Scott Fraser: Varför ögonvittnen minns fel

Scott Fraser studerar hur den mänskliga hjärnan minns brott -- och vittnar om dem. I hans kraftfulla talk, som fokuserar på en dödlig skjutning i solnedgången, föreslår han att även ögonvittnen på nära håll kan skapa "minnen" av sådant de inte kan ha sett. Varför? För att hjärnan avskyr tomhet.

Mordet skedde för lite mer än 21 år sedan,

Den 18 januari 1991,

i det lilla

sovstaden

i Lynwood, Kalifornien,
bara några kilometer

sydost om Los Angeles.

En pappa kom ut från sitt hus

för att tala om för sin tonårsson
och hans fem vänner

att det var dags för dem att sluta spexa

på gräsmattan på framsidan och på trottoaren,

dags att gå hem och göra klart läxan,

och förbereda sig för att sova.

Och när pappan gav de här instruktionerna,

körde en bil långsamt förbi,

och precis efter det att den hade
passerat fadern och tonåringarna,

sträcktes en hand ut från fönstret
på främre passagerarsidan

och -- "Pang, pang!" -- sköt ihjäl fadern.

Och bilen körde snabbt iväg.

Polisen,

utredarna, var otroligt effektiva.

De kollade alla de vanliga gärningsmännen,

och på mindre än 24 timmar,
hade de valt ut en misstänkt:

Francisco Carrillo, en 17-årig kille

som bodde två eller tre kvarter bort

från där skottlossningen inträffade.

De hittade bilder på honom.
De förberedde en fotokonfrontation,

och dagen efter skjutningen,

visade de dem för en av tonåringarna,
och han sade

"Det är den bilden.

Där är skytten jag såg som dödade pappan."

Det var allt häktningsdomaren behövde höra

för att Carrillo skulle ställas inför rätta

för mord.

I polisens undersökning innan rättegången,

visades fotografier för var och en
av de andra fem tonåringarna,

samma uppsättning foton.

Den bild som troligtvis var

den som de fick titta på var förmodligen

den du ser i nedre vänstra hörnet
av dessa bilder.

Anledningen till attt vi inte är helt säkra beror

på hur bevismaterial sparas

i vårt rättssystem,

men det är en helt annan TEDx-föreläsning
vid ett senare tillfälle. (Skratt)

Under själva rättegången,

vittnade alla sex tonåringarna

och bekräftade de utpekanden
som de hade gjort

vid fotokonfrontationen.

Han dömdes. Domen blev livstids fängelse,

och han transporterades till Folsom Prison.

Så vad är fel?

Enkel, rättvis rättegång, grundlig utredning.

Visst, ingen pistol hittades någonsin.

Inget fordon identifierades någonsin som det

vilket skytten hade sträckt ut sin arm från,

och ingen blev någonsin
åtalad för att ha kört

skyttens fordon.

Och Carrillos alibi?

Vem av föräldrarna här i rummet skulle inte ljuga

om var din son eller dotter befunnit sig

i en mordutredning?

Så han skickades i fängelse,

ihärdigt insisterande att han var oskyldig,

och det har han fortsatt att göra i 21 år.

Så vad är problemet?

Problemen, faktiskt, för denna typ av fall

har mångdubblats efter decennier
av vetenskaplig forskning

som gäller människors minne.

Först och främst har vi
alla statistiska analyser

från arbetet med the Innocence Project, [Oskyldighetsprojektet]

där vi vet att vi nu har runt

250, 280 dokumenterade fall
där människor har

blivit felaktigt dömda och
därefter bevisats oskyldiga,

varav vissa dödsdömda,
baserat på senare DNA-analys,

och mer än tre fjärdedelar av alla dessa fall

av frikännande består av fångar
som dömts endast baserat på

utpekanden av ögonvittnen.

Vi vet att utpekanden gjorda av
ögonvittnen är bristfälliga.

Det andra problemet kommer från
en intressant aspekt

av människors minne som är
kopplad till olika hjärnfunktioner

men för korthets skull kan jag sammanfatta här

med en enkel rad:

Hjärnan avskyr tomrum.

Under de allra bästa förhållanden
för att observera,

de absoluta bästa,

kan vi i våra hjärnor bara
identifiera, koda och lagra

fragment av hela upplevelsen framför oss,

och de lagras i olika delar av hjärnan.

Så nu när det är viktigt för oss
att kunna erinra oss

vad det var vi upplevde,

så har vi ett ofullständigt lagrat minne,

och vad händer?

Undermedvetet, utan några
krav på någon form av

medveten bearbetning,
så fyller hjärnan i information

som aldrig fanns där,

som inte lagrades från första början,

genom yttre störningar, genom spekulation,

från informationskällor som du fick,

som observatör, efter observationen.

Men det händer omedvetetet

så att du inte ens vet om att det inträffar.

Det kallas rekonstruerade minnen.

Det händer oss i alla faser av våra liv, hela tiden.

Det var dom två faktorerna, bland annat --

rekonstruerade minnen,
faktumet att ögonvittnen kan ha fel --

det var startpunkten

för en grupp av advokater
specialiserade på överklaganden

ledda av en fantastisk advokat, Ellen Eggers

som samlade sina erfarenheter och sina talanger

och skickade en resningsansökan
till en högre domstol

om en förnyad prövning för Francisco Carrillo.

De anställde mig, som en kriminalteknisk neurofysiolog

eftersom jag hade expertis

inom området ögonvittnens identifiering
baserat på minne,

vilket låter vettigt för det här fallet, eller hur?

Men också eftersom jag har
sakkunskap om och vittnar om

hur mänskligt mörkerseende fungerar.

Tja, vad har det med detta att göra?

Jo, när du läser igenom förundersökningen

i fallet Carrillo

är en av de saker som plötsligt slår dig att

utredarna påstod att belysningen var bra

vid brottsplatsen, vid beskjutningen.

Alla tonåringar vittnade under rättegången

om att de kunde se mycket tydligt.

Men detta inträffade i mitten av januari,

på norra halvklotet klockan 19.00.

Så när jag gjorde beräkningarna

för månens och solens uppgifter

på den platsen på jorden

vid tidpunkten för beskjutningen

var det en bra stund efter mörkrets inbrott

och det var inget månsken den kvällen.

Så allt ljus på platsen som kom
från solen och månen

är det du ser på skärmen här.

Det enda ljuset i området måste vara

från artificiella ljuskällor,

och det är nu jag går ut och gör
den faktiska rekonstruktionen

av scenen med spektralfotometrar,
med olika mätvärden på

belysning och olika andra mätvärden på

färguppfattning, tillsammans med
speciella kameror

och höghastighetsfilm, okej?

Tar alla mätvärden och sparar dem.

Och tar sedan fotografier,
och detta är hur brottsplatsen

såg ut vid tiden för skotten

från tonåringarnas position

när de såg bilen åka förbi och skotten.

Så här såg det ut från tvärs över gatan

från där de stod.

Kom ihåg att utredana hävdade i förundersökningen

att belysningen var bra.

Tonåringarna sade att de kunde se mycket tydligt.

Detta är vyn åt öster,

dit fordonet med skytten snabbt körde

och detta är belysningen direkt bakom pappan

och tonåringarna.

Som du ser, är det på sin höjd dåligt ljus.

Ingen kommer att kalla det välupplyst, bra belysning.

och faktum är, att hur fina dessa bilder än är,

och skälet att vi tar dem är för att jag skulle
vara tvungen att vittna i domstol,

och att en bild säger mer än tusen ord

när du försöker förmedla siffror,

abstrakta begrepp som lux,
det internationella måttet

på belysning, värdena för Ishiharas färguppfattningstest.

När du presenterar dem för människor
som inte är väl bevandrade

i de aspekterna av vetenskap, blir de som

salamandrar i middagssolen. Det är som att

prata om tangensen för den
visuella vinkeln, eller hur?

Deras ögon blir glasartade.

En bra kriminalteknisk expert
måste också vara en god pedagog,

en god kommunikatör,
och det är en del av orsaken

till att vi tar bilder, att visa inte bara

var ljuskällorna finns och det vi kallar spillet,

fördelningen, men också så att det är lättare

för den som ska döma att förstå omständigheterna.

Så detta är några av bilderna som

jag faktiskt använde när jag vittnade

men ännu viktigare var, för mig som vetenskapsman,

dessa avläsningar, fotometervärdena,

som jag sedan kan omvandla till förutsägelser

om det mänskliga ögats synförmåga

under dessa omständigheter,

och från mina mätningar
som jag sparade på brottsplatsen

under samma sol- och månbelysning

på samma klockslag, och så vidare,

kunde jag förutse

att det inte skulle finnas
någon tillförlitlig färguppfattning,

vilket är avgörande för att
känna igen ett ansikte,

och att det bara skulle vara skotopisk syn,

vilket innebär att det skulle vara
väldigt dålig upplösning,

vilket innebär att det är svårt
att identifiera gränser eller kanter,

och att dessutom, eftersom
pupillerna skulle ha varit

helt vidgade i detta ljus, skulle skärpedjupet,

avståndet på vilket du kan fokusera och se detaljer,

ha varit mindre än 45 cm bort .

Jag vittnade om detta i rättegången,

och även om domaren var mycket uppmärksam

så hade det varit en mycket,
mycket lång förhandling

om denna resningsansökan,
och som ett resultat,

märkte jag i ögonvrån

att domaren kanske skulle behöva

en lite starkare knuff

än bara fler siffror.

Och här blev jag lite fräck,

och jag vände mig om

och jag frågade domaren,

Jag sade, "Herr Domare,
jag tycker att du bör gå ut

och själv titta på brottsplatsen."

Kanske använde jag en ton
som var mer som en utmaning

än en begäran
– (Skratt) --

men ändå, jag måste ge denna man
beröm för att han var modig nog

att säga, "Ja, det ska jag göra."

Chockerande i amerikansk rättspraxis.

Så under exakt samma förhållanden,

Rekonstruerade vi alltihop igen,

han kom ut med en hel brigad av poliser

för att skydda honom i förorten
(Skratt)

Vi ställde honom stå en liten bit ut i gatan,

lite närmare det misstänkta fordonet,
skyttens fordon

än tonåringarna faktiskt gjorde,

så han stod någon meter från trottoarkanten

mot mitten av gatan.

Vi körde förbi med en bil,

identisk med den bil som beskrevs av tonåringarna.

Den hade en förare och en passagerare,

och efter att bilen hade passerat domaren

sträckte passageraren ut sin hand,

och pekade bakåt mot domaren
medan bilen fortsatte köra,

precis som tonåringarna hade beskrivit det.

Han höll inte en riktig pistol i handen,

utan han hade ett svart objekt
i sin hand som liknade

pistolen som beskrevs.

Han pekade med den,
och detta är vad domaren såg.

Detta är bilen 10 meter från domaren.

En arm sticker ut på passagerarsidan

och pekar bakåt mot dig.

Det är 10 meter bort.

Några av ungdomar sa att bilen faktiskt

var 5 meter bort när skottet avlossades.

Okej. Där har ni 5 meter.

Vid det här laget blev jag lite oroad.

Den här domaren är någon du aldrig
skulle vilja spela poker med.

Han var helt stoisk. Jag såg inte ens
en ryckning i hans ögonbryn.

Jag kunde inte se den minsta böjning på nacken

Jag hade ingen känsla för
hur han reagerade på detta,

och efter att han tittat på
denna återuppbyggda scen

vände han sig mot mig och sa,

"Finns det något annat
du vill att jag skall titta på?"

Jag sade, "Herr Domare,"
och jag vet inte om jag kände mig

modig på grund av de vetenskapliga
mätningar som jag hade

i min ficka och min vetskap att de var korrekta,

eller om det var bara ren dumhet,

vilket är vad försvarsadvokaterna trodde
– (Skratt) —

när de hörde mig säga

"Ja, Herr Domare, jag vill att du står kvar där

och jag vill att bilen ska köra runt kvarteret igen

och jag vill att den ska stanna

precis framför dig, på en meters avstånd,

och jag vill att passageraren
ska sträcka ut sin hand

med ett svart objekt och rikta det mot dig,

och du kan titta på det så länge du vill.

Och det här är vad han såg.
(Skratt)

Ni kommer att se, vilket också
fanns med i min rapport,

att all den dominerande belysningen
kommer från norra sidan,

vilket innebär att skyttens ansikte skulle

ha blivit dolt. Det skulle ha varit bakljus.

Dessutom orsakar biltaket

vad vi kallar ett skuggmoln i bilen

vilket gör det mörkare.

Och detta är på ungefär en meters avstånd.

Varför tog jag risken?

Jag visste att skärpedjupet var en halvmeter eller mindre.

ungefär en meter, det kunde lika gärna ha varit

en fotbollsplan bort.

Detta är vad han såg.

Han åkte tillbaka.
Sedan följde ytterligare några dagar

med förhandling. På slutet av den,

dömde han att han skulle bevilja

resningsansökan.

Och dessutom släppte han Carrillo

så att han kunde hjälpa till med
att förbereda sitt eget försvar

om åklagaren beslutade att åtala honom igen.

Vilket de bestämde sig för att inte göra.

Han är nu en frikänd man.
(Applåder)

(Applåder)

Här ser ni honom omfamna sin frus mormor.

Han--Hans flickvän var gravid när han dömdes,

Och hon fick en liten pojke.

Nu går både han och hans son på samma universitet

och studerar.
(Applåder)

Och vad säger detta exempel--

vad är viktigt för oss att komma ihåg?

Först av allt, det är en lång historia av antipati

mellan vetenskapen och lagen

i amerikansk rättspraxis.

Jag kan traktera er med skräckhistorier om okunskap

under årtionden av erfarenhet
som rättsmedicinsk expert

när jag bara alls försökt få in vetenskap i rättssalen.

Motståndarsidan vill alltid kämpa emot
och motsätter sig vetenskapen.

Ett förslag är att vi alla

anpassar oss till nödvändigheten,
genom en ny policy,

genom förfaranden,

att få in mer vetenskap i rättssalen,

och jag tror att ett stort steg mot det

är högre krav,

med all respekt för juridikutbildningar,

på vetenskap, teknik,
ingenjörskonst, matematik

för dem som studerar juridik,

eftersom det är de som blir domare.

Fundera över hur vi väljer
våra domare i det här landet.

Det är väldigt annorlunda än de flesta andra kulturer.

Det andra som jag vill föreslå,

är den försiktighet vi alla måste ha,

Jag måste hela tiden påminna mig själv om,

exakt hur tillförlitliga är minnena

som vi vet är sanna, som vi tror på?

Det finns flera decennier av forskning,

exempel på fall som detta,

där individer

verkligen tror. Ingen av dessa tonåringar

som identifierade honom

trodde att de valde fel person.

Ingen av dem trodde att de
inte kunde se personens ansikte.

Vi måste alla vara mycket försiktiga.

Alla våra minnen är rekonstruerade minnen.

De är en produkt av
vad vi ursprungligen upplevde

och allt som hänt efteråt.

De är dynamiska.

De är formbara. De är flyktiga,

och som ett resultat av det måste vi alla
komma ihåg att vara försiktiga,

att noggrannheten i våra minnen

inte mäts i hur tydliga och färgrika de är

inte heller hur säker du är på att de är korrekta.

Tack.
(Applåder)