Nu får det vara nog med fettskräck

I ett samhälle besatt av kroppsideal och ärrat av fettskräck, engagerar sig Kelli Jean Drinkwater i radikal kroppspolitik genom konst. Hon konfronterar allmänhetens uppfattning om större kroppar genom att placera dem i utrymmen som förut inte var öppna för dem - från modevisningar till Sydney Festival - och lockar oss alla att titta igen och omvärdera våra fördomar. "Feta kroppar som inte ber om ursäkt för sig själva kan förbluffa människor", säger hon.

Jag är här idag för att prata med er
om ett väldigt kraftfullt litet ord,

ett som folk gör nästan vad som helst

för att undvika att bli.

Miljardindustrier blomstrar

tack vare skräcken för det,

och de av oss som odiskutabelt är det

är utlämnade till att ta oss genom
en obarmhärtig storm som omger det.

Jag vet inte om ni
har lagt märke till det,

men jag är fet.

Inte på det där
viskar-bakom-min-rygg-sättet,

inte heller det till synes harmlösa
knubbig eller kramgo.

Jag är inte ens av den mer sofistikerade
yppiga eller kurviga sorten.

Låt oss inte linda in det.

Jag är stora-bokstäver-F-E-T-fet.

Jag är elefanten i rummet.

När jag gick ut på scenen

kanske några av er tänkte,

"Åå, det här kommer bli hysteriskt roligt,

för alla vet

att feta människor är roliga."

(Skratt)

Eller så tänkte ni kanske,
"Varifrån får hon självförtroendet?"

För en självsäker, fet kvinna
är nästan otänkbar.

De modemedvetna i publiken

tänkte kanske på hur fantastisk jag ser ut

i den här Beth Ditto-klänningen -

(Jubel)

tack så mycket.

Medan några av er kanske tänkte,

"Hmm, hon skulle ju se
så mycket smalare ut i svart."

(Skratt)

Ni undrade kanske, medvetet eller inte,

om jag har diabetes, eller en partner,

eller om jag äter kolhydrater efter kl 19.

(Skratt)

Du oroade dig kanske över
att du åt kolhydrater efter kl 19 igår,

och tänkte att du verkligen
borde förnya gymkortet.

Dessa bedömningar är lömska.

De kan riktas till individer och grupper,

och också riktas till oss själva.

Detta tankesätt kallas fettfobi.

Precis som alla former
av systematiskt förtryck,

är fettfobi djupt rotat
i komplexa strukturer

som kapitalism, patriarkat och rasism,

vilket kan göra det väldigt svårt att se,

och än svårare att utmana.

Vi lever i en kultur

där man, om man är fet,
ses som en dålig person -

lat, girig, ohälsosam, oansvarig

och moraliskt tvivelaktig.

Och vi tenderar att se magerhet

som något universellt gott -

ansvarsfullt, framgångsrikt,

kontroll över vår aptit,
våra kroppar och våra liv.

Vi ser dessa tankar om och om igen

i media, i allmänna folkhälsopolicys,

på läkarmottagningen,

i vardagliga konversationer

och i våra egna attityder.

Vi kan till och med skuldbelägga
feta människor

för den diskriminering de möter,

för när allt kommer omkring,
om vi inte gillar det så kan vi ju banta.

Enkelt.

Partiskheten mot fett har blivit
så integrerad, så genomgående

i hur vi värderar oss själva och andra

att vi sällan ifrågasätter

varför vi hyser ett sånt förakt
för kraftiga människor

och varifrån det föraktet kommer.

Men vi måste ifrågasätta det,

för det enorma värde vi lägger
i hur vi ser ut,

påverkar var och en av oss.

Och vill vi verkligen leva i ett samhälle

där människor förnekas
sin grundläggande mänsklighet

om de inte ställer upp på

nån godtycklig variant
av vad som är accepterat?

När jag var sex år,

lärde min syster ut balett
till ett gäng småflickor i vårt garage.

Jag var en fot längre och en fot bredare
än de flesta i gruppen.

När vi skulle göra
vårt första uppträdande,

var jag så uppspelt över
att få ha på en rosa balettkjol, en tutu.

Jag skulle glittra.

De andra flickorna gled enkelt i
sina lycra- och tyllkreationer,

men ingen av kjolarna
var stor nog för att passa mig.

Jag var fast besluten
att inte bli exkluderad från uppträdandet,

så jag vände mig till min mamma

och sa, högt så att alla hörde,

"Mamma, jag behöver ingen tutu.

Jag behöver en fourfour."

(Skratt)

Tack, mamma.

(Applåder)

Och fastän jag inte insåg det då,

att jag hävdade min plats
i min fantastiska fourfour,

var det första steget mot att bli
en radikal fettaktivist.

Jag säger inte att hela
den här kroppskärleksgrejen

har varit en enkel resa
längs en glittrande väg av självacceptans

sedan den där dagen.

Långt därifrån.

Jag lärde mig snart
att leva utanför normen,

kan vara frustrerande och isolerande.

Jag har tillbringat de senaste 20 åren
med att avprogrammera dessa budskap,

och det har varit en berg- och dalbana.

Jag har blivit öppet utskrattad,
hånad från passerande bilar

och fått höra att jag har
vanföreställningar.

Jag får också leenden från främlingar

som förstår vad som krävs
för att gå längs gatan

med lätta steg och huvudet högt.

(Jubel)

Tack.

Och genom allt har den där
ilskna sexåringen funnits med mig,

och hon har hjälpt mig stå framför er idag

som en fet person som inte ber om ursäkt,

en person som helt enkelt
vägrar ställa upp

på den dominerande bilden

av hur jag borde ta mig genom världen
i den här kroppen.

(Applåder)

Och jag är inte ensam.

Jag är del av
en internationell grupp människor

som väljer att, snarare än
att passivt acceptera

att våra kroppar är,
och troligen alltid kommer vara stora,

vi väljer aktivt att frodas
i våra kroppar som de är idag.

Människor som hedrar vår styrka
och arbetar med, inte emot,

våra uppfattade begränsningar,

människor som värderar hälsa

som något mycket mer holistiskt

än siffror i en förlegad BMI-tabell.

Istället värderar vi mental hälsa,
egenvärde och hur vi känner oss

som vitala aspekter
av vårt allmänna välmående.

Människor som vägrar tro
att livet i dessa feta kroppar

stoppar en från något alls.

Det finns läkare, akademiker och bloggare

som har skrivit otaliga volymer

om de många sidorna
av detta komplexa ämne.

Det finns fatshionistas
som återtar sin kropp och sin skönhet

genom att ha på sig fatkinis
och korta tröjor,

och visa den hud som vi alla
lärt oss att dölja.

Det finns feta idrottare

som springer maraton,
lär ut yoga eller utövar kickboxning,

med långfingret
stadigt pekande mot normen.

Dessa människor har lärt mig
att radikal kroppspolitik

är motgiftet mot vår
kroppsskammande kultur.

För att vara tydlig, jag säger inte
att folk inte ska förändra sina kroppar

om det är det de vill göra.

Att återta sig själv kan vara en av
de finaste självälskande handlingarna,

och det kan se ut på en miljon olika sätt,

från frisyrer till tatueringar
till plastikkirurgi

till hormoner till operation
och ja, till och med viktnedgång.

Det är enkelt: det är din kropp,

och du bestämmer vad som är bäst för den.

Mitt sätt att delta i aktivism

är att göra allt sånt
som vi fetton inte ska göra,

och det finns mycket sånt,

jag bjuder in andra att vara med
och så gör jag konst av det.

Den röda tråden genom det mesta av detta,

har varit att återta de utrymmen
som ofta är förbjudna för stora kroppar,

från modevisningar till dansklubbar,

från offentliga simbassänger
till framstående dansscener.

Att återta utrymmen tillsammans ger
inte bara ett starkt konstnärligt budskap,

utan är också ett radikalt sätt
att bygga gemenskap.

Detta var tydligt med "AQUAPORKO!" -

(Skratt)

det feta, kvinnliga konstsimlag

som jag startade
med en grupp vänner i Sydney.

Effekten av att se ett gäng
trotsiga, feta kvinnor

i blommiga badmössor och baddräkter,

som utan bekymmer viftar
med benen i luften,

ska inte underskattas.

(Skratt)

Genom min karriär har jag lärt mig
att feta kroppar automatiskt är politiska,

och feta kroppar som inte ber om ursäkt

kan förbluffa människor.

När regissören Kate Champion,

vid det erkända dansteaterkompaniet

Force Majeure,

bad mig vara konstnärlig partner

i ett verk med bara feta dansare,

kastade jag mig bokstavligen
över möjligheten.

Och jag menar bokstavligen.

"Nothing to Lose" är ett verk skapat
i samarbete med kraftiga artister

som använde sina upplevda erfarenheter

för att skapa ett verk lika varierat
och äkta som vi alla är.

Och det var så långt ifrån balett
som du kan tänka dig.

Själva idén med ett fett dansverk
av ett så erkänt danskompani

var, milt uttryckt, kontroversiell,

för inget liknande hade nånsin gjorts
på konventionella dansscener förut,

någonstans i världen.

Folk var skeptiska.

"Vad menar du, 'feta dansare?'

Typ, storlek 38 eller 40-fet?

Var fick de sin dansutbildning?

Är de uthålliga nog
för en hel föreställning?

Men trots tvivlen,

blev "Nothing to Lose" slutsåld
på Sydney Festival.

Vi fick strålande recensioner, turnerade,

vann priser och blev omskrivna
på fler än 27 språk.

Dessa otroliga bilder av våra dansare
sågs runtom i hela världen.

Jag har tappat räkningen på
hur många gånger folk av alla storlekar

har sagt till mig att föreställningen
förändrat deras liv,

hur den hjälpte dem förändra attityden

till sina egna och andras kroppar,

och hur den fick dem att ifrågasätta
deras egna fördomar.

Men verk som trycker på folks knappar

är förstås inte utan belackare.

Jag har fått höra
att jag glorifierar fetma.

Jag har fått våldsamma mordhot

och hat för att jag vågar göra verk
som fokuserar på fetas kroppar och liv

och behandlar oss som värdefulla människor
med viktiga historier att berätta.

Jag har till och med kallats

"fetmaepidemins IS" -

(Skratt)

en kommentar som är så absurd
att den blir rolig.

Men det visar också på paniken,

den bokstavliga fasa

som fettskräcken kan väcka.

Det är denna skräck
som föder bantningsindustrin,

som hindrar så många av oss
från att sluta fred med våra egna kroppar,

för att vi väntar på efter-bilden

innan vi verkligen börjar leva våra liv.

För den verkliga elefanten
i rummet är fettfobi.

Fettaktivism vägrar att ställa upp
på denna rädsla.

Genom att förespråka självbestämmande
och respekt för oss alla,

kan vi förändra samhällets motvilja
att omfamna mångfald,

och börja hylla alla de otaliga sätt
som finns att ha en kropp.

Tack.

(Applåder)