En stormjägares fotografier

Fotograf Camille Seaman har de senaste fem åren jagat stormar. Här visar hon fantastiska, surrealistiska fotografier av skyar i tumult.

Allt är sammankopplat.

Som en Shinnecockindian,
lärde jag mig detta när jag växte upp.

Vi är en liten fiskestam

belägen på sydöstra spesten av Long Island

nära staden Southampton i New York.

När jag var en liten flicka

tog farfar med mig ut i solen,
en varm sommardag.

Det fanns inga moln på himlen.

Efter en stund började jag svettas.

Han pekade upp mot himlen, och han sa:

"Titta, kan du se det där?

Det är en del av dig där uppe.

Det är ditt vatten som bidrar till
att skapa molnet,

som blir till regnet,
som vattnar grödorna,

som föder djuren."

I min fortsatta utforskning
av områden i naturen,

som har förmåga att illustrera
sammankopplingen av allt liv,

började jag med att
jaga stormar, 2008,

efter att min dotter sagt:
"Mamma, du borde göra det där."

Och tre dagar senare,
körandes väldigt fort,

fann jag mig själv förfölja
ett ensamt jättemoln, en supercell,

som kan ge ifrån sig hagel
stora som grapefrukter

och spektakulära tromber,

trots att bara två procent
av dem faktiskt gör det.

Dessa moln kan växa sig jättestora,
upp till 80 km breda

och nå 20 000 meter upp i atmosfären.

De kan bli så stora
att de blockerar allt dagsljus

så det blir mörkt och illavarslande
att stå under dem.

Att jaga stormar är
en mycket taktil upplevelse.

Det blåser en varm, fuktig
vind i din rygg

och doften av jorden, vetet, gräset
och de laddade partiklarna.

Och så har vi färgerna i molnen;

av hagel som bildas, det gröna
och det turkost blåa.

Jag har lärt mig respektera blixtarna.

Jag brukade ha rakt hår.

(skratt)

Jag skojar bara.

(skratt)

Vad som verkligen hänför mig

är hur stormarna rör på sig,
hur de virvlar runt, snurrar och ondulerar

med sina lava-lampa-liknande
mammatus-moln.

De förvandlas till ljuvliga monster.

När jag fotograferar dem,

så kan jag inte undvika
att tänka på farfars lektion.

När jag står under dem,

ser jag inte bara ett moln,

utan förstår att det jag har
förmånen att bevittna

är samma krafter, samma process,
i en småskalig version,

som skapade vår galax,
vårt solsystem, vår sol,

och även denna vår planet.

"Alla mina relationer"
(mitakuye oyasin).

Tack.
(applåder)