruerar sin hjärna,

med vad som huvudsakligen är medkänsla,

avbryter vi tunnelseendet
och den inre monologen.

Du breddar din uppfattning,

så att din hjärna faktiskt kan
ta in vidare information,

då kan du se fler möjligheter
och kan ta bättre beslut.

Testa det.

Ha koll på att din interna monolog
kan få dig att spåra ur.

Och inse att när du kommer
ut ur ditt huvud

är du inte längre i vägen för dig själv.

Vad hände nu med bebisen?

Jag fokuserade, inte på min rädsla,

utan på mamman och bebisen och
vad de behövde mig för.

Och fick bort navelsträngen

och en friskt skrikande,
sparkande bebis kom ut

precis när pappan sprang sprang in
från parkeringen,

"Hej, du har en son, Jag är dr Darria.

Gratulerar, vill du
klippa navelsträngen?"

(Skratt)

Och under ett ögonblick

dränkte den högljudda gråten
av en nyfödd,

pipen och sirenerna som är
de vanliga ljuden på akuten.

Men det var något annat också.

För när jag gick tillbaka från
den där mammans rum

såg jag flera av mina andra patienter
i närheten.

Jag insåg plötsligt att,
trots deras egna problem,

som hade fört dem till akutmottagningen,

hade de alla gått ihop
för att heja på denna bebis.

Och nu delade de alla glädjen.

För det är vad som händer när
du går från galet-läget till redo-läget

Andra märker det.

Det vill också ha det,
de vet bara inte hur,

de behöver bara ett exempel.

Det kan vara du.

Äg det upptagna.

Men sluta kalla det för galet.

Du har alltid haft den förmågan.

Men nu...

är du redo.

Tack så mycket.

(Applåder)